Detta är min historia. Den liknar många andras, men detta är min. Skriver den mest för att bearbeta för mig själv.
Vi träffades när vi var unga. Blev kära, väldigt kära. Har upplevt väldigt mycket tillsammans, resor och äventyr. Vi har flera barn ihop. Vi har byggt ett liv tillsammans, men för sju månader sedan ändrades tillvaron fullständigt. Hon meddelade att hon varit otrogen med en annan man och att hon ville skiljas. Världen faller samman. 20 år tillsammans, 13 år som gifta. Pang boom, tack och hej på en kväll. Ingen förvaring, inga signaler. Ej heller någon vilja att försöka, varken för min eller barnens skull. Det är helt enkelt över.
Jag tycker att vi har haft ett bra förhållande med respekt för varandra. Närhet, ömhet och sex har inte saknats, inte förens vid tidpunkten för när hon och den nya bestämde sig för att avsluta sina respektive relationer, då ändrades allt. Hon ville hitta sig själv. Hon ville skiljas och det var fullständigt uppenbart att hon var någon annanstans mentalt och att den inre processen pågått en tid inom henne.
Tillsammans med honom hade de under en tid planerat för deras nya relation tillsammans, och hur de skulle avsluta sina befintliga relationer. Det fanns ingen vilja att diskutera, hon hade helt enkelt bestämt sig. Skiljas skulle vi, någon skulle flytta, bara hon blev av med mig. Att säga att detta kom som en blixt från klar himmel för min del är en underdrift. Hon har inte med ett ord berättat om att hon tvivlat på vår relation.
Tänk så fel jag hade om oss. Jag trodde att vi levde i ett lyckligt äktenskap. På riktigt jag trodde det. Visst går det upp och ner, men vi har aldrig haft några riktiga kriser. Försöker förstå vad som gör att jag inte duger längre och egentligen är det nog inte så mycket. Detta verkar handla om att det liv hon byggt upp med mig inte var det som hon egentligen ville. Att ha hus, barn och man och leva ett svenssonliv insåg hon vid 40 års ålder att hon inte ville. En klassisk jävla 40-årskris alltså. Min slutsats blir att hon ljugit för sig själv, under en del av vårt äktenskap, och det är ganska tufft att inse. Jag tror inte att man bara vaknar upp en dag och vill göra något annat. Det känns som jag vandrade in i en fälla, en livslång sådan. Hur kunde jag inte se det?
Tillsammans skapade vi ett liv som hon kanske ansåg att omgivningen förväntade sig att hon skulle leva? Så som vi levde var en kopia av hennes äldre syskon och hennes föräldrar. När hon mötte en annan man som hon föll för kunde hon inte ljuga för sig själv längre. Det blev en slags väg ut för henne. På de barnfria veckorna lever hon sitt nya fria liv med sin nya man. Jag tror att hon ångrar valet med ett familjeliv framför tex karriär. Hon har sagt att hon tycker det är roligare att jobba än att ta hand om barnen, så det är nog så. Att vara gift med en trygg och stabil (men kanske något tråkig) familjefar lockar inte. Och visst vem vill inte vara nyförälskad?
Vi är olika som personer och vi har tillsammans alltid resonerat som att det var en bra sak. Vi har lyft varandra tycker jag. Detta var kvinnan jag skulle leva med. För mig fanns inget annat. Hon är väldigt vacker, nu som för tjugo år sedan när vi träffades. Jag har inte tänkt så här tidigare, men vem vet om det funnits andra män vid sidan av under åren. Hon skulle förmodligen kunna få vem hon vill.
Jag kan se nu i efterhand att jag inte hanterade första månaderna speciellt bra. Åt och sov dåligt. Tog inte hand om mig. Det finns mycket jag kunde gjort annorlunda. Jag är inte stolt över alla mina reaktioner, men så blev det.
I takt med att hon gjort karriär inom jobbet har status och yta blivit allt viktigare. Hur man klär sig, hur man bor, vad man har för bil och vart man åker på semester. Allt detta har det ändrats i och diskuterats om det senaste åren. Jag borde kanske ha insett att turen snart skulle komma till mig också? Men det är inget fel på mig. Jag är egentligen stolt över mig själv, och vad jag åstadkommit i livet. Jag har världens underbaraste barn, vi har delat på hushållsarbete, jag har ordnat med det praktiska runt barnen, huset och bilarna, har ett bra jobb med en lång och prestigefylld utbildning. Men hon har med sitt agerande fullständigt gjort ner mig och min självkänsla. Känner mig så värdelös. Så bortgjord. Jag kunde bytas ut mot en annan man på en dag. Som om hon bytte bil. Hon ringer och berättar saker om barnen och kvittrar på som om ingenting hade hänt. Jag är bara tom, som ett skal.
Alla år tillsammans och allt vi byggt upp var som luft för henne. Det kunde monteras ner på en kväll. Hon säger att hon är ledsen över hur det slutade för oss, men det visar hon inte. Jag kan inte begripa varför hon inte ville låta mig förstå att något var fel. Kanske fanns det tecken där, men i sådana fall saknade jag förmågan att tyda dem. Jag menar när jag nu tittar tillbaka och har lärt mig vilka tecken som finns på otrohet så blir det tydligt. Nya intressen där en viss person råkar finnas, plötsligt börjat jobba övertid och mycket övertid därtill, resor och konferenser i jobbet med kort varsel, bevakat telefonen som en hök. Vilken jävla sucker jag varit. Men vem går och letar efter tecken på otrohet i sin relation?
Att bara få träffa barnen varannan vecka är hemskt. Det är så oerhört tomt hemma utan dem. Tanken på att tvingas vara frånvarande under halva uppväxten är fruktansvärd. Jag förstår inte hur hon fungerar, hur kan hon välja detta? Hon som alltid satt sina barn först och är en väldigt bra mamma, men nu har jag fått höra saker som jag aldrig trodde. Hon säger att hon trivs med att ha barnen varannan vecka, att familjelivet inte var det hon ville leva.
Separationen gick så fort, ett par månader och så var jag ute ur huset, bodelning avklarad, allt praktiskt löst med boende, bilar och saker. Jag tror jag drabbades av någon form av kontrollerat raseri, bara körde på i 200 km/h. Ordnade med papper, ringde bank, packade saker, jobbade mer än någonsin. Trodde det skulle bli bra om jag bara kom ut ur huset. Det blev det inte.
Någon skrev i en annan tråd att skilsmässa måste vara den sista utvägen. När allt annat är orimligt, när man vridit och vänt på saker. Undantag från detta finns givetvis där det finns missförhållanden inom familjen. I mitt fall var det dock inte så. I mitt fall var skilsmässa den första och enda vägen som var aktuell. Vi hade inte ens en kris innan uppbrottet, inga dåliga år, inget tjafs och inga bråk.
Jag försöker acceptera min situation. Det är inte lätt, men jag försöker. Jag kämpar för att hålla huvudet över vattenytan, vara en så bra pappa jag bara kan och resa mig igen. Jag har tagit professionell hjälp i detta, men det är svårt att komma över det faktum att vi inte fick chansen att antingen försöka reparera något, eller att jag åtminstone kunde fått vara delaktig i beslutet om skilsmässa. Hon hade bestämt sig själv (eller snarare tillsammans med sin nya), men tillsammans kanske vi kunde fixat det?
Jag har frågat så många gånger men jag får inga svar. Jag måste inse att hon inte bryr sig längre. “I nöd och lust”, yeah right.