Ångest efter separation

Vi bestämde för ett tag sedan att vi skulle prova parterapi. första mötet orkade hon inte gå på så då gick jag själv sedan bokade vi in ett möte som hon kunde gå på själv. nu har vi en tid om ett par veckor där vi skall gå tillsammans. Nu vet jag dock inte om hon kommer vilja gå på det med tanke på hennes telefonsamtal under gårdagen men jag hoppas verkligen det.
Jag håller med om att hon borde inse att det är ett problem för oss även om hon själv inte ser det som ett problem men det är det och barnen tycker oxå det. Kan hon bara lösa det så skulle vi kunna bygga upp äktenskapet igen och tillsammans arbeta på våra svagheter.
Men för att gå in lite på dina ångestproblem så känner jag själv att mina är som värst när jag vet vad hon gör, tex om jag vet att hon åkt iväg nånstans eller ens tom ser henne på vår gemensamma familjekarta oavsett om hon är hemma eller inte. Barnen sa nåt hon hade gjort idag och jag ville verkligen inte höra. Tyvärr hörde jag för mkt och det har jag fått tampas med idag. Så det som funkar för mig är att ha så lite kontakt som möjligt och inte försöker ta reda på vad hon gör.
Ni hade gemensamma bekanta så det kanske blir svårt att hålla sig helt bort men känner du igen dig i vad jag skriver och ev kunna göra det lite lättare? Alltså blir det värre för dig efter att ha sett honom eller hört om honom eller liknande?

1 gillning

håller med, att ta bort från facebook instagram osv blocka allt utom sms var otroligt jobbigt men jävligt nödvändigt. När jag får reda på vad hon gör genom t.ex. barnen skickas man ner i hålet igen direkt.
så “no contact” eller så nära man kan komma när man har gemensamma barn funkar bäst för mej iallafall.

1 gillning

Lever själv med en konstant ångest efter att han lämnade.
De jävla hoppet finns kvar fast han gått vidare o är med någon annan. Så fort jag behöver ha kontakt med honom kring sonen så får jag ångest el när sonen berättar vad han, pappa o hon gjort så får jag ångest :sob:
Orkar inte med, visst kan ingen kontakt hjälpa men upplever ändå att tankarna far iväg…:pensive:

2 gillningar

Sånna här känslor är inget man önskar ens sina värsta fiender om man haft några. Det är fruktansvärt jobbigt att det är det första man tänker på när man vaknar och även det sista innan man somnar. Sen tänker man på det femtusen gånger under dagen som man bara försöker fylla med saker att göra för att tänka på det så lite som möjligt. Att minimera jobbiga tankar är det jag jobbar mest på nu. Det ena är så lite kontakt och så lite vetskap om henne som möjligt och det andra är att vara så aktiv som möjligt på dagen. Känns som att det kommer ta lång tid innan man slipper slita så hårt för att få dagarna att gå runt.
Ensamheten är oxå väldigt jobbig. Jag har egentligen hur mkt vänner som helst men tvp alla är i tvåsamhet och ingen man bara åker och hälsar på. De vet inget heller än så länge så här sitter man helt helt ensam för det mesta…

2 gillningar

Hålller med, önskar ingen denna jävla ångest o känslan av att bli lämnad, utbytt, nej fyfan :frowning:
Det är verkligen fruktansvärt att vakna o somna med den ångesten, tycker faktiskt det är svårt att inte tänka på allting man hade, vad man saknar, personen man saknar, sin familj. Att man blev lämnad och utbytt mot någon som kanske gör den man var med mer lycklig, det känns verkligen.
Försöker också minimera alla jobbiga tankar men det är svårt när jag känner att det kommer saker konstant, har tyvärr lite svårt att inte jämföra. Tex han mår bra nu för att han träffat någon, är en bättre o gladare förälder medan en själv är på botten, försöker kämpa o se glad ut o göra saker med sonen, finnas där men inte lika glad o lekfull alls.

Ja mindre kontakt o mindre vetskap om vad personen gör är det bästa, tyvärr framkommer saker o det ger en enorm ångest här.
Samtidigt kan jag inte vara alltför aktiv, men visst gör jag det vardagliga, behöver hitta nån hobby el träningsform iaf veckorna jag inte har sonen för att inte tänka alltför mkt men vet inte riktigt vad ännu.

