Ja, vi måste reda ut allt kring barnen, ordentligt. Vi pratade lite snabbt idag. Hon känner att en vecka var inte kommer fungera. Snarare två dagar i taget. Det kanske är bäst när barnen bara är 4,5 och 6,5 år. Vet inte alls vad som är bäst, men jag misstänker att mitt ex inte orkar med hela veckor nu.
Vilken läskig känsla det är att komma hem nu. Varje gång är det fler saker som teleporterats bort. Köksgrejer som gått upp i rök. Har även länge tyckt det luktat rök i vardagsrummet. Troligtvis mitt ex som fönsterrökt därinne. Det är ju en vana hon lagt sig till med, lagom till 34-årsdagen. Förstår mig inte på henne längre, känns som en massiv livskris. Hon menar att rökandet bara är en fas hon går igenom i separationen, men varje gång vi ses ska hon ut och röka.
Hur åker man till Ikea och handlar tillbaka det som gått upp i rök, som singel? Det har vi ju alltid gjort tillsammans, tror inte jag klarar det själv. Får klump i bröstet bara av att tänka på det. Blir nog till att plocka fram mina franska bondsilver-bestick till vardags. Loppisleta de möbler jag anses saknas. Kanske bra sysselsättning att måla och renovera lite möbler?
1 gillning
Ja kändes svårt i början att handla nya saker. Men då det är till en by lägenhet så känns det lite som en omstart och då blev det lite enklare.
Använde mig en heldel av nätet och köpte möbler på trademax, tv på cdon etc och fick det hemlevererat.
Personligen låter två dagar i taget som väldigt upprivande både för de vuxna och barnen.
Tar nog någon dag för barnen att landa när man byter plats och då är det dags att byta igen, risken är nog att det känns som man verkligen lever i en kappsäck och känns inte helt stabilt för barnen. Dock är den min personliga reflektion så ta det inte som kritik.
1 gillning
[quote=“Orlov, post:143, topic:6868, full:true”] Blir nog till att plocka fram mina franska bondsilver-bestick till vardags. Loppisleta de möbler jag anses saknas. Kanske bra sysselsättning att måla och renovera lite möbler?
[/quote]
Vilken superidé, de allra finaste och mest personliga och hemtrevliga hemmen skapas på det sättet. Med fantasi, händighet, tålamod, ett intresserat öga som blandar gammalt med nytt, IKEA med loppis och allt eftersom adderar någon enstaka välvald “spara-ihop-till-klenod” 
1 gillning
Jag är också inne på att det bästa vore hela veckor. Sen kommer vi bo rätt nära varandra, 5-10 minuter med bil. Så om barnen tycker det blir jobbigt i början och saknar den andra föräldern, går det att lösa.
Det är läskigt att läsa andra trådar här på forumet, där många har känslomässiga bakslag år efter en skilsmässa. Jag har inbillat mig att det kommer känns ok att gå vidare, då jag haft ett par ok dar. Sen kommer ett bakslag och allt känns menlöst igen. Hur länge orkar man med en sådan berg och dalbana? Det har bara gått 4 veckor för mig, och jag börjar tvivla på min förmåga att gå stärkt ur det här. Ett tag trodde jag att det gjorde mig gott att se ångesten i min frus ögon, men blev idag övertygad om att det sänker mig ännu mer. Känns som en barriär mellan oss, vi som hade så mycket fint ihop. Träffats nästan dagligen sen sommaren 2007.
Ja jag tror det är viktigt att ha ett flexibelt förhållningssätt gällande barnen, där det är tillåtet för barnen att åka till den andra föräldern trots att det inte är deras vecka.
Ja, känner mig väldigt nervös även jag att se hur många kastas tillbaka trots att det gått flera år. Samtidigt så hade jag nog inte väntat mig annat. Min fru och jag träffades -98 och varit tillsammans sedan dess, då 18 resp 17 år gamla började vi våran gemensamma resa.
Har gått 26 dagar sedan hon flyttade ut, 26 dagar med världens värsta bergochdalbana.
Samtidigt så våre det konstigt och jag inte kände så och mitt inre inte fyllt av kaos. Jag älskar henne och levt med henne mer än halva mitt levda liv.
