Oj vad det där känns länge sen. Känner även idag stundvis likadant, men nu är det framförallt ilska jag känner. Har läst någon övergripande psykologikurs på universitet, i mitt tycke värdelösa kurser, när ett brett och spretigt ämne, komprimeras till en introduktion på 15poäng. Efter ett parti TP i helgen blev jag i alla fall påmind om sorgens 5 faser, som jag tidigare läst om. Om det stämmer på mig så fattas det en rejäl depression innan jag kan börja acceptera. Känner igen mig i de övriga faserna. Har hoppat mellan förnekelse, ilska och förhandling nu i några veckor.
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det, men tror det underlättar om det nu finns en “mall” över ens känslor. Kan kanske vara förberedd.
Nu är ju inte jag din före detta och jag vet inte hur ni har haft det. Jag gick inte heller pga någon annan (och det är jag inte säker på att din före detta heller gjorde)
Men det jag är säker på är att när mitt x bad på sina bara knän om att vi skulle försöka igen, grät, mådde dåligt, anklagade, då tyckte jag inte så särskilt synd om honom. Det var bara en mer koncentrerad version av mitt eget dåliga mående i förhållandet. Som vi hade pratat om många gånger men som uppenbarligen inte gick in.
Man äger ingen annans känslor. Är de slut så är de. De enda känslorna du äger är dina egna.
Vidrigt beteende - men du har nog rätt. Fast mitt X var då mitt inne i en förälskelse med en kompis till oss. Men det visste ju inte dumma jag något om då.
Vad är vidrigt sagt?
Så många gånger som jag varit ledsen för någon elakhet som han drämt till med, känt mig begränsad av hans kontrollerande, inte kunde säga vad jag ville för att han kunde bli arg. Beteende som vi hade diskuterat många gånger men som han inte kunde/ville ändra. Varför skulle jag tycka synd om honom? Han hade aldrig tyckt synd om mig!
1 gillning
Du pekade ju på att det kunde vara samma upplägg för mig. Men du kan ha rätt i sak förutom att jag inte betett mig som ditt X.
Mitt X har väldigt svårt att se sin del i varför saker gick fel.
Den svåra frågan som kanske ingen vet svaret på är ju hur ditt x har upplevt det?
Hon kanske inte är så reflekterande att hon kunnat se vad som var fel, bara att det inte känts bra.
Medan jag skriver så ser jag att du editerar ditt inlägg. Mitt x var lika dant. En gång tvingade jag honom att be om ursäkt för att han hade anklagat mig grundlöst för att ha haft sönder traktorn (det visade sig att traktorn inte var sönder alls). Vet du vad han sa? “Ursäkta att DU inte hade gjort sönder traktorn…”
Ja jag såg att det var lite väl aggressivt skrivet, så jag editerade inlägget omgående, inte baserat på vad du svarade. Det gör man ju hela tiden här.
Ja det är den stora frågan. Hon säger att hon tagit upp problem och att jag inte varit intresserad. Så är det nog också, jag kan inte svara på varför jag inte var mottaglig då. Men jag har redan i början av krisen lyckats identifiera negativa beteenden från min sida och orsaken till dem. Gick då i psykodynamisk terapi 25 ggr för att förstå och förändra mitt beteende. För min egen skull men även för att ge oss en chans. Jag har försökt ta ansvar för de fel jag gjort - jag ser inte att hon gör det.
1 gillning
All cred till dig som tagit tag i dina egna problem! Men jag gissar att du också kommit på att ni kanske inte passade så bra i hop trots allt. Det känns som att man när man är ett par omedvetet håller igen så att man ska passa så bra ihop som möjligt, sedan när man separerar så är man som två magneter med olika polaritet som far åt två håll! Alla dessa krafter man har hållit tillbaka får plötsligt fritt spelrum.
