Allt är mitt fel

Hej igen, nu var det ett tag sedan jag skrev här.
Men nu behöver jag åter er hjälp att få ordning på mina tankar.
Jag har kommit till många insikter senaste veckorna. Mycket med hjälp av min terapeut som är en otroligt värdefull hjälp i mitt, ibland, så förvirrade tillstånd. En av insikterna är att jag nu faktiskt förstått att mitt ex alltid varit på det viset som han är nu, jag har normaliserat hans beteende och trott att det är sånt man får acceptera när man älskar någon. Det är nästan alltid jag som bett om ursäkt oavsett vad vi bråkat om genom åren, det är alltid jag som gått i terapi och försökt bättra mig som person, det är alltid hos mig det brustit. Jag har fått höra att exet alltid gjort vad som förväntats av honom att han aldrig fått ta plats. Jag vet dock ingen som tagit så mycket plats i vårt äktenskap som han. Han har ofta fått mig att känna mig “liten” och som att han varit min förälder. Han har alltid krävt att jag ska släppa allt när han behöver min hjälp, det han hållit på med har varit viktigast. Hans jobb har alltid varit viktigare än mitt, att han får egen tid har alltid varit viktigare än att jag fått egen tid. Vid något enstaka tillfälle har jag åkt bort själv och då har han alltid ringt flera gånger och behövt hjälp med både det ena och det andra som inte kunnat vänta, jag har tex kontaktat sjukvården för hans räkning eller för något av barnens räkning trots att han varit hemma och jag varit hos vänner. När han varit på dåligt humör så har han projicerat det på mig. tex. “måste du vara så sur och svara med den tonen” “Har du pms”. Detta trots att jag absolut inte alls varit varken sur eller haft pms utan det har snarare varit han som varit grinig. Jag har även i dessa situationer till slut bett om ursäkt…såååå fruktansvärt korkat inser jag nu.

Nu har det i alla fall blivit så att jag med min terapeuts hjälp förstått att jag måste sätta gränser för mig själv för att stärka min självkänsla som är i botten.
Sedan vi separerade så har jag tagit allt ansvar för att vi inte ska bråka och att det ska funka bra med sonen som är 15 år och bor växelvis hos oss.
Då sonen ville byta dag för veckobyte till söndag så kom det med ett villkor från exet att vi även skulle byta veckor. Det blev annars fel med hans nya och hennes barn. Inga problem för mig, så blev det. Så nu har exet och hans nya varannan helg barnfri men hon har fortfarande veckobyte på fredag så hon har sina barn de veckor exet är barnfri och vice versa.

Plötsligt blev det krångligt för dom att få ihop sin vardag och det blev min sak att lösa. Tex fick ett sms att de skulle på resa i februari men att sonen den veckan var hos exet och han undrade om jag kunde lösa det. Han behövde svar samma dag.
Jag svarade att det gick bra.
Nu håller de på att renovera köket i hans lägenhet och jag fick ännu ett sms om att " det är bra om sonen är kvar hos dig några dagar extra eftersom vi renoverar köket"
Visst, sonen får gärna vara här men jag lackade ur lite också.
Jag skrev att det gick jättebra att sonen är kvar hos mig, Men att jag blir lite irriterad då de bara tar för givet att jag ska stå stand by och lösa deras vardag. Jag kände mig som någon vars liv inte behöver respekteras alls. Han hade kunnat ha lite bättre framförhållning och frågat på ett annat sätt.
Han förstod inte alls vad jag menade utan skrev bara att jag skulle då alltid tjafsa och att sonen skulle komma till honom som vanligt på söndag.

Nu har han lagt upp ett inlägg på sociala medier att han ramlat i trappen för att han var stressad när han endast hade kort tid på sig att renovera köket. Att detta berodde på att han var roten till allt ont men att det var han van sedan tidigare.
dvs, det är mitt fel att han ramlat i trappen och stukat foten.

