Är det dags att ge upp?

Min man och jag har varit tillsammans i över 15 år, och gifta i 5. Inga barn. Relationen har alltid varit stormig, till stor del pga hans traumatiska barndom. På nåt sätt har vi fått det att “funka” ändå, men vi har nått en punkt som kräver ett beslut.

Han kommer från en trasig familj där våld var vanligt och pappan slog både hustru och barn. Även mamman var våldsam. Efter skilsmässan blev pappan utfrusen och beskylld för allt, och han har brottats länge med konflikten mellan lojalitet till de båda föräldrarna. Han har ofta pratat om hur illa män behandlas i samhället och av kvinnor. Jag har stor förståelse för detta, dels för att jag känner många underbara män och dels för att jag håller med om att män ofta får en sämre lott i vårdnadstvister osv. Jag har i alla år försökt visa hur lojal jag är mot honom, att jag har förståelse för hans temperament och att jag bara vill hjälpa honom att läka från barndomen.

Han har inte haft ett jobb på över 10 år, och resultatet är att jag har försörjt oss båda till 100%. Jag har haft en hyfsat bra inkomst och kunnat göra det, men jag erkänner att jag alltid kännt en viss frustration över det. Jag kommer även från en ekonomiskt stark familj, och kunde köpa hus där vi båda kunde bo väldigt tidigt. Han har aldrig kunnat hjälpa till med amortering eller utgifter, och sedan vi gifte oss har jag gett honom “månadspeng”.

Psykisk misshandel har länge varit en del av mitt liv. Han har ett extremt humör och blir lätt väldigt ilsken. När raseriet tar kontroll kan han säga precis vad som helst och har förolämpat mig grovt otaliga gånger. Under åren har han även slagit sönder ett antal soffbord, och slagit hål i vägg och dörrar.

Han blir ofta arg och förolämpad av saker jag säger. Det behöver inte vara kritik utan kan vara missförstånd. När han blir arg ber jag om ursäkt så snabbt och starkt jag kan och försöker intyga att jag verkligen inte menade att såra. I många år har vi överlevt på det här viset, men häromdagen kom det värsta bråket vi någonsin haft. Vi var båda berusade, och vid slutet av kvällen råkade jag släppa en kommentar som jag vet var personligt sårande för honom. Det var menat som ett skämt men jag vet också att det var väldigt fel att säga. Iaf…han blev vansinnig och vägrade att acceptera mina ursäkter. I flera timmar ramblade han febrilt, och fick ur sig alla förolämpningar ni kan tänka er. Jag satt tålmodigt och försökte intyga om och om igen att jag inte menat det jag sagt och att jag älskar honom, men inget hjälpte. Till slut fick jag nog och gav honom några sanningar tillbaka. Sa att han inte hade någon respekt för mig och förmodligen bara gift sig med mig för pengarna (han hade sagt hur ful och fet jag är, hur tråkig och idiotisk osv). Jag tryckte på andra känsliga knappar angående hans familj. Jag visste att det bara skulle göra allt värre, men jag kunde inte bara sitta där och ta hans fruktansvärt hårda kritik längre. Han sa att han vill ha skilsmässa och jag höll med. Han sa att om jag för över hälften av “våra” tillgångar till hans konto så flyttar han ut inom en vecka. Vi har nyligen sålt huset som jag köpte tidigt i relationen, så just nu rör det sig om en ordentlig summa. När jag fnös och sa något om hur han borde skämmas för att ta ännu mera pengar från mig så fick jag tillslut en örfil. Inte hårt, gjorde knappt ont och har inte lämnat märke. Men jag vet att det var en gräns som passerades. Efter en örfil till lämnade jag rummet och vi har hållt avstånd sen dess. Han har låst in sig i vårt sovrum, jag sover i extra-rummet.

En stor del av mig vill gå och knacka på hans dörr, be om ursäkt igen och be honom att ge vår relation en ny chans. Men en annan del, kanske lite starkare efter att ha skrivit allt det här, känner även att han aldrig kommer ändra sig. Jag försöker intala mig att om jag kan vara starkare, och hantera hans ilska mer taktiskt så kan det bli bättre. Men jag har en gnagande känsla att det inte är sant, och att vad jag än gör så kommer han alltid hitta något att bli förbannad över. Och jag kommer alltid att vara den det går ut över.

Finns det möjlighet att reparera en så trasig relation eller är jag galet naiv som håller fast vid den drömmen?

3 gillningar

Lämna. Det kommer att bli värre. Du förtjänar bättre!

1 gillning

Han är ett offer för en trasig barndom.
Det kan han varken hjälpa eller ta ansvar för.

Men.

Nu gör han sig till ett offer och tar det som intäkt för att leva på dig och behandla dig som skit.

Det är inte ok någonstans.

Han måste ta tag i sitt liv, få professionell hjälp att bearbeta sina trauman om han nu inte redan gör det och du ska lämna honom nyss.

Han varken kan eller ska skuldbelägga andra och låta dem ta skit för att han haft en dålig barndom.

