Min son har Adhd så jo en del problem här med. Han var 16 när vi separerade och har bott heltid hos mig hela tiden.
Bråk som på tiden när pappan bodde hemma existerar inte längre utan allt har blivit så mkt lugnare. Min son öppnar sällan upp sig och har svårt för det, vilket tyvärr gjorde att mycket fokus hamnade på dottern som tydligt visade hur dåligt hon mådde av skilsmässan, jag förstår att för honom har det varit lättare att öppna upp sig för en annan vuxen, väldigt få han litar på däremot. Han har inte varit tyst mot pappan utan bråkat emot och inte visat sig rädd när pappan höjde rösten. Däremot har det varit annat som tyvärr blivit normalläge som andra sett men inte velat lägga sig i. Som att pappan har varit överlägsen, tryckt ned oss och psykiskt misshandel. Först efter skilsmässan ger de exempel som de reagerat på. Så både jag och barnen jobbar med att bygga upp oss själv fortfarande.
Sonen har iaf sagt att hans liv blivit så mycket skönare sen pappan flyttade och han själv kan styra kontakten.
Oj oj @Marte
Trots att han numera är ditt X så måste jag säga att " du måste skratta ända in i solnedgågen varje dag " därför att han levererar bara skit, trots all nuvarande skit och kommande, du är fri ifrån han.
Han verkar ha en grandios självbild eller hur man ska beskriva? Han gör aldrig fel, det var säkert ditt fel att han var otrogen? Etc etc. Läst igenom en del av det du skrivit, han är som ett stort extremt bortskämt barn.
Han lämnade dig och tänkte säkert (eftersom han är bäst) att nu äntligen skulle han bli lycklig. Han velade fram och tillbaka några månader men det som avgjorde var att älskarinnan typ ”beordrade” honom att flytta ihop. Och han lydde för han är ett barn.
Nu är han inte förälskad i sin nya längre. Du märkte när det hände eller hur? Du såg nån glimt av honom där inne i höstas?
Men varför är han så himla arg? Ja för att det är alla andras fel. Han är arg för det blev inte som han tänkt sig. Han ångrar sig säkert och du vill inte ha tillbaka honom - dumma dig. Han är arg för han är ensam, barnen kontaktar honom inte, han insåg inte att det skulle bli så för han var uppe i det blå.
Jag tror på allvar att man kan fixa de flesta förhållanden även om det varit otrohet inblandat. Men jag tror att du ska vara oerhört tacksam att nån annan ville ha denna man. Han är inte vuxen. Lite intressant faktiskt att läsa, man undrar hur han blev så? Han verkar ha haft väldigt många fina sidor givetvis annars hade det inte hållit så länge. Men han har nog inte kommit till det stadiet än då man är så pass vuxen så man kan reflektera över sig själv. Han bara flyr eller skriker högre.
Raderat
På forumet brukar känslorna för ett hopplöst X beskrivas som fantomsmärta. En borde inte sakna hen men det gör en, därför att det är fantomsmärta en känner. Inte saknad efter personen i sig, för en vet ju logiskt att en borde gratulera sig till att hen är ute ur ens liv. Att hen är en idiot, men nu är hen någon annans idiot. Men ont gör det ändå.
Fantomsmärta över X bleknar med tiden. Att skriva här hjälper, du sätter ord på dina känslor och med det kommer du fortsätta att lämna honom bakom dig mer och mer.
Raderat
Han försöker manipulera dig. Han vill känna att han har kontroll och flyter ovanpå.
Skriv “Du skrev att vi inte ska ha mer kontakt så nu blir det så. Svarar inte mer.”
Det är som du skriver trubbel i paradiset.
Och nu försöker han få en reaktion från dig.
Det där ni ska prata om är nog nånting som bara utspelar sig i hans huvud. Skulle gissa att han ”tror” att du vet exakt vad han menar. Kanske är det en krasch på väg för honom.
Där har du det, du känner honom väl! Ta absolut inte på dig att vara den han sparkar på (oavsett anledning) när han mår dåligt eller drabbas av motgångar. Plötsligt fattas den där bästa vännen och närmaste personen i hans liv, den som stod vid hans sida i vått och torrt. Du! Som han själv valt bort!
Mitt X försökte också med att vi skulle gå till familjerådgivningen, i olika omgångar och av olika anledningar. När vårt äktenskap var avslutat sa jag konsekvent nej till det. Hela hans idé med det var att alla andra skulle göra allting annorlunda för att förbättra relationen - men inte han. Det är inte konstruktivt att lägga tid på det. Dessutom var vi ju inte en familj längre, det hade ju han sett till. Det var jobbigt att säga nej först, jag var ju totalt i hans klor, men det blev lättare med tiden. Idag går det av bara farten!
Svara som @Rulle föreslår ovan. Du är i din fulla rätt!
Detta är klassisk gaslighting. Det kan göra att du börjar tvivla på dig själv och dina minnen. Kanske ber du till och med om ursäkt för att du varit så besvärlig trots att det inte alls var du som gjorde fel. Det är en grym metod att utsätta någon för. Var rädd om dig.