@Martor o @Orlov Hmmm… jag får nästan som lite dåligt samvete när jag skriver här ibland trots att det gått tre år 
Men nu är det så att jag faktiskt inte hänger här för att jag mår dåligt utan för att jag är fascinerad av människor, deras historier och speciellt av separationer och skilsmässor. Iom min skilsmässa klev jag in i en ny värld. Den har varit jobbig att vänja sig vid men har också varit så mycket mer full av liv och känslor än det liv jag levde tidigare. Jag har kommit närmre mig själv och närmre andra. Visst har jag mått pyton länge men för mig har det hela tiden varit minst två steg framåt och max ett steg bakåt. Visst… grundtryggheten finns där kanske inte fullt ut än men jag mår bra och det har jag gjort länge. Så bli inte avskräckta av människors berättelser. Många skriver när stegen går bakåt men mellan dem går det framåt! Tappa inte hoppet om det. Ni kommer att fixa detta!
6 gillningar
Du ska såklart inte ha dåligt samvete för att du skriver här… fortfarande… du är en av dom som lyfte mitt liv… Jag är så glad att läsa hur du mår idag 
Jag bestämde mig också ganska snabbt att mitt liv är värdefullt… då tog jag också två eller tre steg fram och ibland max ett steg tillbaka… idag har jag fått fyra bamsekramar och en mysig kyss… jag har också som alltid numera haft en fin kommunikation med mitt x… så livet är trots allt väldigt fantastiskt…
Nattis…!
2 gillningar
Hej @Jane
Klart du inte skall ha dåligt samvete
Vet att sådant här tar tid, förmodligen ännu längre än vad jag tror mig veta. Samtidigt så är jag väl tillviss del glad att jag känner som jag gör, det är ju bara ett bevis på hur mycket jag värdesatt min relation till min (x) fru och fortfarande gör.
Men era berättelser som ni delar med er om att det finns något på andra sidan är en tröst när man dippar som man gör när man minst annan det.
Tycker det är fantastiskt härligt att läsa @Flodis49 inlägg och det ger inspiration och hopp om framtiden.
Så fortsätt att dela med er om er livsöden, hur ni tog er ur, men även när ni kastas tillbaka. Kunskap, lärdomar och erfarenheter är lätta saker att bära med sig viktmässigt även om det ibland kan vara dyrköpta sådana.
Men ni ger oss andra hopp och inspiration.
1 gillning
Visst är det så.
Vi har haft ett rikt liv tillsammans. Alltid tagit oss tid till varandra och kunnat prata om allt - men frågar du min ex-man idag så har vi aldrig haft roligt eller nåt gemensamt…
Såhär med lite distans så fattar jag att han ljuger för att må bättre själv. Han har klippt med alla i vårt gamla liv, förmodligen för att INGEN skulle köpa det skitsnacket.
För mig har det resulterat i att jag faktiskt föraktar honom. Han visste att han förvisso skulle såra mig genom att bryta, men jag har alltid sagt att älskar man inte varandra så ska man inte vara ett par. Hade han avslutat med det så hade jag kunnat bibehålla någon slags respekt för honon. När han istället väljer att skylla på att jag bla är tjock, otränad och tråkig och att vi aldrig haft något gemensamt eller roligt - då nedgraderar han sig till en mycket ryggradslös, svinaktig människa. Jag skulle till och med kunna dra det så långt att jag avskyr honom för det. Jag hoppas att Karma kommer och biter honom hårt i röven faktiskt.
5 gillningar
Orlov, min rekommendation är att ni ordnar ett skriftligt umgängesschema, helst i familjerättens regi. De hjälper er att diskutera och avtalet blir bindande.
Svårt att veta hur långa vistelserna bör vara för så pass små barn, det måste du känna efter själv, men det är inte ok att hon dumpar barnen på dig så fort det blir jobbigt. Hon måste inse att hon genom skilsmässan måste prioritera dem för att du inte längre gör det åt henne, pss som många pappor får lära sig efter skilsmässor. I de flesta fall går det bra.
Var också försiktig med att göra överenskommelser och avsteg. Dels för att den andre plötsligt kan få för sig att hoppa av sin del av överenskommelsen och dels för att själva frågan om avsteg kan upplevas som en press för den andra parten. Bäst är om det fungerar strikt mellan bytena. Byte precis på tid. Detta för att det blir förutsebart.
