Jag är ny på detta forumet och efter läst lite olika historier och andras berättelser så ville jag också skriva av mig och berätta min historia. Jag tar gärna emot tips om hur man ska gå vidare osv i livet.
Jag och min föredetta sambo träffades för ungefär 3 år sen. Jag var 18 år och hon var 23. Vi flyttade ihop och livet var helt fantastiskt under denna period. Tiden gick och när jag fyllde 19 så skaffade vi vårat första barn (en dotter) allt flöt på bra men jag kände hur vi gled isär varandra mer och mer. Nu för 4 veckor sen så separerade vi jag är idag 21 år och min föredetta sambo är 26. Jag kände att det låg i luften att det skulle ta slut och tillslut så sa hon en dag att hon ville separera. Detta tog så hårt på mig och jag mår så himla dåligt. Hon verkar ha gått vidare i livet utan problem. Jag förstår ju att vissa hanterar denna typen av situationer på olika sätt emotionellt och känslomässigt men det känns som att hon aldrig älskade mig. Dagen efter vi gjorde slut så fortsatte hon sitt liv som att inget hade hänt. Förstå mig rätt jag menar inte att man bara ska gå och bli deppig för man har gjort slut med sin sambo men det känns som att hon aldrig riktigt älskade mig om hon kunde gå vidare så lätt i livet. Igår så fick jag redo på att hon har träffat en ny 4a veckor efter vi gjort slut. Detta var som att hälla mer bensin i elden för mina känslor. Jag mår så himla dåligt, har sån ångest över att det tog slut och det känns som att jag aldrig kommer kunna gå vidare. Under min uppväxt har jag blivit utnyttjad av jätte många ”vänner” när det kommer till pengar vilket har resulterat i att jag knappt har någon att prata med om detta. Varje morgon jag vaknar så vill jag knappt gå
Upp ur sängen och jag mår så himla dåligt. Jag skulle jätte gärna vilja höra vad ni andra har för tips och hur ni tog er igenom erat ”break up” det känns som att hon betydde allt för mig. Anledningen varför det tog slut var för att hon verkade inte vara klar med sitt tidigare liv att vara singel. Hon kunde vara ute varannan helg med sina kompisar medans jag var hemma med våran dotter. Hon åkte hellre iväg på resor med sina kompisar än att åka på en resa med mig och vår dotter. Hoppas alla visar respekt i kommentarerna och jag uppskattar det jätte mycket om ni har tagit er tiden att lösa detta. Tack
Du är så ung och flyttade förmodligen direkt från ditt föräldrahem ihop med den fem år äldre tjejen och lagom till du gick ut gymnasiet hade ni barn tsm.
Jag kan förstå att detta känna alldeles överväldigande för dig, för egentligen blir det ju som att du nu flyttar “hemifrån” för första gången och dessutom under dramatiska former där all hjälp och kontakt upphör från en dag till en annan och du måste stå på helt egna ben.
Troligen känns det inte som någon tröst idag att säga att det kommer att gå över och du kommer att resa dig som Fågel Fenix ur askan om en tid… för just nu känns det säkert obegripligt, men likafullt kommer det att bli så
Du har ett litet barn själv nu, trots din ungdom så det ställs ju lite högre krav på dig än på en jämnårig som hade kunnat jobba och sedan dra täcket över huvudet till nästa morgon men det går ju inte med en tvååring.
Har ni delad vårdnad och varannanveckas-boende, eller hur har ni löst umgänget med barnet?
Tack så jätte mycket för du tog dig tiden att läsa mitt inlägg och svara. Just nu bor jag hemma hos mina föräldrar. Jag har våran dotter på helgerna eftersom jag jobbar i veckorna och mina föräldrar bor ungefär 1 timme ifrån min sambo så därför kan jag endast träffa min dotter på helgerna just nu. Jag har fått en egen lägenhet och flyttar på måndag vi har fixat dagis åt dottern och hon börjar 1a oktober. Jag föreslog att vi kan ha dottern varannan vecka men min sambo tycker det är för mycket så hon vill att vi kanske ska köra 4 dagar var sen skifta av men inget vi har bestämt än. Tack så jätte mycket för dom fina orden
Jag lider med dig, jag har varit där du är nu (dock inga barn inblandade).
