Tackar man ja kan man alltid baila ur o gå hem. Tvärtom är dock svårt (för att inte säja omöjligt)
Jag har bjudit de mest oväntade människor på allt från cigaretter o kaffe till öl, vin och champagne (granntanten i stan, grannkillen i 30-årsåldern högst upp i huset, kvinnor i min ålder i stugområdet, pensionärsparet som är stuggrannar…)
Vill inte uppmuntra t dryckenskap på nåt sätt men alkohol är underskattat (ja faktiskt!) som ice-breaker.
När en av våra trevligaste kunder på jobbet berättade att hon oxå hade hund frågade jag om vi inte skulle ta en hundpromenad ihop vid tillfälle. Vi umgås en hel del idag. Med o utan hundar.
En del har nog blivit chockade. Ingen har tackat nej. En del har jag bjudit en lr flera gånger till. En del kommer jag aldrig att bjuda igen. De flesta har bjudit tillbaks.
Har varit på forumträff. Träffat flera av dem jag lärt känna så flera gånger - o haft lika trevligt varenda gång. Messar med några supertrevliga oxå.
Här på forumet kan ju iofs geografiskt avstånd sätta käppar i hjulet för närmare vänskap - men det VET man ju aldrig! Vem vet - nästa år kanske jobbet förflyttar mej till Skåne lr Norrland o då är det ju perfekt om jag känner nån där.
Jag försöker tänka att det är ett nytt liv o jag måste göra nya saker. Gör o lever jag på precis samma sätt som med x får jag samma resultat = saknar x o känner mej ensam.
Förhoppningsvis blir det en resa t Asien i vår med min bästa vän fr högstadiet. Nästa höst ska kunden med hunden o jag till en europeisk storstad för att fira att hon fyller jämt.
Jag fyller i efter mängden här. Jag är 57 år och efter 18 års äktenskap så gick hon bara ut och tog vårt 15 åriga barn med sig. Har nu inte sett barnet på 6 månader. Jag förstår hur du känner dig att det blir tomt. Jag sitter nu kvar i vår gemensamma stora lägenhet och det bara liksom ekar deras röster i lägenheten. Förhoppningsvis får du träffa dina barn och barnbarn och få ut lite glädje. Jag kämpar mig själv blodig för att överhuvudtaget få veta något. Jag har tre vänner som har hjälpt mig enormt mycket. Utan dom och min kurator hade jag inte klarat mig.
52 år och 17 år som gift, vuxna barn som lever sina liv. Svårt är att hela min bo-familj liksom försvann nästan samtidigt, barnen flyttade ut ungefär samtidigt som guben, (han är inte pappa till mina barn) och 1 av mina 2 hundar blev en änglahund…Håller med dem som känner sig som 5e hjulet, men tacksam över fina vänner som alltid bjuder in. Men huvuddelen av tiden är jag ensam med min lille vovve, utan honom skulle ensamheten kännas mycket värre. Evinnerligen tacksam för mitt jobb, där mår jag bäst! Dejtar lite… det är för tidigt tror jag, känner mig tom och ihålig. Fast mår helt okej av och till just idag mindre bra tyvärr. Denna berg o dalbana resa håller i sig. Längtar efter att hitta på hon som nästan alltid var glad, hon har gömt sig nånstans.
Det här med vänner och det sociala livet är svårt tycker jag. Jag som vanligtvis är en utåtriktad människa känner mig just nu bara helt ointresserad av att umgås. Orkar inte förklara och försvara mig själv hela tiden. Känner att folk undrar vad som hände, men jag vill inte prata om det. Jag vill bara gräva ner mig i jobb jobb jobb. Skulle kunna tänka mig umgås med folk som gått igenom det jag gjort. Men antingen är de singlar sen massor av år sedan, och raggar på krogen. Vilket jag verkligen inte vill. Eller så är de lyckligt gifta. Var finns de andra? Ni som dejtar, hur? Dejtingsidor på nätet?
