Min man och jag har varit tillsammans i över 15 år, och gifta i 5. Inga barn. Relationen har alltid varit stormig, till stor del pga hans traumatiska barndom. På nåt sätt har vi fått det att “funka” ändå, men vi har nått en punkt som kräver ett beslut.
Han kommer från en trasig familj där våld var vanligt och pappan slog både hustru och barn. Även mamman var våldsam. Efter skilsmässan blev pappan utfrusen och beskylld för allt, och han har brottats länge med konflikten mellan lojalitet till de båda föräldrarna. Han har ofta pratat om hur illa män behandlas i samhället och av kvinnor. Jag har stor förståelse för detta, dels för att jag känner många underbara män och dels för att jag håller med om att män ofta får en sämre lott i vårdnadstvister osv. Jag har i alla år försökt visa hur lojal jag är mot honom, att jag har förståelse för hans temperament och att jag bara vill hjälpa honom att läka från barndomen.
Han har inte haft ett jobb på över 10 år, och resultatet är att jag har försörjt oss båda till 100%. Jag har haft en hyfsat bra inkomst och kunnat göra det, men jag erkänner att jag alltid kännt en viss frustration över det. Jag kommer även från en ekonomiskt stark familj, och kunde köpa hus där vi båda kunde bo väldigt tidigt. Han har aldrig kunnat hjälpa till med amortering eller utgifter, och sedan vi gifte oss har jag gett honom “månadspeng”.
Psykisk misshandel har länge varit en del av mitt liv. Han har ett extremt humör och blir lätt väldigt ilsken. När raseriet tar kontroll kan han säga precis vad som helst och har förolämpat mig grovt otaliga gånger. Under åren har han även slagit sönder ett antal soffbord, och slagit hål i vägg och dörrar.
Han blir ofta arg och förolämpad av saker jag säger. Det behöver inte vara kritik utan kan vara missförstånd. När han blir arg ber jag om ursäkt så snabbt och starkt jag kan och försöker intyga att jag verkligen inte menade att såra. I många år har vi överlevt på det här viset, men häromdagen kom det värsta bråket vi någonsin haft. Vi var båda berusade, och vid slutet av kvällen råkade jag släppa en kommentar som jag vet var personligt sårande för honom. Det var menat som ett skämt men jag vet också att det var väldigt fel att säga. Iaf…han blev vansinnig och vägrade att acceptera mina ursäkter. I flera timmar ramblade han febrilt, och fick ur sig alla förolämpningar ni kan tänka er. Jag satt tålmodigt och försökte intyga om och om igen att jag inte menat det jag sagt och att jag älskar honom, men inget hjälpte. Till slut fick jag nog och gav honom några sanningar tillbaka. Sa att han inte hade någon respekt för mig och förmodligen bara gift sig med mig för pengarna (han hade sagt hur ful och fet jag är, hur tråkig och idiotisk osv). Jag tryckte på andra känsliga knappar angående hans familj. Jag visste att det bara skulle göra allt värre, men jag kunde inte bara sitta där och ta hans fruktansvärt hårda kritik längre. Han sa att han vill ha skilsmässa och jag höll med. Han sa att om jag för över hälften av “våra” tillgångar till hans konto så flyttar han ut inom en vecka. Vi har nyligen sålt huset som jag köpte tidigt i relationen, så just nu rör det sig om en ordentlig summa. När jag fnös och sa något om hur han borde skämmas för att ta ännu mera pengar från mig så fick jag tillslut en örfil. Inte hårt, gjorde knappt ont och har inte lämnat märke. Men jag vet att det var en gräns som passerades. Efter en örfil till lämnade jag rummet och vi har hållt avstånd sen dess. Han har låst in sig i vårt sovrum, jag sover i extra-rummet.
En stor del av mig vill gå och knacka på hans dörr, be om ursäkt igen och be honom att ge vår relation en ny chans. Men en annan del, kanske lite starkare efter att ha skrivit allt det här, känner även att han aldrig kommer ändra sig. Jag försöker intala mig att om jag kan vara starkare, och hantera hans ilska mer taktiskt så kan det bli bättre. Men jag har en gnagande känsla att det inte är sant, och att vad jag än gör så kommer han alltid hitta något att bli förbannad över. Och jag kommer alltid att vara den det går ut över.
Finns det möjlighet att reparera en så trasig relation eller är jag galet naiv som håller fast vid den drömmen?