Ångrar mig, men han vill inte

Lämnare
1

Det var två veckor sen jag sa att jag tycker vi ska skiljas. Det har vart mycket svåra perioder i vår relation som varat i knappt 4 år. Han har barn sedan tidigare och vi har ett gemensamt nyss fyllda 2.

Jag har känt mig väldigt ensam i relationen. Min man har väldigt hög integritet och jag känner att jag haft svårt att komma honom in på livet. Medan jag är väldigt öppen om vilka svårigheter jag haft i min barndom, familj, vänner osv. Jag har försökt acceptera våra olikheter men också känt att det är svårt att finnas där för honom när jag inte vet vad som händer i hans liv förutom vad som sker på jobbet.

Jag har haft så svårt att komma in i familjekonstellationen. Känt mig väldigt utanför, försökt lyfta detta flera ggr men mötts av oförstånd. Har sagt att jag känt mig utanför då jag inte blir tillfrågad att följa med på hans och barnens grejer, träningar, nyårsplaner osv. Lett till att jag dragit mig undan. Vi har senaste 1,5 åren bott isär. Jag upplever att vi tagit en del förhastade beslut i relationen som det blivit konsekvenser av. Sårade känslor hos oss båda, ilska, känsla av att inte nå varandra. Jag bär på sån enorm skam och ångest för att jag inte skapat en bra relation med hans barn. Och jag förstår att det sårat honom något enormt. En skuld och skam som gnagt i mig varje dag i flera år. Som jag haft svårt att prata om. Har gått i terapi stora delar av vår relation. Min coopingstrategi är att om något blir för svårt så drar jag mig undan om jaginte känner mig inkluderad, önskad. Jag vet att jag är en vuxen person och borde kunnat hantera mina svåra känslor på ett bättre sätt. Men det har inte gått. Ångesten har byggts på tills den nästan känts förlamande.

I höstas började jag få utmattningssymptom. Det kändes som hela kroppen försökte säga mig något. Att jag vart i ett stressläge under lång tid. Min terapeut sa att många ggr så går kvinnor in i väggen om de mår dåligt i relationen under en lång tid. Samtidigt har jag känt att senaste 6 mån gått åt rätt håll. Från att känt mig extremt känslomässigt otrygg med honom så började jag våga visa mig sårbar igen. Vågade börja säga att jag älskar honom igen efter 10 mån kris där han dragit sig undan från mig känslomässigt. Jag hsr under den tiden skrivit mycket anteckningar i telefonen om hur dagarna varit. Går tillbaka och läser och inser att jag haft så mycket fokus på hur jag ska kunna närma mig honom. Om jag gör mer si eller så så kanske jag kan komma honom närmare. Kanske få mer kärlek av honom.

Så kom veckan då vi hade ett av de värsta bråken vi haft (1,5 mån sen). Han säger att vara med mig är som att konstant dra en nitlott. Att jag skadat han relation till hans barn. Där föll hela min värld. Det var som att allt jag tänkt om mig själv blev bekräftat. Har känt att det enda jag tillfört relationen som varit fint är vårt gemensamma barn. Han höjde rösten och sa att jag är bonusmamma och frågade om jag känner att jag gjort allt jag kan för att skapa en relation till hans barn. Och sanningen är att nej, jag har inte det. Jag erkände det. Men i perioder har jag verkligen försökt. När vi bodde ihop och han jobbade en del kvällar så var jag hemma med barnen och åt med dem. Läste läxor med hans yngsta osv. Sedan kom vår gemensamma och mycket av mitt fokus har legat där. När vi bodde ihop försökte jag involvera dem i vårt gemensamma. Sedan flyttade vi isär och jag var till en början hos honom varannan vecka när barnen var där. Under sommaren var jag där medan han jobbade och renoverade i lgh. Jag tog med barnen ut på saker då jag var föräldraledig. Inga stora saker men museum, promenader, minigolf, glass… något han sedan fnyst åt precis som det inte räknats. På hösten började jag jobba, vilket var en stor omställning… fick ökat ansvar på jobbet vilket ledde till mycket övertidsjobb. Den lilla tiden jag hade kvar la jag på vårt gemensamma. Framåt sommaren började jag dra mig undan mer och mer. Detta i samband med mina första symptom på utmattning.

