Alla går vidare utom jag

Allmänna diskussioner
1

Jag har skilt mig i februari detta år. 2 barn under 10 och tillsammans 18 år år. Är inte ens 40.

Något som slagit mig efter skilsmässan när jag pratar med folk är att folk tycker det är skönt att var utan barnen. Jag klarar knappt att vara utan dem. Vi har 2,2,3 schema men jag får ångest utan dem. Saknar dem hela tiden. Folk frågar om man träffar nån ny. Alltså jag är så nedbruten i mitt tänk, jag vill inte träffa nån ny. Jag tänker ibland att jag kanske kan gå tillbaka och stå ut med exmannen för att få vara med barnen. Men så fort jag träffar honom är det så mkt irritation. Det har blivit värre sen vi skilde oss, det är som att man insett saker hur det har varit och nu hatar vi varann nästan.

Jag vet inte hur de har det hos honom heller. Det här psykiska går ju aldrig att ta på eller förklara som barn. Han har så dålig förståelse för barnen. Minstingen (5 år imorgon) säger att han vill bo med mig och tycker om mig mer och mitt boende. Han säger att han saknar mig. Jag går under hur fan ska jag klara mig. Kommer aldrig må bättre. Ser ingen mening med livet alls, förutom min familj. Jobbar, tränar, träffar vänner ibland. Men vad är poängen med livet. Känner mig inte deprimerad men hur ska jag tänka??

Mitt ex är så jävla arg på mig helt plötsligt. Kan inte ta upp något med honom utan att han blir arg. Han säger att han är trött på att ta skit att nu har vi skilt oss nu ska allt vara bra. Som att han tror att han kan bestämma att allt ska vara lyckligt, inga konflikter ska existera…han hotar med att det inte kommer att funka… vi har ju för fan barn ihop, det är klart vi måste kunna ta upp saker med varann gällande barnen. Han är som en vägg. Han tar upp hela tiden att jag aldrig lyssnar när han ska ta upp nåt utan alltid svarar med något. Han förväntar sig att han kan säga vad som helst och jag ska vara knäpptyst och inte respondera oavsett vad han säger. Han vill att jag bara är tyst och ta emot det han säger. Ingen diskussion ingenting. Härskarteknik. Vad ska jag säga när han säger så så att han fattar att han inte kan bestämma över hur jag ska reagera på vad han säger.

Jag känner så annorlunda när det gäller barnen, jag tycker inte att det är skönt utan dem, jag mår skit utan dem medan ALLA andra älskar att leva livet utan sina barn.

5 gillningar
2

Inte jag, jag saknar min dotter när hon inte är här och hatar att hon inte har ett ”helt” liv utan ska behöva flytta hela tiden. Att hon alltid saknar en av oss. Fattar inte alls dem som tycker det är skönt att vara utan sina barn och har ärligt talat rätt låg respekt för dem. Däremot är det kul att kunna göra något utan barn en kväll, tjejmiddag eller vad som helst men det kan man i normala familjer. Fyra år har gått och därmed mycket värdefull tid. Men jag säger inte det till henne utan försöker vara positiv i det dagliga och lyhörd ifall hon vill prata.

4 gillningar
3

Det är ju knappast något nytt beteende från hans sida, utan snarare så att du inte märkt något förrän nu.
Jag gav upp alla försök att komma överens om sådant som rörde barnen. I stället hade jag regelbunden kontakt med skolan (jag hade lite äldre barn) och skötte också kontakter med sjukvården. När pappan gick i gång, så svarade jag bara Jaså eller Jaha, och så fick det räcka med det. Det gick bara inte att få honom att förstå, så jag drog en gräns där jag slutade försöka.

