[quote=“nizzehult, post:21, topic:6868”]
Sen måste man intala sig själv om att det inte är enbart den enes eller andres fel att man hamnat i denna situation, hade allt varit tio-top så hade allt flutit på som vanligt och risken för dikeskörning hade varit minimal. Som i de flesta spearationer handlar det om att en eller båda inte kraftfullt nog adresserade eller tog tag i problemet när de första tecknen på att man vill lämna sin partner dök upp. [/quote]
Självklart finns det fel i alla förhållanden. Inga människor är perfekta och det går upp och ner om man lever ihop i många år. Att ta sig rätt till otrohet istället för att prata med sin partner beror aldrig enligt min mening på den bedragne. Skulden och skammen för den ska endast bäras av den som varit otrogen.
Så det du skriver är nog en sanning med modifikation som jag ser det. Ordspråket “det är inte ens fel när två träter” är inte applicerbart på otrohet. Läser ibland en blogg som heter “separation.se” där relationscoach Michael Larsen skriver en del kloka ord och det var en stor sten som föll från mig när jag läste nedanstående för det gjorde min situation begriplig:
Ur separation.se, relationscach Michael Larsen 161215:
“Jag får ofta höra att det måste vara något som är fel i relationen om det uppstår otrohet. Att det är två i förhållandet som bär ansvaret. Som jag ser det är det en förenkling av verkligheten. Det är inte alltid så det ser ut! Det finns personer med så pass stark bekräftelsehunger att de kliver utanför gränserna även om relationen är bra. En otrohet är en direkt attack på jagidentieten och självkänslan.”
Har det gått så långt som till otrohet så har den parten gått rejält för långt, så är det. Men det hela har ju börjat på en mycket beskedligare nivå någonstans, någon gång och där har båda ansvaret att hitta rätt kurs igen. Många stoppar huvudet i sanden och tror att saker och ting löser sig själva och när dom sen seglar in i ett isberg så är det för sent att parera. Att träta är en naturlig del i en relation - i hanterbara mängder.
“För mycket sol - ger öken” är ett av mina favoritordspråk. I mitt eget fall så bråkade vi nästan aldrig och det ska man banne mig se som ett varningstecken. Ryggsäcken fylls och till slut exploderar det. Där har båda ett ansvar att göra nåt åt det innan man hamnat där.
@nizzehult Nu läser du inte riktigt det jag skriver. Det behöver alltså inte vara så mycket fel i ett förhållande för att någon ska vara otrogen, behövs inga fel alls utöver det som är normalt och “sunt” i ett förhållande. En del personer gillar bara att få uppmärksamhet i mängd, eftersom de har behov som aldrig kan stillas i bara en relation. Speciellt inte om det finns barn, då uppmärksamheten måste delas med dem. Så var det i mitt fall. Exet klarade inte konkurrensen av en baby med kolik och mängder med allergier och som i princip aldrig sov några längre stunder i sträck. En vuxen person klarar att hantera det och inte se sig själv som ett offer i den situationen. Men exet valde att fly in i en otrohet med någon som troligen fått sova en hel natt Jag hade ju ingen aning att något var fel förrän 16 år senare då det åter blev aktuellt. Så även om jag kan se våra svagheter i relationen i backspegeln, så fanns det inte en chans för mig att korrigera något tidigare, eftersom jag inte fick chansen att förstå och helt saknade kunskap om att snälla män inte är så tillitsfulla som man kan tro.
Styrkekramar till dig. Känner igen mig mycket i din historia. Ovissheten och att ens partner inte kan vara ärlig är värst och att man inte flaggar upp innan känslorna tar slut. I mitt fall så gick mitt ex från vår bostad direkt till den nya. Han har diskuterat vår separation med den nya istället för med mig och det är en enorm stor sorg. Det blir svårt att gå vidare och man får inte svar på sina frågor. Han har bott där i 6 veckor nu och börja redan prata om att barnen ska träffa den nya. Tycker det är tidigt.
