Ännu en historia

Detta är min historia. Den liknar många andras, men detta är min. Skriver den mest för att bearbeta för mig själv.

Vi träffades när vi var unga. Blev kära, väldigt kära. Har upplevt väldigt mycket tillsammans, resor och äventyr. Vi har flera barn ihop. Vi har byggt ett liv tillsammans, men för sju månader sedan ändrades tillvaron fullständigt. Hon meddelade att hon varit otrogen med en annan man och att hon ville skiljas. Världen faller samman. 20 år tillsammans, 13 år som gifta. Pang boom, tack och hej på en kväll. Ingen förvaring, inga signaler. Ej heller någon vilja att försöka, varken för min eller barnens skull. Det är helt enkelt över.

Jag tycker att vi har haft ett bra förhållande med respekt för varandra. Närhet, ömhet och sex har inte saknats, inte förens vid tidpunkten för när hon och den nya bestämde sig för att avsluta sina respektive relationer, då ändrades allt. Hon ville hitta sig själv. Hon ville skiljas och det var fullständigt uppenbart att hon var någon annanstans mentalt och att den inre processen pågått en tid inom henne.

Tillsammans med honom hade de under en tid planerat för deras nya relation tillsammans, och hur de skulle avsluta sina befintliga relationer. Det fanns ingen vilja att diskutera, hon hade helt enkelt bestämt sig. Skiljas skulle vi, någon skulle flytta, bara hon blev av med mig. Att säga att detta kom som en blixt från klar himmel för min del är en underdrift. Hon har inte med ett ord berättat om att hon tvivlat på vår relation.

Tänk så fel jag hade om oss. Jag trodde att vi levde i ett lyckligt äktenskap. På riktigt jag trodde det. Visst går det upp och ner, men vi har aldrig haft några riktiga kriser. Försöker förstå vad som gör att jag inte duger längre och egentligen är det nog inte så mycket. Detta verkar handla om att det liv hon byggt upp med mig inte var det som hon egentligen ville. Att ha hus, barn och man och leva ett svenssonliv insåg hon vid 40 års ålder att hon inte ville. En klassisk jävla 40-årskris alltså. Min slutsats blir att hon ljugit för sig själv, under en del av vårt äktenskap, och det är ganska tufft att inse. Jag tror inte att man bara vaknar upp en dag och vill göra något annat. Det känns som jag vandrade in i en fälla, en livslång sådan. Hur kunde jag inte se det?

Tillsammans skapade vi ett liv som hon kanske ansåg att omgivningen förväntade sig att hon skulle leva? Så som vi levde var en kopia av hennes äldre syskon och hennes föräldrar. När hon mötte en annan man som hon föll för kunde hon inte ljuga för sig själv längre. Det blev en slags väg ut för henne. På de barnfria veckorna lever hon sitt nya fria liv med sin nya man. Jag tror att hon ångrar valet med ett familjeliv framför tex karriär. Hon har sagt att hon tycker det är roligare att jobba än att ta hand om barnen, så det är nog så. Att vara gift med en trygg och stabil (men kanske något tråkig) familjefar lockar inte. Och visst vem vill inte vara nyförälskad?

Vi är olika som personer och vi har tillsammans alltid resonerat som att det var en bra sak. Vi har lyft varandra tycker jag. Detta var kvinnan jag skulle leva med. För mig fanns inget annat. Hon är väldigt vacker, nu som för tjugo år sedan när vi träffades. Jag har inte tänkt så här tidigare, men vem vet om det funnits andra män vid sidan av under åren. Hon skulle förmodligen kunna få vem hon vill.

Jag kan se nu i efterhand att jag inte hanterade första månaderna speciellt bra. Åt och sov dåligt. Tog inte hand om mig. Det finns mycket jag kunde gjort annorlunda. Jag är inte stolt över alla mina reaktioner, men så blev det.