2 gillningar
4

Kära du! Försök att inte lyssna alls på de röster som tycker att du ska gå vidare, träffa nån ny osv. Det kommer du att göra när DU är redo. Det har gått mindre än ett år och det ör ganska kort tid. Jag gissar att den där tiden för att gå vidare och vara redo för någon ny kan bli längre när man har små barn och tvingas till kontakter med exet som inte funkar. Ge dig själv mer tid. Unna dig en lycklig singelperiod. Det låter kanske absurt men för mig är det tre år sedan skilsmässan och det finns ju klara fördelar med att få rå om sig själv. Det finns väl inget egenvärde i att gå vidare snabbt? Varför stressa? (Och nu träffar jag någon, men absolut inget samboskap eller så)

Samma sak med barnen. Mina barn var tonåringar vid kraschen, det var jobbigt på sitt sätt men när exet så tydligt misskötte samverkan kring barnen så fick jag rådet att ha väldigt lite kontakt med honom - nästan ingen alls faktiskt. Och riktigt så drastisk kan man inte vara med små barn förstås. Men ändå. Försök att hålla kontakten på en minimal nivå.

Jag saknade också barnen nåt otroligt mycket. Jag försökte tänka på att allting förändras. Det kommer inte vara så här för alltid. Kanske hittar du olika sätt att ta ta vara på din vecka utan barn. Först överleva, sedan har den vissa ljuspunkter, sen kan man kanske njuta av någon liten del och långt senare faktiskt trivsam på sitt eget sätt. Eller så ändras barnens boende.

Det kommer att bli bättre, men kanske ör det en bit kvar. Håll ut, ta vara på de ljusglimtar som finns!

2 gillningar
5

@Uppochner Tack, hjälper så mkt att höra. Hur lång tid tog det för dig innan du mådde bättre och hittade din nya? Jag har så dåligt självtorende att jag inte ens kan visa mig naken på träningen när jag byter om. Hur ska jag någonsin tycka om mig själv så att någon annan kan göra det. Vill inte ens ha någon annan i mitt liv. Hela mitt vuxna liv, det är som att börja om från där vi blev tillsammans för 18 år sen.

Tonåringarna kan ringa och man kan ha kontakt, men med min 5 åring är det som att han inte kommer på att kunna ringa fast han vill. Känns som jag är världens sämsta som skilde mig bär han behöver mig som älskar mig mer än sin pappa. För pappan är det ju lugnt eftersom han vet att de har det bra hos mig, jag vet ju inte hur ledsna de är hos honom. Han har så kort tålamod mot de också. Psykisk press mot den större dessutom. Typ att han försöker vara duktig hela tiden för sin pappa men böir utmattad av det själv. Märker ju det.

Men måste vart tufft med tonåringarna som ändå förstår mycket? Har de anpassat sig nu? Är det lättare för dem?

2 gillningar
6

@Leaf Nej du har så rätt, jag har inte märkt massa saker först nu, vilket skrämmer mig. Halvnarcissist med empati är han. Men det är ju så mkt vi har kontakt om, deras grejer, alla högtider, planering. Hur fixade du det?

2 gillningar
7

Ja, @Ullebulle samma här, som att man skilt sig för att få ro från barnen. Jag klarar typ 1 dag, sen kommer ångesten i hela kroppen. Är det värt att ta antidepressiva? Vill inte ta det. Känner mig inte deppig, bara att livsglädjen är borta när jag inte är med dem. Jag gick all in för familjelivet, vill inte ha det här livet.

3 gillningar
8

För mig tog det två år innan jag försökte tänka på en ny relation. Och ärligt talat så vågade jag inte ens sikta så högt utan tänkte bara att jag kanske vågar prova att ta kontakt… och det var 100% mina vänner som peppade - men efter en mer rimlig tid. Jag ägnade mig helt åt att skapa ett liv att trivas med, eller kanske lika mycket att tycka om det liv jag har. De första stapplande stegen med dejting handlade (för mig) om att beskriva mig själv utan att beskriva hur jag är i mitt yrke och hur jag är som mamma. Vad gillar jag? Vad är viktigt för mig? Visst nämnde jag barn och så, men det måste finnas mer.

Jag tror att du har massor att vinna på att bygga upp ditt självförtroende, för nu ligger ju livsglädjen på barnen. Man måste liksom bära sin livsglädje själv. Kanske behöver du ha ett samtalsstöd där ni kan prata om DIG, allt som är härligt med dig! Då skulle det kanske bli lite mindre ångest kring barnen och fler källor till glädje. För det är ju inte så att barnen ska bli mindre viktiga, men att du kan få positiv input i ditt liv från flera håll.