Idag har varit en hemsk dag. Ångest, rastlöshet och upplevd kyla från min fru. Varit ensammen hemma för första gången sen det första samtalet. Barnen sov hos farmor och min fru skulle sova på jobbet (ett kontor i ett kommunhus) sade hon. Idag var hon tillsammans med barnen på riktigt för första gången på desss två veckor som gått. Jag vaknade kl 5 och låg kvar i sängen till 11. Då beslutade jag mig för att åka till jobbet för att slippa tänka så mycket. Är fritt fram att jobba så mycket övertid en vill för stunden.
Åkte hem till middag med familjen vid 17. Dom hade varit på lekland, ätit godis, hamburgare, köpt leksaker. Jätteroligt för barnen och jag skäms över att det enda jag kan tänka på är att hon försöker kompensera två veckors frånvaro med extra allt.
När det blev läggdags för barnen, åkte hon bort igen. Det hade hon planerat sen i tisdags, att hon skulle bort på lördagskväll och sova borta. Utan att jag frågat något alls om hennes kväll sade hon att hon skulle till jobbet och sova på en soffa, och antydde flera gånger att hon hade risiga kläder på sig och var risig i håret, men vad gör det när hon bara skulle till kontoret.
Har varit så arg på henne idag, tänker på den tid som varit och kommer fram till att hon alltid varit självisk. Sen tänker jag på hur mycket jag älskar henne och på stundande ensamhet på vår jättestora gård på landet. Min gamla släktgård som vi bor på är för övrigt min personliga egendom, på min frus intiativ. Så hon har kanske inte bara själviska sidor ändå?
Ångesten har bitit sig fast hela dagen, men lättar då jag umgås med barnen. Nu sover dom på varsin sida av mig, och från sekunden dom somnar, växer ångesten och omöjliggör sovande för min del.
I morgon ska vi upp tidigt. Barnen ska på innebandyträning, det brukar vara trevligt. Sen efter lunch tänker jag ut på ett långt löppass. Typ två timmar.
Jag blev erbjuden att följa med min fru på en husvisning till veckan. Svärfar har erbjudit sig att köpa ett mindre hus i närheten (en mil bort), till henne. Vet inte hur jag ska göra. Har inte varit på någon bostadsvisning sen vi letade bostad i Gbg för en evighet sen. Då älskade vi båda att hemnet-knarka och drömma. Vi köpte då ett radhus, och efter ett halvår kom hon inte hem efter en utekväll med jobbet. Hon ville då som nu göra slut, 8-9 år sen. Upptäckte då att hon träffade en annan, genom historiken på vår dator. Samma visa då, hon var borta hela nätter utan att höra av sig eller svara i telefonen. Vi var separerade i några veckor. Fick då som nu inte fråga om den andra killen, det angick inte mig, det var inte därför hon ville bryta upp. Den gången kom hon tillbaka till mig. Blind som jag är, tror jag att hon skulle vara välkommen tillbaka igen, eller rättare sagt, det är det enda jag vill.
Ångest vill inte släppa. Blev onödigt arg på barnen i morse. Bråkade med varandra genom frukosten och struntade helt i mig. Slog näven i bordet så ett glas välte. Skäms som en hund. Dom känner av att något inte stämmer. Måste få allt det här överstökat nu, barna måste få veta och min fru måste flytta ut. Klarar inte av att hon åker bort varje kväll och att det inte angår mig vart hon åker. Klarar inte av att vara den som måste hålla ihop och fixa allt för barnen. Är så otroligt besviken på att någon jag bott med i över 10 år behandlar mig så här. För mindre än tre veckor sen pratade vi om barnvakt för att gå ut på lokal i en stad 10 mil bort, tillsammans med ett par där den ena fyller 35 år. Inom en snar framtid ska vi också på ett bröllop tillsammans. En av mina bästa vänner, och min fru har blivit bra vän med hans sambo. Vet inte hur jag ska hålla ihop på en sådan tillställning.
