Akut hjälp

Kanske, men det är det för sent för nu.
Det hände en konstig sak när hon hämtade barnen. Det låg lite post på en byrå i hallen, hon frågade om det var hennes post. Inte brevet, det är mitt, men tidningarna är dina, svarade jag. Brevet var från tingsrätten, bekräftelse på att dom tagit mot betalning för skilsmässoansökan och datum när prövotiden går ut. Jag gick upp till övervåningen och hämtade lite saker till barnen, när jag kom ner var hon på väg ut genom dörren med brevet i handen, utan att säga något till mig. Det var ju mitt brev sade jag. Det rör ju även mig sade hon (hade alltså öppnat och kollat när jag gick upp). Då sade jag att du lär ju fått en egen kopia hemskickad till dig, men det här är min kopia.
Hon tänkte alltså ta brevet utan att säga något, fast jag sagt att det inte var hennes.

Bara att öppna ett brev adresserat till någon annan än en själv är ju en dubiös handling, skulle snudd på säga ett brott…

Att sedan ta det med sig utan att ens bry sig om att delge innehållet till adressaten är ju häpnadsväckande :thumbsdown:

Jag hade redan sprättat brevet och läst, men det låg tillbakastoppat i kuvertet. Men känns nästan lika lite okej ändå.

1 gillning

Julafton startade med cirkus. Jag var ute och åkte längdskidor på förmiddagen. Under tiden hade mitt x ringt massor och skickat ett arg sms om att jag ska svara i telefonen. Hon hade ringt hela min släkt och letat, pappa, mamma, faster. Då jag ringer upp har hon sansat sig. Hon hade ballat ur, då minstingen sagt att han ville åka till mig och sova idag. Tänkte ställa in julfirandet och ville att jag skulle hämta barnen innan jag åkte till min bror på. Hon skulle stanna hemma själv. Nu hade hon ändrat sig och skulle med ändå. Men stanna så kort som möjligt.

Det har varit några minst omtumlande dagar, håller jag på att skriva, i själva verket utspelar det sig under några timmar.
Mitt x var med på julfirande, hon satt mest med telefonen och sade till sin mamma att det är så många som skickar julhälsningar som hon måste svara på. På kvällen var jag hos vänner på ett andra julbord, då ringer hon mig och vill veta hur jag kunnat se hennes telefonräkning, då hon ej kan se min. Jag berättar att jag skaffat eget konto som e-fakturan ligger på. Hon eldar vidare och är aggressiv, jag säger att jag kommer boka en tid hos familjerätten, hon är välkommen om hon vill, annars går jag dit själv. Då blir hon ännu argare, säger att det är hennes kollegor som jobbar där och att jag bara vill hämnas på henne med ett sånt beslut. Jag säger att hon är olämplig att fortsätta sina socionomstudier, borde aldrig jobba med människor i kris. Sen lägger jag på.
På juldagsmorgonen ringer hon upp igen. Hon vill vara tillmötesgående mot mig. Erkänner förhållandet med förre klienten. Håller sig lugn fast jag berättar att jag läst hans belastningsregister och kallar honom kvinnomisshandlare och pundare. Hon håller med om att förhållandet inte är “friskt”. Vill gå med på terapisamtal, fast hos familjehälsan, inte familjerätten. Säger att jag nog behöver det, för jag är så upprörd på henne. Jag säger att hennes relation troligtvis redan påverkat barnen, då jag misstänker att hennes försenade barnhämtning häromdagen inte berodde på hennes panikångest, snarare hans välmående, hon svarar: jaha du tänker så.
Hon tar allt jag säger utan att bli upprörd. Nu vet jag inte om hon har en plan, eller gör allt för att vi ska kunna ha en fungerande föräldrarrelation ihop. Blir så förvirrad av henne. Hon ringer även upp en gemensam vän och erkänner förhållandet med klienten, som tog fart två dagar efter skilsmässobeslutet, men menar att det inte på något sätt påverkat hennes beslut, fast jag vet att dom haft kontakt på fritiden hela hösten.

