Acceptans

Hej.

Min man träffade en ny under hösten 2022. Han hade efter ett bråk under sommaren lämnat in en skilsmässoansökan så detta var under betänketiden men vi levde ändå som vanligt. När jag fick reda på detta så valde vi att gå i parterapi men han avbröt efter 2 gånger och flyttade till henne. Hon är 28 år o var då här som aupair från Filippinerna. Detta fortsatte sedan fram till jul, han flyttade fram och tillbaka mellan henne o mig o barnen (vi har tre barn). De gånger han försvann kunde ingen av oss få tag på honom o han var borta 1-2 veckor. Barnen grät på nätterna o var oroliga dagtid när han bara försvann.

Efter nyår så fortsatte deras förhållande sporadiskt. Betänketiden tog slut men han skickade inte in att han ville fullfölja. På sommaren verkade deras förhållande ha tagit slut o vi åkte på semester hela familjen. När vi kom hem försvann han igen till henne. Sen flyttade hon till Danmark då hon endast fick vara här ett år. Men de fortsatte träffas när hon var här eller så ljög han om att han skulle hålla någon kurs i en annan stad men åkte och träffade henne.

Nu har hon fått jobb i Sverige o ansökt om arbetstillstånd. Så nu är det återigen dags för skilsmässa, sälja hus etc. Vi har semester nu o barnen har sommarlov men han vill då spendera semestern med den nya, eller en del av den. Jag vet ju att jag förtjänar någon så mycket bättre men jag kan varken acceptera detta eller komma vidare. Jag äter sömntabletter o antidepressiva men mår ändå piss. Det jobbigaste är inte själva skilsmässan utan att han bara plockar bort mig så lättvindigt och ersätter mig med henne. Jag känner absolut inte att jag vill att mina barn ska vara med henne, trots att jag vet att jag inte har något att säga till om. Jag känner en sån hemsk avsky gentemot henne. Hon har hela tiden vetat om att han är gift och att det finns tre små barn med i bilden.

Jag vet helt ärligt inte hur jag ska få bort min avsky gentemot henne. Varför känner jag mer asky för henne än gentemot honom. Mina tankar skenar iväg. Hon har inga barn så de kommer ju definitivt skaffa barn också vilket gör mig ännu mer illamående.

För att du vill behålla honom trots allt du nu vet och trots all extrem uselhet och hänsynslöshet som din man visar mot både dig och era barn. Därför är det mkt enklare att ge henne skulden till att detta händer, för alternativet är att verkligen se och acceptera din man som den usla person han är.

För att du vill fortsätta med honom av säkert flera anledningar och ju mer du demoniserar henne och skuldbelägger henne, desto mindre skuld finns kvar att landa på honom.

Men minns att den enda gemensamma nämnaren mellan dig och henne är “din”/“er” man, ni båda kan vara väldigt lika eller helt olika men mannen är densamma med er båda. Så egentligen skulle ju ingen av er vilja ta i honom med tång ens… dock med tanke på hennes ursprung och hennes försök att få arbets/uppehållstillstånd här så finns det ju iaf teoretiskt en viss förklaring till henne och hennes beteenden, hon behöver sannolikt en sugar daddy och din man vill tydligen gärna få vara en :robot:

Börja omgående i egen samtalsterapi, isolerat för dig själv för att reda ut dig själv och dina tankar och för att börja arbeta dig själv uppåt igen :muscle: :v: :revolving_hearts:

Sen…sparka ut honom, HÅRT :athletic_shoe: :dash: :boom:

11 gillningar

Jag håller med @Noomi här, du skulle verkligen ha hjälp av terapi. Din självkänsla behöver stärkas ordentligt så du kan bli förbannad på din man som behandlat dig som skit så länge. Det är inte nyttigt för självkänslan att låta sig trampas på som du har gjort. Hans svek är fundamentalt och du har all rätt att vara både arg och ledsen. Men framförallt på honom! Visst har hon också en del av skulden. Men det är väl inte så svårt att förstå att en 28-årig aupair från Filippinerna kanske inte klarar av att agera vettigt i den situation hon befinner sig i. Din man däremot, man kan som utomstående inte känna annat än förakt för honom.

Stå upp för dig själv! Strunta i acceptansen, börja med att bli förbannad på honom. Och sök terapi för att bygga upp dig själv igen.

4 gillningar

Tack för svar! Jag har haft samtalsstöd under dessa år till och från men känns mest som att jag fastnat i ältandet när jag haft dessa samtal. Då har det heller inte varit lika slutgiltigt som det är nu så det är kanske dags att boka in nya samtal.

I samtal med min man så hamnar samtalet alltid kring hennes roll i detta. “Vill hon verkligen ha tre bonusbarn” “Vad säger hennes familj om att hon är med en gift trebarnspappa” “Hur kan hon tycka att det är okej att smyga runt i två år med en gift man”. Dessa frågor ställs om o om igen. Min man har aldrig velat prata om saker utan sitter tyst med mobilen framför sig, går iväg o låser in sig på toa eller väljer att svara ok på samtliga frågor oavsett vad jag frågar. När hon bodde i Sverige så ledde mina frågor alltid till att han stack dit. Han har aldrig haft ett vettigt samtal där vi kunnat prata om allt. Han anser att allt negativt är mitt fel, även otroheten.

Han har sagt upp kontakten med alla i sin familj också. Nu är det snart 1 år sedan de hade kontakt.

Då är det dags för dig att sluta ställa de där frågorna rörande henne om och om igen… börja NU att se till dig själv och barnen först och främst och gör upp en plan för hur du ska komma ur detta så framgångsrikt som möjligt… för dig/barnen.

Din man verkar väldigt osjälvständig, undfallande och passiv. Så nu greppar DU taktpinnen och styr upp detta så det gagnar dig och barnen och låt honom sedan stå där med det som blir över.

Kanske aupair’en försörjer och tar hand om honom som det stora barn han verkar vara :smirk:

2 gillningar

Det är väl exakt detta jag tänker efter varje samtal jag försöker ha med honom, att nu ska jag inte ta dessa samtal mer eftersom de ger inget o endast får mig att må sämre. Men sen går det någon/några veckor o alla dessa frågor bara strömmar ut mig eftersom de hela tiden snurrar i mitt huvud.

Det blir nog bättre när han åker iväg på semester med henne skulle jag tro eftersom jag aldrig ger honom tillfredsställelsen att hålla på o ringa honom när han stuckit utan då sköter jag mitt med barnen. Jag har även bett honom att stanna där med henne sen då det blir lugnare för oss.

Tack igen för bra svar!

Jag håller med. Men en tanke jag får när jag läser den här historien är också att hon förmodligen är i ett beroendeförhållande till honom. Det brukar vara så när man bildar en relation mellan olika kontinenter, olika samhällsklyftor. Personen som flyttar till det rikare landet blir ofta beroende av den hon (för det är oftast en hon) flyttar till, som inte alltid är den bästa av män.

Inte roligare för dig, Maja82, men ändå ytterligare en orsak att flytta fokus från henne till honom. Och att det är han som har gjort fel. Och att du inte vill ha något med honom att göra. Punkt.

1 gillning