Så försöker jag också intala mig. Att hon just radarsöker (passande begrepp).
2 gillningar
Idag känner jag bara ilska. Vill så gärna säga till min fru att så länge hon behandlar mig utan respekt, som skit, vill jag inte ha någon kontakt med henne. Vill berätta att hon beter sig som en omogen tonåring. Jag vill såra henne på djupet, jag vill att hon aldrig mer ska få vara utan ångest.
Tur att barnen finns som bromskloss. Vi måste ju sätta dom först, vilka konflikter vi än har, och troligtvis är det jag som skulle må sämst av det i längden, inbillar jag mig. Eller så skulle det kännas oerhört skönt, jag vet varken ut eller in längre. Samtidigt skulle jag stå där med öppna armar om hon ville komma tillbaka. Borde inte men skulle absolut.
Det här låter som en vettig strategi. Du måste börja inse att hon är förlorad så alla dessa “kom tillbaka” SMS förlänger bara pinan. Även om det är svårt och låter övermäktigt så är det just detta man måste göra; ställa känslorna och sorgen åt sidan och planera för ett liv utan sitt ex.
Ingen av er mår bra att befinna sig i denna karusell men den som mår sämst är du så du har mest att vinna på att ni kommer igenom separationen så snabbt som möjligt. Att läsa sig till om praktiska detaljer, hänga på forum(!), prata med banken osv. är typiska saker som man kan fördriva tiden med. Tänka rationellt och inte emotionellt. I och med detta får man också ett mentalt försprång till den andre; hon befinner sig bara i ett slags rus och struntar i allt som de facto måste fixas innan separationen är klar och tar man ett rejält försprång här och hon inser att man redan har börjat skissa upp för hur ens nya liv ska se ut medan hon bara lallar på med sin nya flamma så kan du vara säker på att hon plötsligt får en kalldusch och skärper sig. Om inte annat så fattar hon att hennes obligationer som mamma inte försvinner eller kan viftas bort och att kanske att barnen mår dåligt i den här soppan.
Jag vet själv att tiden som man lever i ovisshet om vad hon egentligen håller på med och vill/behöver bevisa detta är jobbig och dränerar en ordentligt på både kraft och tid. I ditt fall verkar det tveklöst att det finns en annan och konkreta bevis kanske inte behövs. Beteendet i sig är skäl nog att skjuta ut sig.
1 gillning
Det verkar som att mina metoder får lite medhåll här 
Inte för att det är ändamålet att söka bekräftelse för egen del. Jag har i praktiken stöttat X antal individer genom företrädesvis vårdnadstvister och så att säga skruvat lite i skallen på folk först, för att få dem på rätt spår så fort som möjligt.
Det svåraste i början är att inte agera på känslorna man bär på. Det är faktiskt ganska intressant att veta att när man forskat på förälskelse genom att skanna hjärnan, då har man sett att vissa områden i hjärnbarken aktiveras. Man kan se förälskelsen på bild! Samma forskare har även forskat på var hat syns i hjärnan. Det behöver inte betyda att det är ett uttalat hat i ordet bemärkelse, utan det kan ge sig andra uttryck som att vilja hämnas, ge igen, tycka illa om. D v s olika grader av hat.
Det intressanta är att det är samma områden i hjärnan som syns vid MR-skanning, vid kärlek som hat. Vid förälskelse agerar man inte rationellt då vissa områden i pannloben, där det logiska centrumet sitter, helt enkelt slåss ut. När man hatar är det inte samma områden som slåss ut, utan hjärnan börjar istället agera på de känslocentrum som syns på bild för både kärlek och hat.
Det kan ju vara bra att känna till att man faktiskt inte är medveten om dessa impulsstyrda beteenden. Det är helt enkelt hjärnan som styr oss i kärlek och hat. Kroppen är i det fallet enbart ett redskap för vad hjärnan “vill” och du är bara passagerare.
Detta insåg jag tidigt och tänkte att jaha, om nu hjärnan vill att jag ska göra på ett visst vis, då måste jag själv sätta mig som pilot där uppe på hjärnkontoret och köra den här kärran som är jag. Det är detta jag menar med att genom pragmatiska tankar få kontroll över känslolivet. I början blir det nästan som i gamla Kalle Anka-filmer där det sitter en ängel på höger axel och en djävul på vänster. Vem ska vinna över vem? Det är det bara du som bestämmer! 