Jag inser att jag i början tagit många beslut i rädsla av att han inte ska vilja ha mig. När jag fick uppleva hans kärlek så kunde jag knappt tro det. Att han kunde älska mig. Jag inser att jag gått med på saker som skavt hos mig, avfärdat känslor av otrygghet jag haft för att jag var så rädd att förlora honom. Vi har gjort stora uppoffringar för att få vara med varandra. Jag har känt att han haft väldigt svårt att be om ursäkt till mig när han sårat mig. Vilket känns som att saker aldrig heller repareras. För mig blir det som att saker bara byggs på och min självkänsla bara blivit mer och mer skadad. När jag försökt prata om svåra saker har jag många ggr mötts av oförstånd och ilska. Jag har blivit väldigt ledsen och börjat sluta försöka prata om saker som skaver eller gör mig sårad.

Nu står jag här. Papprena är påskrivna. Jag saknar honom varje dag. Jag älskar honom enormt mycket och känner bara… jag ville inte detta. Han vill inte ha med mig att göra och skulle aldrig ta tillbaka mig fast jag hoppas varje dag. Jag önskar jag kunde vrida tillbaka klockan och göra annorlunda.

Tror jag önskar solskenshistorier att man kan komma över en person man älskar djupt. Att det finns ett liv efter detta.

(Ber om ursäkt för långt och kanske osammanhängande inlägg)

7 gillningar
2

Du kommer att må så mycket bättre än du gjort tidigare lite längre fram. Du behöver fokusera lite mer på dig själv nu och tror inte det är bra för dig att ha för höga krav. Lyssna inte på vad ditt ex har sagt/säger. Tror detta var det bästa som kunde hända dig för utveckling, trygghet, självkänsla mm. Det kommer att bli bra för dig där framme.

4 gillningar
3

Du får förlåta mig, men jag hänger alltså inte riktigt med i svängarna här.

Alltså, du har inte fått vara med på barnens saker, du har försökt hjälpa dem utifrån dina förutsättningar och tagit med dem på saker som han inte tycker räknas och du har, fullt naturligt, lagt din tid och ork i första hand på den minsta.

Utifrån vad du skriver är ditt x till karlslok ett rötägg som beter sig så. Hur ska du kunna vara involverad och knyta bra relstioner till hans barn när du inte får vara med dem? Han är en dumkopf.

4 gillningar
4

Han tycker att det är jag som haft ansvar för relationen till de. Jag håller med honom om att jag har ett ansvar. Men hade önskat att han kunnat ta initiativ till att bjuda med mig och få mig att känna att han också vill ha med mig på saker. Jag vet att han känt att sen vi gifte oss och fick barn så har hans tid med de andra barnen minskat. Jag har sagt att det blir ju lätt så när man blir två till som behöver hans tid också. Samtidigt har jag aldrig försökt försvåra utan snarare underlätta genom att tex ta hand om vårt gemensamma när han ska göra saker med de andra barnen. Och styrt om mina planer lm de krockar med saker han vill göra med sina andra barn.

Han sa att han tycker jag vart otrevlig mot hans barn. Jag har kunnat vara trött och irriterad ibland. Och jag förstår att det gör ont i honom. Hans känsla är att jag inte velat ha med barnen att göra. Jag tror han haft andra förväntningar på mig som jag inte mött honom i. Tror även att tex det sårat honom att höra om andra personer som har bonusbarn benämnt dem som sina egna barn. Jag bryr mig väldigt mycket om och tycker om hans barn. Men jag har svårt att känna att de är som mina egna barn. Tror även han vart sårad över att jag knappt vart hos honom de veckor han haft barnen de senaste 6 mån. Jag ser mycket av hans känslor som legitima och respekterar det verkligen. För mycket som vi tänkt och drömt om har inte blivit som vi trott från början. Allt blev så mycket tuffare.

2 gillningar
5

Jag skulle säga att din man har ett jättestort ansvar för att få bonusfamiljen att fungera, det kan han inte bara lassa över på dig! Särskilt inte när du har fullt upp med det minsta barnet! Det låter som att han har slingrat sig ur sitt eget ansvar…

I mina ögon har du gjort fullt tillräckligt för att försöka etablera dig som bonusmamma. Det är en otacksam roll. Antingen är en för lite, eller så lägger en sig i för mycket. Något särskilt mandat har en inte, för det är någon annans barn. Tyvärr är det sällan som i julfilmerna där bonusbarnen är väluppfostrade, artiga och välkomnande.