Dessutom har han lagt det under en annan fb-sida än sin egen. En sida som jag och flera andra han blockat från sin egen fb sida kan se. Patetiskt.

Men mitt hjärta börjar trumma, ångesten i magen gör sig påmind och jag tänker att "Om jag inte krånglat hade allt varit lugnt.
Och jag tycker synd om sonen som ska dit nu när exet är på dåligt humör och egentligen inte har tid för sonen. Och problemet var ju aldrig sonen utan exets dåliga attityd.

Så här är det hela tiden. Så fort jag försöker sätta gränser för mig själv hamnar sonen i kläm och det blir ju mitt fel i slutändan. Hur fan gör man med såna här människor??

2 gillningar

Man börjar säga ‘nej’ till dem och sätter sina gränser. Sen håller man de gränserna som om det var det sista man gjorde.

Låt honom inte fortsätta köra över dig. Det är en skön känsla att stå upp för sig själv, att bygga upp sin självrespekt.

Som Jan Guillou sa: “Man måste alltid stå upp mot översittarna”.

3 gillningar

Ni har börjat en fight mellan era egon. Det är inte vackert någonstans. Skönt att ni kommer ur det.

1 gillning

Mitt X beter sig på liknande sätt. Fast han byter inte helger (sonen är bara hos honom varannan helg) utan han ställer in helt istället, när han och hans nya ska resa (och det gör de ofta). Ja, jag lackar också ur för att min planering är liksom inte lika viktig som hans. Men har slutat ge mitt X glädjen att veta hur mycket han retar mig. För mig är sonen viktigare än min planering. Det är något/några år till som jag får sätta honom först (han är 15). Jag härdar ut, och får ju ha min grabb hos mig!

“Gray rock” kallas förhållningssättet som rekommenderas när en har att göra med narcissister. (Och det låter som att även ditt X har narcissistiska drag). Dvs visa ingen reaktion. Han försöker ju trigga dig och dina reaktioner, hela tiden! Han får energi av det, och fortsätter bete sig så här.
Jag kommunicerar enbart i mejlform med mitt X. Sparar alla hans mejl i egen mapp. På så vis kan jag dänga honom i huvudet med hans egna ord, när det behövs. Hittills har han inte hittat något sätt att skylla sina egna ord på mig. “Den 24 februari meddelade du…” osv. Och så bort med exakt alla reaktioner. Alltid ett neutralt, kortfattat språk. “Det går bra”. Inte “Det går jättebra”. Aldrig några detaljer om vad jag tycker eller vad jag ska göra i helgen. Det har inte han med att göra ändå!

För övrigt kan du vara helt säker på att han behandlar sin nuvarande dam på samma sätt. Han har inte ändrat sig, och kommer aldrig att göra det heller.

8 gillningar

Hahaaa… vilka tomtar det finns. Han har ju lagt det där du ska se det av en anledning och hade det varit jag så tror jag att jag hade haft extremt svårt att avhålla mig från en replik typ;

  • Synd för dig att du saknar allt vad planeringsförmåga och framförhållning heter, men det är jag ju van vid sen alltid! :grin:

Nja det är inte en “fight mellan två egon” när den ena alltid lägger sig.

6 gillningar

Det var sååå svårt att inte kommentera bilderna men det var ju uppenbart det han var ute efter och jag ville inte ge honom det :roll_eyes:

2 gillningar

Det är alltid en fight med enbart hans ego, hans behov och vad som är bäst för han. De få gånger jag protesterat så har det blivit ett jäkla liv. Därför har jag inte gjort det särskilt ofta. så nä, mer än ett ego finns inte i den här historien

3 gillningar

Nu blev det så att sonen inte ville åka till sin pappa idag, det sa han redan igår. Han är 15 år och jag tänker inte tvinga honom så jag skrev till exet att sonen ville vara kvar hos mig någon dag extra och undrade om det var ok.

Här slutade diskussionen “Jag har inte tid att tjafsa med dig, lägg ner nu!”