Du verkar ha mognat snabbare än ditt ex, du verkar ha vuxit upp i takt med ansvaret det är med gemensamt boende, få barn, osv.
Ni är väldigt unga och etablerade familjelivet unga. I 20 års åldern var man och barn det sista jag tänkte på. Jag ville resa, plugga, hänga på festivaler, hänga med kompisar, dejta, osv.
Det kan hända att ditt ex inte var redo för familjelivet och hon borde ha väntat.
Men det tar inte smärtan från dej nu. Du kommer må skit ett bra tag nu, du verkar älska henne och det livet ni levde, men du kommer komma vidare. Kroppen läker fysiskt och psykiskt, kroppen är helt fantastisk gällande detta. Om ett halvår/år från nu kommer du redan må mycket bättre. Du tänker kanske nu “puhh 6-12 månader!”. Men det går snabbare än du tror.
Att hon redan träffat någon ny betyder inget. Är hon så ombytlig är det ingen du kunnat leva i ett stabilt och tryggt förhållande med ändå.
Ta din tid, sörj det som varit och kunnat bli, du kommer märka så småningom att känslorna förändras. Ta hand om dej och din dotter, det finns inte så mycket mer att göra än att bearbeta och låta tiden gå. Blir det för tungt så sök hjälp.
Tack så jätte mycket för dom fina orden. Detta är exakt vad jag behöver höra nu. Det är som du säger det känns som att hon inte var redo för familjelivet och det kanske gick för fort framåt. Jag hoppas verkligen att min bearbetning av dessa känslor kommer gå så fort som möjligt. Eftersom hon hittade någon ny så fort efter så är det som du säger då känns det inte som någon jag hade kunnat haft ett sånt stabilt liv med framöver.
Jag tror att alla vi som hänger på detta forum vet hur svår och avgrundsdjup smärtan och ångesten är efter ett uppbrott.
Och väldigt, väldigt många ställer sig samma fråga som du, nämligen om det någonsin funnits någon kärlek, eller om allting var fejk. Och likaså tror jag att alla försöker förstå vad som hände, och varför det blev som det blev.
Tyvärr finns det inga genvägar genom sorgen, utan det måste man lära sig att hantera på egen hand. Är man klok så gör man det för sin egen skull, och då brukar man ofta faktiskt gå stärkt ur situationen. Även om det låter övermäktigt nu kommer det troligen en dag då du genuint kan känna att det som hände var för det bästa, för den flickvän du nu har brutit upp ifrån lät faktiskt lite för omogen och opålitlig för att bygga ett liv och en familj tillsammans med.
Och även om hon nu träffar nya killar och lever ett vidlyftigt singelliv behöver det inte ha med dig att göra. Antingen har hon redan bearbetat er relation färdigt innan ni gjorde slut (men utan att kommunicera det till dig) eller så försöker hon döva er separation genom att direkt ersätta det med något annat (vilket är ett kortsiktigt tänk som oftast slår tillbaka).
Det bästa du kan göra är att fokusera på dig själv och ditt barn. Det kommer att betala sig bra i slutändan. Och kom ihåg att du inte kommer att känna så här för evigt, utan tiden är din vän och med lite distans kommer du troligen att se och förstå att det var bäst det som skedde!
Tack så jätte mycket för du tog dig tiden. Jag vill någonstans innerst inne tro att hon kommer komma tillbaka och inse att jag ändå är den rätta men samtidigt så tror jag att det var bra att detta hände som du säger. Jag har också fått den känslan att jag har varit den mognare i vårat förhållande osv. Det känns som att den tjejen jag kände och var kär i aldrig fanns på riktigt efter detta som hände.
Du låter klok och realistisk så mitt tips är att du har dottern med byte efter fyra dagar vilket låter rimligt att det inte blir så långa bytestider när hon är så liten och det blir mkt förändringar på alla plan för er alla med dagisstart osv.