@sunelina min hund blev också en änglahund, när vi separerade så det blev verkligen tufft. orkar inte skaffa en ny just nu, då jag inte vet hur jag ska lösa det med ev. behov av passning. Jobbet är viktigt, men jag känner mig ensam, tom och misslyckad.
@Min jag håller med dig, det sociala livet är svårt. Jag är också utåtriktad, men jag vill inte heller umgås något större, fast jag ändå saknar det. Har ingen energi, jag vill inte heller prata om det som hände om det inte är någon som kan förstå och bekräfta tankar och känslor. Jag hänger inte heller på krogen då jag verkligen inte vill det. Jag hänger på en dejtingsida bara för att se om jag vågar, men nej jag vågar inte. För tidigt och jag blir bara stressad.
Känner så med dig, jag har kvar en lurvig vän, för min del tror jag han hållit borta ett sammanbrott för mig. Det har varit verkligen otroligt tufft att förlora min orubbligt trofasta fyrbenta vän samtidigt som så mycket annat ändrade sig i mitt liv. Blev som ett nytt fritt fall när hon mitt framför mina ögon tog sitt sista andetag… det känns som de 1 1/2 år som förflutit sedan guben hittade på det han gjorde, har kantats av separationer av olika slag. Jag känner mig också stundtals… eller ofta om jag ska vara ärlig precis som dej. Tystnaden hemma ibland dånar… har alltid TV på, och radion.
@Krossad2 Precis så känner jag. Hur lång tid har det gått sedan era uppbrott? För mig är det snart 10 månader sedan. Har en underbar vovve som betyder både massor av kärlek men även en viss känsla av att alltid ordna med passning, veterinär osv osv. Vi skaffade ju henne tillsammans och under de förhållande som rådde då. Men jag kommer alltid finnas för henne och hon för mig så länge hon orkar. Vilka otroligt starka, svaga, arga, glada och fantastiska människor i tråden. Undrar var ni finns? Pm gärna om ni vill berätta.
@Min, så sant. Hunden betyder otroligt mycket, men vi skaffade tillsammans. Har precis haft ett antal veterinärbesök nyligen. Då svär jag över X. När jag inte kan göra spontana grejer, utan måste boka pensionat då svär jag också över X.
Jag har också en hund Han är bäst.
Vet inte hur det skulle gått för min son när hans liv rasade om inte vi haft vår underbara hund.
Hunden har betytt mycket för mig också den här tiden - alltid en varm, mjuk, lugn vän att gråta mot om det behövts
Jag har fyllt femtio, har ingen hund och har aldrig haft (men är motsägelsefullt sugen)… har däremot två underbara barn som är mitt absoluta allt
För fyra år sedan blev jag ensam och därefter är inget sig likt. Jag både har och inte har… läkt. Jag har läkt på ett sätt som innebär att jag inte är (och förmodligen aldrig blir igen) samma människa som jag var före han försvann. Men jag står upp, jag klarar mig och jag både överlever och lever lite valhänt och försiktigt. Livet är väl inte så där jättekul, men alternativen kan vara obeskrivligt mycket sämre att jag faktiskt inte kan förmå mig att klaga. Så…
PS: Ser personligen väldigt mkt fram emot Rami Maleks version av Freddie Mercury i “Bohemian Rhapsody” som kommer på bio i oktober
Min skilsmässa blev ett faktum för en vecka sedan. Nu är det bara ”lite rester” kvar att städa upp. För mig känns det som om jag aldrig mer vill ha en kärleksrelation. Jag vill ha goda vännskapsrelationer. Tänk så skönt att slippa bli indragen i gemensamma räkningar, bostadsköp och nya släktingar. Tänk att få krama om sina vänner, skratta, gå på bio, laga mat ihop eller gå ut och äta. Efter det vill jag gå hem till min egen fågelholk. Vänner slår partners med hästlängder. Har ingen längtan alls för att ”sylta in mig” i en relation. Leve friheten!
