Mitt första inlägg. Har som så många andra läst mycket här inne.
Varit på väg att skriva flera gånger.
Nu är det ett faktum. Efter över 20år tillsammans är det över. Känslorna finns inte där.
Han har knappt varit hemma en kväll sen december och borta alla helger sen oktober. Det är ingen annan. Och det vet jag. Han behöver egen tid. Lugn och ro. Han är deprimerad och jag med. Även om jag vet att helgen kommer bli fruktansvärd, så ser jag ändå framemot måndag. Jag har en läkartid då. Jag behöver det. Jag tänker inte låtsas vara stark. Jag har brutit ihop så många gånger. Barnen förstår. Tror faktiskt inte det kommer komma som en chock. Vår yngsta är snart 13år.
Sorgen jag känner starkast just nu är inte att det inte kommer vara vi, utan att allt runt omkring kommer försvinna.
Vi har flera hundar pga vi båda arbetar hemma, så är de vana att alltid ha någon omkring sig. De är inga lägenhets hundar. Våra barn är vana att någon alltid kan släppa allt och hämta dem. Allt vi äger har vi köpt tillsammans. Jag struntar egentligen i allt materielt. Han kan ta det. Känner att jag nöjer mig med lite hushållssaker. Vi är inte osams, även om jag både gråtit och skrikit och bråkat. Jag har frågat så många gånger om det är över. Han har alltid svarat nej. Sen två veckor, jag vet inte. Inatt sa han det, jag har inte de känslorna längre. Jag älskar dig, men inte på det sättet. Jag kan inte tvinga honom att älska mig. Jag går sönder, det har varit vi över halva mitt liv. Men, nu vet jag. Kan sluta kämpa för något som inte finns. Jag måste börja planera mitt ensamma liv. Jag ska försöka lämna honom ifred. Nu brukar han iofs inte svara när han åker. Det jag vet jag måste göra är att försöka få honom att sitta ner och göra en planering. Vem gör vad? Vem är här när? Vem som får vad är inte det viktigaste nu, utan det är att få vardagen att fungera. Vi borde också sitta med barnen så fort som möjligt.
Kommer säkert skriva mer, nu när jag tagit steget och skrivit första gången. Jag kommer bryta ihop. Men, just nu är jag lugn. Btw trevlig alla hjärtans dag till alla 
8 gillningar
När jag var i det värsta gjorde jag så lite som möjligt. Sedan när orken kom skrev jag listor på saker som behövde göras. Efter 1-2 veckor berättade jag för några kompisar och familj för att jag litade inte på min förmåga att fatta rätt beslut. Jag hade en som tog över lite, styrde mig, frågade vad mitt nästa steg var. Det var så skönt. Har du en sådan person i ditt liv? Stor tröstkram till dig 