Du nämnde familjerätten till henne som har ett osedvanligt stort och tungt bagage (som även inkluderar klinter på soc)…

Tacka f-n för att hon inte har genomgått någon personlig metamorfos direkt efter det.

Orlov, hon har en plan!

1 gillning

Känns skönt att julhelgen går mot sitt slut. Barnen är hemma hos mig. Vi har byggt julklappslego och haft en trevlig eftermiddag.

Planen var att farmor skulle vara med barnen ett par timmar, medan jag skulle åka och titta på bandy. Tyvärr råkade hon halka omkull på vägen till bilen, och bröt armen. Nu är det lite osäkert hur det blir på nyår. Jag och xfrun ska på samma bröllop och barnen ska sova hos farmor, var det tänkt, hur det blir med det är nu lite tveksamt.

Det känns på något sätt väldigt befriande att mitt x slutat dölja sin nya flamma för mig och varit mer ärlig. Just nu känner jag ingen saknad, ingen ångest, ingen ilska. Tycker mest synd om henne, pga hur hon ställer till det för sig själv. Känns livet ensamt och tragiskt är det bara att tänka på hur hennes liv nu ser ut, för att känna att jag har det rätt fint ändå. Hon sitter och trycker i en liten lägenhet med en allt för ung missbrukande kille med psykisk ohälsa. Vågar inte gå ut tillsammans då förhållandet är “förbjudet”, ett förhållande som kan påverka framtida möjligheter till jobb. Det enda jag är lite arg över, är att hon inte ser hur förhållandet kan påverka barnen. Jag undrar hur närvarande hon är när barnen är hos henne, hoppas verkligen att telefonanvändning hon visade upp på julafton, inte är standard varje dag hon har barnen. Har börjat fundera på om hon skulle se det som en befrielse om jag skulle fråga om hennes åsikt angående enskild vårdnad för mig. Känns som att lusten, ansvaret och engagemanget, för att vara förälder, saknas hos henne just nu. Skulle hon vara nöjd med att vara en varannan helg-förälder för stunden? Kan man fråga en sådan sak på ett smidigt sätt?
Sen är jag orolig för att hon själv använder droger tillsammans med killen. Det jag sett på diverse sociala medier är att han verkar nyttja både cannabis och opiatbaserade piller, typ benzo. Är rädd för att hon tillfälligt löser sina ångestproblem (som varit återkommande hela hennes liv), med hjälp av droger. Klarar man att hänga nykter i en lägenhet med någon som är påtänd?

Det känns som att någon manusförfattare till en mexikansk såpopera, tagit kontroll över mitt liv. Det har tagit en väldigt orealistisk vändning. Hade någon förutspått detta för ett halvår sen, skulle jag bara ha skrattat åt det. Nog för att jag visste att hon är impulsiv, men tidigare har det mest visat sig genom att vi fått åka 10 mil för att hämta något hon hittat på blocket. Nä, nu längtar jag till Maj, då skilsmässan går att slutföra.

3 gillningar

Du kan göra en orosanmälan till socialen om du misstänker att det används droger när barnen är där. Jag skulle inte kunna lämna mina barn till den andra föräldern om jag visste att denne umgicks med drogberoende människor.
Stor kram till dig

Misstänker inte att det används droger när barnen är där, inte heller att barnen får träffa honom. Är inte säker på att hon alls tar några droger, men min känsla säger att hon i sitt tillstånd just nu, mycket väl skulle kunna dämpa ångest med något olämpligt.

Din beskrivning av hennes livslånga ångestproblematik och svårigheter med impulskontroll inger ju starka misstankar om vad den där sk. relationen med en (alltför) ung missbrukarklient från soc kan ha för agenda.

Benzo tillhör inte gruppen opiater, men opiater är kanske inte heller vad hon mest behöver. Bensodiazepiner däremot kan kanske inge en lockelse för någon med hennes problematik.

