För ca 1,5 vecka sedan berättade min fru att hon ville skiljas. Jag är förkrossad och vet inte vad jag ska ta mig till. Vi har varit ett par i över 10 år och gifta 6 år. Tillsammans har vi två underbara barn som är 4 & 6 år.
För mig kom det som en blixt från klar himmel, fast jag håller med min fru om att vi inte prioriterat vårt förhållande på ett tag. Föräldraskapet plus jobb, studier och andra antaganden har tagit en stor del av tiden, och vi har inte varit bortskämda med barnvakt under åren. Jag älskar henne fortfarande av hela mitt hjärta, vi skulle ju bli gamla ihop och resa mer när barnen blir äldre. Men nu är hon fast besluten om att skiljas, utan den minsta tvekan.
Hon var ledsen när hon berättade det för mig, jag hamnade i någon form av chocktillstånd. Efter det har jag inte märkt av en enda känsloyttring från henne. Känner inte igen hennes minspel och tonläge. Hela livet rasar samman och hon känns helt likgiltig när vi pratar.
Det dröjde inte många dagar förens jag började misstänka att hon nu träffar någon annan i smyg. Jag tänker inte riktigt klart för stunden. Det sade hon att hon inte gjorde och att hon inte hade några planer på det. 1,5 dygn efter första samtalet skulle hon jobba över, hektiskt på jobbet nu. Jag lade barnen och satt sen uppe och väntade, och väntade. Ringde och SMS-ade, fick inget svar, förens kl ett på natten. Kommer inte hem, kan inte prata nu skrev hon. Jag kröp ner mellan barnen och försökte somna med världens ångest. Gick inget vidare. Tidigt nästa morgon ringer hon och det första hon sa var att hon sovit på kontoret.
Dagen efter möter hon mig i dörren när jag ska bort ett par timmar på kvällen. Senare försöker vi ha ett samtal, men jag bara gråter ohämmat och jag känner mig extra sårad av att hon känns så kall. Säger att hon inte träffar någon annan, men om hon gjorde det så är det inget jag har med att göra, för det är inte därför hon vill skiljas säger hon, och blir tvärsur när jag tar upp det. Sen pratar vi lite mer sansat om allt möjligt, plötsligt frågar hon mig om en rakhyvel, och helt plötslig har det blivit viktigt att raka sig under armarna varje dag och hon rakar benen. Tidigare har hon bara gjort det i samband med baddräkt.
Sen åkte hon bort med jobbet och var hemifrån i två dagar, blir hemma en kväll och till lunch dagen efter, sen ska hon bort i 6 dagar (fest+kurs planerat sedan länge). Jag står i fönstret och tittar när hon ska åka, då sätter hon sig i bilen och tar en selfie, blir inte nöjd, tar en till, blir inte nöjd, en till och sen börjar hon knappa på telefonen. Skicka meddelanden på telefonen har hon gjort i tid och otid, dag som natt, sedan hon släppte bomben.
I morgonkväll kommer hon hem, det börjar närma sig två veckor och jag har tagit nästan allt ansvar för barnen. Dom vet inget, jag håller masken och gråter på toaletten, i tvättstugan eller när dom sover. Nu vill hon åka bort på lördag-kväll och tycker jag är orimlig som vill att hon ska vara hemma hos barnen. Isåfall vill hon ställa in vårt samtal på fredag-kväll och åka bort då istället. Är det verkligen ett rimligt krav att ställa???
Vi har pratat om att sköta allt snyggt, vara sams efteråt och dela vårdnaden. Det börjar kännas jättesvårt. Jag älskar henne så mycket, men är så besviken och arg. För att hon hugger som en kobra när ny romans kommer på tal, för att hon pulveriserat våra drömmar, vår familj, mitt hjärta, mitt självförtroende, min sömn och mina sunda tankar. Nu finns bara mörker kvar, så fort barnen somnat.
Hjälp, är det värt att bli ovänner på grund av mitt begär efter att få veta vad som försiggår i hennes liv, vi ska ju fortsätta ha barn ihop.
