50 + och skild

Jag läser med intresse det alla skriver om. Men jag saknar oss som är lite äldre, med vuxna barn och barnbarn som vill ha sitt. Vi lämnade varandra och det är ok, men jag har så svårt att vara ensam. Ensam med allt som min man och jag tidigare hjälptes åt med. Hur gör man? Jag vill vara en del av ett par. Hitta kärlek på riktigt. Jag känner mig misslyckad och “dålig”, vi hade allt men ändå fungerade det inte. Finns det några äldre här inne som vill dela med sig? Eller yngre som vill peppa…

10 gillningar

Jag är 48 men fick barn sent.

1 gillning

Jag är 57 år och blev lämnad efter 35 år. Jobbigt och struligt på slutet. Inte så här man tänkte att äktenskapet skulle sluta😞 Försöker ta mig vidare. Har mina barn och barnbarn, det är det som håller mug uppe!

4 gillningar

jag är 50 + och har brutit upp. Har samma känsla, ensam med allt som man tidigare gjort tillsammans. Längtar efter tvåsamhet. Bär också en känsla av att vara misslyckad och kass. Vi kommer att bli hela igen, det tar tid. Skicka gärna pm till mig om du vill. Kram

4 gillningar

Även jag är 57 år och blev lämnad efter 27 års äktenskap och 35 års relation. Eftersom mitt X hade andra problem än bara otrohet, har jag kanske på något sätt lättare tagit till mig sveket och så småningom börjat hitta tillbaka till mig själv. Ensamheten är det jobbigaste att hantera precis som “Min” skriver. Men utöver detta har det varit oerhört smärtsamt att få reda på vilka är “mina” vänner och vilka är våra “gemensamma”. Har medvetet inte trängt mig på hos dessa “gemensamma”, vilket har resulterat i att telefonen är hel död. Jag tar hellre det än att ha vänner som kallar sig vänner, men inte finns där för mig. Jag är hellre ensam och vårdar de vänner som bryr sig om mig, mina barn och till vilka jag kan ringa när som helst.
Jag håller på och flyttar från orten där mitt X har vuxit upp och där vi bott i 16 år, allt för att skapa mig ett eget liv, ensam. Du får gärna skicka pm även till mig om du vill. Kramis!

2 gillningar

Tack för alla kommentarer :blush:…Fortsätt och håll liv i denna tråden. Jag vill verkligen både ge och få stöd i hur man hanterar att bli ensam efter många år. Jag har också barn och barnbarn, men de räknar med att jag finns för dem, med barnpassning och stöd i deras start i vuxenlivet. Vilket jag också vill. Så jag vill absolut inte belasta dem eller min gamla mor. Hur tänker ni?

1 gillning

Hej!
Jag är nyss fyllda 55 år blev lämnad för snart 2 år sedan efter en( ful otrohetshistoria ) vi hade levt 37 år tillsammans.

4 gillningar

Här finns en 53 årig otrolig rädd man som inte valt detta singelliv. Det är nog den värsta tiden i mitt liv, trots fina barn som tröstar och stöttar. Jag får höra av kollegor att ta till vara på denna tid som singel och ha inte bråttom… Nej bråttom har jag inte, men jag är 53 och inte 23, så lite bråttom är det att hitta ngn ny att dela “höstens” dagar med. Jag vill kunna njuta av det som är kvar av livet med ngn innan man landar i en alltför seg tillvaro. Jag försöker på riktigt glömma och gå vidare, men samtidigt försiktigt tänka framtid… Det är otroligt svårt detta…

6 gillningar

@Norrmann känner igen mig i det du skriver. Jag är också rädd, och har inte valt att bli ensam. Saknar tvåsamheten, samtidigt som jag är rädd för att träffa någon ny. Jag behöver hitta en trygghet i att vara själv, fast jag inte vill. Detta är det svårast jag varit med om, så mycket sorg, ångest och rädslor. Försöker även att hitta lite nya vänner, som inte ingår i mitt “gamla” liv för att komma framåt. Inte lätt att hitta nya vänner heller. Vi får försöka tillsammans att stötta och peppa varandra här på forumet. Styrkekramar

3 gillningar

Jo det är bra att vara här i forumet, jag vet inte hur mycket som jag läst om och om för att hitta svar eller tröst… Jag är en person som flyttade ifrån mitt gamla liv och fick en massa fina vänner. Dessa vänner var dock sådana som följde med mitt ex och som följer med exet vidare utan mig. Jag har mitt jobb och är öppen på min arbetsplats över min situation, där får jag ett viss stöd. Är dock helt utan riktiga vänner… Jo denna sida har varit till mycket hjälp för mig, och håller med till fullo att vi måste stötta varandra här inne då vi “nästan” alla har liknande uppbrott bakom oss. Jag har hopp om en framtid i tvåsamhet… men kommer att vara otroligt försiktig i mitt sökande, vill inte hamna i en liknande situation igen… någonsin… Styrkekramar tillbaka.

3 gillningar

53 år, lämnad efter 18 år. Inga gemensamma barn, men två egna vuxna döttrar och ett litet barnbarn.
Ensam i en relativt stor stad, få vänner. Tyvärr inga singelvänner, vilket gör att jag mest är hemma. Vilket funkat första året, men nu när jag börjar komma ur bubblan är det skittråkigt.
Jobba, äta och sova… :face_vomiting:
Jag vill ha kul nu. Har börjat leta nya väninnor via Go frendly, men det är svårt i min ålder. Iallafall för mig… Jag vill resa och skratta.
När det kommer till det motsatta könet så vågar jag inte lita på någon ännu. Självkänslan har fått sig en redig törn.

