Älskarinnan blir bonusmamma

Hon finns kvar och de har köpt hus tillsammans. Barnen träffar henne när de är där varannan helg. Det har vart jobbigt men det går bättre. Utan henne är han helt handfallen, han vet inte hur man hittar på saker eller tar hand om barn så på sätt och vis är det väl tur hon är där annars skulle inte barnen göra nått kul med pappa. Men nu har ju stora tjejen såklart börjat säga till mig att hon vill göra saker bara med pappa men det är inget hon vill prata med honom om.

Vi har vart hos familjerätten och jag har flyttat till min hemort där jag har mina föräldrar och syskon till hjälp.
Han kunde inte ens bete sig inför de på familjerätten och de kunde inte se nått hinder att jag flyttade med barnen.
Han har noll förmåga att samarbeta kring barnen och har ju gjort allt han kunnat för att trycka ner mig och smutskasta mig men de såg igenom honom och nu mår både barnen och jag bra. Nu tycker barnen det är roligt att åka till pappa tillskickad mot förut när de grät och va ledsna innan de skulle dit och all oro de hade när de kom tillbaka.

Det gjorde fruktansvärt ont då och det gnager än men det går bättre. Men hade vi bott kvar och han hade fortsatt köra över barnens känslor hade vi nog inte mått särskilt bra nån av oss.

3 gillningar

Barnen har absolut rätt till båda sina föräldrar men då ska de väl också ske på barnens villkor och inte på föräldrarnas? Han har aldrig tagit hela ansvaret för barnen. Han har aldrig vart föräldraledig, han har aldrig vart hos läkaren BVC eller hittat på nått själv med barnen då kan man väl inte bara räkna med att man flyttar isär och så ska barnen tycka att det känns bra att bo 50/50 direkt.
Om det hela tiden är den ena föräldern som vart tryggheten och den som alltid funnits till hand. Om den ena föräldern vart bortrest 3månader av första levnadsåret och den andra aldrig sovit ifrån barnet.
När den ena föräldern står och skriker till den andra föräldern inför barnen att denne är ett jävla as så kanske man bör fundera på vad barnen mår bra av och inte kräva förälderns rätt till barnet. Vilket ofta är fallet. Men nu har ju barnkonventionen blivit lag och man måste ta hänsyn till barnets åsikt också.

2 gillningar

Barmens bästa ska gå i första rummet.

Om den ene föräldern inte klarar av sitt föräldraansvar är det en sak.

Men om.båda föräldrarna kan ta sitt föräldraansvar och den ene har en ny ser jag inte att den andre ska kunna hindra den.från att introducera barnen eller att denne har rätt att sabotera den andres umgänge med barnen för att den inte vill att x:ts nye ska umgås med deras barn.

3 gillningar

Nä det håller jag med om. Här är det två olika delar en med mina känslor för hans nya. Vilket va hemskt jobbigt men Jag har aldrig blandat in barnen i hur jag känner för henne. Pratade aldrig om henne med dem då. Nu händer det men aldrig att jag säger nått illa.

Och sen är det delen hur han inte tog hänsyn till barnens känslor och mående. Här var det så att han va otrogen och sen fortsatte bete sig som ett riktigt svin. Stod inför barnen och sa han skulle hoppa framför tåget.
Jag tyckte vi skulle ta det långsamt att de sov några nätter hos honom sen några hos mig eftersom barnen aldrig sovit utan mig och minsta barnet inte hade fyllt 2år. Han tyckte varannan vecka direkt.

Sant skriver du.

Ett sådant beteende är inte ok och är minsta under två år är inte 50/50 att rekommendera.

I allt ska barnens välbefinnande och deras rätt till bägge föräldrarna sättas i första rummet.

2 gillningar

Exakt så var/är det för oss. :heart:

Sätter den ena föräldern inte barnens väl och ve först är det den andra förälderns förbannade plikt att ta tag i det.

Självklart är det fruktansvärt om den person ens partner bedragit en med blir barnens “bonusmamma”. :confused: Tycker man inte det vet man inte hur det är att bli bedragen alt. har man själv bedragit sitt ex, tänker jag.