Två av mina tre bonusbarn hatar mig. Vid det här laget har jag nästan lärt mig att ignorera det, men det är klart att det känns när de är otrevliga mot mig. Eftersom det tredje (yngsta, med annan mamma än de två äldre) verkar vara rätt förtjust i mig så tänker jag att jag inte kan ha gjort så mycket fel ändå. Men deras pappa kunde absolut ha hjälpt mig mer!

3 gillningar
6

Er relation låter väldigt ansträngd och det finns väl en anledning till att ni inte bott ihop på 1.5 år?
Jag tycker inte han låter speciellt sympatisk utan du har lämnats mycket ensam o utanför.
Är detta inte bara paniken av att vardagen nu är annorlunda och att det är tufft att separera?

Det finns ett liv efter detta, jag tror du kommer att få det bättre, men det är klart du behöver tid och ”avvänjning”.
:heart:

2 gillningar
7

Jag läste en gång en artikel om bonusmammor. Hur de förväntas ta en “riktig” mammas roll. Så de håller reda på födelsedagar, ser till att presenter blir inköpta, lagar mat, hämtar/lämnar på olika aktiviteter, försöker få allas relationer att funka, fixar och donar.

De fäster sig vid bonusbarnen, kanske till och med bränner ut sig för bonusbarnen.

Men om det sen inte håller med mannen/pappan står hon där och får kanske aldrig mer träffa sina bonusbarn för hon har inga rättigheter alls. För hon är INTE deras mamma.

Du är inte hans barns mamma så dom är inte ditt bekymmer. Dom har en mamma och en pappa och deras barn är deras ansvar.

Allt du gör för och med bonusbarnen är just en bonus. Du har läst läxor med dem, tagit dem på fina utflykter, osv.

Din man förväntade sig säkert en extramamma. Men det borde han inte ha gjort, han är nämligen deras förälder. Ni fick dessutom ett gemensamt barn.

Du har inga skyldigheter gentemot hans barn, du behöver inte ens tycka om dem. Man ska absolut behandla dem med respekt. Men varför var du där alla hans barnveckor? Jag hade inte velat träffa honom med barnen alltid.

Du kommer komma över honom, det är bara nu i början då känslan av övergivenhet är större än förnuftet. Sen kommer du kunna dra en lättnadens suck för du slipper alla krav han ställde på dig. Du kan börja andas igen för du behöver inte anpassa varenda sekund efter en annan människa. En människa som dessutom är emotionellt onåbar.

Du kan skatta dig lycklig, det blev ändå bara 4 år med honom. Nu kan du börja hitta dig själv igen, finns ingen häftigare känsla.

Det är en fruktansvärt tung känsla nu i början, man tror inte att man kommer överleva ens. Men låt bara tiden gå, ett andetag åt gången, sen helt plötsligt börjar det släppa :cherry_blossom:

4 gillningar
8

Han förväntade sig aldrig att jag skulle ta ansvar över barnen på det sättet. Stå å laga mat, fixa med träningar osv. Nu har barnen vart större så de har kunnat ta sig till och från träningar själva. Jag tror mer han önskat att jag skulle få ett starkare band till barnen. Han sa att barnen slutat fråga efter mig eftersom jag vart där så lite. Vilket jag såklart förstår. Jag var där varannan vecka pga ville ju försöka bygga på relationenerna även om det också kom med svåra känslor som utanförskap osv. Jag har alltid vart orolig många nya relationer att känna mig udda, säga fel saker, känna mig utanför och inte bli omtyckt. Det är något som suttit i sen barnsben. Jag har inte vart utanför i skolan direkt men det har verkligen vart en svår sak att tackla. Alltid fått höra att jag är känslig (i negativ bemärkelse). Självklart är mycket attbjag har dålig självkänsla. Känner att jag inte duger om jag inte presterar och märker så tydligt hur det skadat relationen indirekt. Det gör mig så jävla jävla ledsen och jag känner att jag sabbat allt. Hur svårt ska det vara att bara skapa relation med någons barn? Jag har ju skapat relation med mina vänners barn. Vill också säga att barnen är väldigt fina och väluppfostrade. Hade inte kunnat komma in i en konstellation med bättre barn. Såklart att jag kunnat märka att det testats lite gränser men har förståelse för sånt.