5 gillningar
Tack! Ja det är en vettig strategi. Har provat den på ett antal individer i olika situationer gällande separationer och vårdnadstvister, företrädesvis den senare. Jag har genom att styra folk mot pragmatik fått dem att sluta agera irrationellt, och istället ta kontrollen över sin egen sits. Den andra personens sits är för det första inte möjlig att råda över. För det andra är det absolut nödvändigt att klippa känslorna för att inte barnen ska hamna i kläm.
Det kan låta känslokallt för många att inta den här hållningen. Den allra vanligaste problematiken jag sett är att folk oavsett kön vill försöka förändra den andra personen. Min första fråga har alltid varit; Om du inte lyckades med det under er relation, hur ska du då lyckas med det med ännu sämre förutsättningar?
Den frågan är hemsk att få som mottagare, en käftsmäll, men en nödvändig sådan. Bakom frågan finns likväl en kärlekstanke från min sida. Jag är aldrig ute efter att såra någon med mina frågor, som oftast uppfattas som rakt på sak, tuffa, totaljobbiga och stenhårda. Efter ett antal år med metoderna har jag fått massor med kärlek tillbaka där människor tackat mig för att ha valt en hård väg för dem i början. Man kan sitta och tjafsa med och om sitt ex om man vill, men man kan också börja leva direkt.
3 gillningar
Jag ska verkligen försöka att lägga känslorna åt sidan och fokusera på att lösa allt praktiskt. Som det känns just nu, så har den lille röda axelryttaren ett jätteövertag. Varit arg hela dagen, och återkommer hela tiden till hur jag ska formulera mig nästa gång vi pratar. Ska göra ett försök att tänka mer på barnen och min vardag. Framför allt så vill jag hålla vår överenskommelse om en tjafsfri bodelning.
Det är komplicerat det där med känslor, och kraftfullt upptäcker jag. Två veckor med tre timmars nätter, ändå är jag piggare än på länge.
1 gillning
Det här med att inte låta sorgen och känslorna styra en när det är en svår process man ska gå igenom låter enkelt men är det inte om man inte har denna förmåga.
Att handla rationellt är A och O.
Tänk så här: du kommer till en olycksplats och ser skadade människor lida och många är i stort behov av hjälp. I ett sånt läge måste man kunna koppla bort känslor som skräck och rädsla och bara tänka rationellt; strukturera upp i vilken ordning man ska hjälpa och vilka hjälpinsatser som behövs för olika individer. Stänga av allt annat. Slå på autopiloten.
Det chocktillstånd man befinner sig i när man konfrontrerar en separation påminner mycket om detta och här måste man försöka framkalla lite av en utomkroppsupplevelse för att strukturera upp insatserna eftersom det är en själv man ska försöka rädda.
Tänk mindre på hur “olyckan” uppstod och mer på hur man kommer vidare. Dra ett streck. Jag är här och ska dit. Ignorera orsakerna helt. Sorgen får komma senare.
Det låter känslokallt och är det också men i det här läget finns inget utrymme för att låta känslorna styra för då kommer man inte en millimeter framåt. Mera troligt bakåt.
Precis som @zap71 skriver så är slaget förlorat och man kommer inte att kunna förändra den andres beslut eller inställning, det här är nåt som vuxit fram under en längre tid och skadan är i princip irreparabel. Den insikten måste man börja med. Och acceptera.
Lägg krutet på andra saker som berör praktiska saker och sitt eget mående; barnen, bostadsfrågan, ekonomin, sociala umgängen. Med mera. Visserligen svåra men ändå greppbara frågor där man i många fall kan läsa sig till vad som gäller.
Men man är ju ingen übermänniska och mitt i smeten ska man då ändå försöka sköta sitt jobb och ge barnen den omsorg dom behöver. En tredje part som hejar på sitt ex kan också bli en stor och jobbig kraft att behöva jobba mot.
Ingen säger att detta är lätt.
Skit i ditt ex! Så mycket det bara är möjligt och lägg ner tiden och energin att försöka skapa ett nytt liv utan honom/henne.
4 gillningar
Ska verkligen försöka strunta i henne. Jättesvårt, inte lyckats något vidare idag. Tänker klippa känslor när vi pratar och bara försöka lösa det praktiska sakerna och barnumgänget. Minst 5 timmar träning i veckan ska jag prioritera. Nu har jag bra förutsättningar på Vasaloppet under 6 timmar i vinter, inbillar jag mig. Sen ska jag spendera mer tid med fina vänner. Igår kväll åkte jag till världens finaste par och sov, när ångesten blev för stor och min fru lämnade barn i morse. Sen ska jag och barnen fånga vintern på allvar i år.! Framförallt ska utflyttning, uppdelning och bankärenden gå fort.