Ja tyvärr är en separation något som tar sin tid, en sorg att bearbeta, som ett dödsfall, det man hade är dött :frowning: Mm det med vänner förstår jag, antingen kan dem inte när man kan eller så lever dem i tvåsamhet, man är ett tredje hjul. Jobbigt att du inte kunnat förmedla hur det ligger till, kanske bra göra det med din närmsta vän om du har någon du kan dela sånt med? Kan faktiskt underlätta.
Men ensamhet känslan är hemsk, jag tänkte igår nej men fan jag får försöka träffa någon, var jag nu ens ska göra det…men insåg att jag bara flyr, så det var bara att börja gråta, reflektera o andas igenom skiten :frowning:

1 gillning

Det låter som din son är ganska ung. Själv är mina barn ganska stora 16 18 20 så jag kan prata med dem och de förstår varför jag mår dåligt. När det är mindre barn är det naturligtvis svårare och jag förstår att du jämför men det känns så otroligt orättvist mot dig själv att göra det när det är du som fått ta smällen. Så självklart att det är du som mår dåligt/sämst.
Jag har själv lite småtur då det nu på sommaren finns lite sommaraktiviteter som jag tycker om och som jag gör dagligen. Dels för att det är roligt som sagt men oxå att jag mår uruselt när jag är hemma. Så att hitta en hobby är nog en bra ide, gör det lite lite lättare iaf. Själv funderar jag på vad jag skall hitta på när det blir kallare ute och det inte längre går att utöva sommaraktiviteterna. Tror jag vill börja med crossfit då man an utföra det flera ggr i veckan.
Jag har ett par vänner jag pratat med och även en parterapeut men jag kan inte ringa dem varje dag så jag försöker härda ut…
Egentligen är väl skilsmässa mitt eget fel då det var jag som ville det från början pga problemen min fru har men som hon förnekar såpass mkt att hon vill att jag söker psykologisk hjälp för att jag typ lever i nån sorts fantasivärld. Det jobbiga nu är att man inte ser dessa problem utan man ser bara det positiva som man går miste om. Att bli påmind om de dåliga sakerna hon gör gör det lättare för stunden iaf

1 gillning

Min son är 5 år, det blir annorlunda samtal, han har sett mig ledsen, jag försöker visa olika känslor, kramas, prata osv men annorlunda. Det blir annat med dina barn, förstår verkligen det :slight_smile:
Jag vet att det är idiotiskt av mig att jämföra men det är svårt att INTE göra det heller, när jag ser hur han mår o jag vet hur jag mår.
Tacksamt att du har dagliga aktiviteter, det gör otroligt mkt för måendet. Har också funderat på att kolla på crossfit, man kanske kan träffa lite mer människor då, för min del får det då bli varannan vecka vilket som, då det inte hinns med när jag har sonen, jobb, hämta, mat, duscha sova. Vill inte heller lämna honom hos min mamma för att gå träna 1 timme, inte när han är så liten och jag har honom varannan vecka :frowning: Saknaden är så stor och spec när man inte tror man ska behöva dela på sitt barn.

Förstår dig, känner själv att folk runt en till slut tröttnar av ens prat, tacksam för detta forum, skönt att du ändå har ett par vänner att prata med och en terapeut.

Vad anser din fru att du lever i för fantasivärld enligt henne? Du ska verkligen INTE tänk att det egentligen är ditt fel, det krävs 2 för att det blev såhär och det krävs 2 för att kunna laga allting också. Som jag som stått kvar o sagt man kan hitta tillbaka, man kan få tillbaka känslor o se varandra igen medan han bara gå i de negativa tankarna och de säger nej, självklart för att han endast går i tankarna o inte ger oss en ärlig chans.
Vad ansåg du var svårt att hantera med henne?
Jag kan t.ex både reflektera över de bra och mindre bra sakerna hos honom, men för mig väger faktiskt dem bra mer, utöver att jag skulle slippa dela på sonen. Vi hade det bra men vi tappa bort varandra, jag tror på att om man bekräftar varandra, gör saker tillsammans, ser varandra igen och pratar pratar o återigen pratar om allt o lägger saker på riktigt bakom sig så kan man finna en bra väg ihop…men ja det är jag det.

Ja, jag tror att det är bra att visa olika känslor för sina barn men oxå att de förstår att det dåliga inte är deras fel utan tvärtom att det är de som gör att man mår bättre.
Jag kan oxå tänka mig att du inte går och tänker “nu sätter jag mig en stund och jämför” utan det är tankar som bara kommer upp och som är svåra att styra upp och styra bort.
Man får överväga vad som är värt mest att göra. Mår du bättre efter att du tränat så kanske resten av veckan med din son blir bättre men gör det ingen skillnad just då så gör du nog rätt i att umgås med honom.

