Vi bestämde för ett tag sedan att vi skulle prova parterapi. första mötet orkade hon inte gå på så då gick jag själv sedan bokade vi in ett möte som hon kunde gå på själv. nu har vi en tid om ett par veckor där vi skall gå tillsammans. Nu vet jag dock inte om hon kommer vilja gå på det med tanke på hennes telefonsamtal under gårdagen men jag hoppas verkligen det.
Jag håller med om att hon borde inse att det är ett problem för oss även om hon själv inte ser det som ett problem men det är det och barnen tycker oxå det. Kan hon bara lösa det så skulle vi kunna bygga upp äktenskapet igen och tillsammans arbeta på våra svagheter.
Men för att gå in lite på dina ångestproblem så känner jag själv att mina är som värst när jag vet vad hon gör, tex om jag vet att hon åkt iväg nånstans eller ens tom ser henne på vår gemensamma familjekarta oavsett om hon är hemma eller inte. Barnen sa nåt hon hade gjort idag och jag ville verkligen inte höra. Tyvärr hörde jag för mkt och det har jag fått tampas med idag. Så det som funkar för mig är att ha så lite kontakt som möjligt och inte försöker ta reda på vad hon gör.
Ni hade gemensamma bekanta så det kanske blir svårt att hålla sig helt bort men känner du igen dig i vad jag skriver och ev kunna göra det lite lättare? Alltså blir det värre för dig efter att ha sett honom eller hört om honom eller liknande?
håller med, att ta bort från facebook instagram osv blocka allt utom sms var otroligt jobbigt men jävligt nödvändigt. När jag får reda på vad hon gör genom t.ex. barnen skickas man ner i hålet igen direkt.
så “no contact” eller så nära man kan komma när man har gemensamma barn funkar bäst för mej iallafall.
Sånna här känslor är inget man önskar ens sina värsta fiender om man haft några. Det är fruktansvärt jobbigt att det är det första man tänker på när man vaknar och även det sista innan man somnar. Sen tänker man på det femtusen gånger under dagen som man bara försöker fylla med saker att göra för att tänka på det så lite som möjligt. Att minimera jobbiga tankar är det jag jobbar mest på nu. Det ena är så lite kontakt och så lite vetskap om henne som möjligt och det andra är att vara så aktiv som möjligt på dagen. Känns som att det kommer ta lång tid innan man slipper slita så hårt för att få dagarna att gå runt.
Ensamheten är oxå väldigt jobbig. Jag har egentligen hur mkt vänner som helst men tvp alla är i tvåsamhet och ingen man bara åker och hälsar på. De vet inget heller än så länge så här sitter man helt helt ensam för det mesta…
Det låter som din son är ganska ung. Själv är mina barn ganska stora 16 18 20 så jag kan prata med dem och de förstår varför jag mår dåligt. När det är mindre barn är det naturligtvis svårare och jag förstår att du jämför men det känns så otroligt orättvist mot dig själv att göra det när det är du som fått ta smällen. Så självklart att det är du som mår dåligt/sämst.
Jag har själv lite småtur då det nu på sommaren finns lite sommaraktiviteter som jag tycker om och som jag gör dagligen. Dels för att det är roligt som sagt men oxå att jag mår uruselt när jag är hemma. Så att hitta en hobby är nog en bra ide, gör det lite lite lättare iaf. Själv funderar jag på vad jag skall hitta på när det blir kallare ute och det inte längre går att utöva sommaraktiviteterna. Tror jag vill börja med crossfit då man an utföra det flera ggr i veckan.
Jag har ett par vänner jag pratat med och även en parterapeut men jag kan inte ringa dem varje dag så jag försöker härda ut…
Egentligen är väl skilsmässa mitt eget fel då det var jag som ville det från början pga problemen min fru har men som hon förnekar såpass mkt att hon vill att jag söker psykologisk hjälp för att jag typ lever i nån sorts fantasivärld. Det jobbiga nu är att man inte ser dessa problem utan man ser bara det positiva som man går miste om. Att bli påmind om de dåliga sakerna hon gör gör det lättare för stunden iaf
Ja, jag tror att det är bra att visa olika känslor för sina barn men oxå att de förstår att det dåliga inte är deras fel utan tvärtom att det är de som gör att man mår bättre.
Jag kan oxå tänka mig att du inte går och tänker “nu sätter jag mig en stund och jämför” utan det är tankar som bara kommer upp och som är svåra att styra upp och styra bort.
Man får överväga vad som är värt mest att göra. Mår du bättre efter att du tränat så kanske resten av veckan med din son blir bättre men gör det ingen skillnad just då så gör du nog rätt i att umgås med honom.