Men jag skulle ändå vilja säga att jag tycker absolut att du ska ha din dotter precis lika mycket som mamman, det är med och i det dagliga och vardagliga umgänget/livet som man bygger den starka och nära barn/föräldrarelationen, inte som “lattjo helgförälder”. Det där med att det är viktigare med kvalitet än kvantitet är bara rent nys. Ibland är det tvunget av lika anledningar då en kanske inte mäktar med mer, men du verkar mogen och ansvarstagande så ha absolut 50/50 vårdnad och boende, men låt det vara kortare bytesintervall under kanske ett år framöver… men dottern växer fort
En sak till, det är viktigt att försöka komma sams ni två föräldrar och gärna ha boende nära varandra och dagis/skola… inte för er skull i första hand utan för ert barns skull och när man väl skaffat barn så blir det aldrig mer så att man kan göra exakt som man själv vill och som man hade gjort som varken 21 eller 41-åring utan barn.
M E N… om dina föräldrar så småningom flyttar närmare så är det guld värt både för din tillgång till pålitligt socialt nätverk/familj men även för barnets tillgång för en nära relation med farföräldrar.
Fast du är ju så ung så dina föräldrar är förmodligen relativt unga de oxå och har antagligen decennier av eget yrkesliv kvar.
Ja det är som du säger jag vill förstås ha våran dotter lika mycket som hennes mamma. Jag blir så orolig nu när våran dotter är så ung och hon inte ser mig lika ofta att hon typ ”glömmer” mig. Men nu när jag flyttar på måndag så kommer det ju bli annorlunda och det är ju betydligt smidigare då också för mig att ha henne. Som tur är så kommer vi bo relativt nära varandra och dagis är inte heller så långt ifrån så förhoppningsvis blir det bra. Jag och mamman är sams och jag försöker hålla det på en viss grad då den enda kontakten jag just nu vill ha med henne är endast gällande våran dotter. Tack för att du har tagit dig tiden att läsa igenom mitt inlägg och jag önskar dig också all lycka till
Även om du kanske inte vill höra det för att du mår skit just nu så det din fd sambo sa var det sundaste gällande ert barn. Hon är för liten för varannan vecka boende.
var 3-4 dag är vad man rekommenderar så små barn.
Off topic kanske men för en ung person som du, snälla kan du inte lova mig att du satsar på dig själv först innan du går in i en ny seriös relation?
För dig och ditt barns skull, plugga och skaffa dig en utbildning och ett bra jobb, det är det absolut det bästa du kan göra för dig och din dotters skull.
Ja det känns väl som att det kanske är det bästa. Det är ju vårat första barn och som du och en annan har skrivit så känns det ju som att det kanske är det bästa nu när dom är så unga. Eftersom jag inte haft barn tidigare så vet jag ej vad som är bäst när det kommer till varannat boende men efter det jag läst ifrån er så
Lutar det något åt 3-4 dagars skiftande gällande dottern.
Jag är en sån person som tycker det är jobbigt att vara själv när jag inte har min dotter eller någon annan så
Jag är en förhållande person. Men det var som min mamma också sa att just nu så är nog det bästa att jobba på sig själv innan man går in i ett nytt förhållande för det blir ju lätt att man bara går in i ett förhållande för att fylla det tomrummet ens ex fyllde.
Att satsa helt och fullt på sig själv är ju lite överspelat när man väl har en tvååring… men okej jag förstår vad du menar @Lisa0987
Att satsa allt man har utöver barnet på sig själv och sin egen vuxenframtid istället för att trassla in sig i nya relationer som slukar det mesta av både engagemang, tid och pengar
Om du ursäktar att jag går rakt på sak så har du ju i gymnasieålder flyttat direkt från dina föräldrar till en fem år äldre flickvän/sambo och aldrig lärt dig att vara själv, så du vet krasst sagt inte vilken sorts person du egentligen ÄR, som vuxen människa. Men det är ju inget konstigt att du nu tycker det är jobbigt att vara själv, för det här är ju första gången i livet som du faktiskt ÄR själv.
Men det är något du absolut kommer att behöva lära och vänja dig vid nu, att bli stark, självgående och klara dig själv och bygga relation med ditt barn… där nya tjejer/flickvänner måste komma långt ner på prioritetsskalan i det läge du befinner dig i nu som 21-årig småbarnspappa.