Fler som känner som mig?
Både och faktiskt. Men ändå inte. En innerlig och närhetssökande parrelation slår allt. Synd bara att de där nära, innerliga och över tid existerande parrelationerna är så krävande att de är svåråtkomliga, för att inte säga näst intill oåtkomliga…
Men en formell “frihet” i samtidig inre ensamhet är ju egentligen inget förstahandsval… men det är iof ett gott substitut till den reella lyckan och samhörigheten i en funktionell och tillfredsställande parrelation.
@Noomi Tack! Sakta men säkert, bra jobbat . Känner som du, ska försöka komma ihåg att se filmen. Han var ju en kämpe!! Nu är det tidig morgon och som vanligt vaknar jag med en molande ångest. Misslyckad, ensam och grubblar över mitt icke liv. Nyrenoverad lgh och mysig vovve men ändå helt tom. Vill inreda och fixa men allt går trögt, . Vill ha någon att dela detta med, vem?? Åh, va gnällig jag är denna tidiga timma. Men de är värst . Vad fyller ni era liv med föutom jobb?
@Pernilla, Säger också som Noomi, både och.
Under det första året som gått nu har jag inte kunnat tänka mig att börja om igen. Men som det känns nu så vill jag inte leva ensam. Jag vill ha en livspartner som både är min bästa vän och stora kärlek.
Jag saknar Kärleken
Känner igen känslan från mina separationer men har lyckats halka dit igen ett par ggr och fått höra att jag sagt att jag aldrig skulle bli sambo igen, inte sämre än jag kan ändra mig. Vill verkligen både ha och äta kakan, men min nuvarande sambo reser mycket så jag har gott om egentid som jag uppskattar.
Det var småbarnsåren som knäckte mig och fick mig att längta bort ur relationen. Att stänga sin egen dörr om sig och bara få vara är en fantastisk känsla.
I en parrelation får man mycket annat också än bara kärlek, bättre ekonomiska förutsättningar vilket banar väg för resor, boende och andra fritidsintressen, breddat socialt umgänge etc.
Min mor har varit ensam hela livet, full av bitterhet ”karlar och skit”, hennes favorituttryck. Sen hade hon otur att hennes få väninnor dog relativt tidigt, kan förvisso en man oxå göra men just att våga gå vidare, inte bli en belastning eller sina barns dåliga samvete, aldrig i livet!
Men ingen brådska det som händer det händer ️
Jag är en av dem som lever i en ny relation, vi blev ett par drygt ett år efter separationen. En relation som fortfarande efter 2 år känns så bra som jag inte kan minns att det någonsin var med barnens far.
Även om vi bor ihop så har vi i stort sett helt skilda ekonomier samt att vi inte direkt tar aktiv föräldrarroll för den andres barn. Vi ger också varandra mer frihet än vad jag var van med. På sätt och vis känns det som att detta nästa förhållande är som att ha fått körkort och kunna köra jämfört med att första var övningskörning. Man slipper gå i en massa fällor som man gjorde med den förste.
Eller så passar denna man bara bättre än nr 1.
(granntanten i stan, grannkillen i 30-årsåldern högst upp i huset, kvinnor i min ålder i stugområdet, pensionärsparet som är stuggrannar…)
just idag mindre bra tyvärr. Denna berg o dalbana resa håller i sig. Längtar efter att hitta på hon som nästan alltid var glad, hon har gömt sig nånstans.
. Känner som du, ska försöka komma ihåg att se filmen. Han var ju en kämpe!! Nu är det tidig morgon och som vanligt vaknar jag med en molande ångest. Misslyckad, ensam och grubblar över mitt icke liv. Nyrenoverad lgh och mysig vovve men ändå helt tom. Vill inreda och fixa men allt går trögt, 
. Vill ha någon att dela detta med, vem?? Åh, va gnällig jag är denna tidiga timma. Men de är värst 
. Vad fyller ni era liv med föutom jobb?