Ångest efter separation

Efter att ha blivit lämnad för en annan efter ett 7-årigt distansförhållande har jag fått problem med ångest. Nu har det gått över 10 månader och det tar aldrig slut. Jag har aldrig tidigare i mitt liv haft ångest. Den kan yttra sig på lite olika sätt men det vanligaste är att jag inte på något sätt kan styra mina tankar. det börjar med en slags oro …som eskalerar…och tankarna jag får är bara det mest negativa och jag upplever också skuld och jag gjort fel trots att jag när jag känner mig normal är ganska övertygad om att jag inte har gjort fel och att det är han som beter sig på ett mycket märkligt sätt vilket också de som står mig nära säger sig tycka även de som är våra gemensamma bekanta. Och så gråter jag i all oändlighet. Jag har också haft riktig panikångest då jag har varit tvungen att lämna t.ex en affär eller lägga mig ner i skogen och vänta ut det hela.Detta är dock mycket bättre nu. Jag hade för avsikt att berätta hela vår/min historia men det blir alldeles för långt även om jag försöker göra det så kort som möjligt, ingen kommer att orka läsa allt på en gång. Så vill ni veta mer så får ni fråga. Hur som så undrar jag lite över hur ni som upplevt ångest efter en separation upplever och har hanterat det? Likaså det att jag har svårt att känna någon riktig glädje numer och att det känns som om jag är på gränsen till depression…eller kanske är jag rent av deprimerad? Tips och tankar från andra är så klart också välkommet.

3 gillningar

Har du sökt hjälp inom vården eller via kyrkan, det kan vara bra att få någon att bolla med?

Jag hade heller aldrig tidigare haft ångest, visste inte ens hur det kändes, var tvungen att fråga en sjuksköterska….

Jag är vanligtvis en klok och hyfsat sansad person men efter en kris så kunde jag inte styra mina tankar. Jag hamnade i egna tankefällor och grävde ner mig själv. Jag gick i psykodynamisk terapi, tyckte egentligen inte att det hjälpte, hade hyfsad självinsikt innan, men sedan träffade jag en psykolog (meta kognitiv) på vår Vårdcentral. Helt fantastisk. Korta sessioner, har alltid tid, intelligenta diskussioner och förklaringar, handfasta KBT-råd, jag har lärt mig tänka mer rätt.

Visst kan jag dippa ibland, men det är stor skillnad mot tidigare.

4 gillningar

Hejsan
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Har en lika lång relation som du som jag nu gårt från. Jag har otroligt mycket ångest i min situation också tyvärr. Det är väldigt jobbigt och frustrerande men jag märker tydligt hur fysisk altivitet hjälper. Att leka med barnen eller vara ute och cykla hjälper.

Glädjen fick jag rådet i min egen tråd att man kan behöva vänta på att den ska komma tillbaka. Jag har ingen glädje för stunden, men det går på något sätt ändå. Jag hoppas att jag någon dag igen kommer att vara mer tillfreds med livet igen. Men det är inte just nu och så måste det också få vara.

Men samtalskontakt är såklart alltid att rekomendera!

Tack för ditt svar Lisa. Känner verkligen igen mig. Men njae jag har funderat på professionell hjälp flera gånger men så har jag tyckt att det blivit bättre så händer det något och skiten kommer igen. Jag hade också kontakt med en “nätläkarstation” men det var för att få medicin men de hänvisade till de kontakter som jobbet har med det visade sig bara ta sådant som är jobbrelaterat. Jag har arbetskompisar och vänner som jag har kunnat tala med och det har hjälpt mig mycket men de orkar ju inte hur mycket/länge som helst. Precis som du så upplever mig som “en klok och hyfsat sansad person” men kan inte heller styra mina tankar. Jag upplever det som fruktansvärt men jag har försökt att ha tålamod med mig själv och ge mig tid men allt är som ett sår med en tunn skorpa och minsta lilla får det att rivas upp igen. Och jag tycker att efter 10 månader så borde jag fixa det och tror hela tiden att nu så är det över men det kommer alltid tillbaka. Nu har jag semester och jag var mycket orolig inför den men det kändes ändå som att jag klarade det ganska bra men så hände det en sak med mitt ex och nu är jag ner i gruvan igen och känner skuld för sådant jag egentligen vet inte är sant men som han påstår. Börjar arbeta på måndag och känner att jag inte kan komma tillbaka igen med min ångest och behov av att prata. Det måste vara slut. Men ja det får väl kanske bli Vårdcentralen