I takt med att hon gjort karriär inom jobbet har status och yta blivit allt viktigare. Hur man klär sig, hur man bor, vad man har för bil och vart man åker på semester. Allt detta har det ändrats i och diskuterats om det senaste åren. Jag borde kanske ha insett att turen snart skulle komma till mig också? Men det är inget fel på mig. Jag är egentligen stolt över mig själv, och vad jag åstadkommit i livet. Jag har världens underbaraste barn, vi har delat på hushållsarbete, jag har ordnat med det praktiska runt barnen, huset och bilarna, har ett bra jobb med en lång och prestigefylld utbildning. Men hon har med sitt agerande fullständigt gjort ner mig och min självkänsla. Känner mig så värdelös. Så bortgjord. Jag kunde bytas ut mot en annan man på en dag. Som om hon bytte bil. Hon ringer och berättar saker om barnen och kvittrar på som om ingenting hade hänt. Jag är bara tom, som ett skal.

Alla år tillsammans och allt vi byggt upp var som luft för henne. Det kunde monteras ner på en kväll. Hon säger att hon är ledsen över hur det slutade för oss, men det visar hon inte. Jag kan inte begripa varför hon inte ville låta mig förstå att något var fel. Kanske fanns det tecken där, men i sådana fall saknade jag förmågan att tyda dem. Jag menar när jag nu tittar tillbaka och har lärt mig vilka tecken som finns på otrohet så blir det tydligt. Nya intressen där en viss person råkar finnas, plötsligt börjat jobba övertid och mycket övertid därtill, resor och konferenser i jobbet med kort varsel, bevakat telefonen som en hök. Vilken jävla sucker jag varit. Men vem går och letar efter tecken på otrohet i sin relation?

Att bara få träffa barnen varannan vecka är hemskt. Det är så oerhört tomt hemma utan dem. Tanken på att tvingas vara frånvarande under halva uppväxten är fruktansvärd. Jag förstår inte hur hon fungerar, hur kan hon välja detta? Hon som alltid satt sina barn först och är en väldigt bra mamma, men nu har jag fått höra saker som jag aldrig trodde. Hon säger att hon trivs med att ha barnen varannan vecka, att familjelivet inte var det hon ville leva.

Separationen gick så fort, ett par månader och så var jag ute ur huset, bodelning avklarad, allt praktiskt löst med boende, bilar och saker. Jag tror jag drabbades av någon form av kontrollerat raseri, bara körde på i 200 km/h. Ordnade med papper, ringde bank, packade saker, jobbade mer än någonsin. Trodde det skulle bli bra om jag bara kom ut ur huset. Det blev det inte.

Någon skrev i en annan tråd att skilsmässa måste vara den sista utvägen. När allt annat är orimligt, när man vridit och vänt på saker. Undantag från detta finns givetvis där det finns missförhållanden inom familjen. I mitt fall var det dock inte så. I mitt fall var skilsmässa den första och enda vägen som var aktuell. Vi hade inte ens en kris innan uppbrottet, inga dåliga år, inget tjafs och inga bråk.

Jag försöker acceptera min situation. Det är inte lätt, men jag försöker. Jag kämpar för att hålla huvudet över vattenytan, vara en så bra pappa jag bara kan och resa mig igen. Jag har tagit professionell hjälp i detta, men det är svårt att komma över det faktum att vi inte fick chansen att antingen försöka reparera något, eller att jag åtminstone kunde fått vara delaktig i beslutet om skilsmässa. Hon hade bestämt sig själv (eller snarare tillsammans med sin nya), men tillsammans kanske vi kunde fixat det?

Jag har frågat så många gånger men jag får inga svar. Jag måste inse att hon inte bryr sig längre. “I nöd och lust”, yeah right.

18 gillningar

Jag lider med dig.
hög igenkänningsfaktor på det hela.
Man trodde att man hade ett bra fungerande liv, men så var det tydligen inte.
Spåren det sätter är djupa. Tilliten till andra människor och speciellt den som svek är borta. Hur skall man våga lita på någon igen? Så ont som detta gjorde och så ”dålig” som man var på att läsa av signaler.
Och ännu, fast jag har facit på hur det gick, så visst jag kan se tecken på honom men egentligen inga tecken som var fel på det vi hade. Nära runt omkring oss ser det inte heller, annat än att de kan säga att han var bortskämd, han hade allt och ville ha ännu mer. Behövde mera kick, ny kick.

