Anti-Kommunikation med stora barn. TANKAR bara

Ni som följt mig… Ytterligare galenskap med ett x som vägrar kommunicera…

Min son, som vill hoppa av gymnasiet, och som bara sitter hemma på sitt rum och som fortfarande bor växelvis varannan vecka, valde av någon anledning att sova hos mig natten till idag trots att det är pappans vecka. Jag håller på att flytta och har därför tagit semester denna vecka och är hemma hela dagarna och pysslar med mitt nya hus. Kanske var det därför min son ville bo här, för att vi flyttat och allt är nytt.

På förmiddagen idag, då min son fortfarande låg och sov, åkte jag in till city för att hämta en TVbox. Jag var hemma igen vid 12-tiden och kopplade in boxen och satte mig i TV-soffan för att fixa med den. Då kom min son ut från sitt rum och kikade in i vardagsrummet där jag satt och pillade med min nya TV-box.

”Jag och pappa har ett möte med syv (studie- och yrkesvägledare) på min skola kl 13:00” sade han.

”Va? Hur vet du det?” undrade jag. Jag kände inte alls till detta.

”Jo för att pappa har bokat ett möte med syv”

”När gjorde han det?” undrade jag.

”För en vecka sedan”

”För en vecka sedan? Och det börjar nu kl ett? Det måste även jag vara med på” sa jag och lämnade TV-boxen och bytte kläder för att åka iväg till mötet.

”Du ska inte vara med” sa sonen.

”Jo, jag ska vara med” sa jag.

”Varför det?”

”För att du är min son och jag vill det och ska det” sa jag.

”Då ringer jag till pappa och säger att jag åker i din bil till syv istället för i pappas bil”

”Är pappa på väg hit nu för att hämta dig?” frågade jag.

”Ja”

Mina tankar snurrade… alltså; för en vecka sedan har pappan bokat en tid med vår sons skola och just nu i denna stund var han på väg för att hämta sonen hemma hos mig, utan att jag meddelats om detta.

Pappan har sagt rakt ut till familjerätten (FR) att han inte vill informera mig om saker och ting angående våra barn…”Det funkar bra ändå. Du får reda på det via barnen och är det något viktigt informerar jag dig såklart. Vi behöver inte ha med varandra att göra mer än nödvändigt. Jag vill inte vara kompis med dig”.

På våra möten hos FR har jag sagt att jag vill att pappan ska informera mig om allt kring barnens hälsa, skola, mående och allt annat viktigt som rör barnen , men ändå har han konsekvent sedan skilsmässan för fyra år sedan, vägrat att informerat mig. Tex har jag inte blivit informerad då barnen fått Covid19 eller fått hjärnskakning eller att ett barn skadat sig på skolan och behövt åka till vårdcentralen eller att pappan åkt med vår gemensamma 14-åringa dotter och piercat hennes navel. Det är bara några exempel. När jag tagit upp detta hos Familjerätten har de sagt till mig ”Ja men du kan ju be skolan att de alltid ska ge även dig information”. Detta har jag ständigt hört från alla möjliga rådgivare och det känns som att de skyfflar över både ansvar och skuld på mig ”Jag får väl skylla mig själv om jag inte meddelat alla som pappan kan ha kontakt med att kontakta mig”. Men trots det har jag naturligtvis gjort som de sagt. Men även skolans personal kan glömma informera, och syv:en kanske inte kände till detta. Och ett gemensamt vårdnadsskap förutsätter att vårdnadshavarna samarbetar, så skolan och FR och alla andra rådgivare tar för givet att pappan samarbetar och ger mig information. Men hur i all sin dar ska jag kunna veta vilka personer som pappan kommer att boka möten med angående våra barn? Hade jag vetat det hade jag ringt till alla bums.

Vi åkte iväg till mötet med syv. Vi satt där, pappan, sonen, jag och syv och vi diskuterade om sonens skolgång, motivation, val av ny linje, avhopp, information om vad som händer om han inte går gymnasiet, alternativa lösningar, om viktiga ansökningsdatum och en plan för sonen framöver… och allt detta hade mitt x, mina barns far, tänkt att utesluta mig ifrån.

Det var alltså rena rama TUREN att jag hade tagit ledigt denna vecka och inte var på jobbet. Och det var TUR att jag hade hunnit kommit hem i lagom tid från mina ärenden i city, annars hade detta gått totalt förbi mitt medvetande, och jag hade levt ovetandes om vad de planerat kring min sons framtid.