Jag och mitt x trodde att vi skulle fortsätta ha gården ihop. Vi var ute i skogen och skulle bekämpa ormbunk när jag sa "din ilska har betjänat dig väl. Du har fått som du har velat med den som vapen. Men nu fungerar det inte längre"
Han sjönk ner i tallriset och grät, det var det värsta han hade hört i hela sitt liv. Just då insåg han vad jag och barnen hade klagat på och levt med. Han sa att han skulle börja med behandling. Men det var semester och när den var över så hade han träffat en ny. Hon tyckte inte att han behövde behandling…
Själv funderar jag på om han och hans nya passar bättre ihop, så att han inte blir arg på henne. Barnen blir han fortfarande arg på tyvärr. Jag har också träffat en ny. Hans x tyckte att han blev arg, men det har jag inte märkt något av. Vi passar väldigt bra ihop när det gäller kommunikationen.
Nu ska jag sluta trascha tråden tror jag…
Tänker först att det är väl därför man är ett par. Man tar hänsyn och man anpassar sig. Strävar tillsammans mot något. Behöver inte innebära att man tappar bort sig själv så länge båda parter både ger och tar.
Gudarna ska veta att jag erfarit att man far åt två olika håll!! Man spelar inte längre samma lag, inte ens gällande de gemensamma barnen. Jag tror inte att det är så mycket tillbakahållna krafter som nytillkommen insikt om självförverkligande, prestige, markeringar, skam och influenser från nya relationer. Mitt i skiten sitter barnen. Nya prioriteringar när man inte längre är ett team som kompletterar varandra. Vem är viktigast att tillmötesgå? Vem är lättast att köra över och trampa på? What’s in it for me?
1 gillning
Vilken gripande berättelse. Kanske kan du skriva en bok om ditt liv. Du verkar vara en snäll och omtänksam pappa för dina barn. Hade jag varit dig så hade jag ansökt om ensam vårdnad omedelbart och sedan hade jag sagt till henne att hon är välkommen att träffa barnen när barnen känner för det. Åk och träffa människor ute och försök finna kärleken i någon som du kan “ventilera” allt med, i livet. Kanske en ny livskamrat som ger det bästa till dina barn och dig. Hur kan man bete sig som din fru utan att ha super-dåligt samvete?
Att fråga x-frun om hon går med på enskild vårdnad är väl möjligen ok, men att stämma andre parten om enskild vårdnad är verkligen något man vill undvika i det längsta! Det utsätter barnen för en mycket jobbig vårdnadsutredning och det cementerar motsättningarna mellan föräldrarna där barnen hamnar mitt emellan. Det ska verkligen vara exceptionellt dåligt innan det är det bästa alternativet!
För att ha en gemensam vårdnad så ska man både kunna och vilja ta hand om sina barn. Om hon inte vill umgås med de, så är det inte så roligt för barnen att se det. Barnens behov är det som skall styra.
Har du varit med om någon vårdnadstvist, eftersom du ger råd om det?
Min sambos x har stämt honom om enskild vårdnad fastän det är hon som förstör samarbetet hela tiden. Men barnen är verkligen de som mår dåligt! Om hon hade kunnat se till barnens bästa så hade hon aldrig startat den här processen.
1 gillning
I dagsläget är det inte aktuellt med enskild vårdnad, tror även inte det kommer bli det i framtiden. Såpass känner jag mina barns mamma, att jag kan se och höra att hon troligtvis mår sämre än vad jag gör nu. Kanske något som bara blossar upp när vi träffas/pratar, men tror inte det. Efter att ha pratat med henne igår, blev det extra tydligt för mig, jag måste vara beredd på att vara den som tar störst ansvar ett tag framöver.
Så har det nog varit länge, att jag haft större ansvar över barnen och den enda praktiska hushållssyssla hon periodvis haft störst ansvar över är tvätten. Hon har haft mindre ork och tålamod med att barnen låter/varvar upp ibland och fått för sig att våra barn är ovanligt högljudda/vilda, något som jag aldrig tyckt. Tror hon “inledde” någon form av livskris för ett par månader sen. Blev insnöad på minimalism och vi sorterade ut halva bohaget, väldigt befriande tyckte även jag. Men säkert ett försök att frigöra ork till familjen. Tror att studier och en väldigt underbemannad dåligt strukturerad arbetsplats bidragit till att köra henne i botten, hon har sällan varit hemma från jobbet innan 18, det senaste halvåret. Slutar 16:30. Där har nog inte jag varit tillräckligt mycket stöd, har nog snarare täckt upp och tyckt att hon haft orimliga krav på mig. Sen har året varit tufft på fler sätt, cellförändringar i livmodern med lång väntetid på operation har inte bidragit till ett sprudlande sexliv eller välmående.
