Tycker inte att det är påträngande. Det är ju bara att inte läsa eller svara. Detta är ju inget dolt eller hemligt forum precis. Efter att ha genomgått en jobbig skilsmässa läser jag gärna lite mer djuplodande reportage om ämnet och välkomnar artiklar om det.
Förmodligen äldst här, 65. Har inte känt mig särskilt gammal tidigare men nu känns det inte kul att se framåt. Mitt x meddelade för ett år sen, efter 30 år tillsammans, att han skulle flytta men vi bodde pga husförsäljning ihop tills för två månader sen. Från början inbillade jag mig att allt skulle gå så bra, särbos typ, men med facit i hand skulle jag bett honom flytta trots praktiskt krångel. På nyårsdagen fick jag vetskap om den nya kvinnan, som “han trivdes med” och som “var rolig att prata med”. Nu har det väl växt till sig så hon har liksom ätit sig in bland våra vänner, besökt min gamla hemby och jag har gått i pension ett år tidigare än tänkt eftersom jag inte orkar se dem tillsammans. Känner mig bestulen på resten av mitt liv, hon har tagit/fått min plats. Jag fick inte en chans att vara delaktig i beslut om flytt eller skilsmässa. Det kom som en chock och ensamheten, sorgen och saknaden är enorm. Fruktansvärt plågsamt att tänka på dem tillsammans. Men hon är nästan tio år äldre än jag (ännu värre på nåt sätt) så uppenbarligen kan en del träffa nån ny även i vår ålder. Körsång är ett tips… Jag vill inte ens höra ordet kör.
4 gillningar
Jag är snart 55 och har länge ruvat på att lämna. Är livrädd för att ta steget och är rätt säker på att bli lämnad av alla så kallat gemensamma vänner, på köpet.
Det är självklart en risk. Endel som lämnar blir väldigt ensamma. Många som jag känner tycker att det varit en nytändning i livet. Du vet kanske själv hur lätt du har att knyta nya kontakter.
Jag har ett annat förslag.
Om detär så att du känner dig begränsad i ert förhållande i vaddu får göra så kanske du helt enkelt skulle ta striden för att få göra som du vill! Det kan ju vara allt från enkla saker som att få ligga och läsa på kvällen (vilket inte jag fick) till att man vill byta jobb, gå en kurs eller vad det nu kan vara.
Jag jobbade sönder mitt äktenskap gift i 27 år frun slet med att bli sedd jag bara jobbade skilde mig för ett och halvt år sedan kraschade innan jul och då komme saknaden och uppgivenheten att bli ensam båda barnen vuxna sista flyttade ut samtidigt som jag ingen otrohet bara att vi slutat prata med varann det som stör mig att alla känslor som var bortblåsta kommer nu. Kan ju vara ensamheten det är ju inge kul att bli skild när man är 56 så mycke kul man skulle ha tillsamans som man missar. Men alla säger att det blir bättre .är det nån som vill bara gå ut av er eller ha sällskap en kväll så kanske vi kan hjälpa varann .en tanke bara