Mina barn… sonen är 20 och har flyttat hemifrån. Han springer inte direkt ner dörrarna här hemma men den kontakt vi har är väldigt positiv och bra. Han har landat väl! Sen har jag ett barn som nyss fyllt 17. Hon har det kämpigt, och relationen oss emelllan är inte lätt. Jag tänker att hennes tonår kanske hade varit svår ändå, och nu blev svårare. Min målbild är hela tiden att inte hänga upp för mycket på hur det är nu. Jag kan inte lösa allt, tyvärr. Men den dag hon är mottaglig så finns jag där för henne. Och jag har en massa andra källor till glädje i livet numera. Så jag mår ändå bra.

3 gillningar
9

För många år sedan när jag jobbade inom socialtjänsten fick jag ett samtal från en man som ville boka in tid för samarbetssamtal för honom och hans ex gällande barnen. Han sa ORDAGRANT!!!:

När vi skilde oss trodde jag att allt skulle vara lugnt, frid och fröjd. Men det är det inte. Det är NU jobbet börjar. Vi måste ju kommunicera om barnen!"

Min tanke var där tänk om han hade kommit på kommunikationsbiten TIDIGARE, då kanske det inte hade blivit en skilsmässa???

Vissa människor vaknar aldrig upp och förstår aldrig vad ansvar och kommunikation är. Han är arg nu kanske för att hans gräs inte har blivit grönare sedan ni skilde er? Det kanske slog ner som en bomb att han är skild men inte ändå för ni har ju barnen som ni måste kommunicera om?
Det finns många förklaringar och ursäkter till knäppt beteende. Men om du känner att ni inte kan samarbeta om barnen så finns det familjerådgivning och samarbetssamtal att ta till. Vill han inte gå på något av de två så boka in ett samtal på familjerådgivningen själv för din egen del så att du inte går under.

Och det där med att gå vidare. När du ska göra det? Ja hur långt är ett snöre? För vissa tar det någon månad för andra något år. Du gör det bästa du kan för dig själv. Du går vidare när du går vidare!

2 gillningar
10

@Uppochner Två år känns som rimligt, trodde aldrig folk och framförallt vänner skulle fråga om någon ny. Är det för att jag inte ens är 40!!! Jag har aldrig varit beroende av ha en kille, inte ens i vårt långa förhållande. Jag är en klaramigsjälv typ, så blir irriterad när npgon ska hjälpa mig när jag kan själv. Säkert något från barndomen.
Varför skulle jag behöva en kille nu eller någonsin. Så känns det nu. Kan jag inte få känna så nu. Hatar Tindergrejen. Det är nästan obligatorisk som singel att man är där. Vatför bryr jag mig så mkt om vad andra tänker. Vet inte.

Jag tränar, jobbar, träffar vänner men inget ger mig så mkt glädje att jag inte känner att jag inte får vara mig själv. Har ett jobb där allt ska vara så jäkla pk och korrekt och vänskapskretsen är typ samma och i mitt huvud vill jag bara sluta vara vuxen för en gång skull. Vad är poängen med livet, allt känns så tillrättalagt.

Har letat efter samtalsstöd i ett halvår, men inget bra. Nu har jag hamnat hos en som jag gillar hos kyrkan, det känns bra.

Svår balans med tonåring, man vet väl inte vad som är vad. Det vet väl inte tonåringen heller. Du gör nog helt rätt som inte hänger upp dig på det. Men minns de ens skilsmässan så väl? Tar de upp det?

4 gillningar
11

@Stark1 Jag vet inte, vi pratade en hel del innan vi skilde oss, men jag har ju signalerat långt tidigare om att det är dåligt. Jag har varit så utmattad utan att gå in i väggen, har velat bli överkörd av en bil eller hamna i fängelse för att bara få ro. Men han reagerade aldrig på när jag sa dessa saker på skämt visserligen men det var ju mitt sätt att påpeka hela tiden hur trött jag var. Vi bråkade sjukt mkt för några år sen, men han vlir spm förbytt när han är tex stressad på jobbet, då är det hus i helvete. Han tog ut det på vår son då. Irritation. Idag skyller han på mig att de inte hade bÄsta relationen när han var TRE!!! Det är inte mig folk kallar dominant på jobbet eller har härskarteknik eller plump. Men han fattar inte. Nu är han så arg på mig.

