Ja du, nog har du rätt i mycket av detta. Inte många tjugoåringar som sätter sig ner och pratar om hur man vill ha det vid 30 och 40…
Men nog diskuterade vi mycket tillsammans innan hon tog jobbet. Vi planerade och funderade, för och emot. Hur blir det med oss? Jag skulle ta mer ansvar för barnen, innan var det 50/50. Vi har kanske kommunicerat för lite, vad vet jag. Jag vet fan ingenting längre. Men det var ju synd att hon använde möjligheten till att bedra mig. Fast jag hade gjort samma sak igen.
Tack för ditt svar. Nej visst är det svårt att förstå. Har man byggt ett liv tillsammans så tycker jag att man har ett ansvar för varandra och för barnen att berätta för den andra om det är så att man är på väg att glida isär. Fast det kanske är svårt att se, och sedan pang en dag så är personen förälskad och blir då blind. Men visst är det egoistiskt.
Jag måste vända fokus från henne till mig själv. Nu är det jag, jag och barnen som gäller.
Jag är så ledsen för din skull, känner så med dig och blir så berörd när jag läser din historia. I mitt fall var jag den som valde att gå, och det var efter många jobbiga år och utan blixten från klar himmel. Men det jag känner igen är känslan av att den andre studsar på moln och vilken fruktansvärd känsla det är.
Samtidigt gör jag precis samma själv, mot mitt x. För jag vill inte att han ska se hur jag tvivlar på mig själv och mitt beslut, jag vill inte att han ska få “nöjet” att förstå hur jag brottas med mig själv, bryter ihop och kommer igen, om och och igen. Jag har hittat en ny, inte han. Och visst studsar jag på moln, jag är nykär och känner att jag hittat någon som förstår mig och som endast vill mig väl. Någon jag kan få lov att känna mig trygg och lycklig med. Men även om jag varannan vecka gör karriär på mitt nya jobb och hänger med min nya kärlek, så går ju inte en dag utan att jag längtar ihjäl mig efter barnen, tänker tillbaka på kärnfamiljen som kunde varit men som gick i kras. Jag får drömska bilder av honom och mig som egentligen aldrig fanns men som jag önskade skulle ha funnits och ibland längtar jag tillbaka även om han inte var snäll och var direkt skadlig för mig.
Det jag vill ha sagt i detta är att du ser bara det hon vill att du ska se, inte baksidan. Det finns alltid en baksida, och oavsett om du mår bättre av att veta det eller inte så har jag väldigt svårt att hon inte, när hon är ensam, funderar på om det var värt det, eller är uppriktigt sorgsen över vad som hänt. Hon kanske inte ångrar det, men en separation lämnar sällan någon oberörd.
Som du skrev: vi satte oss ner och planerade.
Visst fan kan man tycka att man skulle pratat mera - med facit i hand så är det lätt att säga så. Ingen skugga över dig, utan jag tycker att är man två så har man ett jäkla ansvar emot varann.
Nu har vi bara din sida och det får vi nöjja oss med , men jag tycker att hon svinat ner ert förhållande med otrohet.
Misstänkte du inget som typ: klädde upp sig mer än tidigare, väldigt mycket övertid, fibbla hon med telefon mer än vanligt, var hon å träna oxå ? Hon som tränade väldigt måttligt innan
Så hög igenkänningsfaktor.
Känner med dej.
Var snäll med dej själv, den här resan tar
lite tid.
Bejaka ditt eget liv och försök sätta gränser så du inte blir hennes dörrmatta som täcker praktiskt kring barnen- jag hamnade lite där, men det var ju för att skydda barnen som han annars satte så ikläm.
Jag kände mej bestulen på det jag trodde vi byggde på.
Hade han varit otrogen innan?, men så går man ju inte och tänker…
Kraft o styrka till dej.
Nope, inget alls. Inte det minsta. Visst i efterhand blev det tydligt. Men inte då. Känner mig väldigt dum. Sucker var ordet.
Sant att det bara är min sida som kommer till tals här. Jag vet dock att jag inte behandlat min fru illa, hon ville något annat bara. Jag blir mörkrädd när jag läser vad vissa som lämnar sina respektive (oftast män) har fått utstå. Men det här är en av få saker som jag fått rätsida på iaf och där jag tror henne. Hennes agerande är inte på grund av att jag behandlat henne fel. Gud vet att jag frågat. Hon säger att jag är en “fin och bra man”. Eller rättare sagt hon sa det, nu pratar vi inte så mycket om sånt längre.
Du är ju borta ur hennes liv för gott, det måste ju du ha förstått numera, flera här inne har ju skrivit att nu måste du ta tag i ditt liv på ett bättre sätt än tidigare.
Du får inte förfalla, ditt yttre måste snyggas till, ditt inre tar längre tid att bygga upp, mental träning och " proffssnackarhjälp " är ett måste.
Ungarna litar ju på dig och då måste du prestera nått mannen.
Du fixar detta, om det tar tid så får det väl göra så.
2021-04-23
Fredag utan barnen. Hade hellre jobbat hela helgen. Eller bara spolat fram till måndag. Men jag ska försöka ta mig i kragen. Rutiner är bra säger dom. Laga en riktig måltid även om det bara är till mig själv. Sedan gå en promenad. Är nog på väg att bli sjuk i något så mer rörelse än så blir det inte.