Jag måste ändå säga att jag själv inte är direkt fullkomlig och det finns mkt jag kan göra bättre, skillnaden är att jag inser det och kan även förstå vad jag har svårt för men min fru inser det inte själv och då är det svårt att gå vidare från det. Men hennes problem är att hon lätt blir väldigt arg och går igång så otroligt mkt för saker. Hon är visserligen bättre nuförtiden då hon ofta fick fullständiga raseriutbrott förr. Barnen vågar inte alltid ta upp saker som hänt med henne för att hon går igång så otroligt mkt. Det har förvisso varit bra ibland då hon verkligen klarar att driva igenom saker som verkligen är fel, tex i skolan. Sen så får jag själv tassa på tå hemma då hon ofta klagar på saker jag gör, inte gör, säger, inte säger. Som tex när vi är borta nånstans så väntar jag bara på vad hon har att säga om vad jag har gjort fel denna gången. Barnen säger oxå att det går bra så länge jag inte säger emot mamma men när jag gör det blir det alltid bråk…
Du har nog rätt i att prata är viktigt och det tycker min fru med men jag känner alltid att jag går förlorande ur diskussionen och det spelar ingen roll om jag börjar prata om tex ett problem jag tycker hon borde arbeta med så är det ändå mitt fel i slutändan och att det är jag som måste ändra på mig. Jag skulle verkligen önska att hon bara kunde släppa förnekelsen och arbeta på sina problem, då kommer jag gladeligen tillbaka och arbetar med våra problem tillsammans
Det är bra att du säger det så ofta det behövs sen är en mamma alltid en mamma och du är helt oersättlig för honom hur mkt den andra kvinnan än gör så kommer hon aldrig gå förbi dig. Han älskar dig säkert mer än vad både du och han förstår och det kommer han inte alls göra på samma sätt med någon annan.
Tråkigt att man inser vissa saker när det nästan redan är för sent. Jag har nog alltid fått höra vad jag gjort för fel och försökt ändra på det jag kan så det är nog inget jag inser nu bara. Däremot så kan jag nu i efterhand velat ändra på saker jag gjort under denna resa som varat sedan i mars. Vissa saker är man bara inte kapabel till att göra bara. Tex så har jag väldigt svårt att få ur mig vad jag egentligen menar, hittar inte de rätta orden eller formuleringarna och då är det väldigt svårt att få henne till att förstå vad som är problemet egentligen. Som här tex så är jag inte alls nöjd men hur jag formulerar mig, det låter inte alls så allvarligt som jag egentligen menar.
Hon skyller ju ofta på mig, att det är jag som är orsaken till att hon mår som hon gör och att det dåliga som hon gör beror på stress, stress som jag orsakar.
Att stänga av som du säger att du gör är nog inte bra, jag har nog själv gjort det när det blivit för mkt och det är svårt att få saker och ting att lösas då men förstår verkligen att du gör det, det är ju som ett skydd på nåt sätt.
Han gick inte med på att gå på ngn familjerådgivning eller? Hur längesen var det ni separerade?
Att ha de tankarna du har tror jag är normalt, du mår ju väldigt dåligt och då tänker man oftast worst case scenario. Jag tänker väldigt likt dig när jag tänker efter, fast med andra saker som gäller henne =(
Ibland tänker man just där och då att det är rätt saker man gör men inser i efterhand att det inte var så klokt. Speciellt när det var annat runt omkring dig som påverkade dig mkt så är det svårt att alltid göra det rätta alla gånger
Ja, jag har egentligen inte nåt emot att höra att jag gjort nåt fel men man kan lägga fram det betydligt bättre så att man ser det som nån sorts konstruktiv kritik ist, då känner man att det är med kärlek och omtänksamhet det framförs.
Ja, att skriva är ibland bättre och ibland har vi smsat varandra ist för då kan man tänka igenom sina svar innan man skickar.
Det är klart att man påverkar varandra och jag kan säkert göra så att hon mår bättre precis som hon kan göra så att jag mår bättre. Nu kanske det är tvärtom och då blir det en ond spiral som sällan slutar bra. Låter verkligen inte som ditt fel när yttre faktorer påverkar så mkt. Ekonomin är ju upphov till mkt stress och problem inom äktenskap och pandemin gjorde det ju värre.
Låter som min fru oxå, hon säger att hon gjort allt för att laga vårt förhållande men jag vet faktiskt inte vad hon gjort, inget som jag tycker har varit viktigt iaf.
