Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ånger - hur snabbt

Läser här att många som haft partner som varit otrogna har hört från sin partner att de ångrar sig och vill rädda sitt äktenskap.
Hur lång tid efter att otroheten uppdagades sa de att de ville rädda förhållandet?
Och hade du innan dess sagt vad du ville?

Hur länge hade han varit otrogen?
Och hur har det gått?

Jag vill inte på något sätt döma eller måla fan på väggen eller något.

Men känns det verkligen äkta ifall de ångrar sig först när de blir påkomna?
Eller erkände de av sig själva pga samvetet?

1 Like

@onedaymore, din fråga är den renaste definitionen av uttrycket “slå huvudet på spiken”.
En som är otrogen och ångrar sig, erkänner det i samma stund som det händer.
Annars ångrar de sig inte, enligt mig. Då är de bara sura och ledsna för att de blev påkomna.

2 Likes

Där har jag en annan uppfattning.
Det kan bero lite på situationen. Ångrar jag att jag var otrogen? Ja, det gör jag. Har jag berättat det? Nej. Det har jag inte gjort.

Min fru var den första jag hade intimt umgänge med och det var inte bra. Jag undrade om det var fel på mig. Det var inte alls som jag föreställt mig.

Jag funderade på skilsmässa men tänkte att sitter felet hos mig är det sak samma. Hon hade inget jobb, hade sviter efter en sjukdom, saknade socialt skyddsnät och vi bodde ute på landet. Jag skulle kanske sagt “du, vi har så taskigt sexliv, inte mycket annat fungerar mellan oss heller, vi skiljer oss så får jag prova mig fram om jag hittar någon som passar mig bättre”? eller “vi kan fortsätta att vara gifta men jag behöver ha en älskarinna för att få den stimulans jag behöver för att må bra”? Det hade kanske varit schysstare men nu gjorde jag inte det.

Nu vart det inte så mycket bättre med älskarinnan. Vi hade fantastiskt sex men jag var ändå alltid otillfredsställd hur länge vi än höll på. Jag bröt med min älskarinna och levde med min hustru men skilde mig några år senare när både hennes ekonomiska och sociala situation ändrats till det bättre efter en flytt till en större ort. Då hade jag ingen i faggorna men kände att det inte var ok att drömma om andra när jag låg bredvid henne. Vi gick varandra på nerverna.

Det kan vara en fyllegrej. En stundens ingivelse. Är det en engångsföreteelse kan det göra större skada på relationen att berätta än att inte göra det. Däremot måste den som varit otrogen reflektera över varför det hände, hur befintlig relation ser ut och tydligt kommunicera med sin partner om det är något som behöver åtgärdas.

Vissa har öppna förhållanden. Vissa föredrar att för barnens skull, av praktiska skäl att hålla ihop men leva var sina liv och roa sig på respektive håll. Det är viktigt att båda drar åt samma håll och är med på tåget.

Hade jag vetat det jag vet i dag hade jag inte gjort det.
Så jo, det går att ångra en otrohet på djupet utan att för den skull basunera ut det till den andra.

2 Likes

Där har vi som sagt olika uppfattningar =)

Självklart kan det göra skada att berätta om en otrohet, även på fyllan. Konstigt vore det annars? Men det är inte den otrogna parten roll att avgöra, utan personen som har blivit utsatt för sveket är den som har rätt att få ta beslutet om hen vill fortsätta eller ej.

Jag har ibland hört argumentet att man inte berättar för att man vill skydda sin partner från att bli sårad. Men det är för mig ett märkligt resonemang, för det är gärningen i sig som sårar. Och den gärningen har man redan begått. Det är lite som att sticka ner någon med kniv på stan och sen tycka att man skyddar offren genom att inte erkänna dådet.

Att ångra sig för mig handlar om ta konsekvenserna för det man har gjort. Man inser att man har gjort sin partner illa och att man fortsätter att göra sin partner illa för varje dag som man undanhåller sanningen. Man inser att partnern har rätt att veta och därefter ta ett beslut om att förlåta eller ej. Och man gör avbön och vill vara ärlig och ställa till rätta.