I vårt fall berättade mitt ex för våra barn att han och hans “nya tjej” (efter en veckas bekantskap) behövde dem i sitt liv eftersom hennes barn mådde dåligt plus att mitt ex. “behövde någon att vakna upp med”. Kalla mig moraliserande men det sista tonåringar vill höra är att pappa behöver få k****a.

Min yngste son har hf autism och behöver extremt trygga boendeförhållanden och vår äldste hotade t.o.m. med självmord ett tag för att deras pappa 24/7 messade, pratade med, mm, sina Tinderdejter. Gav barnen NOLL uppmärksamhet.

Familjerätten gav honom rätt att leva sitt liv. Jag fick till mig att backa och släppa kontrollbehovet… Skulle vara spännande att höra deras åsikter idag när kvinnan i hans liv visat sig vara något helt annat.

Då valde jag att bli en riktig bitch och jag har meddelat mitt ex att den dagen det sitter en “bonusmamma” i hans hem, med minsta lilla åsikt om våra barn, kommer jag att ringa upp henne, boka in en fika och markera supertydligt att barnen har en mamma så det kan hon lägga ner direkt.

Å andra sidan har jag även sagt att det omvända naturligtvis också gäller! Skulle jag träffa en ny man skulle han inte få agera “bonuspappa” öht.

Jag vet att många tycker att jag är barnslig, svartsjuk (:joy:) och alldeles för hård men jag vidhåller: den dag du skaffar barn måste dina egna behov komma på andra plats.

Känner otaliga personer som prompt ska flytta ihop ASAP med ny partner och barn - kosta vad det kosta vill! - för att DE behöver det. Kan inte funka utan en annan vuxen i sitt liv samtidigt som barnen bara vill ha sin mamma eller pappa för sig själv.

Live and let live, naturligtvis, men som förälder har man ändå ett ansvar på 100% för sina barn vare sig v/v eller inte.

12 gillningar

Förlåt om jag kapa tråden lite nu. Men jag har så oerhört svårt att acceptera att mitt barn nu delar vardag varannan vecka med den kvinnan som mitt ex var otrogen med. Vet att jag inte kan göra nåt åt det, men det känns ändå förjäkligt. Jag missar tid med min dotter som nån annan, som betett sig som ett as, nu får.

De passar varandra nog bättre än jag och exet gjorde, relationen kommer troligen hålla och hon är nog bra med vår dotter.

Men deras svek mot mig gör så jävla ont. Och att tänka att de fick allt de ville ha genom att bete sig svinigt. Tänker också på alla framtida firanden, ska man behöva gå igenom student etc och fira med de två? Hur har ni andra klarat det?

8 gillningar

Corona underlättar faktiskt för alla oss som är i den situationen. Det går alltid att peka på pandemilagarna. Vi har små intima kalas oavsett vad det gäller (födelsedag eller skolavslutning) och jag behöver aldrig fira någonting tillsammans med exet och hans nya. Jag firar här hemma med mitt barn och exet får fira hemma hos sig en annan dag.
Även läkarbesök och utvecklingssamtal är lättare. De vill att bara en förälder kommer. Inte båda och absolut ingen extra!

Förr eller senare är pandemin över, men då kommer det inte längre att kännas konstigt att dela upp firande. Det blir nog en ganska naturlig grej i stället.

3 gillningar

Hej!
Det var längesen någon skrev här. Men jag behöver råd från någon som varit med om något liknande.
Jag har en son sedan tidigare och en dotter som nu ska fylla tre år. När hon var två månader fick jag på omvägar veta att min sambo varit otrogen med en bekant.
I efterhand har jag förstått att de haft en relation under en tid innan jag fick veta. Alltså under jag varit gravid.
Jag ville verkligen inte dela på mig igen med barn och försökte hålla fast vid relationen. Blev dock dumpad efter 6 månader. Han flyttade nästan direkt ihop med henne och de bor nu i huset vi bodde i. Nästan grannar med mina föräldrar och syster.
Jag vet att denna tjejen verkligen kämpat sig in för att få mitt ex. Och hon lyckades. Hon var dessutom en person vi umgicks med ibland tillsammans med hennes fd.
Det har nu gått 2 1/2 år. Hon har funnits i min dotters liv sen hon var bebis.
Men jag kan inte komma över detta. Att denna människa lever ihop med min dotter. Att hon får ta så stor och viktig del i min dotters liv efter vad hon gjort mot mig.
Jag måste ofta åka förbi deras hus och vi bor i en liten stad.
Ligger ofta sömnslös och grubblar. Känner mig nedstämd och har alltid ångest när min dotter ska till sin pappa. Varje gång kommer hon hem med nagellack eller annat som ”hon” gjort.
Vet inte hur jag ska ta mig ur dessa känslor.