2 gillningar
Bra plan @Orlov
Allt är myrsteg i början. Ändå är ett steg ett steg, om än små. Du har många som skriver till dig här och försöker uppmuntra dig. Håll ut!
Bra kämpa på 
Sitter och försöker komma på detaljer som kommer bli positiva med en skilsmässa. Nackdelarna har fortfarande ett stadigt övertag, men följande positiva förändringar ser jag fram mot:
Återgång till normala middagstider. Min fru tror barnen löper amok om dom inte får middag kl 16. Nu äter vi mellan 17-18 i fortsättningen.
Det sköna syntetiska täcket kommer in igen. Inget mer överdrivet Naturskyddsföreningen-propaganda.
Min espressomaskin får åter plats i köket.
Mer tid för träning, slöjdande, biodling, odling. Jag och barnen ska slå nytt rekord i pumpa-odling nästa år och jag ska försöka simma oftare.
Lättare att besöka vänner i andra delar av landet.
Ingen sopkorg i badrummet, som jag inte använder, men bara jag tömmer.
Mer tid att läsa, som jag nästan slutat helt med efter barnens intåg.
Kanske fånigt, men det funkar hyfsat för att hålla bort ångest en stund.
20 gillningar
Så tänkvärt skrivet som alltid.
I hur vi älskade våra x var jag din tvilling.
Och gift med samma man (läs pojke)
Dumstrut på för min del. Den får man gratis tredje gången man blir bedragen om man förlåtit två gånger innan. 
I kväll är jag bitter…
3 gillningar
Försöker tänka rationellt. Jättesvårt när man mår som en påse skit. Vill så gärna att min fru ska höra av sig, och jag vill avfärda henne med att du varit så respektlöst svinig mot mig, så jag vill inte prata med dig just nu. Känner mig barnslig.
Denna vecka har vi delat upp kvällar med barnen, på hennes intiativ. Igår hämtade jag barnen och hade ansvar över kvällen. Hon skulle komma hem och åka bort igen då barnen lagt sig. Kl 17 skickade jag ett sms och frågade om hon kommer hem snart, för barnens skull. Inget svar och ingen kom hem. Kl 20 ringde hon, barnen sov. Jag svarade inte. Blev lite sms-kontakt. Hon hade glömt att hon sagt att hon skulle vara hemma till läggning.
Ikväll ska hon ta ansvar för kvällen med barnen. Helst tror jag hon vill att jag åker bort. Har bara ett alternativ på övernattning, där kan jag ju inte sova, mitt i nyinflyttning till hus och bröllopsplanering, 3-4 nätter i veckan. Åk till din mamma säger hon, bara tanken ger mig ångestpåslag.
Varför ska du åka om du inte har något att åka till? Du kan väl leva ditt vanliga liv medan hon tar hand om barnen?
Om hon lagar middag kl 16 så kan ju du laga middag kl 17-18. Det gör ju inget om det är något riktigt gott, eller något som du gillar och inte hon. Stekta njurar till exempel 
Om barnen vill prata med dig så svarar du dem men lockar inte in dem i diskussioner om de inte tar initiativ själva. Henne ignorerar du förutom direkta frågor. Direkta frågor svaras med fördel “Hur menar du nu?” om hon är konfliktsökande. Nappa inte på beten.
1 gillning
Vadå glömde???
Försök bestäm nåt som kan funka för DIG så att du slipper att sitta o vänta på att prinsessan ska behaga dyka upp!
Hon vet precis vart hon har dig o spelar barn-kortet som om du är ett piano.
De kvällar du ska ha ansvar för barnen är det väl bäst om hon får hålla sig borta helt?
Och hur jobbigt det än känns så åk till din mamma lr ta in på hotell (om ekonomin tillåter förstås) de kvällar hon ska ha barnen.
Att samsas under samma tak i den situation du är i just nu jämställer jag med psykisk tortyr.
Styrkekram
Ja, jag börjar komma fram till att det är bäst att åka bort på hennes kvällar. Vi bråkar inte särskilt mycket. Jag har slutat fråga om hennes hemliga liv. Kan vara riktigt trevligt med hennes närvaro, så länge barnen är närvarande. När dom sover blir det dock outhärdligt. Klarar inte av hennes smygande med telefonen. Ständigt skrivande till någon med stenkoll på vart jag befinner mig, så jag inte ska råka se. Våra ensamsamtal väcker också mycket ångestkänslor hos oss båda. Igår var det dock barnen som väntade på henne. Dom dukade bordet och bråkade om vem som skulle sitta bredvid mamma.