Vinnare och förlorare i det hela. Ingen är vinnare. Allra minst baenen. Den kortsiktiga vinnaren är väl kanske den som lämnade, men på långsikt får man väl hoppas att det är den som blev sviken. Att man tar sig igenom denhär krisen och kommer ut på andra sidan, någongång. Med bearbetat trauma och en möjlighet till ett drägligt liv. Jag tror att hårt på det att då den som lämnat vaknar till och inser vidden av det de gjort (med smussle och otrohet osv) så blir det en baksmälla som heter duga. Oavsett om valet att bryta upp var rätt eller fel, men bara utgående från hur man bröt upp/avslutde, så framkallar der baksmälla.

Vi kämpar vidare.

4 gillningar

Fy tusan @Kalle3, din story med innehåll påminner skapligt mycke om grabbarna @Johan40, @Skipper, och en stänk av @Ike liv.

Innan du skrev att ni var i 40års åldern så satt jag och tänkte " dom är runt 40 ", herre jävlar va mycket skit som tydligen börjar där.

Förvänta dig inget deltagande från henne, du är förbrukad i hennes ögon.

Hon glider nu runt i rosa molnet på barnfria veckorna, karriär och ny man - gissa vad hon mår.

Vi får följa dig @Kalle3 framöver, :heart::heart::heart:

2 gillningar

Känner igen mycket av din historia. Hur länge är det sedan allt hände?

2 gillningar

Tack för ditt svar. Ja tilliten är borta, fullständigt bortblåst. I mitt fall var det inte heller någon som såg något. Inte hennes släkt eller vänner. Ingen. Hon har dolt det väl.

Jag tänker också att den som svek en dag vaknar upp och inser vad hen gjort. Men just nu är hon på sina rosa moln och inget kan plocka ner henne därifrån. Inte just nu iaf.

1 gillning

Tack @nuggen, jag försöker kämpa med insikten att det är så som du säger. Hon är “borta”, högt uppe bland molnen. Jag tänker att jag inte ska försöka prata med henne mer än gällande barnen och det går ganska bra. Trillade dit en gång i början av veckan dock. Ska ta och läsa historien för dom som du nämnde här. :+1:

1 gillning

Snart åtta månader redan…

Har läst lite av din tråd. Finns vissa likheter. Hoppas att du mår så bra det går. Jag tycker från det jag läst att du verkar kämpa på bra och vara en bra pappa.

2 gillningar

Oerhört tråkigt att läsa din historia @Kalle3. Så fruktansvärt att hon bara väljer att dra, utan att se sig om. Även min mans önskan om skilsmässa kommer som en blixt från klar himmel, inga tecken innan. Så man står som ett frågetecken och undrar vad som hände.

2 gillningar

Igenkänningsfaktor. Du har varit gift med en egoistisk kvinna som tar mer än hon ger är min analys. Hon ser att hon vinner något i hennes ögon bättre i sin nya relation. Sorry men människan är i grunden ett stort ego som föds på olika vis. Du är värd någon bättre. Vet att sveket och din självkänsla kanske inte blir bättre av mina ord. Tllåt dig att bryta ihop då och då. Därefter, sträck på dig, släpp narcissisistenfjanten och njuta av din nyvunna frihet. Tillåt dig njuta av resten av ditt liv så mycket du kan. Alla slut är början på något nytt som kommer bli bättre än det som varit om du själv går in för det.

3 gillningar

Spot on tyvärr - skrämmande lika.

1 gillning

Ja, och sen så står man där som en fågelholk efter ett halvt liv och undrar vad som hände. Medans den andra drar iväg och mår bättre än någonsin.

Jag hade hoppats att få ett avslut på något vis, men nu jobbar jag med insikten att det inte blir så. Detta är min sorg att bära genom livet.

3 gillningar

Tack @Pust, jo jag bryter ihop då och då. Blir mer sällan nu. Brast för mig på jobbet förra veckan. Sent på dagen så jag var nästan själv kvar.

Tack. Detta ska jag ta med mig. :+1: Min lycka ligger i mina egna händer.