Rop på hjälp!

Jag har inte din erfarenhet. Jag förstår dock dina känslor och tänker att du kanske borde prata med en psykolog för att få tips och råd.

Jag tillhör ju dem som tycker att den som är i relationen har ansvaret för att inte vara otrogen, oavsett hur insisterande älskarinnan varit. Visst är det fel att springa efter en upptagen man, men ansvaret att vara trogen ligger hos den som bedrar, det är han som ska säga nej, han är ju inget oskyldigt ”offer”.

Nåja, kan dock ändå förstå att det inte känns bra och jag tror det kan vara bra att ta hjälp av utomstående för att dina tankar ska drabba barnen så lite som möjligt.

hon bor med sin man och barn än skriver du?
Vete HENNES man och barn om hela historien också, at hon ska bli bonusmamma, han blir ju åxp bonuspappa åt hennes barn då?!

1 gillning

Jag tror precis som @Lisa0987 att du förmodligen skulle må betydligt bättre av att få prata med någon professionell som kan hjälpa dig att bearbeta både det som hände, men även fortsättningen så att du kan hitta ett sätt att förlikas med det som är mycket lättförståeligt hur bittert det måste kännas för dig, men ändå… så länge de bor ihop inte kommer att förändras.

Har ni 50/50 vårdnad om er dottern? Har den här nya kvinnan några egna barn?

2 gillningar

@Lisa0987 Jag tillhör också dem som tycker som du i den här frågan. Den som har bedragit har inga som helst ursäkter till ett sådant beteende oavsett omständigheteterna. Alla har ett ansvar för sina egna handlingar som vuxen.

1 gillning

Mitt ex var otrogen med en gemensam “vän”. Det är nu ett år sedan vi separerade och jag hade hoppats på att det inte skulle fungera…men nu verkar det som att de är ett par och att mina barn nu ska ha det svinet som bonus pappa…Mitt Ex fattar inget och hon tycker det ändå gått 12 månader så jag borde släppa det. Men jag kan inte…hur gör man ens det?

4 gillningar

Tänker så här 3,5 år efter uppbrottet- X otrogen.
Det tog 4-5 mån sen presenterade pappa sin nya kompis på barns 7 års dag . (!) .
Då var det jätte jobbigt- idag bryr jag mig inte .
Barn avskyr kvinnan ( de är fortfarande ihop) o ja jag har berättat för barn om pappas otrohet - folk får tycka vad de vill men jag ljuger inte för mina barn !!
Hursomhelst jag har alltid sagt så länge hon är snäll mot dig - ska du vara snäll mot henne .
Barn avskyr henne ändå . Barn kommer aldrig tycka om henne .

Jag tänker : låt barnen sj bilda sig en uppfattning. Barn är oftast ärliga . Tror att barn i grunden är alltid lojala mot sina föräldrar.
Va glad om det är en bra människa i grunden ( trots vad de har gjort) du behöver INTE va vän med henne . Du behöver INTE prata med henne .
Men för barnens skull , låt de sj bilda sig sin egen uppfattning.

Jag ljuger inte för mina barn . Vi pratar väldigt mycket om , tillit , respekt , moral mm .

Det pappa gjorde mot mig kanske inte hon visste - han kanske inte berättade sanningen för henne ?
Kanske hon visste ? Kanske hennes idé ? Vem vet ?
Otrohet är ett val .
Även om i mitt fall kvinnan ”tog”min man - så var det ändå = HANS VAL . Han gjorde ett val .

Tänk så - hur ont det än gör . Tänk så . Otrohet är inget misstag- det är ett val !

Jag vet precis hur du känner dig . Har varit där .
:heart::heart::heart:

2 gillningar