Vi kan inte bestämma vilka kort livet ger oss men vi väljer hur vi spelar ut dem. Hans sätt finns det inga ursäkter för.

Lämna.

9 gillningar

Tack!! Kanske vi båda förtjänar bättre då jag uppenbarligen inte kan ge honom vad han behöver för att bli en tryggare person. Och jag förstår varför du säger att det bara kommer bli värre, så kanske skilsmässa är den enda lösningen. Är dock väldigt rädd, dels för ensamheten, och för “misslyckandet” att förlora så mkt pengar som vi planerat att spendera på ett nytt hus tillsammans. Jag vet att pengar är i långa loppet oväsentligt i jämförelse med lycka och trygghet, men det känns ändå surt.

2 gillningar

Jag har försökt uppmuntra honom att gå i terapi, men han är bombsäker på att han redan analyserat allt själv och att en psykolog inte skulle ge något. Förmodligen skulle det vara en manshatande feminist som inte skulle kunna förstå hans trauma menar han.

Jag har ofta undrat vad han skulle göra om vi bröt upp, om det skulle kunna bli den väckarklocka han behöver för att verkligen ta tag i sig själv. Kanske behöver han skilsmässan lika mycket som jag?

1 gillning

Galet naiv är du nog inte, utan bara väldigt mänsklig som klamrar dig fast vid en skenbar trygghet.

Men han är uppenbarligen en väldigt oskön typ och just nu underlättar du för honom att fortsätta vara det. Om han kan förändras är osäkert, det kan han bara göra själv.

Att stanna kvar och fortsätta i samma banor kommer dock inte åstadkomma någon förbättring alls, det är nog det enda som är helt glasklart.

Det låter inte som att relationen gör någon av er lycklig?

1 gillning

Ack ja.

Det finns manliga hjärnskrynklare.

Och poängen är inte att vräka ut sig otidigheter utan arbeta med och bearbeta sina egna minnen, erfarenheter, känslor och upplevelser.

Med den inställningen är han ett hopplöst fall. Allt är andras fel, själv har han inget ansvar tycker han.

2 gillningar

Jag ringde en kompis idag för att få stöd, och hon frågade mig rakt ut om han gjorde mig glad och lycklig i allmänhet. Jag chockade mig själv genom att bli helt ställd av frågan och visste inte hur jag skulle svara. Är det en självklar fråga för folk i trygga förhållanden? Jag vet att han inte är lycklig, vore han det tror jag inte han skulle behandla mig som han gör.

Jag vet att du har helt rätt. Det finns så otaligt många exempel jag skulle kunna berätta om, men jag tror inte det behövs.

Borde jag ge honom pengarna så att han kan lämna huset?

Nej. Ni är gifta och har rätt till 50/50. Gör det officiellt och på papper. Boka in ett besök på banken för att fördela tillgångarna och skriva under papperen. Om du bara ger honom pengarna nu, så kommer han inte att bli glad och nöjd. Mycket snart kommer han att vara arg över att du “lurat” honom på pengar, och så kräver han mer och mer.

Han har (som du mycket riktigt säger) gått över en skarp gräns. Nu när han gjort det, så nöjer han sig inte med en örfil nästa gång. Nästa gång kommer han att skada dig på riktigt - om du ens överlever. Lämna huset redan i kväll och sök dig till Kvinnojouren! Väl där kan du boka tider hos bank, jurist eller vad som behövs för att dela upp tillgångarna.

3 gillningar

Tack!! Det är jobbigt att acceptera att han har rätt till 50/50 när varje öre vi äger var intjänat av mig, men samtidigt vet jag att pengar inte är en anledning till att stanna i en dålig relation. Jag känner mig inte direkt hotad fysiskt, så länge jag lämnar honom ensam är jag säker på att han inte kommer närma sig mig heller. Dock vet jag att skilsmässa kommer innebära att vi måste prata med varandra igen, och jag har absolut ångest för det samtalet. Känslan finns att om jag bara går med på hans krav så kanske han försvinner snabbt och utan konflikt, men du kan även ha rätt att det bara skulle bli kortsiktigt.

Oj oj @ALifeLost , som Rulle skrev: vilken jävla offerkoffta han tog på sig.

Så han har inte jobbat på 10år, vet inte om du skrev hur hårt han jobbat för att få tag på jobb, jag vet att efter 2 - 4året så sjunker jobbsökandet dramatiskt, så jag gissar på att sista 5 åren har han säkert slutit på soffan osv…

Att du orkat vännen att månad efter månad dra in pengar, betala räkningar, ha semester och han glider på räkmackan hela tiden.

Skaffa dig en Jurist snabbt, som hjälper dig med hus & hem plus skilsmässa.

