Mobilen förstör många äktenskap. Wordfeud förstörde mitt. Inte för att mitt äktenskap var bra för mig att hålla liv i. Men det känns ändå skrämmande att tänka på vilken makt telefonen fick. Vill skaka liv i din fru, väcka henne, få henne att se sig själv utifrån. Kanske hon ändå väljer samma bana. Men då har hon iaf sett.
Sms-ade tidigare idag. Skrev att hon borde komma hem och vaba, och inte känna ett större ansvar gentemot sitt jobb, med icke fungerande ledning (kommunalt anställd), än mot barnen.
Bara för att hon sagt i tisdags att hon kan jobba på fredag, och är typ själv på kontoret, är det helt omöjligt att lösa. Som att hon inte har en chef som ansvarar för verksamheten och har betalt för att göra det.
Aldrig mer ett förhållande med en socionom med större ansvar gentemot sina klienter, än mot sin familj (är själv nästan socionom, ett års studier kvar, men tappade motivationen helt).
Inget svar än, 1,5 timme senare.
1 gillning
Det blir bra med växelvist boende, då måste hon ta 50% ansvar för allt (du också). Det är nog ett hårt uppvaknande för många när man verkligen upptäcker vad den andre parten har haft för uppgifter i förhållandet.
Vad du gör. Gå inte med att vabba åt henne när ni väl har delat upp!
2 gillningar
Ja, det ska mest bli skönt när hon skaffar eget boende. Känns lite orättvist, men ohyggligt bra att gården vi bor på är min personliga egendom. Skulle aldrig kunna lösa ut 120 hektar jordbruksfastighet.
2 gillningar
Nu blir det storstädning/röjning ett tag framöver. Musik och spontandans med barnen ingår såklart. Lite tungt att min favoritlåt när jag är lite nere, pale blue eyes, med velvet underground, handlar om en snubbe som har en affär med en gift kvinna.
Upptäckte nu att det jag behöver är movin on up, med primal scream. Lyllos mig som hade ungdomsåren på 90-talet.
Jag är glad att vår gård bara var 36 hektar, så jag hade råd att lösa ut x:et 
1 gillning
Denna brukar jag köra mycket nu
1 gillning
Värsta skitdagen på länge. Konstant ilska som ligger och pyr. Tur att det funkar att aktivera barnen med “tråksysslor”. Dom tycker det är roligast i världen att moppa köksgolvet just nu.
Arg och sviken. Vill skrika och förstöra. Vill såra och aldrig mer ha kontakt, med den som jag nyligen delade framtid, nutid och dåtid med.
Kräver ärlighet och föräldraansvar, får ingen respons. Hon har ju kommit på att det är för lite spänning i hennes liv, så jag måste backa och låta henne hitta sig själv igen. Kosta vad det kosta vill. Har aldrig varit så här arg på någon förut.
Vi pratade nyss en snabbis, hon lovade att ställa upp på mig när jag ska på en svensexa och när jag ska åka till Idre en helg inom en snar framtid. Känns tryggt att hon kan tänka sig offra det för min skull. Vara med barnen 4 dagar på 3 veckor. Det skulle mer än fördubbla deras tid tillsammans, sett till de gångna 3 veckorna. Får det att låta som att hon ställer upp för mig. Men inte när jag bönar och ber och håller på att rasa sönder. Då är jobbet och klienterna viktigare. Fan vilken feg och självisk människa jag på något sätt blev förälskad i. Saknar henne så, men nu är det definitivt över, även från mitt håll.
2 gillningar
Då var min välbehövlig sömn förstörd för inatt också. Vet att jag är orättvis nu, och att hon hade goda avsikter, men… för en gång skull somnade jag när jag nattade barnen. Kände det så fort vi lade oss och lyssnade på godnattkvarten via SR-appen. Behöver sömnen så mycket just nu.
Vaknar med ett ryck, telefonen ringer. Det är hon. För två veckor sen hade samtalet betytt allt. Räddat kvällen en smula. Hon frågade om barnen sover. Kl 20:20, då brukar dom sova. Ja, svarade jag, lagom nyvaken-butter. Då provar jag ringa i morgon, sade hon. Okej, svarade jag och lade på.