1 gillning
9

Men något jag kunnat känna är att om jag tagit upp något så har han gått i försvar på en gång mot barnen. Att min upplevelse inte stämde för han frågade barnet. Och i vissa sammanhang känner jag att barn kanske inte alltid är så ärliga. Men då har jag känt att min upplevelse bara bortses ifrån.

1 gillning
10

Ja den har vart ansträngd under längre perioder. Vet att han kämpat. Och jag med såklart. Hade mitt i allt en graviditetsdepression. Känner bara att jag mått så jävla dåligt och känner hur jag liksom blivit ett skal av mitt forna jag. Tidigare var jag så levnadsglad. Jag har tappart bort mig själv totalt. Känt att jag är svår att älska. Känt att jag inte tyckt om mig själv som förut. Jag vill bara bli lycklig igen. Och det skär i mig att min 2 åring inte fått se sin mamma i sin bästa version under sina två år. Utan haft en ledsen mamma. Tror att just nu känns det som jag går sönder varje dag. Är som att varje morgon krossas hjärtat när jag vaknar upp till att hans inte längre finns i mitt liv. Jag gråter mig igenom dagarna och försöker bara ta en stund i taget. Försöker bara klara de mest basa uppgifterna som jobbet (går nätt och jämt) och min dotter de dagarna hon är hos mig.

Jag hoppas verkligen du har rätt att det kommer bli bättre.

1 gillning
11

Det bästa du kan göra är att fokusera inåt, börja jobba med dig själv. Skapa trygghet inom dig att du har tillit till dig själv att klara av ALLT livet erbjuder! Att du är älskvärd precis som du är. Självkärlek är inte som automatiskt finns där och utifrån vad du skriver, något du inte fått lära dig kanske? Känner du till begreppet högkänslig? Jag tror verkligen du har mycket goda möjligheter att hitta den där tryggheten du behöver och ett sätt att älska dig, så du känner att du alltid har minst EN person som finns där, nämligen DU :heart:

En sak som slog mig redan direkt i ditt första inlägg är att kommunikation, vad tror du om fördjupa i det? Vem du är, vad du behöver för person som får dig att bli sedd och förstådd? I vilka relationer trivs du, varför? Hur kommunicerar ni fysiskt och i ord?

Du har egentligen vid fler gånger skrivit om vilken avsikt och känsla du haft, men hur den andra tagit emot och förstått det. Om vi tänker på upplevelser, det finns inget rätt och fel. Du har din upplevelse kring vad och hur du försökt ge till dina bonusbarn och de har sin upplevelse. Om jag själv hade kunnat gå tillbaka till min period av bonusbarn-livet, hade jag sagt till mig själv att barn, precis som vuxna, är individer och det kan vara enklare och svårare för oss att hitta det där bandet. Min lösning hade varit good enough, jag hade nämligen stor press på mig själv att vilja och kunna älska mitt bonusbarn, särskilt när jag såg hur mitt ex knöt an, älskade och behandlade mina som sina egna. Jag har förlåtit mig att jag inte lyckades bättre.

Något jag lärt mig i mina relationer är hur mångfacetterad kommunikation är. Jag försöker söker lära mig är hur jag uppfattas (ord, kroppsspråk) och skilja på vad som är min avsikt och hur den andra förstod mig utan att skuldbelägga varken den andra eller mig själv. Det ÄR mycket svårt att ta till sig feedback. Om man dessutom är van vid att snappa upp andras känslor, kan man t o m tro att man VET hur den andra känner. I verkligheten kan det vara olika känslor och kanske har den primära inget med händelsen att göra.

Sammanfattningsvis, du är mitt i en process att ha lämnat något (en person, bonusbarn och sätt att leva), det är inte konstigt att man tvivlar, söker mer bekräftelse, har behov av att förstå, prata av sig osv. Det bästa tipset är att fokusera inåt. Och det min fina forumvän, är en mycket spännande resa :heart: :dizzy:

4 gillningar
12

Syster.
När ni separerar och bor varannan vecka upphör ditt ansvar gentemot hans barn. Det enda barn du då har ansvar att knyta band med är ert gemensamma.

1 gillning
13

Att hela tiden känna sig otillräcklig gör inte situationen bättre. Jag tror faktiskt du kommer att hitta dig själv igen, men en av förutsättningarna är nog att du inte ska leva med denna man.
Det krävs dock aktiva val från dig, hitta nya sammanhang o rutiner, aktivera dig, inte grubbla ihjäl sig vad du BORDE ha gjort.