Jag har hört av en skild killkompis att han var vilsen. Dålig på och svårt att få igång det sociala som singel. Att han fick bjuda till och ta initiativet många gånger, att han trodde detta var mer ett manligt problem. Killar är sämre på att ringa och småsnacka.
Jag tror många av oss uppskattar vanliga killar, även tråkiga familjefäder, med ansvar.
Man kan ha kul i vardagen ändå med fniss och barnsligheter.
Jag förstår dig och din känsla men det finns ganska många som just söker en man som du. Nog sjutton vill man slippa tuffa kriser men de kan nog ge något för framtiden. Det blev inte som man tänkt, men kanske bra ändå.
Hejja Hejja! Ut och rör på dig, titta på folk, ta en promenad, titta på kvittrande fåglar. Packa med en termos och macka. Sitt och böla en stund. Rensa. Sätt bra musik i öronen. Gå iväg och kolla på folk. Vi är flera hår som plöjt oss igenom samma. Det kommer många tuffa helger. Lika bra att välkomna utmaningen och beta av krisen. Det är vår ute!
Tack för dom orden @Lisa0987! Det var precis vad jag behövde höra idag.
Det stämmer nog att killar generellt är sämre på att hålla kontakten och hålla igång sociala livet på egen hand. Jag måste ta tag i det bättre. I morgon ringer jag någon kompis utan anledning. Vet inte om jag någonsin gjort det innan.
2021-04-27
Har barnen hos mig denna veckan. Dom verkar glada att komma till mig vilket betyder allt för mig. Har planerat några lite skoj för dom till helgen. Hoppas på en bra vecka.
Funderar mycket på att barnen ska få en bonuspappa. Har svårt att tänka mig hur det blir. Jag har ingen erfarenhet. Jag märker hur exet rampar upp kontakten mellan barnen och den nya. Finns inte så mycket jag kan göra åt det. Får väl vara glad att hon väntade ett halvår iaf.
För många trådar i huvudet samtidigt. Förmodligen därför jag inte kan somna.
Ringde det där samtalet iaf. Resulterade i en fiskehelg i maj. Så nu har jag något att se fram emot.
2021-05-03
Barnfria veckan. Plockar undan alla leksaker, ställer in alla saker i deras rum och stänger dörrarna. Låtsas att jag har en tvåa. Går inte på deras rum under de dessa veckor. Förmodligen fel sätt att agera men jag orkar inte bli påmind…legobyggen, bilar och dockor. Tänk att se barnens leksaker skulle framkalla jobbiga känslor.
Jag avskyr varannan vecka livet. Och jag hatar att jag inte fick något att säga till om.
Vissa veckor lämnar jag fram alla deras grejer, precis där de lämnade dem.
Som att livet tog en paus på några dagar.
Då känns det inte lika tomt och barnen är glada att de kan ta vid där de slutade.
Kanske ska prova det istället? Det kanske kan hjälpa till att fylla tomrummet. Ska pröva efter nästa vecka.
Som det är nu mår jag inte bra veckorna utan barnen. Det kryper över mig redan på söndagen innan överlämning på måndagen. Jag får panik, känns som om dagen måste “räknas” på något vis. Vi måste göra saker. Måste bli kvalité. Man kan inte bara vara.
Dom fattas mig. Det är hela tiden någon som saknas. Tur att jag har mitt jobb att gå till.
Ofta får sonens vattenglas från sista frukosten stå kvar hela veckan på köksbordet. Känns på något konstigt sätt bra att se det när man tar en kopp kaffe på morgonen. Som att han är nära.
Förstår dig så väl. Jag kände mig amputerad, som att en del av mig saknades. Nu är det tre år sen, jag saknar fortfarande mina barn, men det gör inte ont längre.
Jag tror aldrig jag kommer kunna förlåta mitt ex för att han tog beslutet utan att involvera mig. Helt ofattbart att man kan göra så.
2021-05-10
Har barnen hos mig men känslorna släpper mig inte riktigt ändå ikväll. Funderat mycket över vårt förhållande, vad som var bra, vad som var mindre bra. Vad jag kunde gjort annorlunda.
Jag saknar henne. Saknar samtalen vi hade. Saknar humorn. Saknar de små sakerna i vardagen. Saknar stödet från en annan människa. Saknar familjen vi hade.
Hennes jobb blev så viktigt de sista åren. Jag gick ner i arbetstid, skötte mer hemma, fler lämningar och hämtningar på förskolan. Blev väl för fokuserad på markservicen. Sänkte axlarna och körde vidare. Tänkte att vår tid kommer. Tänkte att jag gjorde det för henne. Men hon använde det till att svika mig.
Känner igen det där så väl, att man fokuserar på familjen och att stötta genom att ta mer av markservicen hemma. Att man gör det för den andras skull, för familjen. Men man får inget tack för det, utan snarare att man tas för given. Här hemma finns det ingen förståelse utan snarare förvåning ”men jag har aldrig bett dig att göra det här, barnen kan ju vara 10 h på skola 5 dagar i veckan”. Ja, varför ska man hjälpas åt? Och visa uppskattning?
Exakt så resonerade jag också. Att vår tid skulle återkomma så småningom. Men att barnen och familjen behövde vara fokus i några år. Men exet hade inte tålamod att nöja sig med ett normalt familjeliv. Tyvärr.
Det kanske kan hjälpa till att fylla tomrummet. Ska pröva efter nästa vecka.