Tyvärr tror jag det kan vara tricky att få henne att frivilligt gå med på att bli umgängesförälder, i synnerhet med den utbildning hon håller på med. Men jag håller med dig, absolut inget tyder på att hon är lämplig för att jobba i den bransch hon utbildar sig för och hennes privatliv inger oro för att lämna små barn i hennes omsorg under så lång period som hela veckor.

OM det är så att hon utvecklat en missbruksproblematik med narkotikaklassade preparat så är inget av hennes eventuella “beroenden” (varken lugnande, eller en pundar-toy-boy) något som hon kommer att kunna vara utan i en hel vecka i stöten. Långt under det.

Vore jag du skulle jag försöka gräva fram så mycket info som möjligt så att du har bättre föraning om vad det faktiskt handlar om… är det så illa som man kan befara så måste du överväga om du orkar ta striden för dina barn. Men det kommer garanterat inte att bli varken en enkel eller clean fight.

2 gillningar

Idag var jag och barnen till Ica för att handla, och framförallt hämta ut ett tv-spel den äldsta grabben tjänat ihop på att sälja jultidningar. När jag har betalt kommer mitt x förbi och pratar lite med mig och barnen. Hon var där för att köpa tavelkrokar. Såg i hennes blick att hon tycker det är mycket jobbigare att träffa mig, än vad jag tycker det är att träffa henne. Undvikande och ett helt främmande ansiktsuttryck, känner inte igen och kan inte tyda. Blev då helt på det klara med att hon lyckats sudda ut alla mina fina minnen, känner bara avsmak och irritation gentemot henne, även en del oro och medkänsla över att hon är på god väg att ställa till det ordentligt för sig själv och sin relation med barnen. Saknaden är helt borta.
Har funderat på att ringa hennes “bonusmamma” som är beteendevetare och klargöra att jag är genuint orolig för x:et, inte ute efter någon hämnd, och berätta vem hon inlett en relation med. Eller ska jag bara låta henne gräva sin grop? Vill ju att hon ska vara en stabil förälder till våra barn, som hon till stora delar varit under åren som gått.
Har berättat för henne att jag kommer göra en orosanmälan om jag får reda på att 21-åringen får träffa barnen. Kommer även göra det om hon fortsätter bryta våra avtalade tider gällande barnen efter att ha varit hos honom, och självklart om jag ser tydliga tecken på att hon nyttjar droger.

3 gillningar

Jag förstår att du är orolig för henne och i förlängningen dina barn. För deras skull är det viktigt att hon mår ok.
Om hon rasar ihop nu blir det otroligt jobbigt både för barnen och dig. Så jag rekommenderar att du gör det du tror kan hjälpa henne.
Jag har under hösten varit i en liknande sits med min man- inga unga klienter och droger men däremot spel, kreditkort, lögner och att han avskärmat sig helt från familj, vänner och i viss utsträckning barnen.
Jag har känt att jag haft situationen i min hand och att jag kunnat hjälpa eller stjälpa honom. Jag har valt att stötta honom genom att vara samarbetsinriktad, inkluderande, berättat för hans familj . Idag verkar han vara sig själv igen. Barnen är glada och mår bra av kontakten med honom som är tätare nu.

1 gillning

Idag kom hon i tid och hämtade barnen. Men hon fortsätter att ta post. Ett julkort med bild på barn, från hennes vän, som jag också lärt känna genom åren, adresserat till mig och barnen. Hade hon frågat skulle hon gärna få ta det, men nu är jag irriterad över att hon bara tog med det utan att säga något. Vet inte om det är värt att nämna för henne, jag skulle ändå ha slängt det när julen städas bort. Men av principskäl är jag irriterad.