Hej Luna. Det känns bra att man i alla fall inte är ensam även om man så klart inte önskar någon annan detta helvete. Jag är och har alltid varit ute mycket i naturen med min kamera och det ingick också i mitt och mitt X gemensamma intressen. Jag har fortsatt med det eftersom det trots allt är det enda som kan ge mig lite glädje i livet. Men det har ju också varit väldigt jobbigt eftersom våra gemensamma minnen då inte går att undvika och saknaden eller kanske mer separationsångesten har varit enorm. Men nej jag vill inte ha tillbaka honom trots allt förutom när ångesten är som allra värst. Och jag försöker också tänka som du att ha tålamod och att det kommer att bli bra. Jag upplever att jag har gjort allt på rätt sätt när det gäller mitt ex. Jag har velat att vi ska förbli vänner och ha en viss kontakt men hur jag än gör så blir det fel och han har egentligen inte kunnat vara ärlig eller ge mig några raka besked angående hur vi ska ha den fortsatta kontakten. Det, vårt något märkliga förhållande och sättet att bryta upp är förmodligen det som gett mig ångest. Jag förstår liksom inte vad som hänt, händer och varför. Det var så klart jobbigt att bli lämnad och att han redan hade en annan på gång men på grund av hur vårt förhållande såg ut så har jag accepterat det och också försökt förstå och förlåta varför han betedde sig som han gjorde men på något vis så får han mig till att bi skurken i allt detta. Och som sagt 10 månader…det måste ju vara över snart. Hur lång tid har detta pågått för dig, Luna?

Tror du att det ens är möjligt? Har ni barn? För annars är det kanske bara att strö salt i såren? Jag vill så gärna ha kontakt jag med men inser mer och mer att det inte kommer vara möjligt. Jag skickade in papperna i mars så snart har det gått ett halvår och betänktetiden håller på att ta slut.

Det är ju typiskt att de alltid ska lyckas art vrida och vända på allt så det blir en eget fel. Det var ju han som träffat någon annan eller?! Så jäkla typiskt att de aldrig kan ta ansvar för sina egna handlingar…

Hej. Detta är mitt första inlägg på detta forum. Är ny och kanske gör nåt fel eller iaf inte helt korrekt men ber om ursäkt isf.
Vi har varit i skilsmässotankar flera gånger och var ifrån varandra för ca 15 år sedan i ca 8 månader men fann tillbaka till varandra. Nu är vi där igen och det ser hopplöst ut och jag får kanske inte ångestattacker men känns väldigt nära ibland. Känner väldigt stort behov av att prata med nån och precis som du sa ovan så kan man inte prata med sina vänner om detta hela tiden. det är nog bra att prata med andra som oxå har behov av att prata.
Det var jag som ville skiljas först som så ofta annars pga av att min fru har problem med humöret som påverkar mig väldigt mkt. Jag är absolut inte felfri och gör massa fel, större och mindre. Jag flyttade iaf ut i garaget i mars nångång och hittade en lägenhet som jag bor i sedan två månader tillbaka. Hursomhelst så ringde hon idag och hon sa att hon inte orkade mer och ville skriva på papperna. Jag vill inte för jag vill att hon skall inse att hon behöver göra vissa saker för att vi skall bygga på förhållandet igen men hon tycker då att det är fel på mig och att jag borde söka hjälp för det. Detta har iaf fått mig nära till ångest idag och kände ett sjukt stark behov av att skriva av mig lite och då hittade jag detta forum.
Jag vill så gärna kunna svara på din fråga och ge dig lösningen men vi är alla olika och olika saker fungerar olika för olika människor. För mig hjälper det att lyssna på tex en podd eller ljudbok där jag måste koncentrera mig på vad de säger. Funkar det i en minut så är det iaf en minut jag inte känt att jag mått så dåligt