Nu är jag klarvaken, och hjärnan jobbar på högvarv. Har aldrig känt mig så svår att tycka om som nu. Blivit enkelspårig och upprepande när jag pratar med frun, osocial gentemot kollegor. Osar förtvivlan och ilska om vartannat. Har sämre tålamod när barnen bråkar med varandra. Tur jag har fina föräldrar, som orkar med mig och världens finaste vän, som växer för var dag som går.
I morgon funderar jag att ringa min faster och fråga om hon kan be en bön för mig. Vet att hon brukar det, när det varit tufft av olika anledningar. Som barn var det ofta en tröst för mig, att be till Gud. Som vuxen känns det inte äkta, som att jag bara vänder mig till gud vid problem och ignorerar i övrigt. Växte upp med frireligiösa föräldrar, men det har jag aldrig varit en del av sen barnsben. Men det värmer alltid då min faster berättar att hon bett för mig. Eller så är jag bara ute efter hennes sympati och någon att prata med. Svårt att rannsaka sig själv då man krisar.
Är det ens möjligt att se Wordfeud som den faktiska anledningen till att ditt äktenskap dog ut?
Jag började chatta med en gubbe där. I efterhand fattar jag ju varför jag gjorde det. Äktenskapet var inte bra och jag behövde få prata. Men när jag tvivlat som mest har jag tänkt att utan internet skulle familjen vara hel ännu.
Alltså, jag förstår nog inte riktigt hur du menar här… menar du att “gubben” som du började chatta med var anledning till att ditt äktenskap nu är över? Eller, vad menar du annars?
Det finns 1000 anledningar till att jag skilde mig. Men när jag klandrat mig själv för saken så har jag gått wordfeud och internet-spåret. Jag chattade inte bara med en gubbe där, utan med TRE. Ville inte vara otrogen, men sett i backspegeln kan nog chattande vara värre än fysisk otrohet. Det var inga oskyldiga band jag skapade där, jag sögs in med hela själen.
Första gubben började jag också maila med och vi ringde några gånger. Vi bröt sen när han propsade på att träffas i verkligheten.
Andra gubben var journalist och skickade meddelanden till mig i sina poddar och program. Vi bröt när han propsade på att vi skulle ses i verkligheten PLUS gifta oss.
När jag började chatta med tredje gubben så fattade jag genast att jag måste skilja mig. Kände redan första dagen att nej skit, nu sugs jag in igen. Och förstod att jag kommer att leva livet ut i denna semi-värld, i detta limbo, vakuum, om jag fortsätter att vara gift. Några veckor senare var pappren inlämnade. Jag fortsatte att chatta med “tredje gubben” genom hela processen och när jag varit skild i ett halvt år så träffades vi. Och vi har setts en gång i månaden sen det nu. Behövde tvinga mig ut i verkligheten, ur chatteriet.
Bakvägen ut ur äktenskapet på nåt sätt.
1 gillning
Inget att våndas eller skämmas för. Jag känner själv igen delar av detta.
När man mår dåligt och känner sig åsidosatt och missförstådd är steget inte långt att smyga på nätet för att se om man kan få svar på sina frågor där. Det många dock missar - inklusive undertecknad - är att man inte förstår att man inte hade hamnat där om man var lycklig i sitt förhållande så förr eller senare kommer smällen.
2 gillningar
Min man kände till de här chattarna och gubbarnas signaturer är slang-uttryck i vår relation fortfarande. Men han ville aldrig prata ordentligt om dem, fast jag försökte flera gånger. Han ville sällan diskutera överlag. Så jag vägde hela tiden rätt eller fel. Tiga med min man eller fortsätta skrIva och se vad som händer.
Jag skäms inte och ångrar mig inte heller, för jag förstår mina val idag.
Men att tänka tillbaka på chattarna väcker ändå olustiga känslor också. Som att jag själv inte fattade hur pass otrogen jag var.
Eller uppspjälkt. Jag var uppspjälkt.
1 gillning
Skön lättnad. Vaknade i morse och kände att nu får det vara nog. Står inte ut med att behöva ha så här mycket kontakt med någon jag är så arg och besviken på, och samtidigt bli påmind om mina känslor för henne, varje gång hon smyger med telefonen, sover borta på hemlig plats och vägrar prata om det som är viktigt för mig. Typ hennes övergivande av barnen, under min värsta kris någonsin, hennes hemliga liv, som nog började innan hon bröt upp. Var väldigt avvikande och snäsig mot mig veckan innan, och var sällan hemma då också.