Att inte stå för det man har gjort verkar i mitt sinne som att man är mer intresserad av att rädda sitt eget skinn än känner genuin ånger. Då är det lite sent att komma med avbön när det hela kommer fram från annat håll. För mig skulle det inte kännas uppriktigt eller ärligt då.

3 Likes

@Rulle, jag menade inte att generalisera. Ber om ursäkt om det verkade så!
Det jag skriver är självklart mina känslor och tankar kring otrohet - inte en universell sanning. Och varje pars upplevelser, känslor och erfarenheter är olika. Du utgår från din och din ex-frus situation och jag från min med min fru.

Men jag i största allmänhet, så håller jag med @onedaymore.
Att inte stå för vad an gjort, känns som att man sätter sig själv i första rummet. Lite som när man var otrogen från första början.
Det är ju gärningen som sårar, i detta fallet att partnern varit otrogen. Det är ju steg 1. Min uppfattning är att om en människa verkligen ångrar sig och känner att de gjort fel, så väljer de inte att efteråt gå vidare till en ny handling som sårar - att ljuga. För mig blir det helt och hållet ett “save your own ass”-scenario.
Den otrogne ångrar sig säkert. Men bara tillräckligt för att inte berätta för sin livspartner…

Frågan är: Kan den som varit otrogen ångra sin otrohet?
Följdfråga: Om den som varit otrogen inte berättar för sin partner om otroheten förrän den blir påkommen, är det då en verklig ånger?

Därvidlag har vi olika uppfattningar.

Sticker jag någon med kniv på stan känner den det. Knuffar jag någon, trampar jag på någons tår ber jag om ursäkt. Men om den inte märker något? Om jag lever med en manisk person, om jag lever i ett förhållande där min partner kan bli fysiskt våldsam, gå in i en depression, skada sig själva och andra, ska jag då säga: “jo du, på firmafesten blev jag och en kollega lite full så vi tog en snabbis i kopiatorrummet, kan du förlåta mig?” om jag vet att min partner får ett frispel och att varken den jag var otrogen med eller jag vill göra det igen?

Det är lätt att se allt utifrån sin egen horisont, sina egna värderingar, erfarenheter, sin egen kompass, sin egen situation. Livet har lärt mig att det finns olika aspekter, förhållanden, människotyper. Var och en måste utifrån sina egna bevekelsegrunder svara inför sitt eget samvete om hur, när, varför jag agerar som jag gör. Ibland kan sanning göra mer skada. Ja, jag skulle tro att i en majoritet av fallen handlar det om att skydda sig själv men det kan finnas situationer då det är befogat att inte berätta för att skydda inte sig själv men barn, partner eller den man hoppade över skaklarna med.

Jag hävdar att det kan finnas en genuin ånger även om jag inte berättar det på en gång för min partner samt att inte säga något de facto kan vara för att skydda den andra/ barnen - eller sig själv för fysiska övergrepp.

2 Likes

@Rulle boy, när du ångrar din otrohet, som du ändå kraftfullt försvarar utifrån situation och läge.

Ur vilket perspektiv menar du då att du ångrar dig?
Hennes, familjens, ditt eller omvärldens?
Religösa motiv?

1 Like

Jag försvarar den inte.
Jag försvarar att det inte alltid är det bästa att berätta allt och att man kan ångra sig av hjärtat även om man inte säger något…

Döm inte någon innan du varit i dens kläder och skor.

Det är lätt att vara efterklok när man sitter med facit eller ser saker utifrån.
När man är mitt uppe i det, i kriser, i deperisson, i dåligt mående kan man fatta mindre bra beslut.

Ibland är man dumsnäll. Man vill vara snäll men skadar andra och sig själv. Jag har gjort det jag trott varit bäst för oss. Hade det fungerat med älskarinnan, hade jag känt tillfredställelse hade jag skilt mig tidigare. Nu gjorde jag inte det. Jag försökte ta upp frågan om skilsmässa länge men hon föredrog att leva i ett dåligt förhållande än att vara ensam. Till sist fock jag dock nog när jag såg hur barnet och hon drog ner varandra.