Men i grunden vet jag hur mycket hon älskar barnen, så kan hennes nya mindre bostad och avslutat arbete, få henne på fötter igen, som hon tror, är jag övertygad om att hon blir en bra mamma igen.
5 gillningar
@Orlov
Jag tycker du verkar resonera klokt. Har samma erfarenhet som du med den andre föräldern som plötsligt inte är så stabil. Det bästa för barnen måste ju vara att han inte klappar ihop. Jag har precis som du känt att jag varit den starka av oss trots att det är maken som vill lämna. Jag tar på mig större ansvar nu men målsättningen är ju att han ska vara aktiv förälder igen, jag är säker på att han kommer att bli det också.
Barnens bästa för ögonen är en bra ledstjärna tycker jag.
2 gillningar
Ikväll blir första kvällen då jag ska sova hemma och barnen i min frus nya boende. Dom sov där även i lördags, men då var jag ut på andra planerade aktiviteter.
Kan jag ta tv’n skickade hon idag. Ja, svarade jag. Ny taktik för att hålla ihop. Korta svar, minimal kontakt. Det funkar inte annars. Får bara en massa falska förhoppningar annars. Bygger en massa sandslott, där fasaden rasar för minsta påfrestning. Saknar henne konstant. Är redan nu orolig för natten. Kanske kan sova om jag kör ett tufft löppass ikväll?
Blir arg på henne när jag skriver detta. Tankar snurrar, hoppas hon aldrig blir lycklig tänker jag, fast det menar jag nog egentligen inte. Eller gör jag det? Eller Gud förbjude, är hon lycklig nu? Är så sjukt förvirrad just nu. Jag behöver ju dig för att fungera, tänker jag. Hon behöver mig inte alls längre, förutom som pappa till sina barn. Hon säger till alla att jag är en mycket bättre förälder, än vad hon är. Vet inte om det är en tröst.
2 gillningar
Fy fan för ofrivilliga skilsmässor. Var nyss förbi min frus bostad med lite böcker och strumpor till barnen. Dom skulle visa mig runt. Klarade inte av det. Bröt ihop totalt. 6,5-åringen försökte trösta med världens längsta kram. Känner mig så ynklig. Hur kan det vara så jobbigt, när jag är så arg på henne?
Nu sitter jag i bilen vid elljusspåret och tokgråter fortfarande.
Enda jag får fram i tankarna är alla gånger min fru har sagt att hon aldrig ska lämna mig igen, som hon gjorde för 8 år sen och nu är våra band klippta igen. För gott, jag klarar inte det här.
Nu ska jag springa en mil eller två, hem och äta en Spanien-sen middag.
3 gillningar
Ta hand om dig min vän, känner din smärta allt för väl.
2 gillningar
Är det någon som har koll på bostadsbidrag? Pratade nyss med min fru. Hon menar att hon inte kan få bidrag för december i år, söks årsvis, baserat på uppskattad årsinkomst. Sen vill hon att jag ska göra en adressändring på barnen, till hennes bostad. Känns inte rätt, någon mental spärr kickar in. Det skulle göra stor skillnad på hennes bostadsbidrag nästa år, medan hon studerar. Ca 3600kr/månad istället för 1800kr/månad om barna står skrivna på min adress.
Kan det komma några negativa överraskningar för mig, om barnen är skrivna hos min fru? Förutom att alla brev från tandläkare/sjukvård kommer komma till henne.
Om de bor mer än 50% hos dig så ska de enligt lag vara skrivna hos dig. Det kan du ju säga om du inte vill ta ställning.
Min sambo som har ett x från helvetet har pga att barnen är skrivna hos henne blivit anklagad för att strunta i barnen och inte vilja följa med på div möten och annat. Möten som han inte har vetat något om!
Detta fick jag från FK som svar på frågan “
Hur mycket måste barnen bo hos mig för att de ska räknas in?”:
Svar: “För att barnen ska räknas med som hemmavarande måste de vara folkbokförda hos dig och bo varaktigt eller växelvist.”