1 gillning

Försök att acceptera redan nu att du inte kommer få några svar. Jag slösade 1 år på det. De har inga svar att ge - för då skulle de sänka sig själva :man_shrugging:t2:

2 gillningar

Säger samma som Johan, du kommer inte få några svar. Du trodde att du och din fru hade samma syn på livet, men så var det inte. Det är svårt att ta in att den man levde med så många år var någon annan än man trodde. Det är därför vi inte fattar vad som hände. För de hade en annan målsättning med livet. Det vi tyckte var bra och meningen med livet, var inte det för de.

2 gillningar

Hej

Oavsett vilken inställning till livet till tvåsamheten man har när man blir ett team så förändras man över tid, man behöver inte ha samma målsättning med livet.
Tror inte det är så himla vanligt att ett par i 20års åldern sitter å språkar om så djupa saker.

Men jag vet att under resans gång förändras du, om mycke förändras hos dig eller din partner så kan det uppfattas jäkligt olika.

@Kalle3 partner börjar göra karriär: nytt utseende, nya finare kläder, mån om sociala statusen, tränar för att både må bättre men även för att i vissa kretsar är det finare att man lägger 3ggr × 1timma på gym än med familj, osv…

Jobbkarriären drar isär familjen omedvetet om man inte gör halt och snackar igenom sånt med partnern.
Plötsligt har man inte samma mål inom äktenskapet, något annat går före och i detta fallet har Kalle hamnat i bakvatten, hennes kärlek blev ett Exelark som efter presentationen åkte i papperskorgen.

1 gillning

Man blir tårögd när man läser din historia, jag kan inte sluta förvånas över hur en del nyförälskade människor bara kan släppa allt utan att känna något ansvar för den de levt och skapat ett helt liv med, raserar barnens liv och trygghet utan att höja på ögonbrynen, sätter sitt jävla ego främst…Men jag tror på karma i min egen liknande situation och försöker tröstar mig själv med att det måste finnas en annan mening med mitt liv därför måste jag gå igenom det här helvetet det är mitt sätt att överleva, så vad jag vill säga är var rädd om dig, jag tror din tid/lycka kommer lagom till hon börjar tröttna på sin nyfunna kärlek…

3 gillningar

Jag förstår det. Men det är svårt, 20 år är en lång tid. Jag får impulser nästan varje dag att skicka ett sms eller ringa och fråga varför, men jag lyckas för det mesta stå emot. Måste väl framstå som en idiot för henne.

Har läst din tråd nu, finns som sagt många likheter…

2 gillningar

Det är det svåraste man kan göra. Men försök att parera impulserna, jag va dålig på det - jävligt dålig.

1 gillning

Jo du har rätt. Vi hade olika syn på livet visade det sig. Jag trodde vi hade samma syn, jag trodde att det var hon och jag. Det bränner så inom mig när jag tänker på hur hon bara kunde segla iväg. Som om hon bytte jobb eller något. Jag tyckte det var bra och precis som du skriver, meningen med livet…

4 gillningar

Att läsa din historia är som att läsa min egen. Min man som jag trodde kände så väl behandlade mig precis likadant. Trots att 1 år har gått kan jag inte fattar. Vi hade allt. Jag som trodde att jag erbjöd honom allt. Välskött hem, gott om kvalitets sex, fina välskötta barn, fritis hem osv…
Det värsta är att jag fortfarande inte förstår hur i hela världen man kan överraskar någon så högt. Vi var tillsammans i över 23 år. Han mycket äldre än mig. Allt som heter fritid, har jag planerat för oss. Hotel, resor, middagar osv… plötligt ser jag ett Hotel bokning i hans mobil och det var till honom och den nya. Jag kämpar fortfarande varje dag för att förstå hur dåligt behandlad jag blivit. Har fortfarande inte fått hämta alla mina saker från huset för det vill han visar till det nya. Barnen tror att kärleken mellan oss tagit slut alltså jag har för att inte sårar barnen och släkten tagit på med något som inte är rätt. Har kämpat för att förstå och gör som sagt inte det trots att 1 år har gått.
Ja, jag lider verkligen med dig men det känns bättre för mig och det kommer kännas bättre för dig. Kämpar på solen kommer att gå upp imorgon för oss med. Styrkekramar

3 gillningar