1 gillning

Nja kanske inte verkar så. Men den som lägger sig hela tiden vill kanske försvara för sitt ego att relationen är viktigare eller agerar självdestruktivt?

1 gillning

Syster.
Nonchalera dem.
Eller lyncha dem.

2 gillningar

Med risk för att detta inte tas emot rätt eller ens väl så kan jag ändå inte säga annat än att det ligger något (inte allt, men något) i det du säger…

2 gillningar

@Marte
Ack, dessa varelser som inte kan ta ansvar över sig själva, utan måste lägga allt på sin omgivning… Det där om att det vore ditt fel att han stylade foten gav mig åtminstone ett gott skratt idag

Det @Caro nämner, dvs gray rock, är en magisk lösning, men väldigt svår att anamma så länge man fortfarande påverkas. Så det klyschiga råd jag kan ge dig är att fokusera på dig själv. Var stolt över att du nu bygger upp ett eget liv och att du lyckas så väl med att stå på egna ben. Var också stolt över att du verkar vara en schysst, reko person som gjort ditt bästa för din familj och husfriden, även om det tyvärr missbrukades av sitt ex.

Och ju mer du inser att du faktiskt är en bra och kapabel person, ju löjligare kommer hans utspel att bli. Och då blir det betydligt lättare med en Gray rock approach.

2 gillningar

Visst det kan jag köpa. Det har ju egentligen aldrig gett mitt ego nåt annat än en törn så på det viset är det väl självdestruktivt.
Sen är det väl så att mitt syfte varit att värna om lugn i relationen och med det även lugnt i familjen.

3 gillningar

Jag försöker verkligen med grey-rock…men det tar oerhört med energi det också. Jag får sjuk ångest och blir väldigt frustrerad. Det enda jag vill är att lägga mig platt, be om ursäkt för mitt onödiga beteende och se till att allt bara flyter på.
Men jag övar hela tiden.

Mon 15 åring är så klok. Jag håller honom såklart helt utanför de här konflikterna och talar aldrig illa om hans pappa.
Idag råkade han se rubriken på mitt inlägg här…jag sa att det var någon annans inlägg.
Då säger han:
"Ok men om det var du som skrivit att allt är ditt fel så är inte det sant. För mamma, inget är ditt fel":heart:

7 gillningar

Hoppas att du inte tar detta som kritik för det sätt du fungerar på har sannolikt många olika orsaker, inte otroligt sånt som kan ligga långt tillbaka i tiden.

Mitt råd till dig är att du skaffar dig ett samtalsstöd som kan hjälpa dig att jobba aktivt med dessa sidor av din personlighet. Det är ingen quickfix och allt kan man inte ens ändra även om man vill, men jag tror att du skulle må bra av att processa detta med någon professionell. Det gjorde jag iaf :muscle: :v: :revolving_hearts:

5 gillningar

@Noomi du har så rätt. Jag har det med mig från barnsben. Går hos psykolog och vi ska försöka jobba bort detta beteende. Kallades visst nåt, undvikande anknytning eller nåt åt det hållet

4 gillningar

Låter mer som Codependency…medberoende på svenska men känns inte helt rätt

1 gillning

Öva, öva, öva. Kräks ut allt här på forumet, be om uppbackning och känn stöttning. Du vill bryta ett mönster av tjafs och skuldbeläggande eller hur? Klippa av klibbiga trådar där du hålls innästlad i ett uppeldat drama där din ofrivilliga roll blir att vara nedtryckt med skuldkänslor.
Till slut kommer du bli bättre på att sortera mellan vad som är rimligt och till nytta för ditt barn (alltid barnets bästa i fokus) och vad som är någon annans känslokavalkad som du inte vill vara en del av längre.
Tillåt dig att utveckla förmågan att fylla din tid med bra känslor för digsjälv!

5 gillningar

Kloka råd och väldigt bra sammanfattat @TabulaRasa :pray:, du beskriver det så väl hur man upplever det, känner igen mig också i detta.

1 gillning