6-åringen hamnar i kläm efter smutsig separation

[mitten]

Jag vet inte vad jag ska göra…

Lite bakgrundsinfo:
1 år har gått sedan jag separerade från definitionen av ”en dålig man” som tyvärr också är mina barns pappa. Han är polisanmäld av mig och utredning pågår för allvarliga brott. Går inte närmre in på vad. Utredningen har pågått ett år nu. Vi har samtidigt delad vårdnad om våra två barn.

Under året har vi haft väldigt svårt med samarbete kring barnen. Både soc och familjerätten har varit inblandade men ni som vet, ni vet att dom inte är till någon direkt hjälp.

Pappan har satt i system att ändra barnens boendeschema lite då och då. Ofta handlar det om att han vill ha barnen färre dagar eller knappt alls i perioder. Både han och jag har krävande arbeten och jag menar att han ändrar barnens schema för att försvåra mitt liv och möjligheten att planera mitt arbete och privatliv.

Nu till saken.
Min fina 6-åring hamnar i kläm.
Hon älskar sin pappa och förstår givetvis inte situationen. Detta går nu ut över hennes och min relation.

Hon vill veta varför mamma är så arg på pappa.
Hon vill veta varför hon inte får visa pappa vår lägenhet på FaceTime.
Hon vill veta varför vi aldrig ses som en familj.
Hon vill veta varför hon mest är med mig och inte med pappa.
Hon upplever att det är jag som bestämt att hon inte ska få träffa pappa oftare.

Ibland blir hon arg på mig och fruktansvärt ledsen, vilket jag till 100% förstår. MEN JAG VET INTE VAD JAG SKA SÄGA?!
jag vill inte smutskasta hennes pappa på något sätt, samtidigt som jag är så jävla arg på honom för att han gör och har gjort såhär mot oss.

Har ni några råd om hur jag ska prata med henne om hennes pappa och om situationen?

[Kronix]

Mycket svår sits. Jag vet inte om man kan få hjälp och rådgivning från kommunen eller liknande.

Jag kan väl bara tala för mig själv. Jag hade sagt som det är att jag och X inte är vänner längre. Vi bråkar och tjaffsar mycket. Han är säkert en jättebra pappa till dig, men vi är inte bra kompisar.

Håll det givetvis på barnets nivå så informationen går in. Svara ärligt på frågorna som barnet ställer, men neutralt. Du behöver kanske inte nämna anmälningen men någon kontext får du ge så att en förståelse kan gro.

[Vilsenjag]

Svar på frågan varför ni inte umgås som en familj nå längre är pga ni är inte en familj längre. Ni är en stjärnfamilj där mamma bor på sitt håll och pappa på sitt. Det blir lite fel signaler till barnen att först så separerar man och sen umgås man endå. Barnen får svårt att förstå vad en separation innebär.

[Stark1]

Är det att smutskasta att vara ärlig?
Varför barnet är mer med dig än med pappa är ju pappas val. Och att berätta det för barnet är inte att smutskasta tycker jag.

[Nimue]

Jag tycker nog ändå att det är rimligt att hon får veta att det är pappa som ändrat schemat. Hon må vara liten men ska hon vara arg på en av sina föräldrar tror jag det är bättre för henne, framförallt på sikt, att vara arg på rätt person. Du behöver inte lägga så mycket egna värderingar i det, men berätta att för din del skulle hon gärna fått vara mer hos pappa men tyvärr har pappa bestämt att ändra schemat så att det inte blir så. Du kan låta henne fråga sin pappa varför, men kanske inte hur många gånger som helst då det väl bara blir destruktivt.

[Tailor]

Och vad är egentligen problemet med det? Jag förstår enkelheten. Men är det verkligen så svartvitt?

Jag tycker ändå du måste kunna säga till dina barn att du är arg på pappan. Smutskasta är väl när man slänger smuts på nån som inte är smutsig?

Mina barn frågar mig om jag är arg på mitt ex. Jag säger det när jag är det. Men också att jag inte är det när jag inte är det. Men sånt där går ju i vågor för mig åtminstone.

[mitten]

Men det är just det jag menar att hon hamnar i kläm.