Jag vill så gärna att hon ska bryta ihop och gråta framför mina ögon. Jag vill att hon rakryggat ska berätta för mig om hon är kär i någon annan. Tystnad om det, känns så mycket värre än otrohet i sig. Större svek att mörka och slingra sig. Kommer det fram i efterhand att hon från dagen D eller tidigare “träffat” någon annan, då vet jag inte hur jag ska förhålla mig till henne. För att minsta lilla respekt ska finnas kvar, kräver jag att hon lägger alla kort på bordet.
Hur klarar man av ensamheten som kommer att vara ett halvtidspeojekt framöver? När går det att sova igen?
Ursäkta om jag skriver osammanhängande. Är tacksam för all feed back och tips jag kan få.
Usch vilken hemsk situation, lider med dig. På din beskrivning beter hon sig helt orimligt. Det är en sak om man vill skiljas, men att behandla den andre på det viset är så grymt. I de flesta situationer tror jag på att hålla huvudet högt, inte sjunka till den andres nivå utan tänka framåt med barnens bästa för ögonen. Men i den situation du befinner dig just nu tänker jag att det är omöjligt-du måste ju få kräva av henne att ni ska prata samt att ni gör en plan för hur ni ska ta hand om barnen nu.
Nu är era barn små-svårt att verkligen kunna förklara för dem, men mitt råd är ändå att ni berättar för dem så att du kan vara dig själv med dem samt också kan berätta för familj och vänner (utan att ngn annan berättar för barnen).
All styrka till dig!
Hej.
Hon har ju en annan. Det är hemskt att skriva såhär rakt ut, men jag såg mig själv med din blick när du beskrev hur hon satt och skickade bilder i bilen. Jag har hållit på så själv, knarkat selfien och skickat iväg. I mitt fall träffade jag aldrig männen i verkligheten, och kanske hon inte heller gör det. Kanske hon bara sätter sig nånstans och chattar nätterna igenom? Som jag gjorde. Men det spelar egentligen ingen roll. Hon är uppkopplad nu, hennes medvetande sugs ut, upp i rymden, mot ett annat mål. Hon blir omöjlig att nå. Det måste vara en helvetisk situation för dig, att vara den som står bredvid och ser kroppen, men inte känner av hennes medvetande.
Jag hade mina orsaker att chatta, men det är verkligen en energikrävande verksamhet och en dag kommer hon att kraschlanda i verkligheten. Sanningen stiger upp till ytan till sist och hon kommer att konfronteras med den då. Du konfronteras med den nu och kommer att vara den mogna då det är hennes tur att se vad som hänt.
Hon lever dubbelt nu och det är ett helvete i sig.
Du lever helt. Det gör ont i den situation som du är i, men du ska vara glad att du är i dig själv till 100%. Att vara uppspjälkt som hon är nu, 50-50 mellan två verkligheter, är en slags förbannelse.
Önskar dig all styrka. Ta vara på alla smulor av kärlek och godhet i processen.
Hmm… det låter ganska likt min situation för drygt ett år sedan… Tyvärr är det ganska glasklart att hon har ett förhållande med en annan… det hade mitt x också… Det tog ca. fyra månader för mig i sorg och förtvivlan efter att hon berättade om otroheten och att hon ville skiljas, innan jag insåg att den enda i världen som förlorar på att jag nattade mig i sorgens bo, var ju enbart jag själv… då tryckte jag ner fötterna och insåg att mitt liv är just bara mitt… jag kan faktiskt välja om jag vill drunkna i sorg eller växa i glädje… Jag bestämde mig för det sista… Just där, då och i det nuet vände mitt liv… för att göra en bok till ett häfte… Idag är jag och mitt x väldigt goda vänner… barnen har inga problem med varannan vecka… dom tycker det är lite coolt att de har två rum var… hos mig och mamma…
Men jag känner med dig… och vet förstås att första tiden är väldigt tuff… men håll ut… solen lyser alltid bakom molnen… 
Du kan få veta en liten hemlis också… idag fick jag en lång och mysig kyss av en supergullig tjej… mmm… livet är spännande…
Sköt om dig… glöm inte andas… ge dig ut i stillheten… ta en penna och börja rita ditt nya fina liv…
Detta forumet är helt ovetenskapligt världens bästa skilsmässopsykolog…
Imorgon vaknar du till en dag då du kan välja att försvinna i sorg… eller känna nyfikenhet på ditt nya unika liv…
God Natt…!