Jag måste ändå säga att jag själv inte är direkt fullkomlig och det finns mkt jag kan göra bättre, skillnaden är att jag inser det och kan även förstå vad jag har svårt för men min fru inser det inte själv och då är det svårt att gå vidare från det. Men hennes problem är att hon lätt blir väldigt arg och går igång så otroligt mkt för saker. Hon är visserligen bättre nuförtiden då hon ofta fick fullständiga raseriutbrott förr. Barnen vågar inte alltid ta upp saker som hänt med henne för att hon går igång så otroligt mkt. Det har förvisso varit bra ibland då hon verkligen klarar att driva igenom saker som verkligen är fel, tex i skolan. Sen så får jag själv tassa på tå hemma då hon ofta klagar på saker jag gör, inte gör, säger, inte säger. Som tex när vi är borta nånstans så väntar jag bara på vad hon har att säga om vad jag har gjort fel denna gången. Barnen säger oxå att det går bra så länge jag inte säger emot mamma men när jag gör det blir det alltid bråk…

Du har nog rätt i att prata är viktigt och det tycker min fru med men jag känner alltid att jag går förlorande ur diskussionen och det spelar ingen roll om jag börjar prata om tex ett problem jag tycker hon borde arbeta med så är det ändå mitt fel i slutändan och att det är jag som måste ändra på mig. Jag skulle verkligen önska att hon bara kunde släppa förnekelsen och arbeta på sina problem, då kommer jag gladeligen tillbaka och arbetar med våra problem tillsammans

Jag håller med, visa olika känslor men förklara att det aldrig är barnens fel, jag brukar säga till honom att det är han som gör mamma glad.
Ja precis, tankarna om att jämföra bara dyker upp, kan komma på saker som gjorde att man hamna i tjafs och tänka jaha hon tjafsar väl inte, ser bättre ut, är en bättre partner för mig vill han inte vara med. Så sjukt och löjligt, värst är nog tankarna om att jag är en sämre förälder o tänk om min son byter ut mig o tycker hon är roligare, för han kan ju säga men pappa och !#¤&#& gör såhär o då ska man stå där och le o hålla tyst.

Alla kan vi jobba på oss själva, jag har gjort det sen han släppte bomben, lärt mig öppna mig mer, kommunica o lyssna mer. Bra att du insett vad du kan behöva jobba med och vad som gjort att ni hamnat där ni hamnat, det är det viktiga, tråkigt att hon själv inte kan inse sina egna problem. Får man sådana raseri utbrott så är det självklart bra ta till professionell hjälp, men anser inte hon att det är ett problem, då är det svårt :frowning: men i slutändan är det hon som förlorar på det, tro mig.
Gud vad jobbigt att gå tänka och känna så, att du går och väntar på vad hon nu ska klaga på. Fast man ska kunna säga emot varandra men också diskutera utan att bli alltför arga.
Mitt problem var t,ex att jag stängde av när vi tjafa om något och sluta prata med honom, med tiden blev det så för jag var för sårad kring saker, kunde inte hantera mina känslor, jobbat mkt med känslorna, försöker inte att fly undan dem utan gråter igenom och försöker reflektera mkt.
Insett att jag MÅSTE om jag ska få ngt att fungera att jag behöver släppa saker snabbt, prata och säga hur jag mår, vad jag känner men också lyssna på motparten.
Det funkar ju inte t.ex om din fru tror att allt hon säger och gör är endast rätt. Mitt x kände som dig, att vad han än sa så gick han förlorande från en diskussion, men så var det verkligen inte, jag tror när vi började tappa varandra så slutade vi lyssna. Hade man försökt ge den chansen att faktiskt lyssna, för han slutade lyssna, då spelade det ingen roll vad jag försökte framföra och till slut stängde jag av.