”Men be alla dina barn att alltid berätta saker för dig då” säger kanske du. Jo, men min tonåringa son tycker att detta är jobbigt och vill inte lägga sig i det. Han ser mycket upp till sin pappa, så om pappan säger till honom att det bara är pappan och han som behöver gå till syv, ja då litar sonen på det. Sonen skulle aldrig ha berättat om detta möte för mig utan litat på att pappan fixar detta själv och har pappan uteslutit mig så ska det nog vara så. Han skulle tycka att det var psykiskt jobbigt om jag skulle kräva av honom att alltid informera mig om allt som pappan kan hitta på med honom. Och som ett ytterligare exempel så hade min 14-åriga dotter aldrig någonsin berättat att hon och pappan skulle åka och pierca hennes navel eftersom hon vet att jag hade sagt nej. Jag hade sagt nej eftersom jag vet att just navelpiearcing är den mest kritiska piercingen av alla, för att den är just i naveln. Så det hade gått mig totalt förbi, detta syv-möte och jag hade varit ovetandes, om jag inte haft sådan röta, tur, att vara hemma just vid rätt tillfälle idag.

Det är pappans val att inte tala med mig. Ja, det är hans val. Men jag är också vårdnadshavare och mycket mån om mina barn och måste naturligtvis vara med vid diskussioner om min sons framtid!

Jag kan inte låta bli att fundera ”Vad vet jag inte om?”, ”Har han och barnen varit på fler möten med skolan eller annat som jag inte vet om?”, ”Har han kanske redan åkt iväg med vår 14-åriga dotter och låtit henne tatuera sig under trosorna eller gjort en piercing även där?” (Det är inte så lätt för mig att kontrollera), ”Vad mer kan han ha gjort och vad mer kommer han att göra?”

Jag har varit i kontakt med allt som finns, känns det som i alla fall. Rådgivning, Familjerätten, präster, psykologer, advokater… you name it. När barnen är så pass stora som 14-17 år så finns inget att göra då pappan inte vill samarbeta eller ha med dig att göra. Det finns inget. ”Varför?” undrar du. Jo, för att när barnen är så pass stora, och du går till rätten för att få enskild vårdnad, och du har med dig hela din dagbok, ljudinspelningar och andra bevis på att ditt x är totalt olämplig som förälder,

så kommer barnen att bli inblandade, för de är så stora. Och barn är lojala. Hur elak, hemsk, omoralisk, galen DU än är så kommer dina större barn alltid att vilja vara hos dig. Och hur elak, hemsk, omoralisk, galen ditt X är så kommer de alltid att vilja vara där. De vill vara hos båda. ”Nähä, inte när hen är så urbota dum” tänker du. ”Jo,” säger jag som lekman, för om dina barn under en längre tid, säg 4-5 år, från 5-6-års ålder till 13-14-års ålder, bott halva tiden hos er båda, ja då har de präglats av er båda också. De har fått den bra och dåliga förebilden inpräntat i hjärnan.

Det ska enormt mycket till om du får enskild vårdnad med stora barn. För att få det så krävs det att du har barnen med dig till 100%. Det sker bara vid extrema fall som vid missbruk, övergrepp och liknande.

Däremot, om har du små barn, som inte har egen vilja, som inte hunnit präglas, och som är för små för en tvist i rätten, ja då har du stor chans. Men för oss andra finns inget att göra än att gilla läget eller som Familjerätten sagt ”du kan inte ändra på ditt x”

2 gillningar

Det är sant som du säger. Även om det inte är en absolut gräns med 12 års ålder så är det ofta det i praktiken. Det går inte att tvinga ett barn, oavsett hur olämplig den andre föräldern är.

Jag har barn som är några år äldre än dina, också med tre års skillnad. Det har varit fram och tillbaka med var de bott. Jag vill bara ge dig rådet att sätta relationen med barnen högst. Som du säger är det omöjligt att ändra ditt x, alltså är det meningslöst att skapa konflikt med barnen om det.

Men det är ett absolut råd till andra föräldrar att tänka på hur mycket svårare allt blir när barnen är över 12 år om det blir trassel av något slag.

2 gillningar

Jag har kämpat länge nu, så detta var mest för andra…

3 gillningar