Men snälla du, inte konstigt att du reagerar och är i total kris och obalans! Du lever i ett inferno av förnedring , kanske uttrycker mej lite starkt, men hela din varelse reagerar nu, om än på ett oönskat sätt (näven i bordet mot barnen). Men det är ditt jag som talat klarspråk och det är ett sundhetstecken att du reagerar. Du kan ta mej fan inte leva under dessa förhållanden längre, du har kämpat för att klara av det och nästan normalisera att barnens mor bara sticker iväg osv utan att du får ngn info och det dessutom är tydligt att en annan är i bilden. Du är så sviken och dina känslor så nonchalerade just nu, att jag förstår att du ”svämmar över”. Du har rätt, du måste förändra situationen nu, särskilt när
det nu även drabbar barnen! Kram!
Håller inte med. Kan man inte få nog uppmärksamhet i en relation så ska man inte ha några relationer alls eller så finns det ett grundläggande fel i relationen. I alla relationer förekommer prövningar men tacklar men dem genom att fly till någon annan är man inte i en sund relation.
I en genuin och äkta relation behövs eller förekommer ingen otrohet och styrkor, bekräftelse och uppmärksamhet står ens partner för. Är det annorlunda kommer man att köra i diket.
Jag menar att otroheten kan bero på bara en parts tillkortakommanden och stora bekräftelsebehov, inte relationen i sig. Självklart blir relationen inte sund med en part som är otrogen och söker bekräftelsen utanför. Men att en part söker bekräftelse utanför behöver inte bero på att den får för lite bekräftelse innanför relationen.
En del människor har såna hål i sig att de alltid kommer att söka bekräftelse från alla håll o kanter.
Behöver inte betyda att relationen är dålig utan har bara med den personens dåliga självkänsla att göra.
De söker nåt som de saknar i sig själva.
Säjer min tereapeut iaf.
Och jag tror det ligger mkt i det.
Nej igen. Behöver man bekräftelse får man skaffa detta på annat sätt. Det finns massor av sätt att få bekräftelse på förutom otrohet.
Den korta versionen är: Den man älskar är man inte otrogen mot. Punkt.
Hur stort bekräftelsebehov man än har. Det faller liksom på sin egen orimlighet.
Om jag skulle våga ge mig in i den här diskussionen, så undrar jag vad du skulle säga om man försöker formulera om det hela liiiite grann.
Så att istället för: “den man älska är man inte otrogen mot”, så skulle man kanske formulera det det som att “i den relation där man själv tror/anar/missätnker eller är rädd för att riskerna för en själv överstiger vinsten med en otrohet, där är man inte otrogen”… eller låter det galet?!
För man kan älska på olika sätt, dvs. olika personer definierar älska på olika sätt. Min tro är att det inte alltid handlar om att älska eller inte älska… utan om vad man tror att man går i land med inom en relation. Vad man hittills har lyckats gå iland med, vad som har ursäktats, bortförklarats och översetts med. Och i den processen är det odiskutabelt två inblandade i varje parrelation. För visst tänker fler än jag att när första chocken lagt sig, vilket tar olika tid för olika personer, så är det påfallande ofta som man själv hittar igen, och även kan läsa andra där det allt eftersom adderas uppgifter och händelser som kastar ett mycket bredare ljus över skeendet än vad man initialt kunde mäkta med att se.
Så har det varit för mig i alla fall. Jag älskade min man så totalt okritiskt och reservationslöst och jag översåg, ursäktade, förstod och förklarade så många oförklarliga saker genom åren. Jag var aldrig otrogen mot honom, jag hade aldrig någonsin en tanke på det och aldrig en önskan, istället så hade jag kunnat gå genom eld och vatten för hans skull.
DEN okritiska inställningen har jag klandrat mig själv för så otroligt mycket efteråt. Han gick i land med så mycket och i den processen var även jag delaktig. Hans otrohet och obeskrivliga svek var däremot isolerat hans eget val, hans skuld och hans eget ansvar. Inte mitt. Fast iof. han älskade uppenbart inte mig längre, trots att han sa det x flera varje dag… så vad katten vet egentligen jag.
Så tänker jag, tror jag i alla fall vad tänker du om det…
Ja det här är inte okomplicerat. Att mumla nåt mantra om att man älskar nån jämt och ständigt fyller ingen funktion. Godag yxskaft, tomma ord. Det måste finnas substans och känslor bakom - annars ska man knipa käft!
