Jag vet inte riktigt var jag ska börja eller vad det är för fel på mig. Kort bakgrund: Vi skilde oss för c:a 2.5 år sedan (tillsammans i 12 år innan dess, gifta i 9). Separationen initierades av henne, vi kämpade på ett halvår, men bestämde oss sedan gemensamt att det var nog bäst att ta steget. Vi har en nu 8-årig dotter som vi har på halvtid som är min ögonsten. Mitt ex och jag har hela tiden varit omtänksamma mot varandra och ställt upp och hjälpt till om någon av oss behöver hjälp eller stöd. Ambitionen har hela tiden varit att vi ska försöka behålla det som var bra mellan oss, dvs vår vänskap och samarbetet kring vår dotter. Detta har hela tiden gått bra, och det gör väl egentligen det fortfarande. Men nu till saken, min dotters mamma har nu träffat en ny man och har så smått börjat introducera honom för dottern. Jag har inte träffat honom ännu, men har så klart googlat och hört mig för. Inget har framkommit som säger något annat än att detta säkert är en alldeles förträfflig person, verkar snäll, bryr sig om miljön, välutbildad, god inkomst, ser bra ut (fan också ). Eftersom detta är första gången som detta sker sedan skilsmässan så har det väckt känslor i mig som jag helst varit utan… Känslan att jag nu inte bara kommer förlora min fru som skedde för 2.5 år sedan, utan nu kommer jag även riskera att förlora min dotter, att hon kommer älska den ny killen mycket mer än mig och hos dem så får hon det “rikitiga” familjelivet, men när hon är hos mig så får hon bara hälften (dvs hennes gamla farsa). Jag förstår på ett intellektuellt att det är irrationella tankar, men jag kan inte skaka av mig dem. Har någon här känt/upplevt någåt liknande och har något tips hur man ska komma vidare? Jag förstår förstår att detta säkert grundas i en dålig självkänsla hos mig, men insikten i sig hjälper ju knappast, tyvärr.
Jag har inga råd att komma med mer än att du också vara en bra och sansad person med god självinsikt. Det är stort att våga uttrycka dessa känslor så du har dessutom ett sunt känsloliv och vågar stå för det
Du kommer alltid att vara din dotters pappa och med alla nyss nämnda kvaliteter så kan du vara lugn att ha din dotters hjärta. Fortsätt så. Ni kommer alltid att kunna ha starka band, han kommer inte att ta din roll utan får en annan roll i hennes liv.
Hon får inte bara hälften hos dig, hon får ju hela dig och alldeles för sig själv.
Stay cool.
Inga konstiga tankar alls. Brottas själv med dessa och har tyvärr inga råd att ge. Erkänner villigt att jag önskar att mina döttrar sa att de inte alls tyckte om pappas nya (Ja, det är lågt av mig jag vet…) Det kommer inte hända eftersom hon är trevlig och fin. Jag försöker möta dessa känslor genom att acceptera att detta är jobbigt och tillåta mig själv att tycka det. Detta är ytterligare ett nytt kapitel i skilsmässoboken som vi inte läst (varit med om) förr.
Kramar i lass💕
Som skillsmäsdobarn där min pappa träffade en ny kvinna kan jag säga att ens föräldrar alltid kommer vara just det och ingen kan tävla mot det sen förstår jag precis dina känslor min ex man ( ja det var han som ville skiljas) har precis träffat en ny som introducerats för min son och ska flytta in. Jag fick reda på det av en slump så förstår hur ont tanken gör att ens barn ska spendera halva sitt liv med en annan vuxen som man inte har någon koppling till.
Du verkar smart, mogen och rationell. Din dotter kommer alltid att sätta dig först som sin pappa, den platsen kan ingen ta. Jag förstår känslan till fullo, den är irrationell, man känner sig liten och oviktig-en skrämmande tanke.
Försök att tänka att motsatsen ändå hade varit värre. Om din dotter avskytt mammans nya, eller om han hade avskytt din dotter och inte varit snäll med henne. Se det som att hon får en extra vuxen i sitt liv som ser henne och finns där för henne, inte som en pappa utan som en extra vuxen-för det är det han är för henne. Jag tycker att det är lättare att acceptera när man tänker så. Hos oss är det så att ena barnet vägrar åka till pappan om hans nya flickvän är där… Det är inte en bättre situation, I promise you…
Bara att bita ihop, en dag kan det kännas mindre hemskt. Så länge det känns jobbigt så tillåt dig att känna dem känslorna men håll dem för dig själv. Alla känslor är okej att känna och du är inte ensam om att känna så här!
Tack Lisa0987 för det fina svaret. Jag “förstår” ju egentligen allt det där, jag vet med mig att jag är en helt OK pappa och att jag och min dotters relation är stark. Det svåra är ju att känslorna och intellektet inte riktigt kommer överens. Tack än en gång för att du tog dig tid att svara!
Anna, jag kan verkligen relatera till dessa mindre smickrande känslor… När dessa känslor dyker upp, så skäms man ju, eftersom jag egentligen önskar både min exfru och framför allt min dotter allt gott. Jag försöker acceptera att jag inte är “perfekt” (hade jag varit det så hade jag väl fortfarande haft en hel familj ). Jag hoppas verkligen att jag kan göra som du, dvs att konfrontera mina egna känslor och så småningom förhoppningsvis kunna acceptera dem (det är bara så svårt, när det enda jag vill göra är att “fly” från dem).
Cayenne, tack så jättemycket för att du tog dig tid att skriva ett sådan bra svar. Att se honom som en “extra”-vuxen istället för bonus-PAPPA gör det hela faktiskt lite enklare (i alla fall just nu, för stunden… jag kommer säkert ramla tillbaka till mitt gamla tankemönster igen. )
Tack för svaret! Jag förstår precis vad du menar och det är precis vad jag skulle skrivit till en vän som svar på min egen fråga… Problemet är att det är svårt att vara rationell och förnuftig när det gäller en själv… När det är ens egna känslor av svartsjuka och rädslor som är problemet (jag gör mitt bästa för att skona både både dotter och ex från dessa känslor, det är mer en inre kamp).
). Eftersom detta är första gången som detta sker sedan skilsmässan så har det väckt känslor i mig som jag helst varit utan… Känslan att jag nu inte bara kommer förlora min fru som skedde för 2.5 år sedan, utan nu kommer jag även riskera att förlora min dotter, att hon kommer älska den ny killen mycket mer än mig och hos dem så får hon det “rikitiga” familjelivet, men när hon är hos mig så får hon bara hälften (dvs hennes gamla farsa). Jag förstår på ett intellektuellt att det är irrationella tankar, men jag kan inte skaka av mig dem. Har någon här känt/upplevt någåt liknande och har något tips hur man ska komma vidare? Jag förstår förstår att detta säkert grundas i en dålig självkänsla hos mig, men insikten i sig hjälper ju knappast, tyvärr.
Jag “förstår” ju egentligen allt det där, jag vet med mig att jag är en helt OK pappa och att jag och min dotters relation är stark. Det svåra är ju att känslorna och intellektet inte riktigt kommer överens. 
Tack än en gång för att du tog dig tid att svara!
När dessa känslor dyker upp, så skäms man ju, eftersom jag egentligen önskar både min exfru och framför allt min dotter allt gott. Jag försöker acceptera att jag inte är “perfekt” (hade jag varit det så hade jag väl fortfarande haft en hel familj 
). Jag hoppas verkligen att jag kan göra som du, dvs att konfrontera mina egna känslor och så småningom förhoppningsvis kunna acceptera dem (det är bara så svårt, när det enda jag vill göra är att “fly” från dem).