Ibland har jag sagt just det:
”Du är mer med mig för att pappa bestämt att det ska vara så. För min del får du gärna vara med oss båda lika mycket men pappa har sagt att det ska vara såhär”

Det som händer då är att hon går till pappan och han säger:
”Nej det är mamma som bestämt att det ska vara såhär. Mamma har gjort så att du inte kan vara lika mycket hos mig”

Vem ska hon tro på?

Vad han egentligen menat med detta är att eftersom jag ”förstört hans liv” genom att anmäla honom till polisen, så kan han inte ha barnen. Logiken i det förstår inte jag heller, men han säger att det är mitt fel att det är som det är helt enkelt.

[Nimue]

Okej, ja det är ju hemskt för er sexåring, men jag tror tyvärr inte det är så mycket mer du kan göra åt saken än att vara ärlig med din bild och framhärda i att det pappa säger om det inte är sant, utan att ägna dig åt onödig smutskastning eller själv dra upp pappans lögner.

Se till att vara pålitlig och trovärdig inför ditt barn i alla andra avseenden så skulle jag nog tro att det förr eller senare kommer klarna vem som går att lita på egentligen. Men förmodligen kommer det att finnas en svår tid innan dess, och det är nog inte mer du kan göra för att skydda ditt barn tyvärr.

[pappa73]

Detta kan komma att låta flummigt…

Visa att du finns där för din dotter (vilket jag är säker på att du gör iofs). Abdikera inte från ditt föräldraskap. Försök, så gott det går, att svara på vissa frågor. Kanske mer de frågor som handlar om familj, separation och efterföljande situation.

Spontant, din dotter behöver tröst, skydd, känna att du njuter av att vara med henne, hjälpa henne att organisera hennes känslor.

Du behöver vara större, starkare, klokare och snäll. Det är vad barn förväntar sig och behöver av oss vuxna, föräldrar.

En del av ovan ord är inte ”mina”. De kommer från något som heter ”Trygghetscirkeln” (Circle of Security, COS, COS-P). Som i grund handlar om föräldraskap i relation till sina, sitt barn. Bygger på anknytningsteori.

Jag gick själv en sådan kurs i våras. I mitt fall riktat till tonårsföräldrar. Mycket givande. Gruppsamtal med x antal andra föräldrar och två handledare. Min hem-kommun erbjuder dessa till föräldrar, kostnadsfritt, utan ”recept från socialtjänsten”. Ofta indelat i barn 0-12år, barn/ungdomar 12-21år.

Känner du att du inte ”vet-varken-ut-eller-in” hur du skall bemöta din dotter, och att detta fortsätter att gå ”åt fel håll” och påverkar er relation, så kanske du skall kolla med din kommun, gällande stöd, ”kurs”…

Frågorna din dotter ställer är ju viktiga, och det är viktigt att hon blir bemött, med öppna, mjuka händer, samt att du är i balans (COS) när du bemöter henne. Vilket givetvis kan vara svårt, givet din situation och dina känslor gentemot din dotters pappa, hans beteende, polisanmälning, FR, Soc, stress, frustration etc.

Det är det inte lätt, och jag känner för din situation och din dotter.

Det du säger gällande ”mamma sa”, ”pappa sa”. Större, starkare, klokare och snäll. Låt inte Er dotter bli ett slagträ i konflikten mellan dig och ditt ex. Något som, givetvis, ditt ex också skulle behöva höra och förstå, och helst nu och inte senare…

En viktig del, och inledning, i COS är även – ”problemlösning” kontra ”lyssna, vara med, finnas till”…?

Ett vägskäl helt enkelt.

Det är oerhört lätt som förälder att direkt hamna, och falla in i ”problemlösning”. Speciellt om man är stressad (vilket många av ”oss”, föräldrar, kan vara i dagens samhälle, eller pga någon situation). Det kan upplevas som att det är enklare, går fortare, att ”bara lösa problemet”. Men var det barnets egentliga behov som därmed blev tillfredsställt…?

Jag hoppas att det löser sig för dig och din dotter.

[Noomi]

Vilket fenomenalt, proffsigt, empatiskt och medkännande svar. I synnerhet givet din egen traumatiska situation, all cred till dig @pappa73

[Masai]

Jag instämmer verkligen med @Noomi . Du ger väldigt kloka och insiktsfulla svar, du har gett många kloka råd även på andra trådar @pappa73 . Tack för du delar med dig till oss andra.