1 gillning

Jag hade aldrig i hela mitt liv varit vare sig deprimerad eller haft ångest. Visste inte ens hur det kändes. Så - efter skilsmässan - drabbades jag av båda.
Jag skämdes över att jag blev så totalt däckad, eftersom skilsmässan egentligen inte var så anmärkningsvärd. Långt äktenskap, upptäckte att han var otrogen, han lämnade mig och flyttade till sin nya kärlek. En klyscha som är jättevanlig. Alla andra återhämtar sig på några månader, men inte jag. Det blev snarare värre med tiden.

Det tog lång tid, och det var ett litet steg i taget, men jag förstod så småningom att det inte var otroheten och skilsmässan som gjorde mig sjuk. Det var vårt äktenskap. När jag väl kommit bort från min man, så kunde jag se den psykiska misshandel jag varit med om. Det fullt normala äktenskap vi haft, visade sig inte ha varit så normalt. Jag trodde att alla män var som han och att alla äktenskap var som vårt, och när den illusionen sprack, då gick också jag sönder. Jag visste inte längre vad som var rätt och fel eller sant och falskt, och jag kunde inte lita på mitt eget omdöme. Den fantastiske pappan och gode maken hade ljugit och bedragit i åratal, förvandlat våra barn till osäkra skuggor med dålig självkänsla och dessutom fått mig att tro att allt som gick fel i vårt liv berodde på mig.

Jag är rätt säker på att när någon reagerar så starkt och så länge, då beror det inte bara på skilsmässan. Då ligger det annat bakom. Antingen att själva förhållandet varit väldigt dåligt eller att den andra personen beter sig hemskt illa efteråt. Kanske en kombination av båda, som i mitt fall.

5 gillningar

Ja jag tycker absolut att det skulle vara möjligt att att vara vänner och ha en viss kontakt. Vårt förhållande var mer som ett vänskapsförhållande åtminstone under de sista åren. Och vi har gemensamma vänner och intressen där vi knappast kan undvika att mötas. Jag känner också stor förståelse för varför det blev som det blev och att att det även kunde hänt mig. Men jag hade aldrig hanterat det på det sättet som han har gjort. Och nej vi har inga gemensamma barn. Faktum är att vi båda är i 60-årsåldern och jag skäms nästan när jag skriver det för hela historien är absurd och jag upplever det som att han beter sig extremt omoget. utom när jag får ångest för då är så klar allt mitt fel och han är Guden liksom. Vi har alltid sagt att om det skulle ta slut så skulle vi fortsatt vara vänner och träffas då och då för att utöva vårt gemensamma intresse. Jag fattar att det kanske inte går nu när han har någon annan men trots att jag frågat honom så fick jag inget klart svar och vi har haft sporadiskt kontakt och träffats en gång IRL då han för övrigt uppträdde mycket märkligt och efter det så blev allt kaos och ångesten som nästan hade slutat återkom med full kraft.

Fruktansvärt när man blir lämnad för en annan. Tanken på att min fru skulle skaffa ngn annan går inte ens att beskriva. Det får mig att minnas när hon begick ett litet snedsteg för ganska många år sedan och där fick jag verkligen ångestattacker.
Hon har verkligen många saker som är riktigt dåligt och jag skulle önska att jag kunde fokusera på det dåliga ist för allt det goda.