@Flodis49 Jag tror du har rätt, men den processen att hitta glädje börjar nog inte imorgon. Det skulle vara förljuget. Sorgen och paniken måste också ha sin tid. Mycket som ska ut ur kroppen. Dessutom så kan det hända vad som helst - de kanske möts mitt i processen och hittar tillbaka till varann.
Christina
Självklart… Sorgen har ju sin tid… men jag är dessvärre osäker på ett förnyat möte i denna processen… Jag vet inte… men i mina ögon har det gått för långt… 
Jag kommer aldrig att glömma alla kvällar jag fick övertyga barnen att mamma hade nog mycket på jobbet när hon kom hem 00.00-01.00 utan att hon ringt eller sagt god natt till våra tre underbara barn
Det är kanske så det känns att brinna i helvetet…
Nu är jag övertygad om att jag kommer slippa göra det eftersom jag har en Gudstro… 
️
@Flodis49 Så skönt och hoppingivande att höra att ni kan var goda vänner trots att du upplevde skilsmässan som ett svek. Jag försöker hela tiden ha barnens bästa för ögonen och därför hjälpa min snart-X-make istället för att stjälpa honom men ibland känns det svårt och jag tvivlar på hur det ska gå. Men jag tar till mig det du skrivit! Goda vänner och barn som tar det bra. Ska gå och lägga mig med det bilden på näthinnan.
Tusen tack för all respons. Känns fint att läsa att du, flodis49, idag har en fin relation till ditt ex. Det önskar jag också kunna ha, tror jag. Ibland tar ilskan och besvikelsen över och då tvivlar jag på det.
Fast mest av allt vill jag ändå lappa ihop den här sörjan och fortsätta som gifta. Men det är min fru tydlig med att inte kommer ske. Känslorna borta säger hon.
Nu ska barn kläs och lämnas på förskola och fritids och jag ska jobba. Känner på mig att dagen kommer bli bättre än gårdagen. Sent ikväll kommer min fru (snart ex) hem. Längtar och bävar på samma gång. Aldrig varit så ambivalent.
Du kommer att klara det här, det kommer att bli bättre! Men resan är lång och gropig så och ibland nattsvart. Det beteende som din fru visar, ex med sin kyla, är dessvärre en vanlig bild som beskrivs här inne. Dessutom tycks den vara extra vanlig när det redan finns en annan person inblandad. Tillsammans med de andra sakerna som du beskriver så är jag dessvärre helt övertygad om att hon har träffat någon annan.
Du behöver nu tänka på dig själv! Åta, sova, prata och röra på dig. Kan du inte sova så boka tid hos läkare för att få sömntabletter. En kurator/ psykolog är bra att ha vid sin sida under denna resa. Prata så mycket du kan med vänner, släkt och kollegor som du känner förtroende för. Fortsätt skriv på forumet. Det finns så många kloka råd och så mycket stöd att få här!
Jag tycker ni ska berätta för barnen nu. Även om du försöker dölja din förtvivlan så märker de att något är fel. Ställ krav på din fru, hon ska nu finnas där för barnen! Min erfarenhet är att du inte ska ha så stora förhoppningar om att få varken så mycket sanning eller förståelse. Kanske sätter de på ett skal för att skydda sig själv. En stor styrkekram till dig!
Bestäm dig för att hon har en annan. Berätta för din fru att du utgår från det och att hennes ord inte längre har betydelse utan det är hennes handlingar du tolkar. Sedan är det upp till henne att förhålla sig till det. Men det blir lättare för dig att ha något att utgå från. Ett liv utan otrohet innebär precis som @christina skrev psykisk närvaro i familjen till 100% vilket de inte klarar. För de dras till den nyupplevda friheten och vill ofta gärna även slippa föräldraansvaret. Så försök fokusera mindre på att hon är otrogen och mer på att hon också är förälder och att hon ska vara det fullt ut. Tyvärr tenderar otroheten att vara prio 1 för den otrogne. Men jag är ganska övertygad om att om du lyckas få henne att se att barnen nu är ert prio 1 (i handling - inte ord) och “accepterar” otroheten som hennes prio 2 kommer det att gagna er båda i förlängningen både praktiskt och känslomässigt, även om ni inte ser det nu.