Han verkar ha varit låst i sina tankar och då är det väldigt svårt att ta sig ur dem, väldigt tråkigt att det slutade som det gjorde. Då har det gått nästan ett halvår nu, hur tycker du att det är nu jämfört med tidigare, mår du sakta bättre?
Tyvärr är det nog inget att göra åt, jag har iaf inte kommit på nåt som får mina tankar på bättre håll i de stunderna. Det bästa är som jag skrev ovan att aktivera sig så mkt det går med annat men det går ju inte att göra dygnet runt…
Hon har nog aldrig velat skiljas förens hon ringde häromdagen och sa att hon inte orkade längre och sa att hon skulle skriva på papperna. Det är ju egentligen jag som kände mig tvungen att skiljas då det inte gick att leva tillsammans mer på det sätt vi levde. Mina förhoppningar har varit att hon nånstans insett att hon faktiskt kanske har brister som behöver jobba på för att få det att fungera igen men så har det inte blivit. Snarare tvärtom, när jag vill prata om det säger hon antingen att hon inte orkar, att det jag säger är trams eller att jag är sjuk och borde söka hjälp för det. (Hon menar det verkligen så inget hon bara kastar ur sig). Jag har alltså beställt papper flera gånger där bara ena parten behöver skriva på och hon har lyckats få tag på dem innan mig och gömt dem eller förstört dem. När jag tillslut lyckades få tag på dem först hade det gått sån tid att jag hade hunnit fundera på vår situation och känt att jag vill försöka få henne att inse att om hon bara vill inse skadan av hennes beteende och jobba på dem så kan vi få det att funka igen. Jag bodde i ett rum i garaget sedan i mars och sedan två månader i egen lägenhet så det är under den tiden jag har funderat mkt. Ber om ursäkt om det är rörigt.
Det hjälper ju inte att be om ursäkt och sen ändå inte vela göra något åt det. Se är det kanske att enligt honom så blev han avstängd och båda stängde av den viktiga tid ni hade behövt för att istället prata om det och hitta lösningar båda är villiga att hjälpas åt med för att nå. Det är så otroligt lätt att säga nu i efterhand men när man är mitt i det så ser man det inte på samma sätt.
Han säger att hon gjort allt för att det skall bli bra men man måste då gå in och göra det man kan där det verkligen behövs. Hon kan tex inte göra sånt som skulle fungerat för henne på samma sätt som att jag inte kan visa uppskattning genom att göra saker som skulle fungera får mig. Man måste se de som sin partner behöver och känner uppskattning för. Och det är nog detta som är problemet i hennes fall, att hon kanske gjort mkt men inget jag känt att hon verkligen gjort för mig.
Det är ju skönt iaf att det blivit något bättre för dig även om det är en lång bit kvar. Jag förstår att du saknar honom…
Vi träffas inte alls, jag har inte klarat av att se henne, mår så otroligt dåligt då. Hon har tolkat det som att hon är så hemsk att jag inte vill se henne men så är det inte. Det är för att jag saknar henne så och träffar jag henne tar det flera dagar att få bort klumpen i halsen. Jag känner att jag sitter i en rävsax. Å ena sidan vill jag inte tillbaka till det vi hade utan det måste till en förändring och den andra sidan är den otroliga saknad jag har för henne och vill inget hellre än tillbaka. Men gör jag det utan förändring så sitter vi i samma sits snart igen.
Jag förstår att ni måste träffas ibland eftersom ert barn bor hos er varannan vecka men hur känns det då, är det med en känsla av ångest varje gång eller har du lyckats hitta nåt som ändå funkar bra?
Nu när jag börjat skriva här så kom jag på att jag kanske skall skriva ett mejl till henne ist för att försöka prata med henne som inte går och så får hon läsa det hon orkar, att jag inte ens tänkt den tanken innan!
Jag tror att hon inte orkar med mig längre, jag har sagt många gånger genom åren att jag vill skiljas och de gångerna så är det egentligen av samma orsak, att jag gjort fel återigen, att hon blivit väldigt arg eller att jag inte blir betrodd. Händer det ngn gång ibland så så är det naturligtvis inga problem att lösa men det händer i princip dagligen utom vissa perioder det kan vara bättre. Hon har visserligen haft rätt ibland, jag har hållit inne med sanningen inom vissa saker då jag har varit oerhört rädd för hur hon kommer ta det, tex att hon skulle bli väldigt arg och vi skulle ha det jobbit ett tag efter det. Kan tillägga att jag aldrig varit otrogen så det är inget sådant men då hon reagerar så starkt på vissa saker så har jag hellre ljugit om det. Hennes sätt har naturligtvis gjort det svårt att bygga upp nåt bra, det har snarare sjunkt stadigt och det har lett till att jag har har gjort dåliga saker oxå pga av mitt dåliga mående.