Nu är jag centimeter från att göra en orosanmälan, ska ta ett beslut i morgon utan inverkan från vin. Var på bröllop för en av mina bästa vänner ikväll. Mitt x skulle också dit, då hon blivit bra vän med bruden. Då mitt x skulle ha barnen, bestämde vi att ett barn skulle sova hos min mor, som bröt sin överarm på annandagen i en halkolycka, och det andra barnet hos min far.
Innan vigseln lämnade hon den äldsta hos min mor. Han gick in själv till min mamma, medans x:et gick av och an i 20 minuter och pratade i telefon utanför. Ignorerade barnet när han ropade på henne. Sen gick hon in med lite saker till barnet och sa att det dykt upp lite problem. Då var min mamma så irriterad att hon sa att det brukar bli så när man beblandar sig med psykopater.
Under tiden hon pratat i telefon, hade vigseln börjat och hon och minstingen kom 10 minuter sent. Efter vigseln åkte hon och lämnade den minste hos min far. Sen dyker hon aldrig upp på festen. Ser på bankkontot att hon åkte till sin toy-boy istället och handlade för 900kr av våra sparpengar. Hörde inte ett ord från henne, och då hade vi/jag ordnat barnvakt åt henne, så hon skulle kunna gå på festen. Är jag partisk i det hela, eller är det helt åt helvetet och hon väljer bort sina barn för att umgås med sin missbruksklient?

@Orlov
Du är skyldig att se till barnens bästa.
Enkelt svar… förstår att det inte är enkelt för dig.
Tveka inte!!!
Styrkekramar till dig!

Så respektlöst mot brudparet.

Ja, respektlöst. Även mot min mamma som ställer upp som barnvakt med en knallblå, värkande högerarm som är av så nära axeln att det inte går att gipsa, så att mitt x ska kunna följa med på bröllop.

@Mascot06
Det är verkligen inte enkelt. När jag är arg vill jag bara lämna en orosanmälan och då känns det som en extra bonus att det är till hennes gamla kollegor den lämnas.
Lyckas jag koppla bort ilskan, vill jag helst undvika det, även om jag inser att jag snart inte har något val.

Om du bör lämna in en orosanmälan kan jag inte uttala mig med med någon säkerhet, men det som framstår som tämligen säkert är att DU INTE kan lita på henne. Som jag skrivit tidigare så… OM hon har utvecklat ett missbruk av något slag så kommer hon inte att klara sig särskilt länge utan det hon behöver (oavsett om det är killen och/eller det han kan förse henne med, känslor eller preparat eller en kombination) och ffa. så kommer hon att prioritera det hon behöver. Hennes första prioritet är det hon behöver i nuet och alla hennes handlingar visar det tydligt. Hennes ord kan du strunta i, bedöm henne efter hennes handlingar.

M E N… om det sedan innebär att det finns fog för en orosanmälan till soc pga fara för barnens säkerhet är en lite annan sak. Fundera på vad som oroar (och sårar) dig mest, barnens säkerhet eller all denna besvikelse över att allt som du och din familj gör för henne utnyttjas till max.

Som sagt, börja se henne för den som hon ÄR, inte för den som du hoppas att hon ska blir eller vara. Bara du anstränger dig tillräckligt så kanske hon får upp ögonen. Du kan inte öppna hennes ögon, bara dina egna.

Så känner du att det är rätt väg att gå, så gör en orosanmälan. Men var då säker på att du gör det för att du fruktar för dina barns säkerhet, för det är enbart av den anledningen som du ska göra en omsanmälan. Inte pga av att hon är självisk, manipulativ och respektlös mot vare sig dig, din mamma eller brudparet. Det sistnämnda finns det andra sätt för dig att bemöta på.

Svårt val detta, det förstår jag så väl. Tveka inte att göra allt det du måste, men gör det du väljer att göra av rätt anledning.

1 gillning

@Noomi
Antagligen är min syn på det hela väldigt färgad av en massa känslor. Jag tycker att hon tydligt visat ett par gånger att hon prioriterat den nya killen framför umgänge med barnen. Sen är jag orolig för en massa tänkbara scenarier (hjärnspöken?). Efter att ha läst hans belastningsregister så vet jag att han för lite över ett år sedan blev dömd för rätt gränslöst våld mot kvinnor i hans närhet. Är rädd för hur han kan reagera om han känner sig bortprioriterad. Stannar det vid att ge mitt x dåligt samvete? Kan han bli våldsam mot henne? Mot barnen?
Är väl medveten om att det för stunden bara är faror som finns i min tanke, men det är tankar som är svåra att bli av med.