:heart::heart::heart:

2 gillningar

Min man hade också en taskig barndom, och den använde jag som ursäkt för allt han gjorde och sade - år efter år efter år. Det som har hjälpt mig att sluta ursäkta honom är 2 saker.
Först ett citat ur en bok. En familjeterapeut som skrev att det finns en gräns för hur länge man kan ursäkta sig med en taskig barndom. Som vuxen kan man inte bete sig hur som helst och skylla det på sina föräldrar!
Det andra var en extrem parallell. Jag minns inte ens var jag stötte på den. Den handlar om en liten pojke som ofta fick stryk av sin pappa. Pappan var väldigt sträng och slog pojken så fort han inte lydde sin pappa helt. Stackars lille pojke! Pojken växte upp till man och blev en fruktad diktator som tog livet av 6 miljoner judar. Skulle du ursäkta honom med att han haft en jobbig barndom? Det skulle nog ingen, men vi ursäktar männen som slår oss, ljuger för oss eller trycker ned oss på olika sätt.

4 gillningar

Vi har ofta pratat om det, när förvandlas ett offer en våldsman? Precis som din parallell med Hitler så finns det ju lidande i nästan alla mördares och misshandlares barndom, och läser man på om deras liv är det väldigt lätt att känna sympati. Lyckliga, trygga människor behandlar sällan andra illa. När vi pratar om detta får jag ofta bita mig i tungan för att inte säga något om hans beteende. Det närmaste vi kommer är att prata om hans pappa.

Var det möjligt för dig att säga detta till din man när ni separerade? Eller fick du bara acceptera att han aldrig kommer förstå.

1 gillning

Ha, helt ärligt tror jag inte han sökt ett enda jobb på minst 10 år. Efter universitet hade han svårt att få jobb inom sin utbildning och gav snabbt upp. Sen var det ett par år då han sa att han jobbade svart, men jag misstänker att han gick på bidrag hela tiden. När vi gifte oss kunde han inte fortsätta med det eftersom min ekonomi skulle räknas till hans tillgångar, och det är därför jag också gett honom pengar att spendera fritt, utöver att jag betalat alla “tråkiga” levnadskostnader.

Tyvärr har jag gjort misstaget att bygga hela mitt liv runt honom, så under åren intalade jag mig att det inte spelade så mkt roll att vi helt enkelt delade på min inkomst. Vi gjorde ju allt tillsammans ändå, vad skulle jag göra med pengarna om jag inte delade dom med honom. Och jag tyckte synd om honom som var så beroende och bunden till mig, själv skulle jag aldrig kunna leva så. Men jag var inte blind, och jag visste att risken var stor att han skulle kräva hälften vid eventuell skilsmässa. Misstänker att han även har juridisk rätt till det, om jag skulle våga bestrida det. Tyvärr är det ändå svårt att svälja när man står inför det, hur förberedd jag än trodde att jag var. Sjukt eller hur!

2 gillningar

Låter som det varit dags att ge upp för åratal sen. Han behandlar dig otroligt illa. Du ska alltså be om ursäkt för minsta missförstånd, men ber han någonsin om ursäkt? Hans usla barndom är inte ditt fel, och är ingen ursäkt för en vuxen människa att bete sig så, det är han som ska hantera den, inte du.

3 gillningar

Här på forumet finns förutom ett gäng härliga människor också tips om hur en bodelning går till, hur man ska räkna osv. Det finns också länkar till jurister mm. I forumet om ekonomi finns flera trådar om detta och också en sammanställning just med räknebiten och hur saker ska delas upp mm - om jag hittar igen den kan jag länka till den. Annars kanske nån annan vet var den finns.
Det låter definitivt som att du ska lämna - att leva tillsammans med nån och behöva tassa på tå för att inte göra fel är inte ett bra liv. Kram.

3 gillningar

Här är länken: Liten guide för den som står inför skilsmässa och bodelning - Ekonomin vid en skilsmässa - Forum för skilsmässa - 200 000+ inlägg (xn–skilsmssa-02a.se)

1 gillning

Han bad om ursäkt en gång, var nog runt 6 år sen nu. Jag var så överlycklig att ha fått ett bekräftande så accepterade den direkt, utan tvekan. Men nej, i vanliga fall ber han aldrig om ursäkt. Vi håller distans tills han bestämt att han förlåtit mig och sen låtsas vi som att inget hänt. Jag vet att det är vansinnigt…tillochmed nu är det han som är den arga/sårade och låser dörren om sig. Och jag som sitter här och funderar på hur jag ska få honom att förstå och prata med mig. Jag vet att jag borde vara arg och vara den som insisterar på skilsmässa, men han lyckas alltid bli först in i offer-rollen och få mig att känna mig som boven.

1 gillning

Tack för länken! Tyvärr bor jag utomlands så misstänker att lagar kan skilja sig något, men på hög nivå är det nog liknande. Ser ut som att jag får acceptera att hälften helt enkelt är hans, lite googlande på vårt lands regler ser ut så. Finns även risk att jag måste fortsätta att betala underhåll till honom, men förhoppningsvis kan det åtminstone undvikas.

Jag får väl helt enkelt söka upp en advokat och go from there. Hur svårt det än är att bryta upp så börjar jag misstänka att det är det enda alternativet med en lycklig lösning i slutändan.

2 gillningar