Jag tror också att om hon inser vad problemen är hos henne, arbetar med dem och faktiskt kan tänka sig att kommunicera men OCKSÅ LYSSNA, så kan man komma väldigt långt därifrån. Det gäller att motparten lyssnar, tyvärr kan du inte tvinga henne till det, hon måste inse saker själv. Jag försökte så länge, för 1 år sen sa han att han tappa känslor, egentligen var det redan då försent men det trodde ju aldrig jag. Jag försökte säga att vi behöver gå på familjerådgivning, prata, umgås med, att vi tappat bort varandra, att en depression spelade roll. Mitt i allt gick min pappa bort, jag försökte hantera det och detta…men det spelade ingen roll. Jag fortsatte försöka prata med honom efter han lämna, istället valde han att träffa någon annan, fly undan sin depression och sitt mående. Jag ser det som hans förlust i slutändan, fastän jag har svårt se det just nu, just nu ser jag att han mår bra, han är med någon o är lycklig osv osv…

Så kan din fru försöka tänka sig se sina problem i det hela så kan säkert mkt lösas, men det verkar inte så just nu utifrån det du delar med dig, riktigt tråkigt :frowning:

Det är bra att du säger det så ofta det behövs sen är en mamma alltid en mamma och du är helt oersättlig för honom hur mkt den andra kvinnan än gör så kommer hon aldrig gå förbi dig. Han älskar dig säkert mer än vad både du och han förstår och det kommer han inte alls göra på samma sätt med någon annan.
Tråkigt att man inser vissa saker när det nästan redan är för sent. Jag har nog alltid fått höra vad jag gjort för fel och försökt ändra på det jag kan så det är nog inget jag inser nu bara. Däremot så kan jag nu i efterhand velat ändra på saker jag gjort under denna resa som varat sedan i mars. Vissa saker är man bara inte kapabel till att göra bara. Tex så har jag väldigt svårt att få ur mig vad jag egentligen menar, hittar inte de rätta orden eller formuleringarna och då är det väldigt svårt att få henne till att förstå vad som är problemet egentligen. Som här tex så är jag inte alls nöjd men hur jag formulerar mig, det låter inte alls så allvarligt som jag egentligen menar.

Hon skyller ju ofta på mig, att det är jag som är orsaken till att hon mår som hon gör och att det dåliga som hon gör beror på stress, stress som jag orsakar.
Att stänga av som du säger att du gör är nog inte bra, jag har nog själv gjort det när det blivit för mkt och det är svårt att få saker och ting att lösas då men förstår verkligen att du gör det, det är ju som ett skydd på nåt sätt.
Han gick inte med på att gå på ngn familjerådgivning eller? Hur längesen var det ni separerade?

Jag hoppas verkligen att jag aldrig blir ersatt, jag har alltid funnits där, pratar och svarar honom på allt, han får all närhet han behöver o mer, och kärlek, pussar, kramar och i ord. Men ändå blir jag osäker, kanske för att jag blev lämnad, sjukt att det kan göra att man känner så. Tack, jag hoppas verkligen det är så, att han vet att jag är enda mamman han har.

Ja det är tråkigt att jag insett saker i efterhand eller jag visste väl då med men mådde inte så bra med all sorg runtom, hade önskat han kunde ha gett oss en chans åtminstone.
Tråkigt att du alltid fått höra vad du gjort för fel, men även om du gjort fel så är det fel att konstant påpeka vad ens andra halva gör för fel, att missa de bra saker som man annars gör finns ju där också.
Jo men håller med där, att jag önskat jag gjort vissa saker annorlunda i mitt beteende, som du skriver, vissa saker är man inte kapabel eller var inte kapabel till då, inte ditt fel. Förstår dig där med att hitta rätt ord och formulering, jag jobbar otroligt mkt med den delen hos mig, jag kan i efterhand tänka men neeej det kom ut fel, det kom ut för snabbt osv. Ibland hjälper det att skriva ner och läsa det ett par gånger för att se om det är så man menar det och att man faktiskt är så fyrkantig som möjligt, ibland behövs det.

Det att hon skyller oftast på dig, att hon mår som hon mår, så kunde han säga men det stämmer inte fullt ut. Visst ens förhållande påverkar mkt, men allt annat runtom då? Som för honom, eget företag, stod still pga covid, stora utgifter och saker ska samtidigt gå runt. Han blev deprimerad och på det tjafsa man för han kom hem med en dålig attityd. Det är aldrig en persons fel att ett förhållande inte fungerar, att hon skyller på dig är för att hon flyr och inte vill inse verkligheten, så kan mitt x göra.

Han ville inte gå på familjerådgivning, han ansåg att när han släppte bomben för 1 år sen att det då var försent enligt honom. Att han gett chanser innan, fast han egentligen aldrig gjorde det el gjorde någon förändring, jag tror att hans depression också spelat stor roll i hans mående och han bara gått i de negativa tankarna. När han tänkt så har han försökt tänka på oss men bara fått upp det negativa, medan jag försöker se det som så att vill man rädda ett förhållande så duger det inte bara med tankarna, man måste faktiskt göra saker tillsammans.
Han lämnade slutet av året…träffa nån knappt 4 mån senare.