Själv lyckades inte mitt ex prioritera barnen (äldre tonåringar) alls trots mina försök till att få honom att fokusera på dem. Det är idag, två år efter ett mycket hastigt uppbrott, det som i allra högsta grad gjort att vi inte kan nå varandra alls i samtal. Skilsmässan, otroheten och sveket är inte vårt hinder, det har jag bearbetat på egen hand. Men det ständigt pågående sveket i att bara vara förälder när det passar, överlåta allt ansvar på mig och att han i ord inför andra (professionella, eftersom ett av barnen har en funktionsnedsättning) försöker framstå för att vara den som är mest samarbetsvillig men inte är det i handling skadar mig fortfarande.
Ush…din historia kastar mig tillbaka 1,5 år i tiden och jag känner obehag i igenkänningen. Vi är många här som upplevt precis samma mönster. Du har en tuff tid framför dig - men oavsett om du inte tror det så kommer du klara det. För när man har barn, har man inget annat val än att fortsätta simma - till slut når du andra sidan kall och blöt, men samtidigt så mycket starkare.
Idag har det varit en hyfsat bra dag. Lite synd om barnen som får lite längre förskole/fritidssatsning än vad dom är vana med. Min fru brukar lämna vid 8 och jag jämte vid 15. Nu har det varit 7-16 hela veckan för dom.
Tänkt mycket på vad ni skrivit till mig här i tråden. Ikväll kommer hon hem efter 6 dagar på resande fot. Vet inte hur jag ska förhålla mig. Längtar otroligt mycket efter henne, samtidigt som jag upplever den största besvikelsen någonsin gentemot henne. Antagligen kommer jag vänta uppe, fast min väckarklocka ringer 04:30 i morgonbitti. Fantiserar om att hon ska be om ursäkt för allt som varit i slutet och vilja avblåsa hela spektaklet. Men som det verkade häromdagen, är det inget tänkbart alternativ.
Tack alla som tagit sig tid och skrivit i tråden. Det är till stor hjälp.
Förskole/fritidsdagar ska det stå ovan.
Nu slipper jag ambivalenta tankar angående om jag ska vänta uppe på min fru ikväll. Hon kommer inte hem. Är så trött, säger hon, så hon övernattar hos pappa sin, en timme härifrån och kommer hem kl 05:00 i morgonbitti, då jag ska åka till jobbet. Kan inte låta bli att tänka att hon ämnar sova på annat håll.
En blir ju totalt dum i huvudet av att gå igenom ett sånt här trauma. Bara pratat med tre stycken på jobbet om min situation. De övriga måste fundera vad som pågår med mig. Blivit asocial delux.
Hej,
Beklagar att du också hittat hit. Men som du säkert redan upptäckt så hjälper det att skriva av sig och läsa om andra som vart med om eller går igenom liknande.
Din story berör. JAG blir förbannad på din fru. Hon beter sig som ett riktigt jävla as. Lämnar dig helt utanför när du behöver henne som mest. Eller behöver svar och besked från henne. Jag tycker du ska ringa hennes pappa för att få bevis på att hon inte är där. För det är hon nog inte. Det känner du väl också på dig? Sen konfronterar du henne och påskyndar separationen. För din egen skull.
Kram på dig, PS det blir bättre DS
Ska strax skjutsa barnen till farmor för övernattning. Sen ska jag och min fru (ska jag skriva ex?) prata igenom allt ikväll. Börjar få sån sjuk ångest nu. Om jag tolkar henne rätt nu, blir det noll känslor, bara bocka av listan över allt praktiskt. Jag sade till henne igår att jag tror hon träffar en annan, och att jag kommer bli ännu mer sårad och besviken om hon fortsätter dölja det för mig. Hon varken bekräftade eller dementerade, dock ingen ilska denna gång för att jag “snokar”.
Vet inte hur jag ska hantera alla känslor i längden. Från och med igår har jag slutat gråta. Nu bara ångest.
Nu har vi pratat klart för ikväll. Gick jättebra, till att börja med. Hjälpte till och med till med att leta nytt boende till min fru. Sen frågade jag om hon träffar någon ny. Då raserar allt. Det tänker jag inte svara på säger hon. Isåfall har det ändå inget med mig att göra. Blir sur, det angår inte mig. Vi har ju gjort slut, som en 14-åring som bryter upp. Vi har ju för bövelen 2 barn ihop och varit tillsammans i över 10 år, jag är 38 nu. Min fru drog iväg, kl 22:30 en fredagkväll och skulle skriva ut skilsmässopapper på jobbet, sen angår det inte mig vart hon tar vägen. Hon kommer hem i morgon till middag med barnen (som sover hos farmor), sen åker hon bort igen till söndag eftermiddag.