Suzz, du skall inte skämmas. För det första är det inte ditt fel och för det andra så är det nog flera av oss där historien är absurd. Själv skrev jag ner en superkort historia på vad som hänt men det är så otroligt mkt mer

1 gillning

Känner igen mig, van att lösa saker själv, och det går ju i vågor…

Det skulle ju faktiskt vara en obehandlad depression…. Diskuterade det med min psykolog, dvs att tiden inte läker alla sår, en del saker blir större/värre om de inte ”behandlas” och dåliga tankemönster cementeras…. Och då blir det inte bättre ”av sig själv”.

1 gillning

Ja Leaf precis så tror jag också. Jag vill inte säga att vårt förhållande var dåligt mer som att det var märkligt och då mest från hans håll. Jag accepterade det ju trots allt som det var och även om jag ibland funderade på att lämna så gjorde jag ju inte det. Och upplever fortfarande att jag då var en lycklig människa och nöjd med livet även om allt inte var perfekt. Men det är mycket att bearbeta där och sedan hur han betett sig under uppbrottet och tiden efter. Vet inte ens hur och var jag ska börja för att förklara. Jag har ju haft ett antal förhållande genom livet bla. var jag gift i 14 år med barn hus och hela köret. Det var jag som lämnade för en annan och det är jag inte särskilt stolt över men hans negativitet, glädjelöshet och allt som oftast “silent treatment” hade lett till att jag var mer eller mindre deprimerad så när jag såg en glimt av ljuset så lämnade jag. Men det direkt utan lögner och skit. Det var så klart jobbigt ändå och vi hade inte mycket kontakt annat än om barnen efter det men det var hans val. Hade han behövt mig på annat sätt så hade jag försökt ställa upp. Jag hade definitivt inte gjort som mitt senaste ex… som har varit extremt otydlig, initierat kontakt när jag gett upp tanken på att vara vänner, sagt märkliga saker till våra gemensamma vänner om att han ändå kanske hade gkort ett misstag och sedan får det till att jag inte kan släppa och mer eller mindre trakasserat honom och hans nya samt vänt våra gemensamma vänner emot honom. Vilket inte är sant…vet jag med säkerhet just nu när jag inte har ångest. På det så var det så klart nu nyligen nödvändigt att tala om för mig vilket skitförhållande vi har haft och att han minsann inte mått så bra på åratal som han gör nu och dessutom tänker han aldrig lämna henne, sitt livs stora och ENDA kärlek (trots att han innan oss haft två långa förhållande där det blev barn) . Och att jag bara är svartsjuk och efterhängsen. Men jag har aldrig bett honom att komma tillbaka men däremot har jag velat att vi ska fortsätta vara vänner och ha en viss kontakt. Och detta skrev han till mig efter att jag till slut berättade hur jag mår och har mått under den här tiden vilket jag medveten undanhållit honom eftersom jag har tyckt att det inte varit hans problem Ja nu vill jag ju inte ens vara vän med honom längre men när ångesten kommer så går ju vettet ur. Och så har jag så svårt att förstå hur den som man var tillsammans med i sju år, litade på och älskade kan bete sig på detta sätt? Vi är som sagt inte 15 år utan över 60…ja herrejösses. Varför har man så stort behov av att såra den man själv lämnat? Det har jag väldigt svårt för att begripa? Och ja Leaf jag skäms också över att jag inte klarar att hantera detta utan att få ångest och må skit allt som oftast trots att det har gått 10 månader. Men det rivs ju upp hela tiden genom exets korkade beteende.

Mr Mik Välkommen hit där ingen egentligen vill vara som det brukar skrivas. Jag har läst här under lång tid men inte skrivit mycket själv men nu till slut så gjorde jag det. Jag tror att det kan vara till hjälp och tröst på många sätt. Efter att ha läst så mycket här så förstår jag ju att många har och har haft det så mycket värre än vad jag har. Men man kan ju inte låta sig hindras av det. I så fall skulle det inte bli så mycket skrivet tänker jag. Så är det ju med allt. Det finna alltid någon som har det värre. Du skriver att du har ett stort behov av att prata och det förstår jag till fullo. Egentligen kanske du skulle behöva ha en egen tråd för för din historia men mig gör det inget om du berättar och skriver här. Jag tror inte heller att man alltid kan eller ens behöver få förslag på lösningar Man behöver stöd och få skriva av sig helt enkelt. På vad sätt har din fru problem med humöret? Och tycker hon själv att hon har det? Och har du förklarat för henne att du egentligen inte vill skiljas?