Att ha de tankarna du har tror jag är normalt, du mår ju väldigt dåligt och då tänker man oftast worst case scenario. Jag tänker väldigt likt dig när jag tänker efter, fast med andra saker som gäller henne =(
Ibland tänker man just där och då att det är rätt saker man gör men inser i efterhand att det inte var så klokt. Speciellt när det var annat runt omkring dig som påverkade dig mkt så är det svårt att alltid göra det rätta alla gånger

Ja, jag har egentligen inte nåt emot att höra att jag gjort nåt fel men man kan lägga fram det betydligt bättre så att man ser det som nån sorts konstruktiv kritik ist, då känner man att det är med kärlek och omtänksamhet det framförs.
Ja, att skriva är ibland bättre och ibland har vi smsat varandra ist för då kan man tänka igenom sina svar innan man skickar.

Det är klart att man påverkar varandra och jag kan säkert göra så att hon mår bättre precis som hon kan göra så att jag mår bättre. Nu kanske det är tvärtom och då blir det en ond spiral som sällan slutar bra. Låter verkligen inte som ditt fel när yttre faktorer påverkar så mkt. Ekonomin är ju upphov till mkt stress och problem inom äktenskap och pandemin gjorde det ju värre.

Låter som min fru oxå, hon säger att hon gjort allt för att laga vårt förhållande men jag vet faktiskt inte vad hon gjort, inget som jag tycker har varit viktigt iaf.
Han verkar ha varit låst i sina tankar och då är det väldigt svårt att ta sig ur dem, väldigt tråkigt att det slutade som det gjorde. Då har det gått nästan ett halvår nu, hur tycker du att det är nu jämfört med tidigare, mår du sakta bättre?

Oh ja, tänker verkligen worst case scenario, kanske för att förbereda mig men märkt att man ändå inte är förberedd tyvärr. Förstår att dina tankar också går igång, förstår att du någonstans vill ha tillbaka din familj men då behöver förändring också ske. Vill hon fortfarande skiljas eller har något förändrats hos henne nu det senaste?
Man ska ju kunna lägga fram kritik men också på ett bra sätt och något man då får jobba på tillsammans, för många ggr kan man ju trigga saker hos varandra, så jag tror på att så länge det är genuint så kan man lösa saker på vägen.

Ja det sorgliga i min situation är (min känsla men stämmer nog mkt) att han skyller mkt på mig, att jag stängde av honom, att han alltid bad om ursäkt osv…Visst det stämmer men han förändra inte heller sitt beteende, det blev helt enkelt en ond spiral, jag kan ju se i efterhand vad som kunde göras åt, medan han fastnat i det negativa.

Det där att dem gett flera chanser enligt dem, har jag svårt att tro på, i sin tystnad enligt dem ja kanske men det är INTE att ge chanser anser jag om man inte kommunicerar.
Jag gråter väl inte lika ofta nu som förr, mer när det sker något, som när han börja dejta, är i förhållande osv…men sen släpper det. Men jag går fortfarande med en sorg, en saknad som jag trodde åtminstone skulle släppa nu men nej tyvärr, kanske för att jag inte tillåter att släppa men jag saknar faktiskt min familj och honom som person.
Hur längesen är det du flytta till eget? Träffas ni ofta eller har mkt kontakt?

Tyvärr är det nog inget att göra åt, jag har iaf inte kommit på nåt som får mina tankar på bättre håll i de stunderna. Det bästa är som jag skrev ovan att aktivera sig så mkt det går med annat men det går ju inte att göra dygnet runt…
Hon har nog aldrig velat skiljas förens hon ringde häromdagen och sa att hon inte orkade längre och sa att hon skulle skriva på papperna. Det är ju egentligen jag som kände mig tvungen att skiljas då det inte gick att leva tillsammans mer på det sätt vi levde. Mina förhoppningar har varit att hon nånstans insett att hon faktiskt kanske har brister som behöver jobba på för att få det att fungera igen men så har det inte blivit. Snarare tvärtom, när jag vill prata om det säger hon antingen att hon inte orkar, att det jag säger är trams eller att jag är sjuk och borde söka hjälp för det. (Hon menar det verkligen så inget hon bara kastar ur sig). Jag har alltså beställt papper flera gånger där bara ena parten behöver skriva på och hon har lyckats få tag på dem innan mig och gömt dem eller förstört dem. När jag tillslut lyckades få tag på dem först hade det gått sån tid att jag hade hunnit fundera på vår situation och känt att jag vill försöka få henne att inse att om hon bara vill inse skadan av hennes beteende och jobba på dem så kan vi få det att funka igen. Jag bodde i ett rum i garaget sedan i mars och sedan två månader i egen lägenhet så det är under den tiden jag har funderat mkt. Ber om ursäkt om det är rörigt.