Jag har nu tryck i mig en flaska vin, och det enda jag har är en tomflaska och ett trasigt hjärta. Varför tycker hon att det inte angår mig att hon från sekunden hon säger att hon vill skiljas, börjar sova borta och lämnar mig med ansvar för barnen? Vill så gärna sköta allt snyggt, men det går bara om det får vara på hennes villkor, inga frågor om vart hon är och vad hon gör. Ska bara låta henne flänga runt medan jag går igenom mitt livs största kris. Jag behöver någon som tar hand om mig nu, klarar inte detta.
Usch lider med dig 
min exman gjorde också så, lämnade mig och ville inte bekräfta att det handlade om någon annan. Det var först när jag sa att jag visste att det var en specifik person som han erkände (visste egentligen inte, eller hade inget konkret att gå på för att peka ut den specifika personen, bara en misstanke som var rätt). Det är så svinigt att träffa någon annan men att insistera på att skilsmässan inte beror på det och att ens gamla partner inte har rätt till information. Så fegt och egoistiskt. Det är hemskt att upptäcka att den man älskar är just feg och egoistisk! För ca sju månader sen var jag där du är ikväll, med en tom vinflaska och krossat hjärta. Det är förjävligt, men en klen tröst är kanske att för varje förjävligt tillfälle kravlar man sig sakta närmare den tidpunkt där de förjävliga tillfällena kommer allt mer sällan. Haha jag vet, låter kanske inte så uppmuntrande… men det kommer vara förjävligt ett tag, sen mindre förjävligt, och det kommer komma fredagskvällar som är askul och inte alls jävliga. Du är inte ensam iaf, vi vet alla hur det är. Kram!
Även fast jag själv är mitt en separation och har fått en del käftsmällar av samma kaliber så är jag ännu inte nere för räkning.
Det gäller att hitta logiken i vad som hänt, varför det har hänt och slutligen acceptera att det har hänt. Och inte minst förstå att det faktiskt kan finnas ett förträffligt liv även efter man har separerat.
Sorgeprocessen kommer man aldrig ifrån och där har vi alla olika strategier för hur man hanterar den men i grunden handlar det om ungefär samma agerande som när en nära anhörig eller vän plötsligt har gått bort. Vissa av oss blir inneslutna och andra vill att det ska komma ut och vill prata om det. Själv tillhör jag den senare kategorin och det har hjälpt mig genom flera typer av kriser i livet, inte bara denna. Prata, prata, prata är mitt råd. En bra lyssnare är aldrig fel!
Det svåraste i alltihopa var att få henne att erkänna sitt svek och sitt förkastliga agerande mot mig; hade hon direkt lagt korten på bordet och förklarat att hon vill att vi separerar och att hon regelbundet träffar en annan så hade jag givetvis blivit ledsen och förkrossad men har ändå kunnat acceptera detta på ett helt annat sätt än när man måste lägga ner flera månaders spioneri för att överbevisa henne om att det faktiskt förhåller sig så. Samtidigt så inser man att det tillstånd av förälskelse som den andre hamnat i fullständigt kan vrida om huvudet på den person man trodde man kände så väl och kan utmynna i såväl lögner, svek som irrationella och rent destruktiva handlingar. Starka krafter!
Sen måste man intala sig själv om att det inte är enbart den enes eller andres fel att man hamnat i denna situation, hade allt varit tio-top så hade allt flutit på som vanligt och risken för dikeskörning hade varit minimal. Som i de flesta spearationer handlar det om att en eller båda inte kraftfullt nog adresserade eller tog tag i problemet när de första tecknen på att man vill lämna sin partner dök upp.
Att man lämnar sin partner och och dras till en annan på ett nästan magnetiskt sätt kan jag hitta en viss logik i men att man plötsligt överger sina barn och struntar i hur dom mår och har det övergår mitt förstånd men jag misstänker att man plötsligt, mitt i ruset nyktrar till och undrar vad fan man håller på med så var lite beredd på en sådan vändning.