1 gillning

Tack för tipset om kbt. Jag upplever att samtal med nuvarande psykolog inte ger så mycket längre. Man går i samtalsterapi och försöker vända o vrida på skiten medans hon dansar vidare med killen som hon bedrog mig med. Jag vet så lite, hur länge det pågick, hur ofta, när dom började. Är ens barnen mina osv? Många jobbiga tankar :frowning:

Det verkar inte bli bättre med månaderna som går heller. Man förstår att folk dövar detta med alkohol och nya relationer i en kedja, för detta är inte skoj.

Tack så mkt. Jag förstår att jag kanske borde skapa en egen tråd men tänkte att en tråd om ångest passade bra in på vad jag känner. Jag får kanske göra en egen framöver men tack för att jag får skriva här =)
Håller med om att det finns de som har det värre och precis som du säger så blir det nog inte så mkt skrivet om alla skulle tänka som du beskriver.
Hon blir lätt arg för saker som hon inte gillar och det är ganska mkt saker. Det kan vara nåt man säger, nåt man gör, en reaktion på något eller nåt annat. Det är en bra egenskap ibland men inte för att bygga på ett förhållande. Hon vet om att jag tycker det men jag uppfattar det som att hon inte tycker sig ha problem med det och när vi pratar om det så är det bara ren trams och att jag borde söka professionell hjälp.
Vi pratade om det förut och hon sa att hon inte orkar mer och tänkte att vi kunde skriva på papperna tillsammans men då sa jag att jag inte ville längre och att jag hellre såg att hon försökte jobba på sina problem. Då la hon på luren i örat på mig…

Mitt första och sista och bästa råd är att du asap investerar i en välrenommerad psykodynamisk samtalsterapeut, det kommer med stor sannolikhet att visa sig vara ditt livs bäst investerade kronor.

Lycka till :pray: :v: :revolving_hearts:

3 gillningar

Ångestattacker har jag haft en gång i mitt liv och det var när min mamma gick bort. Det var inte pga sorg utan pga allt som lades på mig från övriga familjen att axla. Jag höll på att gå under och kroppen protesterade högljutt.

Jag fick lära mig tricks för att hantera ångestattackerna. Min läkare sa att en ångestattack kan inte vara längre än ett visst antal minuter (kommer inte ihåg om det var 12 eller 17 men någonstans där omkring) för sen stänger kroppen ner, den orkar inte mer. Av en kollega fick jag lära mig hur jag skulle hantera det fysiskt. Och hennes tips var det som hjälpte mest!
När jag kände en attack komma krypande så ställde jag mig bredbent (axelbrett med stadiga fötter så jag inte vinglade) och lyfte armarna rakt upp över huvudet. Detta gjorde jag gärna i en dörröppning så att jag kunde ta tag med händerna i dörrarkmen ovanför eller pressa händerna mot dörrkarmen. Sen stod jag där i typ 2-3 minuter och attacken la sig. När man står så som jag beskrev, då frigör man luftvägarna och underlättar för kroppen att andas.

Det var en enormt bra grej att kunna för då kunde jag fokusera på att arbeta med det som oskadade mina ångestattacker utan att köra slut på mig.

Tack för rådet Noomi och ja det är väl kanske så det får bli.

Det låter besvärligt. Och mycket svårt när en person inte själv kan se sina problem och i stället menar att det ligger hos en själv. Och även om hon skulle ha rätt vilket jag iofs inte tror så måste ju hon ändå kunna ta till sig att det är ett problem i er relation som måste lösas och att ni behöver prata om det och samarbeta kring det på något sätt. Har ni prövat familjeterapi? Om inte så tycker jag att du ska föreslå det.