Det hjälper ju inte att be om ursäkt och sen ändå inte vela göra något åt det. Se är det kanske att enligt honom så blev han avstängd och båda stängde av den viktiga tid ni hade behövt för att istället prata om det och hitta lösningar båda är villiga att hjälpas åt med för att nå. Det är så otroligt lätt att säga nu i efterhand men när man är mitt i det så ser man det inte på samma sätt.

Han säger att hon gjort allt för att det skall bli bra men man måste då gå in och göra det man kan där det verkligen behövs. Hon kan tex inte göra sånt som skulle fungerat för henne på samma sätt som att jag inte kan visa uppskattning genom att göra saker som skulle fungera får mig. Man måste se de som sin partner behöver och känner uppskattning för. Och det är nog detta som är problemet i hennes fall, att hon kanske gjort mkt men inget jag känt att hon verkligen gjort för mig.

Det är ju skönt iaf att det blivit något bättre för dig även om det är en lång bit kvar. Jag förstår att du saknar honom…

Vi träffas inte alls, jag har inte klarat av att se henne, mår så otroligt dåligt då. Hon har tolkat det som att hon är så hemsk att jag inte vill se henne men så är det inte. Det är för att jag saknar henne så och träffar jag henne tar det flera dagar att få bort klumpen i halsen. Jag känner att jag sitter i en rävsax. Å ena sidan vill jag inte tillbaka till det vi hade utan det måste till en förändring och den andra sidan är den otroliga saknad jag har för henne och vill inget hellre än tillbaka. Men gör jag det utan förändring så sitter vi i samma sits snart igen.
Jag förstår att ni måste träffas ibland eftersom ert barn bor hos er varannan vecka men hur känns det då, är det med en känsla av ångest varje gång eller har du lyckats hitta nåt som ändå funkar bra?

Nu när jag börjat skriva här så kom jag på att jag kanske skall skriva ett mejl till henne ist för att försöka prata med henne som inte går och så får hon läsa det hon orkar, att jag inte ens tänkt den tanken innan!

Får jag fråga vad hon inte orkade med mer? Jag kan förstå din del och känna lite igen det hos mitt x, att han såg ingen förändring, men (nu är det inte samma situation, ta inte det på fel sätt) jag gjorde förändringar på vägen medan han fastna i sina tankar och hade bestämt sig.
Men tror du att det finns en tredje part inblandad nu iom att hon från ingenstans inte orkar mer?

Nej inget att be om ursäkt för, inte rörigt alls, läste nu lite längre upp att du bor i eget sen ett litet tag. Men från att hon inte velat skiljas till att nu ändra sig drastiskt, känns ibland som att en tredje part blivit inblandad då, men kan sjävklart ha fel. Ja menar mitt x var verkligen deprimerad o från han lämnade mådde han inte bra alls, sen vände måendet när han träffa den han är med nu, jag tror det är flytk men jag kan ha fel också.
Jo men så blev det tyvärr, vi båda stängde av istället för att kommunicera på riktigt, det har jag försökt få honom att förstå att vi faktiskt inte kommunicera rätt el riktigt, men han anser han gjort det. Har han bestämt sig så har han, ingen ide egentligen att försöka ändra ngt där…inser han saker på sikt ja då gör han det då, då får man se var man själv står också.
Ja tyvärr är det lättare se saker i efterhand, och visst hade jag önskat att han valt ge sig själv tid istället för springa in i ngt som kanske inte kommer hålla i all evighet som han inbillar sig.