Man tror att den andre älskar en och då respekterar och sätter en i första rummet. Otrohet är inget man ens fantiserar om, varken egen eller från sin partner. Men så plötsligt så står man där med dumstruten och inser att man blivit bedragen, att orden gick på autopilot och att känslorna var spelade.
Så ja, det är den andres val att vara otrogen men konsekvenserna drabbar en själv. Att känna ensam skuld för detta är dock fel och alla former av lögner och bortförklaringar urholkar den tillit som möjligen finns kvar.
Orlov min vän. Du blir bedragen och för din fru är ditt frågande kring om hon har en annan förknippat med skuld och skam. För egen del använde jag en helt annan metod än att älta mig genom min skilsmässa, och det var att titta mig i spegeln och ge mig själv en order. Den löd; Nu klipper jag alla känslomässiga band med min fru och nu är det dags att ta tag i det nya livet! Låter säkert superkorkat men någonstans måste man dra en gräns för sig själv och när man väl sitter med sin partner och diskuterar vad som håller på att hända, då ta taktpinnen kring allt det praktiska.
Jag märkte skillnad på min dåvarande fru när jag gjorde så, då hon insåg att hon höll på att bli akterseglad som mamma och ex-partner. Min fru betedde sig precis som din, var ute och festade, berättade inte var hon tog vägen, hörde inte av sig. När jag började diskutera praktiska bitar insåg hon att jag istället för att sitta och bryta ihop, faktiskt höll på att skapa mig ett nytt liv mycket snabbare än vad hon själv höll på att göra. Förr eller senare måste hon ju vakna till och vara förälder i första hand.
Och missförstå mig inte nu. Jag förstår att det är superjobbigt och färskt med alla känslor och ilskan. Den bar jag också på men jag märkte att det blev lättare när jag började ta mitt egna ansvar för det som skulle hända efter vår skilsmässa. Varför sitta och vänta på det oundvikliga?
Jag vet nog innerst inne att du har rätt i det du påstår. Det blir bara så svårt att filtrera när alla känslor och tankar löper amok. Speciellt när det är svårt att hitta någon framtidstro. Hur kan man leva med barnen på halvtid? Utan min fru vid middagsbordet varje kväll? Men ännu svårare, hur kan man leva under samma tak som den man älskar, när hon inte älskar tillbaka, paranoidsmyger med sin telefon, alltid på ljudlöst med skärmen nedåt, aldrig mer än en meter bort, som man fick behandla bössan i lumpen? Ständigt svarande på SMS med skärmen noggrant vinklad bort från mig. Försöker släppa det, men vill bara veta vad hon håller på med.
Skrev under papprena idag. Fy vilken jobbig process. Datum, ort, underskrift. Tog en evighet. Tänkte att ångesten kanske mildras när det är avklarat. Det gjorde den inte, kan jag lugnt påstå. Precis tvärt om.
Jag älskar verkligen henne fortfarande, men tanken på att vi ska avstyra skilsmässan känns inte trolig längre. Vet inte ens om jag vill det, fast jo, jag vill nog det ändå.
Skickade ett SMS i gårkväll när hon “sov på kontoret”, planerat sen fem dagar tillbaka. Berättade hur mycket jag saknar henne. Fick inget svar. Det måste jag upphöra med.
Tack till alla som svarat i min tråd, blir jätteglad, fast jag är dålig på att kommentera era inlägg.
Absolut är det allra svårast att filtrera. I början blir det väldigt mycket som handlar om att sätta höger fot först, sen vänster, sen höger och bara fortsätta gå. Mat, sömn, rutiner. Min fru hade samma beteenden med sms och konversationer på datorn som hon snabbstängde framför ögonen på mig. När jag ifrågasatte det sa hon samma sak som din. Det hade jag inte att göra med.
Vad ska man då göra i den situationen? Jag lärde mig snabbt att ignoransen för vad hon än gjorde var det bästa för att klara sig genom situationen. Visst, det kändes som att man hade flytande lava i bröstet men jag tänkte hela tiden “få inget vulkanutbrott, det är hon inte värd”. Vissa att du är en bra man och låt henne hålla på det hon håller på med så mycket hon vill.