Hitta en hobby, något att göra på dagarna du inte har din dotter.
Gå på gym, ut och spring eller något. Fysisk träning är sjukt bra medicin vid hjärtesorg.
Gör en investering för din egen del och din dotters. Lär dig laga ordentlig mat. Du är ung så jag antar (jag vet, inte så schysst men ändå) att du inte har haft så mycket intresse för matlagning… Lär dig laga mat från grunden. Det har du igen längre fram i livet och du ger din dotter en förbaskat bra grund att stå på.
Behöver du prata?
Det finns hjälp att få. Svenska kyrkan har samtalsstöd, man behöver inte vara medlem eller troende.
Har du undringar gällande dottern? Men prata med BVC de är till för att hjälpa föräldrar att hitta rätt i djungeln av miljoner av råd.
Tack så jätte mycket för tipsen. Jag tränar dagligen annars men har hamnat lite efter med träningen nu efter detta hände. Men det gäller ju att hålla igång hjärnan och få den att tänka på andra saker som
Du säger. Matlagning är inte min starka sida men absolut något jag måste lära mig nu nu när jag ändå ska bo själv och ha min dotter där
Även om man är en förhållande person så måste man först lära sig att tycka om sig själv och vara med sig själv, annars lär du söka tvåsamhet på helt fel grunder.
Då så, om matlagning inte är din starka sida så har du precis hittat något att utmana hjärnan på. Börja enkelt. Köttbullar och potatismos helt från grunden. Behöver du tips och råd så hojta till.
När jag var i din ålder så levde jag i ett sambo-förhållande. Jag gick (precis som du) direkt från ”pojk-rummet” till att flytta ihop med min dåvarande tjej, i en lägenhet (som var ”hennes”). Vi träffades sista året på gymnasiet, vi tog studenten tillsammans (olika klasser dock). Vi tåg-luffade tillsammans den sommaren. Vi gick båda direkt vidare till universitetsstudier. Jag klämde in en militärtjänstgöring, under ett kortare studieuppehåll (väl behövligt!!). Sedan tillsammans ytterligare ett par år. Tills vi båda var 23-24, och så tog det slut (!). På hennes initiativ. Så, ja, jag och många av oss kan förstå din hjärtesorg, då den inte behöver handla om hur gammal man är.
Jag flyttade till en egen lägenhet. Hade definitivt dagar då jag drabbades av ”lapp-sjukan” (google it ). MEN bestämde mig där och då att sätta fokus på mig själv, hitta mig själv, trivas i mitt eget sällskap. Stå på egna ben, klara mig själv.
Jag vill tro att det har hjälpt mig att hantera motgångar i livet som därefter följde. För vet du vad! Livet är inte över! Du är ung, du har hela framtiden framför dig! Du kommer behöva hantera motgångar längre fram i livet också, tyvärr. Så ser livet ut för de allra flesta, för att inte säga alla (!).
Fokus på dig själv, din dotter, din nya lägenhet, ditt arbete. Dagar då du inte umgås med din dotter, träna (!), har du någon vän/arbetskamrat/släkting – sök sociala kontakter – dra dig inte undan fullständigt (!). Fastna inte i lägenheten. Känns det motigt? Ta en promenad! Eller en löp-tur. Känner du dig ensam och rastlös i den nya lyan? Lär dig laga ”köttbullar och potatismos" – finns säkerligen tutorials på youtube! Så får du ett slags sällskap! Skapa bra rutiner, för dig själv, för ditt och din dotters hem!
Ytterligare, håll fast i och vid din dotter. Det som är sagt ovan av andra är så klokt och bra. Känns det övermäktigt så finns det hjälp att få – kolla med din kommun. Finns (säkerligen) föräldrakurser. Gick en själv i våras – och det gav en hel del, både insikt och en känsla av att man inte är ”själv därute”, det finns andra (föräldrar) som också kämpar. Men tappa inte kämpaglöden, både gällande dig själv och din dotter.
). MEN bestämde mig där och då att sätta fokus på mig själv, hitta mig själv, trivas i mitt eget sällskap. Stå på egna ben, klara mig själv.