Ja men kan vara så att hon gjort saker för dig men du kände inte det var gentemot dig kanske…men då behöver man som sagt prata och lägga fram att det var inte det DU behövde. Lägga fram vad DU behöver, och att hon faktiskt verkligen säger vad HON behöver också och därifrån se om man kan se varandra och hitta tillbaka. Jag är ju den som tror på att mkt kan lösas bara man verkligen är öppen för den kommunikationen men också visar förändring men också ger saker tid, allt blir inte rätt första gången.
Tyvärr känner jag väl att det är långt kvar, hade önskat mina känslor kunde släppa men hittills nej tyvärr.
Det är väl enklare för er att inte behöva träffas då era barn är vuxna. Du kanske behöver säga det till henne, att du saknar henne, att det gör ont att se henne och leva på varsitt håll. Bekräfta vad hon gjort för dig och vad du kanske har missat, samt vad du själv önskar från henne.
Precis, förändring måste ske. Mitt problem är ju att han tappa känslor eller stängt av pga sitt dåliga mående, jag har ju ingen aning men lutar åt tappade känslor och då är det svårt, han ser inte en saknad eller något… så förändring kommer ju aldrig ske för vår del.

Hehe nej tyvärr inget som funkar, en mer känsla av ångest. Sen är han on/off. Han kan vara mer social när man pratar med sonen, säga lite mer saker om vardagen, berätta om sonen osv…men då tror jag inte hon är där. Andra ggr är det mindre socialt och då är hon antagligen där… el så är han on/off ingen aning. Men det ger mig ångest, det ger mig ångest när jag behöver framföra ngt om sonen, ja allt ger ångest. Försöker intala mig att de när som helst flyttar ihop så att det inte blir lika jobbigt fast det ändå lär blir det.

Jag tycker det låter som en bra plan, skriv ett mejl, läs igenom det noga innan också.

Jag tror att hon inte orkar med mig längre, jag har sagt många gånger genom åren att jag vill skiljas och de gångerna så är det egentligen av samma orsak, att jag gjort fel återigen, att hon blivit väldigt arg eller att jag inte blir betrodd. Händer det ngn gång ibland så så är det naturligtvis inga problem att lösa men det händer i princip dagligen utom vissa perioder det kan vara bättre. Hon har visserligen haft rätt ibland, jag har hållit inne med sanningen inom vissa saker då jag har varit oerhört rädd för hur hon kommer ta det, tex att hon skulle bli väldigt arg och vi skulle ha det jobbit ett tag efter det. Kan tillägga att jag aldrig varit otrogen så det är inget sådant men då hon reagerar så starkt på vissa saker så har jag hellre ljugit om det. Hennes sätt har naturligtvis gjort det svårt att bygga upp nåt bra, det har snarare sjunkt stadigt och det har lett till att jag har har gjort dåliga saker oxå pga av mitt dåliga mående.
Jag tycker att jag har gjort förändringar och framförallt sedan förra sommaren när vi pratade mkt om det så där är det en oerhört skillnad på vad jag gjort så jag känner inte att jag fastnat på nåt sätt. Jag är villig att göra mer om det behövs men då måste vi båda göra det.

Nej, det finns ingen tredjepart inblandad, det är jag nog väldigt säker på.

Vet inte hur det funkar med hans nya men kan det bara vara ett skydd för honom själv så att inte mår så dåligt över situationen med dig. Han kanske inte mår så bra över er situation innerst inne.

Jag vet egentligen inte vad hon gjort för mig, jag kanske varit oförmögen att se det men jag kan inte säga på rak arm här vad hon gjort. Jag tänker bara att det kan vara uppskattat av en kvinna att få en bukett rosor tex men det är inte lika uppskattat för en man, en man kanske hellre skulle uppskatta att middagen var klar när han kom hem så han slapp göra den som han alltid brukar göra. På samma sätt skulle nog inte min fru se det som en kärlekshandling att få ett tex säsongskort till ett lags fotbollsmatcher. Nu vill inte jag heller ha det men det var bara ett exempel.

Känslorna är så otroligt jobbiga att styra. Ibland vill man bara flytta fram tiden tills man mår bättre men det går ju inte och vägen dit är sån svår. Jag hoppas iaf att du kommer se en förbättring för varje vecka som går och om det nu inte går att lösa att du ändå kan gå vidare på nåt sätt.

Tråkigt att du inte har nåt som fungerar och mötena är ju ofrånkomliga och du får hålla en god fasad för ditt barns skull. Bor ni i samma stad relativt nära varandra?

Så tråkigt att det gått så långt… ingen vet vad framtiden visar men för stunden får man väl ta allt såhär. Samtidigt kan du alltid skriva o fin slipa på ditt mail till henne. Vem vet egentligen.

