Ja, otroligt omoget och grymt sätt att bete sig på. Vardagslivet innehåller kanske inte så mycket spänning och uppskattning man skulle önska, och här verkar människor reagera väldigt olika. Många ser ändå kärleken i att man hjälps åt i vardagslogistik med sömnlösa nätter, kräksjuka och kärlek till och från barnen. Och att om förälskelsen försvinner kan man isllafall försöka att hitta tillbaka och utvecklas tillsammans.
För andra verkar det inte räcka. Sorgligast av allt när det känns som ett infall bara.
Jag förstår att du är otroligt ledsen och besviken, inte minst när du en gång tidigare blivit sårad och förlåtit.
4 gillningar
Det är extra tufft att ha blivit bedragen, kämpat för att förlåta o sedan bli utsatt för samma igen.
Det skadar ens självkänsla på djupet.
Den enda tröst jag kan ge dig är att det blir bättre.
Det går sakta o man vill forcera skeendet men jag har nu landat i en acceptans av att det får ta den tid det tar.
Styrka o kärlek till dig
3 gillningar
@Orlov,
Jag har hängt här i 6 år (om drygt 2 veckor) och har läst varenda historia.
Det jag kommer skriva kommer inte att göra det lättare för dig men jag vill ändå påstå att din fru med lätthet kvalar in på topp 10-listan över skitbeteenden.
Hennes elaka, egoistiska, svinaktiga och självupptagna sätt är outstanding.
Du Orlov kvalar också in på en lista men den innehåller heroiska expartners som trots fruktansvärda beteenden från partners ändå ser till sina barns bästa.
Du är verbal och verkar otroligt vettig. Du kommer att upptäcka att det finns andra kvinnor och dessutom sådana som förtjänar din kärlek.
Jag vågar påstå att du är ett kap!
Låt det onda passera och lyft sedan på blicken och se allt det ljusa som väntar på dig!
Kärlek!
18 gillningar
Det jobbigaste med det hela är att hon ingen av gångerna tycker att hon bedragit mig, då den andra snubben inte varit orsaken till uppbrottet, menar hon. Snarare ett helt naturligt steg vidare i livet.
Tack för peppen! Blir jätteglad.
1 gillning
Igår var hon och tittade på bostaden som jag förmedlade. Fick en nyckel på plats. Bara en kreditupplysning som fattas. Pratat med barnen nu också. Dom var med och kollade på sitt nya halvtidsboende innan läggning. Den äldsta grabben blev ledsen och hade många frågor, han frågade om hur han ska göra när han saknar någon av oss. Blir tårögd när jag tänker på dom. Hade gärna undvikit allt det här. Dom känns så otroligt kloka, men samtidigt så sköra. Vill bara kramas med dom nu. Nu är prio ett att komma överens om allt och låta barnen förstå att dom har 2 fantastiska föräldrar som älskar dom.
5 gillningar
Lyssna på dem och prata med dem -MYCKET!
Skuldbelägg aldrig deras mamma (oavsett vad du tycker) det är ändå 50% av dem.
Med detta kommer man långt, men tro mig det dåliga samvetet och ångesten över att låta dem bo växelvis släpper antagligen aldrig (som jag känner det nu).
1 gillning
Är det något som vi är överens om just nu, så är det att aldrig skuldbelägga den andra inför barnen. Inget ont om varandra när barnen är närvarande.
1 gillning
Bra, det har jag och mitt ex lyckats med.
Jag tyckte det var sjukt jobbigt när barnen var ledsna, men man måste tillåta dem att sörja med. Men samtidigt hjälpa dem se alla positiva sidor. För livet slutar inte och saker o ting kan bara bli bättre! Så prata så mycket du bara kan, gråt ihop och skratta ihop. Gör planer för framtiden (och håll dem), kan vara enkla saker.
Tro mig! Med rätt inställning kommer man långt.
Idag hade årets fotografier från förskolan kommit. Känner mig tom, ingen som kommer hem som jag kan visa dom för. Fotade av den största bilden och skickade till min försvunna hustru. Ingen respons alls. På flera timmar. Fast hon skickat ett annat, kort och koncist meddelande till mig under tiden. Känns jättekonstigt.