Problemet med honom är att han bestämmer sig för att nu ska allt vara bra och sen lyssnar han inte ett skit på vad jag säger. Han trycker ner alla könslor som han alltid gjort och sen blir han jätte arg istället. Som bör vi bråkade i somras framför våra barn, så ställer han sig sådär nära mit ansikte. Jag tycker det är hotfullt och säger att han ska backa. Puttar lätt bort honom och då kan han få det till att jag puttar honom. Vem har jag vart gift med är min absolut obekvämaste fråga. För han är supertrevlig och god människa. Han kanske har någon diagnos. Jag vet itne längre.

2 gillningar
12

@Splitter du har fått många bra råd och hög igenkänning på dina tankar och din beskrivning av din situation. Bråk innan skilsmässa, ilska efteråt. Jag har upplevt separationen på liknande sätt som du beskriver. Familjelivet är det jag sörjer mest. Och skuldkänslor för att ha berövat barnen tillgång till båda föräldrar samtidigt. Resonerar fortfarande, efter 3,5 år på liknande sätt när det gäller barnen. Nu har de hunnit börja närma sig tonåren och klarar sig bättre och mår bättre. Har egna liv med sociala relationer, tar hem kompisar och är i en ganska harmonisk fas. Det är en stor tröst att se att de har landat i en trygg rutin. De känner sig hållna och de ingår i sammanhang de tycker om.

Här tror jag du har en av de nycklar som kan hjälpa dig vidare:

Bygg upp självförtroendet igen. Ta höjd för att det kommer att ta tid. En dag i taget, jobba med det lite varje dag. Och tänk livsglädje. Tänk mycket på det. Vad betyder det för dig, utöver att känna och ge kärlek till dina barn när du är fysiskt nära dem?

Jag har ännu inte hittat något som toppar att få vara nära mina barn. Men förr eller senare kommer de att vilja skapa sina egna liv. Så jag måste skapa mig ett eget jag också, som jag trivs med och upplever som meningsfullt.

Det är svårt att levandegöra och bära sin
egna livsglädje, motiverad av att existera för sin egna skull. Men jag tror tyvärr inte vi har något annat val.

Ang antidepressiva är det ju något du bör kolla med din läkare. Det är en hårfin gräns mellan vad som är den smärtan man måste gå igenom vid en livskris (som kan ha många bottnar och vara lång och smärtsam) och att stå på avgrundens rand och känna att man hela tiden tappar fotfästet. Det viktiga är att du kan sova och äta ordentligt, och hålla nödvändiga rutiner och ”orka med” vardagsruljansen.

Jag kraschade varannan vecka och försökte i två omgångar under något års tid med olika sorters antidepressiva men det tog knäcken på mig (jag mådde extremt psykiskt dåligt under insättningen, blev apatisk med ont i kroppen vid ansträngning, hunger och mättnad sattes ur spel och jag kom aldrig i någon mental balans. Gick upp 20 kg i vikt). Nu är jag utan sen 7-8 månader och jag tycker att min läkning äntligen börjat fungera normalt. Jag har till och med börjat gå ner i vikt och uppskattar träning mer och mer. Jag har hört om många, många andra som blivit hjälpta av antidepressiva och är nöjda. Men det funkar inte för alla. Så det är alltid ett beslut som fattas i samråd med läkare, om du nu överväger det så som du antydde i din text.

Mitt ”botemedel”, det som har visat sig funka både för stunden och på lång sikt - min väg till acceptans och nyorientering - var att börja göra sådant jag tycker om. Det låter trivialt kanske. Men inte helt lätt när sorgen fördunklar sinnet. Allt från att göra te som doftar härligt i en fin kopp, titta extra på något vackert, lyssna på fin musik. Ta ett skönt bad och smörja in mig i lyxig kräm. Umgås med vänner, och vara konsekvent vad gäller vistelse utomhus, träning, sömn och mat. Varje dag, lite i taget.

4 gillningar