Sen ska du inte gå och känna oro/rädsla att hon ska få sina utbrott, det är inte hälsosamt alls :pensive:
Det är ju tyvärr så, ens dåliga mående gör så mkt…o man ser sällan klart. Så tänker jag ked mitt x men att han kanske ser klart nu o är nöjd såhär. Han mår säkert dåligt av att de blev som de blev men samtidigt så verkar han enligt honom lycklig, kär, älskar till o med bara sådär från depression till det… jag vill tro att det är en flykt men jag vet inte längre. :pensive: önskar det var o att han kanske vaknar o inser.

Jag tror han ville få saker att funka men han satt bara i tankarna o inget i handling o därav fastna i de dåliga…

Du kanske kan skriva det, att du gärna vill veta vad hon giort aom du inte visat uppskattning för o att du är ledsen över att du missat de
Vad du själv förväntat dig osv…
Förstår ditt exempel men att man tar upp saker mer konkret

Mmm håller med. Vill vrida fram tiden till stunden jag märker att nu har jag tappat känslor, mår bra, byggt upp mig själv. Inte vaknar med ångest över att jag inte vet hur mitt liv kommer att bli.längre. vetskapen att han säger sig älska nån annan… typ överleva allt det

Vi bor med bil 15 min. Springer aldrig på varandra. Han jobbar åt andra hållet o jag tvärtom. Sen ser man varandra facetime
Ringer jag, svarar han o ställer telefon till sonen o tvärtom… den veckan jag har sonen ringer han. Jag ser att han ser lycklig ut, verkar må bra iom han säger allt det…och då är det svårt att inte jämföra… jag hoppas att jag ska gå vidare. Tror inte han kommer ångra sig o gör han de är det säkert för stunden…:pensive: fast de vet man aldrig heller. Det krävs ju mkt arbere med allt om nu båda skulle vilja i framtiden

1 gillning

Jag skrev mejlet och skickade det och förhoppningen är att det kommer nåt mejl tillbaka och som då inte är helt avvärjande. Då kanske vi har en plattform att bygga nåt på.

Det kan ju vara så att ditt x mår bra, åtminstone för tillfället men det kan oxå vara en fasad han har för att han inte vill visa hur han egentligen mår. Det spelar kanske ingen roll egentligen men det är kanske lite lättare när man ser att den andra parten inte heller har det så lätt efter skilsmässan.

Ja, det skulle jag kunna fråga henne om vi får en liten mejlväxling, inget jag tror funkar som förstamejl.

De känslor jag har nu är att det känns som att jag aldrig kommer må bra igen och att sorgen alltid kommer finnas där. Den känslan blir jag tokig av.

Bra att ni inte springer på varandra då och då, det skulle nog göra processen betydligt längre. Jag tycker inte att det var snyggt gjort av honom, även om han mår dåligt, att skaffa någon annan så tätt inpå, dels av respekt mot ert äktenskap och även av respekt mot dig som fortfarande mår så dåligt.

Bra gjort, håller tummarna att du kanske får ett bra svar och ni kan försöka därifrån i lugn o ro

Jo så är det nog. Han kanske håller uppe en fasad
Känslorna är nog borta men depression…den finns där o lurar.

Mm förstår dig. Känslan av att man aldrig kommer må bra igen. Jag varvar mellan ångest, sorg o att det aldrig blir bra. Sorgen över hur det blev, hur han hantera allt, saknaden, att han inte saknar osv.
Det är tröttsamt o man blir nästan galen av allt. Typ tar skiten aldrig slut…???

Han skiter i. Hans svar var att han saknar kärlek o skyndar snabbt nu. Men det är säkert förälskelsen. Sen vad som är äkta eller inte ingen aning men bråttom har han o inser inte vad det kan innebära. Sen vem vet han kanske träffat rätt. Men jag tror mer det är tillfälligt, inte hållbart o en framtid med den personen men v vet egentligen. Ledsamt bara o man hade självklart önskat han valt ge sig själv tid o sen börja umgås… som jag trodde

Tack!

Jag hoppas iaf att det kommer bli bra för dig framigenom även om det är en stor tjock dimma att ta sig igenom. Sorgen är förhoppningsvis en process som går över så småningom.

Ibland när man mår dåligt så skiter man i allt och alla, bara den värsta smärtan går över och det verkar ditt x ha gjort…

Tack för att du tagit dig tid att läsa allt jag skrivit, det är väldigt skönt när nån lyssnar och känner du att du vill skriva mer så tveka inte på att höra av dig igen. Jag lyssnar gärna även om jag kanske inte alltid har handfasta råd.