Usch vad kallt. @Orlov
Det känns som att hon dessutom är elak? Har jag rätt? Som om det inte är nog med hur hon redan beter sig.
Förlåt att jag låter så hård. Hon har säkert goda sidor annars. Men hon vekar ju ha NOLL medkänsla nu.
Tror det mest är ångestreglering. Vill inte bli påmind om familjen i vissa situationer?
1 gillning
Ja, just det. Så är det säkert. Jag har fungerat likadant själv när jag tänker efter. Inte svarat i telefon när jag varit på “fel ställe”. (Efter att vi skilt oss men iaf.)
Du är en märklig blandning av att vara väldigt sårad OCH samtidigt insiktsfull och förstående när det gäller psyket hos den som sårar dig.
Sån har jag också varit när jag tänker efter. Det räddar en från att bli bitter. Men det orsakar också en viss självutplåning, då ens förståelse för den som skadar en knappt har någon hejd.
1 gillning
Ja, det har jag också tänkt på. Det är svårt med ambivalenta tankebanor. Varje morgon är jag fruktansvärt arg på henne, sen “mjuknar jag upp” under dagen. Hon har ju så många sidor som jag älskar och absolut inte vill vara utan. Efter alla år är hon ju den person som jag känner bäst av alla. Hon har hela livet haft återkommande ångest i perioder, vilket gjort att hon utvecklat ett stort intresse för psykologi. Hennes absoluta favoritsamtalsämne är hantering och förståelse kring psykisk ohälsa. Så är det något jag tror mig förstå mig på, hyfsat i alla fall, är det hennes ångesttillstånd.
1 gillning
Något som jag har svårt att förstå, hon säger att jag borde fattat att hon vill skiljas. Dels för att hon under de sällsynta gångerna vi bråkat, någon gång sagt i affekt: blir det ingen ändring på det här kommer jag inte orka i längden. Typ 6 månader mellan gångerna hon uttryckt sig så, och bara när hon redan varit arg när det kommit till tals. Jag tycker inte det är särskilt konstruktivt att ta upp problem mellan oss när man redan eldat upp sig över något och är arg. Sen har hon nu efter separationen sagt det som jag inte blir klok på: “det har inte varit mitt ansvar att vara din pedagog, du borde ha fattat”.
Jag tycker att det är jätteviktigt att förstå varandra, och vara tydliga mot varandra när något inte stämmer.
1 gillning
Tror att det kokar ner i det som är för så många andra, kommunikationen.
Efter att jag och min fru har pratat ut, verkligen pratat ut så inser både hon och jag att vår kommunikation var betydligt sämre än vi båda trodde.
Vi har alltid ansett att vi har haft en bra kommunikation, många som sett oss har alltid tyckt att vi har varit väldigt samspelta i allt. Men vi inser att under tiden som gått har våran kommunikation försämrat istället för att utvecklas, där irritation och ibland frustration har tagit överhand.
Vi hade samma diskussion, där hon ansåg att hon hade sagt till och hintat om det, i en situation för något år sedan under en hätsk argumentation. Jag hade absolut inte uppfattat det på det sättet.
Det jag mest tar med mig från detta är just vikten av kommunikation, och att hela tiden försöka utveckla den och bli bättre på det.
1 gillning
Rätt, och detta kan aldrig nog tydligt understrykas.
Cirka 100% av alla förhållanden som går i stöpet gör det pga bristande kommunikation.
Då menar jag inte vardagskommunikation utan den djupare och svårare varianten där man ibland måste sätta upp ett eget frågebatteri för att förstå vad som felar.
I ett förhållande med ypperlig kommunikation fångas allt upp och ventileras innan det blivit ett problem. Gäller även på en arbetsplats.
Sen säger jag inte att kommunikation löser allt och det hela ändå kan utmynna i att man separerar men i alltför många förhållanden får problemen gro och växa tills dom ibland blivit övermäktiga för att man inte kommunicerar på ett sunt sätt.
- Kommunikation (brist på)
- Bekräftelse (ge och ta)
- Ödmjukhet (brist på)
Topp tre listan på varför vi separerar. Följder som otrohet och lögner är bara konsekvenser av ovanstående.