Samma med papperna. Känns som en absurditet när det inträffar men något val det har man då inte.
Bra med smsen! Vet du, när du slutar skriva och undra vad hon håller på med, kan det mycket väl hända att hon börjar undra vad du håller på med istället? När du hela tiden söker upp henne vet hon ju vad du gör. Sitter och saknar henne. Det är på riktigt störtbra om du kan hålla dig ifrån att skriva till henne, såvida det inte gäller någon praktisk fråga kring barnen eller annat som måste lösa. Där var jag dum mot mig själv i början och skrev något om vårt barn, för att sen lägga till att jag saknade henne. Hon brydde sig inte ett dyft om att jag saknade henne. Tvärtom triggade det henne att bete sig ännu värre.
Jag har en stark tro på att pragmatismen kommer att dra dig mot ett sundare liv för din egen del. Gå din egen väg och börja göra det per omgående. Lavan i bröstet kommer att bubbla därinne ett bra tag till ändå.
Det här med sms:andet jag hållit på med och som ni beskriver. Jag saknar dig hit och jag saknar dig dit, har skickat dem så många gånger om och såklart inget svar på detta och som du säger, det triggar bara igång ett värre beteende. Man kan inte riktigt fatta hur den människan man delat allt med inte längre bryr sig. Jag har senaste veckan ÄNTLIGEN lyckats stoppa “jagandet” av någon/något som inte finns kvar. Det gör så in i helvete ont och sorgen ligger som en blöt filt i bröstet och sipprar ut med jämna mellanrum i oändliga tårar…MEN, jag VET ju att det enda sättet är framåt, att jag är den enda som kan påverka hur jag förhåller mig till det som händer. Det är den i särklass tuffaste utmaning jag stött på i mitt liv. Målbilden nu är att gå upp till normalvikt så jag kan börja träna ordentligt igen, tappade så mycket vikt att jag inte orkade/kunde träna. Vågen börjar sakta sakta gå åt rätt håll, finns inget värre när kroppen svälter sig själv pga akut stress. Tacksam att den stressen börjar släppa. Min man har fortfarande inte kommit med papprena. Jag skulle kunna lösa allt praktiskt (som vanligt) men det som gör det uthärdligt är att jag vet hur olidligt han tycker det är att driva saker så den sista resan för att ta sig ur det här får han göra själv. Jag tror faktiskt inte han har någon annan men det lindrar inte sorgen, det är nästan värre, vad fan, dumpad efter 9 år utan anledning, då finns det inte ens någon som är “bättre” utan bara jag som inte duger. Den käftsmällen kan ta ett tag att laga…kram till dig, du förtjänar det bästa.
Värsta ångesttriggern till samtal ikväll. Hon sade bland annat att hon kände sig ensam och övergiven när minsta barnet var ett halvår och hon mådde psykiskt dåligt, för fyra år sedan. Att hon inte förlåtit mig för att jag inte gav det stöd hon hade behövt då. Hon tog upp en sekvens då hon ringde mig på jobbet och grät, och jag frågade: “vill du att jag kommer hem?” Det borde jag ha fattat utan att ställa den reflexmässiga frågan. Så nu tänker hon ta hand om sig själv och jag ska hålla mig ur vägen, inte fråga vart eller med vem hon sover.
Hoppas att du inte skuldbelägger dig själv med hjälp av hennes resonemang nu. Känns mera som att hon sökt efter fel på dig med radarsystem för att lyckas motivera sin egen avfärd.
Det är helt naturligt att fråga “vill du att jag kommer hem?” Man skiljer sig inte fyra år senare för en sån replik.
Jag hade ju ingen aning att något var fel förrän 16 år senare då det åter blev aktuellt. Så även om jag kan se våra svagheter i relationen i backspegeln, så fanns det inte en chans för mig att korrigera något tidigare, eftersom jag inte fick chansen att förstå och helt saknade kunskap om att snälla män inte är så tillitsfulla som man kan tro.
vad tänker du om det…