4 gillningar

53 år, hastigt uppbrott efter makens otrohet för snart 3 år sedan. Då varit ett par i 29 år. Har många vänner och bekanta att umgås med, men känslan av att vara en del i ett större sammanhang saknas. Man “går alltid hem själv”. Några vänner försöker dra ut mig för att “ragga”, men det har aldrig varit min melodi. Mitt bekymmer idag är ensamheten jag känner i föräldraskapet, då makens sorti från familjen också innebar en sorti från i stort sett allt ansvar för ett barn i tonåren med funktionsnedsättning. Såg fram emot parsamheten efter slitsamma år med barn, men då snuvades jag på konfekten av en annan kvinna. Yngsta barnets tillstånd försämrades ytterligare av förändringen skilsmässan innebar. Istället för att leva ut drömmar med den som jag trodde var min bästa vän kantas min vardag idag av ett slitsamt ensamt föräldraskap på heltid för barn i övre tonåren som konstant avvisar mig men behöver mig. Kan behöva lite kärlek och omsorg i mitt liv, men letar inte aktivt då känslan är att min ork att kunna ge till någon annan är begränsad. Tror dock det finns tänkande män som inte sviker och är stora egon, efter att ha läst här på forumet under lång tid…

10 gillningar

Det är svårt att förlora sina gamla vänner! Mitt X har svartmålat mig och har på det sättet ”tagit över” mina vänner. Vänner som jag känt flera år tidigare än då jag träffade fd maken. Det är tungt. Svårt att hitta nya vänner. Sviken och sårad, man undrar ibland hur framtiden kommet att se ut.

1 gillning

Många här är 50+ o brottas med samma känslor o tankar. Själv är jag 51.

Ibland straxt under 20 o ibland 83 dock :rofl:

Känns som det är ett par tre olika kluster här - skilsmässor innan barnen kommit men med ganska långa relationer ändå, skilsmässa i småbarnsåren o sen vi i gänget där barnen har flyttat/är på väg att flytta.

Vete fasen vilket som är minst illa :thinking: troligen pest lr kolera!

7 gillningar

51 år och lämnad efter 29 år tillsammans. Vi hade då precis blivit farmor och farfar och jag trodde att vi var lyckliga tillsammans men nej han hade haft en affär med sin 12 år yngre kollega i minst ett halvår. Han skyllde på att han inte fått den uppmärksamhet från mig som han behövde och trodde inte jag var kär i honom längre. Detta hände för 5 månader sen men det känns fortfarande hur jobbigt som helst.

Man känner sig så himla förnedrad, ledsen,arg och framför allt så himla ensam.

4 gillningar

51 år, sparkat ut x efter uppdagad otrohet för snart två år sedan
Två barn varav ett med funktionshinder.
Mår rätt ok. Har det tungt med sonens skolgång, håller på att sälja huset vilket inneburit att jag har fått lära mig husrenoveringens ädla konst :grinning:, krävande jobb och en otroligt korkad x med ett otroligt korkat troll till flickvän
Men jag tror på framtiden :grinning::grinning:

4 gillningar

Låter som du är stark och " klar" med vad du känner. Lite peppande, tack! Berätta gärna mer.:+1:

2 gillningar

Jag har tagit upp kontakten med många gamla vänner. Alltså riktigt gamla sen tiden innan x (som jag träffade -91). Både män o kvinnor.

Parvännerna blev kvar som ”mina” oxå då x klippte med sitt gamla liv totalt. Han hörde inte av sig till nån utan gled väl in i sin nyas bekantskapskrets likt en slemmig snigel (Hahaha - jag kunde verkligen INTE låta bli att skriva så! :grimacing:).

Däremot märker jag ju längre tiden går att inbjudningar till parvännerna minskar i antal. Gör ärligt talat inte så mkt - sitta som femte hjulet under vagnen helg efter helg är måttligt kul.

Så jag har till min förvåning mest singelvänner nu.

Men så är jag som person väldigt utåtriktad - jag gillar människor helt enkelt.

Min mamma sa en gång -”du skulle kunna ha en trevlig kväll med XYZ (namnet på stans läskigaste byfåne)”

O det skulle jag nog kunna ha!

En stor fördel nu när jag börjar må bättre igen. Ett tips är att säja ja till allt! Har gjort skumma saker, varit på mystiska ställen o träffat konstiga människor o fler lär det säkert bli. :rofl:

Sen dippar jag oxå av o till - särskilt på familjesammankomster där x fattas. När jag umgås med andra fattas han inte alls konstigt nog.

7 gillningar

51 år här (snart 52😱)
Fick barn sent.
Lämnad med lögner och otrohet efter 16 år

1 gillning

Hua ”lite äldre” men det stämmer väl, är jag rädd. Jag är 53 med två vuxna döttrar som jag umgås regelbundet med. De är riktigt balla brudar så vi syns inte över en kopp kaffe om man säger så, umgås och har kul även med deras respektive. Sambo sedan ca 9 år, jag gör vad jag kan för att underhålla vänkretsen som alltid varit viktig för mig, så många par umgås vi inte med. Sambon har ett barnbarn, inte direkt min grej men kul på håll. Dock är jag extra uppskattad av ”unga frun” då jag är en av de få (typ ensam) som inte kräver barnets uppmärksamhet och ska lyfta o hålla på.
Vet inte om det är för jag bor i Sthlm men jag lever nästan samma uteliv som jag alltid har gjort, fast inte lika frekvent. Är mycket ute och äter, pubar, uteserveringar, kanske inte lika mycket dans. Finns en hel del ”discon” för oss runt 50. Hade jag varit singel så hade jag varit ute varje helg, dejtat o levt i nuet.