Jag satte mig och ringde ett samtal till en barndomsvän, som är en klassisk många järn i elden, landsbygds-småföretagare. Frågade om tips på bostad till min fru. Blev erbjuden en radhus-hyrestrea på 80m2. Inte ute på marknaden än. Inflytt när hon vill. Känner mig färdig med henne för stunden och oerhört lättad.
7 gillningar
Ödets ironi. Svärfar håller på att renovera ett gammalt hus. På vinden sitter en massa 100år gamla tidningar fastklistrade på insidan av väggarna. Igår när han höll på att riva där, kom det fram en gammal dödsannons med mitt namn. Inget vanligt namn heller, en hitta.se-sökning visar på tre personer i Sverige idag, med samma för och efternamn. Avsked till en del av familjen, jag nu kommer missa? Nu är jag inte speciellt vidskeplig, tyckte det var ett lite “roligt” sammanträffande.
2 gillningar
Nu har det gått tre veckor, ingen lång tid alls. Men jag är så frustrerad över att jag inte kan släppa alla hennes hemligheter. Känner mig kränkt, sårad, övergiven, bortvald. Borde kanske köpa hennes förklaring, att vi inte prioriterat oss, utan bara barnen, och nu är hennes känslor för mig bortom all räddning. Försöker tänka att det vore bästa förhållningssättet, för att komma stärkt ur den här krisen. Alltså acceptera det lilla hon säger och försöka vara föräldrar ihop, på varsitt håll.
Det känns omöjligt just nu. Grubblar och grubblar. rSå här ser min enda logiska sanning ut just nu: min fru har under x antal veckor haft “oskyldig” kontakt med någon, som är intresserad av henne. Hon känner sig mer levande än på länge. Vet att hon under ett antal veckor fått många meddelanden på sin jobbtelefon, även sent på fredags- och lördagskvällar. Även när vi suttit ner tillsammans, sovande barn, och smuttat på ett glas, har hon fastnat i jobbtelefonen. Sade att det var en klient som inte mår bra. När hon, allt oftare i slutet, gått ut på krogen en helgkväll, åkt sent hemifrån, har det varit jätteviktigt att jobbtelefonen skulle med. Vill vara anträffbar sade hon. Fast hon skulle dricka alkohol. Därav har hon under en tid haft svår ångest, inte vetat vad hon håller på med. De sista 1-2 veckorna innan uppbrottet har hennes ångest varit jättestor och gjort allt för att undvika mig. Kvällen innan hon bröt upp, vet jag inte när hon kom hem. Låg och sov i sängen då jag vaknade, men vet att hon kom sent. Nu anser hon sig inte ha några skyldigheter gentemot mig längre, jag tycker allt känns så omoget och respektlöst. Kan inte sluta tänka på det hela. Det enda hon sagt om min vånda är att hon upptäckt att hon behöver mer spänning, sexuellt, än vad vi haft de senaste åren. Sen locket på. Lika dant förra gången hon lämnade mig för 8år sen. Locket på, fast jag vet att hon bröt upp med mig då efter att ha träffat en annan på en utekväll med kollegorna. Då ville hon komma tillbaka, och har av “misstag” fått höra att hon lade ner den romansen för att han inte kunde tänka sig ha katt, och han skulle tillbringa en stor del av kommande år i Liberia, något hjälpprojekt. Dum som jag var, lät jag allt bero, och tog henne tillbaka med öppna armar. Var värt allt, med tanke på våra fina barn, men katastrof för min självkänsla, då allt upprepas igen.
3 veckor är så liten tid och för mig har det gått ett år
Och det blir bättre.Jag har funderat mycket jag också och som i ditt fall var det en till i vår äktenskap för 8 år sedan men inget erkännande då.
Mitt ex erkände för ett år sedan efter ett halvår av mycket sms och telesamtal och jag kände då och förra gången på magkänslan.Mitt ex lämna mig för en 23 år yngre tjej efter vi har levt ihop i 37 år och 4 barn.
1 gillning
Tack för att du tar dig tid att svara. Mår så dåligt just nu, och vet inte hur jag ska hantera det.