I morgon ska hon på en husvisning. Hennes pappa har lovat att köpa ett hus. Där har dock hon beklagat sig för mig över grannarna. Ett par vi är halvbekanta med, som har barn i samma åldrar som våra. Hon tycker inte det blir tillräckligt privat då.
Fast jag älskar henne, ska det bli otroligt skönt när hon flyttar.
Ikväll blir det dock jag som hämtar på förskola och fixar middag på hennes kväll. Vet inte när hon kommer hem. Återupptagna studier efter ett års uppehåll med +10 mil pendling. Och i helgen blir det bara jag hemma, då ska hon resa bort på en möhippa. Om jag påpekar att hon är borta mycket och smiter från föräldraansvaret, kontrar hon med att hon tog ett större ansvar när minstingen var nyfödd, och att jag snart, om tre veckor, ska åka till fjällen över en helg.
Då man läst om hur andras partners betett sig så hör din fru till de värsta @Orlov
Tänk på det när du anpassar dig och älskar henne. Jag vet hur fixerad man kan vara. Men det är nåt sjukt med mänskor, ju mer illa man blir behandlad desto mer fixerad blir man vid den som behandlar… Du måste igenom en uppslitande frigörelseprocess från henne. Det är svårt och man är beredd att lura sig själv närsomhelst, att det är ju inte så farligt det som hänt.
Men om du lyckas ta dig igenom det så är du verkligen fri sen. På ett sätt som är svårt att föreställa sig när man är inne i det värsta.
För vad är kärlek enligt dig? Att älska sin matte ovillkorligt, som en liten hund? Eller är det två mänskor som behandlar varandra med respekt?
Det är förstås en annan sak om hon verkligen ångrar sig, ber om förlåtelse och inser vidden av vad hon gjort och hur du och barnen mått. Men det visar hon inga tecken på och hennes “konto” åker mer och mer på minus.
Ömsesidig respekt hoppas och tror jag verkligen har funnits mellan oss. Fram tills nyligen då hon insett att det krävs mer spänning och frihet för att hon ska må bra och känna igen sig själv. Någon form av kris går hon i alla fall genom nu. Har jättesvårt att se på henne som i grunden självisk och respektlös, men just nu tycker jag det fullt ut.
1 gillning
Ja till livet hör ju också att man blir hemsk och motsägelsefull ibland. Och att man ska kunna förlåta och gå vidare.
Jag skulle nog också kunna framställas som din fru om man belyste mig med den ficklampan, nu när jag tänker efter.
Ja. Det är en kris.
Men håller den på för länge, så…
Svårt att veta!
Du går igenom en mycket jobbig process som kan ta allt mellan några veckor till några månader och du bör läsa på vilka mekanismer det är som jobbar på där inne i kupan.
Du kommer att känna både ilska, ångest, uppgivenhet, gråt, saknad, ängslan, oro och allt som hör till en normal sorgeprocess.
Det vikitga är att man är beredd på det och förstår att det här är naturliga reaktioner som måste processas, finns inga genvägar.
Eller jo, vissa försöker döva detta med sprit eller tabletter och tror att det är en lösning eller genväg men det är en ännu sämre lösning. Bäst är att låta det få ta den tid det tar.
Under tiden kan man försöka fokusera på annat - träna kanske - eller ha en bra lyssnare som kan vara ett moraliskt stöd. Det kommer man långt med.
Skriva ner sina tankar är också en bra terapi - även om man inte låter någon läsa det.
Hämnd - i alla dess former är däremot ingen bra lösning när man befinner sig i affekt.
Försök hitta bra saker som du har skrivit om. I mitt fall så kan jag nu lämna kniven i smöret när det ställs in i kylen. Hatten på tandkrämstuben är alltid på plats. Inga lampor står och brinner eller dörrar lämnas olåsta hela dagarna.
Jag kan sätta upp saker på kylskåpet osv. Små ljuspunkter som tillsammans ger positivitet.
Eftersom du med all tydlighet målat upp henne som elak och oresonabel bör det gå snabbt att intala dig själv att du mår bäst av att avskärmas från henne så mycket som möjligt.