Tror jag blir galen. Pratade just igenom planering för kommande två veckor. Hon tyckte hennes första förslag, med facit i hand, blev “orättvist”. Eftersom jag ska resa bort helgen 8-10 december, måste vi göra om planeringen. Hon ska ju inte behöva “ha barnen” 2 lördag-söndag på rad. Jag nämnde hur det sett ut de senaste veckorna, med 3 eftermiddagar och ett par gånger komma hem lagom till läggning, på 3 veckor. Då är det gammal skåpmat, nu ska vi blicka framåt. Tänka på barnens bästa. Självklart tänker jag på barnens bästa, det har varit min enda motivation för att klara av veckorna som gått. Sen kontrade hon med hur det såg ut för 4 år sen, då jag jobbade 4 dar i veckan, övrig tid sov jag för lite och tillbringade resten av tiden med familjen.
Varför vill hon ha vårdnaden över huvudtaget om hon ser barnen som ett problem?
Ursäkta om låter spydig, men varför i helvete ser man det som ett problem att få ha barnen två helger i rad?
Det måste väl ändå vara barnen i centrum?
1 gillning
Det har jag också funderat på, vill hon verkligen ha delad vårdnad? Börjar tvivla på det. Åtminstone tror jag inte hon känner att hon orkar det för stunden. Tror hennes plötsliga antiinställning till varannan vecka och pro två dagar i taget, sett till barnens bästa, egentligen grundar sig i att hon inte orkar en hel vecka i stöten.
Ska försöka ta upp det med henne på ett smidigt sätt, så hon inte blir förnärmad och arg.
Det är inte så enkelt, för mig är det stora problem att ha två energistinna barn i en liten lägenhet (60m2) utan gård en hel helg ensam. Har inte råd med lekland etc. Det handlar inte om att jag inte vill vara med dem. Men det blir väldigt lätt många onödiga konflikter. Vardagskvällar är liksom vad den lägenheten klarar.
Nu minns jag inte hur gamla barn du har, men det brukar ju finnas lite större lekparker mm i stan (som inte finns på landet)
Inte här i vår lilla håla. Och lekparker är ju hell on earth Barnen gillar det inte heller så mycket. Hade jag kunnat ha kvar gården med hus, stor trädgård och mark, hade jag velat ha dem 100%.
För oss är det lite andra förhållanden. Jag bor på min 200 år gamla släktgård med trädgård, åkrar, skog. Så på vissa sätt är det enklare för mig att ha barnen. Min fru har flyttat till en enplans radhuslägenhet, på 80m2. Lekplats ca 10 meter från ytterdörren och nära till många av barnens kompisar. Fast vi för stunden inte har råd åker hon med barnen till lekland så fort det är hennes dag på en helg. Senast i lördags med alla tillbehör, hamburgare, köpa leksaker efteråt. För hennes del tror jag det är ångesthantering. Aktiviteter hela tiden för att “koppla ifrån”. Kanske orättvist av mig att utvärdera henne så, när hon gör roliga saker med barnen. Men för stunden har vi verkligen inte råd. Hon får inte en krona i inkomst nu, denna månad, och jag -2000 på grund av en massa vabbande. Sen har vi en extra hyra och en massa extrautgifter, som kommer med en skilsmässa.
Du har nog rätt i det. I början öste X leksaker och upplevelser över barnen. Ett tag kunde jag inte ha med dem på ICA, för de tjatade hål på mig om leksaker. Har lugnat sig nu - men jag tror det är någon form av kompensation för vad barnen utsätts för i och med en skilsmässa. Härligt att du kan ha kvar gården, det kommer göra att du kommer vidare snabbare.
Men jag kan sätta copy paste på det du nu upplever.
Jag tänkte att om hon ser hur dåligt jag mår, liggandes på köksgolvet i fosterställning med tårarna rinnande - då måste hon väl visa sina känslor. Tyvärr inte, iskall stod hon där. Det är någon form av skyddsmekanism tror jag - för att de ska kunna fungera så blockerar de känskorna. Det har förstört så mycket mellan oss. Lögnerna, avslöjandet och det fortsatta ljugandet och glidandet på sanningen.