Du har böjt på dig själv till den grad att du tappat bort dig o det är inte hållbart över tid.

Du har redan psykolog-kontakt lät det som, jag tycker du ska fortsätta med det. Med fokus på dig. Inte nödvändigtvis din brustna relation.
Du duger. Du vill hitta dig själv igen. Det kommer du att göra, men det kan ta lite tid.

:heart:

1 gillning
14

Men nej Rulle, det här kan jag knappast hålla med på. Oavsett om man bor sambo eller särbo har man väl ändå någonstans en relation med sin partners barn? Du blir ju oavsett hur boendet ser ut en del av deras liv. Sedan kanske det krävs en djupare relation om man bor tillsammans allihop men att man inte behöver knyta an på något sätt till sin partners barn är lite som att anse att man har en flyktig relation till dem. Möjligen om de är vuxna och lever sina egna liv men så länge de är en del av familjekonstellationen har man på något sätt ett relationsansvar till barnen.

15

För hur du än vänder och vrider på kakan så är hennes barn halvsyskon med hans barn och de bör således ha en sådan relation med varandra.

16

Ja det håller jag med om! Och det är där jag brustit.

17

Känner mig så förvirrad i allt. Jag har känt sån ilska gentemot honom pga alla hårda ord, brist på att be om ursäkt och att jag känt att jag inte fått stöd i svåra situationer. Har kunnat ringa honom och säga “jag behöver dig, jag känner mig ensam och jag mår inte bra” och fått tillsvar att jag bör gå och prata med någon. Har svårt att navigera i vad som är rimliga förväntningar i en relation. Har jag krävt för mycket av honom? Har jag satt honom i en position av medberoende till mitt mående. Eller har han bara inte haft förmåga att bemöta mig? Jag vet att jag kan älta detta i evigheternas evighet och jag kommer nog aldrig få ett svar. Men nu är det som all ilska bara försvunnit och jag känner bara en sorg och att jag inte värnat om honom, hans känslor och vårt äktenskap.

Jag kommer iaf fortsätta gå å prata med psykolog. Om relationen men också om mig själv.

1 gillning
18

Där håller jag inte med. Såklart det är viktigt att jag har en god relation till hans barn. Och spec vårt gemensamma barn då de är syskon.

19

Ja jag behöver jobba på mig själv mer. Har försökt lära mig att sätta gränser och lyssna inåt. T ex att flytta isär var på mitt initiativ då jag kände att jag inte kände mig hemma i vårt gemensamma hem. Jag tänker såklart att jag kanske skulle ha gett det mer tid. Mycket om tankar snurrar runt. Oavsett så tänker jag ibland att all terapi kanske mynnade ut i mitt beslut att skiljas pga jag inte mått bra. Men får fysiskt ont i hjärtat av att han gått från min man till en främling. Efter jag sa att jag tycker vi ska skiljas så gick han bara. Har sagt att jag älskar honom och att jag snälla låt oss försöka reparera. Men han var väldigt tydlig med att det inte finns något vi längre. Och skilsmässopapprena skickades in en vecka efter. Vi har endast minimal kontakt och då bara ang det nödvändigaste kring vårt barn. Jag fattar att han är sårad. Men just att inte ens fråga vad som föranledde beslutet.

Har också vetat att han nog kommer klippa all kontakt om jag tar beslutet och även att han aldrig skulle ta tillbaka mig då han är en väldigt stolt person.

2 gillningar
20

Ev en kombination, men det är omöjligt att svara på. Förmodligen har ni triggat varandra, du har behov, han backar, ditt behov ökar för att han inte svarar på önskat sätt…. Osv osv.
Men man måste faktiskt kunna be om ursäkt o ”sluta fred”.

Visst kan man vara känslig, t o m överkänslig, men då måste man hitta en partner som klarar att möta det. Det går inte att ha en långsiktig relation om det ska bygga på att man måste ”skärpa sig”. Man är som man är. Ibland krävs inte en prestation från partnern, bara att han finns där o lyssnar och man känner att ”han står kvar”. Trots att man inte är på topp.

Jag önskar att du kan hitta din ilska igen för det ger energi och hjälper dig framåt.

Sedan tror jag att prata om relationen hänger tätt ihop med dig så självklart ska du prata om vad du behöver hos psykologen. Fundera lite på dynamisk terapi, som handlar mer om hur man formats, det har ju betydelse för vad man behöver i en relation.
:heart:

3 gillningar