Så det är ur hennes. mitt och barnets perspektiv. Skulle skilt mig för länge sedan.

Nja, jag dömer inte.

Inte personen, men jag blir inte klok på vad du menar att du ångrar av hela ditt hjärta med själva otroheten.

Att du i många bitar ångrar äktenskapet och att det drog ut på tiden innan ni, du, tog initiativet och drev igenom separationen har jag förstått.

Du behöver inte förklara. Det är helt upp till dig.

Jag ställer frågan då jag upplever att du vill förmedla en stark känsla av ånger, men ändå motiverar det med hur relationen var och att du var tvungen att testa och/ eller såg ingen annan utväg?
I efterhand inser du att du inte blev klokare av det försöket.
Eller blev du det?

Vad i otroheten ångrar du?
Att du inte blev tillfredsställd?

1 Like

Jag ångrar att jag var otrogen.
Jag skulle ha skilt mig innan.
Jag ville inte göra det då jag skulle satt henne på pottkanten ekonomiskt och socialt.
Plikt, ansvar, vad skulle vara bäst för barnet men själv mådde jag dåligt av att inte orka med föräldraskapet som jag borde. Istället för att ta tag i problemet flydde jag. Trodde det var bäst för henne och barn att jag ävlades på fast jag mådde dåligt i det. Så jag ångrar att jag var otrogen fast det gav mig insikten om hur intimitet kunde vara. Jag fick testa gränser, fick veta hur det kunde vara men också insikten om att eftersom jag inte blev tillfredställd kunde jag vad det sexuella anbelangade lika gärna stanna hos min fru. Visst, min älskarinna kunde tycka det var hejsan att hålla på.i två timmar till dess hon var slut och inte orkade mer men slutade det med att jag ändå måste fixa det själv var det mindre krävande med mitt ex som nöjde sig med fem minuter och sedan fixade jag det själv. Nu hade jag och exet inget intimt samliv de sista åren. Kände mig inte kelen efter allt klagande på hur hopplös jag var.

@Rulle
Jag tror inte att tanken är att döma. Utan helt enkelt att man inte håller med. Och så är det ju ibland.

För nej, jag håller inte med om att det är acceptabelt att hålla otrohet hemligt med motiveringen att partnern lider av psykisk ohälsa och därför inte skulle klara av ett sådant svek. I min värld visar det snarare ännu mer vikten av att inte vara otrogen från början!
Och jag tycker att det är hemskt att resonera att det man inte vet mår man inte dåligt av, och därför skulle det på något vis göra otrohet och lögner mindre allvarligt.
Och jag har också svårt att se att ånger gestaltar sig i att fortsätta med beteendet och dessutom ljuga och lura. I min värld är ånger detsamma som att acceptera konsekvenserna, försöka ställa till rätta och aldrig, aldrig, aldrig göra om det. Jag har helt enkelt svårt att tro på den som ångrar ett beteende som de upprepar många gånger. I synnerhet som de enbart hävdar ånger när de blir påkomna.

Vi har helt enkelt olika åsikter, och det är okej. Jag kommer inte kunna övertyga dig, och du kommer inte kunna övertyga mig.
Och sen är det sant att vi har olika erfarenheter. Jag har aldrig varit otrogen. Och jag har aldrig behövt komma på en partner. Så ur den synpunkten är mina åsikter mest teoretiska.

Jag påstår ingenstans att det är acceptabelt.

Jag försöker besvara frågan om det är möjligt att ångra en otrohet utan att berätta om den eller att berätta om/ ångra den först när man blir påkommen.

Mitt svar utifrån egen erfarenhet är ja. Om ni sedan inte vill/ kan tro det är det upp till er. Ifrågasätt hur mycket ni vill, jag vet vad jag har gjort, hur jag känner. Tvivlar ni på att jag är uppriktig i det så varsågoda. Men min upplevelse och känsla och de bevekelsegrunder jag har kan ni inte ta ifrån mig.
Jag ids inte veva min historia om och om igen.

Tro vad ni vill, jag vet vad jag bär på, vad jag gjort, varför och hur jag kände och känner.

2 Likes