Jag tycker att jag har gjort förändringar och framförallt sedan förra sommaren när vi pratade mkt om det så där är det en oerhört skillnad på vad jag gjort så jag känner inte att jag fastnat på nåt sätt. Jag är villig att göra mer om det behövs men då måste vi båda göra det.
Nej, det finns ingen tredjepart inblandad, det är jag nog väldigt säker på.
Vet inte hur det funkar med hans nya men kan det bara vara ett skydd för honom själv så att inte mår så dåligt över situationen med dig. Han kanske inte mår så bra över er situation innerst inne.
Jag vet egentligen inte vad hon gjort för mig, jag kanske varit oförmögen att se det men jag kan inte säga på rak arm här vad hon gjort. Jag tänker bara att det kan vara uppskattat av en kvinna att få en bukett rosor tex men det är inte lika uppskattat för en man, en man kanske hellre skulle uppskatta att middagen var klar när han kom hem så han slapp göra den som han alltid brukar göra. På samma sätt skulle nog inte min fru se det som en kärlekshandling att få ett tex säsongskort till ett lags fotbollsmatcher. Nu vill inte jag heller ha det men det var bara ett exempel.
Känslorna är så otroligt jobbiga att styra. Ibland vill man bara flytta fram tiden tills man mår bättre men det går ju inte och vägen dit är sån svår. Jag hoppas iaf att du kommer se en förbättring för varje vecka som går och om det nu inte går att lösa att du ändå kan gå vidare på nåt sätt.
Tråkigt att du inte har nåt som fungerar och mötena är ju ofrånkomliga och du får hålla en god fasad för ditt barns skull. Bor ni i samma stad relativt nära varandra?
Jag skrev mejlet och skickade det och förhoppningen är att det kommer nåt mejl tillbaka och som då inte är helt avvärjande. Då kanske vi har en plattform att bygga nåt på.
Det kan ju vara så att ditt x mår bra, åtminstone för tillfället men det kan oxå vara en fasad han har för att han inte vill visa hur han egentligen mår. Det spelar kanske ingen roll egentligen men det är kanske lite lättare när man ser att den andra parten inte heller har det så lätt efter skilsmässan.
Ja, det skulle jag kunna fråga henne om vi får en liten mejlväxling, inget jag tror funkar som förstamejl.
De känslor jag har nu är att det känns som att jag aldrig kommer må bra igen och att sorgen alltid kommer finnas där. Den känslan blir jag tokig av.
Bra att ni inte springer på varandra då och då, det skulle nog göra processen betydligt längre. Jag tycker inte att det var snyggt gjort av honom, även om han mår dåligt, att skaffa någon annan så tätt inpå, dels av respekt mot ert äktenskap och även av respekt mot dig som fortfarande mår så dåligt.
Tack!
Jag hoppas iaf att det kommer bli bra för dig framigenom även om det är en stor tjock dimma att ta sig igenom. Sorgen är förhoppningsvis en process som går över så småningom.
Ibland när man mår dåligt så skiter man i allt och alla, bara den värsta smärtan går över och det verkar ditt x ha gjort…
Tack för att du tagit dig tid att läsa allt jag skrivit, det är väldigt skönt när nån lyssnar och känner du att du vill skriva mer så tveka inte på att höra av dig igen. Jag lyssnar gärna även om jag kanske inte alltid har handfasta råd.
ett steg i det där är att försöka komma på sig själv när man ältar. Finns en bra poddavsnitt i närvaropodden avsnitt 083 Närvaropodden #083 Metatänkande
som har hjälpt mej. Tydligen ska också mindfulness meditation vara bra.
Ja det där hoppet, det är horribelt. Intellektuellt kan man resonera sig till att allt är kört, men när det där jävla hoppet tänds så upplevs världen som ljus och härlig och det kommer snart ordna upp sig. Men då kommer verkligheten i form av vad hon nyss gjort med den nya, eller planerat nåt med den nya ifrån henne eller barnen och då får man gå igenom hela uppbrottet igen. Tungt är det. Då kommer tankarna om otroheten upp och hur länge, vart, varför etc och så är man nere i hålet igen.
såg nåt på tiktok att man inte skulle börja tänka på vilka känslor man får när det kommer utan fokusera på vart i kroppen det känns och hur det känns. Jag tyckte det funkade för mej ett tag iallafall när det var som värst. antar det är nåt samma som meditation?
ja box breathing har jag också testat, vet dock inte om det funkar riktigt
(4 sek in, 4 sek håll, 4 sek ut, 4 sek håll)