3 gillningar
Du har säkerligen rätt om kommunikationen. Jag har aldrig varit missnöjd över bristande kommunikation mellan oss, men det har troligtvis min fru varit. Och det kan säkert förklara otrohet och lögner, men inte försvara.
Jag har varit så lycklig i vårt familjeliv, mycket aktiviteter, resor, hemmamys. Tänkt att det är en fas i livet då störst fokus ligger på barnen. En hektisk men på många sätt givande period. Trott att vi blivit mer sammansvetsade av ha klarat det galant för det mesta. Nu vet jag att min fru inte delat mina tankar, har fortfarande svårt att acceptera det.
Hög igenkänningsfaktor på det. Jag har också varit så lycklig i familjelivet, vilket nog också i mitt fall gett näring till kärleken till min man. Jag har uppfattat honom som lycklig också. Nu visar det sig att han tyckt och tänkt en massa saker som jag överhuvudtaget inte uppfattat. Jag vet inte om det är efterhandskonstruktion eller sant. Men just den biten hör till det svåraste att smälta.
Dels kan jag inte riktigt känna igen det han säger. Och dels ger det en väldigt plågsam känsla av att jag hade kunnat göra något annorlunda, iallafall om jag förstått.
Kanske ett sätt att skjuta över lite skuld på andra parten?
6 gillningar
Hej @Orlov. Jag har mitt eget helvete med Försäkringskassan just nu, så jag har missat lite i din tråd. Såg några bitar som gällde dina barn och hennes ovilja att ställa upp som förälder. Får jag lov att ge dig ännu ett gott råd? Den här damen kan inte hanteras med silkesvantar. Låt mig förklara. Min ex-hustru levde precis som din i sin egen värld, och varje detalj du beskriver är exakt lik den sits jag hade. Det kom till en dag då hon inte höll ett löfte om att hämta vår dotter på förskolan, och jag befann mig på annan ort vid tillfället. (Eller på väg till om jag inte minns fel). Jag fick ringa min kund, be om att få boka om mitt besök och ta mig åter till hemorten så fort som möjligt. Exet hade gjort sig oanträffbar. Förmodligen hade hon druckit för mycket och festat hela natten innan.
Vad gjorde jag då? Jag bestämde mig för att jag var mitt barns garanti för ett gott föräldraskap. Jag slutade bry mig om mitt ex kunde eller inte kunde ställa upp. Jag valde att tolka mig själv som ensamstående förälder och slutade helt enkelt att fråga henne om hon “kunde ställa upp”, “när kommer du?”, “när ska du träffa din dotter nästa gång?”.
Jag räknade inte med henne i ekvationen längre. Sen fick det vara upp till henne att höra av sig och ta sitt ansvar kring vår dotter. Det blev en avsevärd mental skillnad för egen del. Hon fanns inte längre i mitt medvetande som f d vän, älskarinna, bästa vän, fru, förälder. Allt hon stått för var dött och det var nu upp till henne att bevisa för mig, för sitt barn, för omgivningen (och slutligen tingsrätten) varför hon skulle vara förälder till vårt barn. När jag läser din story, och om du hade velat, ser jag tecken på att detta faktiskt är en förälder som inte i nuläget borde ha hand om sina barn i någon större utsträckning. I det korta perspektivet. Men, genom att du börjar bete dig som om hon inte längre existerade, är det upp till henne att vakna upp. Det är inte din roll att söka upp henne, blidka henne, eller på något sätt försöka förändra henne.
Det svåra är när du sitter med henne och som du skriver, ändå verkar ha vettiga diskussioner. Här måste du använda det pragmatiska vapnet och tala om för henne precis det jag skrev ovanför. Att du inte kan lita på henne som förälder och att du undrar kring vad hon egentligen vill. Bara en sådan sak att hon jobbar över så mycket, kan faktiskt leda till att hon t ex egentligen borde ha ett umgänge med sina barn som passar hennes arbetstider och att du är boendeförälder. Jag säger inte att det måste bli så, men du måste kanske spela lite teater av att du är lite tuffare i situationen som uppstått och det du är ute efter är en fullt medveten reaktion.
Den enda fråga du måste ställa dig är: Vad blir bra för mina barn i den här situationen? Utgå från det som är, inte det som inte är.
1 gillning