Hem

46år o träffa en ny livspartner

Bara 5månader efter separationen (gift i 25år) blev jag kär i en ny man. Vi blev ihop nästan direkt och jag bodde hos honom när inte min dotter var hos mig. Vi trivdes ihop och hade mysigt. Han bodde inte här så mycket för min dotter vägrade.
6månader senare gjorde han slut. Jag var för intensiv hette det.
Det var jag! Helt desperat efter kärlek och vuxet sällskap. Och jag är en person som engagerar mig och har mkt energi.

Han hörde av sig 3månader efter att han gjort slut och ångrade sig. Han ville ha mig tillbaka.
Jag hade nu hunnit landa lite och såg vissa nackdelar med honom (eller mer med hans mamma) så jag sa nej tack.
Han erbjöd sig att hjälpa mig med däck, husvagn osv. Jag tog tacksamt emot hjälp och vi ses lite nu o då, ofta med flera veckor emellan.
Han har väckt känslorna till liv igen inom mig.
Han bor typ 10 mil bort.
Nu har det blivit så att jag åker aldrig till honom för jag vill inte. Hans mamma bor typ där och jag ogillar henne tyvärr. Jag tror hon ser mig som ett hot om sin sons uppmärksamhet och tid så hon är inte så trevlig mot mig.

Nu var jag ensam hela denna helgen och ville ha sällskap. Han hade inget särskilt så jag hoppades att han skulle dyka upp. Men nej han kom inte.

Tankarna börjar snurra: Vill han inte ses?
Det är oftast jag som vill ses, jag frågar, jag skickar kärleksmeddelanden. Inte han.
Jag upplever honom som nonchalant när vi är ifrån varann. Han har sällan tid att ses. Är det bara sex han vill ha? Han är så på när vi ses och så av när vi är ifrån varann.
Det tär på mig. Jag känner mig förvirrad. Vill han el inte?
Frågar jag så säger han att vi har det så bra, så bra.

Nu till mitt dilemma:
Jag borde avsluta och leta efter nån annan.
Men jag gillar ju honom. Han attraherar mig och är snäll o kärleksfull när vi ses men däremellan är han så tråkig.
Jag tycker om honom för mycket för att “göra slut”, vi är inte ihop officiellt men oss emellan är vi ett par (som ses väldigt sällan.)

Ofta tänker jag att jag borde avsluta och leta efter nån som har mer driv och som vill ses ofta o mycket som jag.
Men fy vad svårt det är.

När han gjorde slut var jag på 10 dejter. Det sa inte klick med nån. Ingen hade ens hälften av det jag söker. Han jag träffar har de mesta jag söker förutom drivet att ses o hitta på saker tillsammans och han vill inte prata framtid.
Han kan heller inte säga orden att han älskar mig vilket känns konstigt när han är så kärleksfull och hjälpsam när vi ses. Han prioriterar inte mig heller. Hans mamma syskon barn och vänner går före mig.

Det är konstigt när vänner frågar: är ni ihop? Nja, vi ses bara ibland o han hjälper mig med grejer.
Mina ungdomar säger att " mamma har en kk" hm
Jag gillar inte det uttrycket men det är nog så det är.
Känns så konstigt.

Jag vill ha nån som kan prata framtid, att flytta ihop på sikt. En man som har klippt navelsträngen till mamma osv. Som älskar och respekterar mig och som prioriterar och vill spendera tid med mig.

Men jag har svårt att vara intim och vill inte vara det med flera olika. Och om jag avslutar han jag har och ger mig ut efter en ny. Då behöver jag gå över den där höga tröskeln igen. Det tar emot.

Och så snurrar frågorna: kommer jag träffa nån som är bättre? Alla har ju sina brister. Tänk om jag inte hittar nån o han blir upptagen med nån annan?

Det är verkligen svårt att hitta en ny livspartner som har allt man söker. Det är så mkt som ska funka. Inte bara med mig utan barn släkt o vänner.

Jag har ganska höga krav och är kräsen så många faller bort direkt.
Tänk om man blir ensam?
Då är det bättre att behålla den jag redan har.

Hur hade ni gjort??

3 gillningar

Hade antagligen gjort som du. Trånat mera då han backar. Det verkar ju vara så vi människor funkar.

Men när jag läser det du skriver. Låter det som att antingen får du ta det för vad det är, en kk att träffa lite då och då. Kanske utvecklas det med tiden men just nu är det vad ni har.
Eller så får du avsluta. Du vill ha mer än han kan ge för tillfället.

Försök att inte tänka framåt! Lev i nuet. En dag i taget.

2 gillningar

Hm… Tänker att du bara haft 5 månader på dig att sörja och bearbeta ett 25 år långt förhållande. Du dök ner i en ny himlastormande förälskelse som gav energi till ditt driv. Nu upptäcker du att du fortfarande är den som tar initiativ och funderar på vad som händer om du bryter, låter honom visa intresse och vara aktiv i att fördjupa relationen. Jag tänker att det finns en massa sorg och frustration här att bearbeta. Uppbrott är ju ingen garanti för att hitta något bättre i framtiden. Att partnern har en nära etablerad relation med barn/syskon/förälder kanske man behöver vara beredd på oavsett. Däremot gäller det ju att känna att partnern vill satsa på en fördjupad relation med dig. Ni har ju inte banden och historien, de behöver skapas genom att ni upplever behagliga stunder med varandra. Och där är det ju viktigt så klart att båda tar initiativ till det…

4 gillningar

Om jag läser mellan raderna så upplever jag det som att du nöjer dig med honom eftersom han ger dig en del av det du vill ha, men inte allt. Och att han är bättre än inget.

Jag vet att det är lätt att tänka eller känna att då finns det inget kvar om man avslutar med någon men om man vänder på myntet, vad säger man nej till när man nöjer sig?
Någon som man kommer vara lyckligare med kanske, något bättre?

Brukar tänka så för att få reda på hur jag egentligen känner för någon när jag dejtat och inte känt att det har vart så som jag önskat, längtat efter velat ha.

Typ, är jag redo att stänga alla dörrar till andra möjliga framtida potentiella partners för den här personen? Om svaret är nej så tycker inte jag att man ska stanna kvar. Och det känns fel för mig att stanna kvar med någon om jag inte känner mig nöjd, för det kommer pysa ut i relationen tror jag. Utifrån tidigare erfarenheter.

3 gillningar

Tack för kloka ord!
Jag vet ju att vi behöver tid att skapa nya bra minnen tillsammans.

Samtidigt som mitt gamla spöke dyker upp hela tiden. Jag bearbetar en jättestor sorg besvikelse och misslyckande mitt i byggandet av en ny relation.
Jag behöver ligga lite lågt. Men usch vad jobbigt.
Men jag försöker låta han ta initiativ. Jag jobbar på det.
Och det är svårt att läka, det är som en ständig kniv i sidan. Jag har svårt att acceptera att såhär ser mitt liv ut nu. Men jag vet att jag behöver det med tiden.
Kärlek är verkligen det bästa men också det värsta…

3 gillningar

Kan ju helt enkelt var så att han liksom mig inte vill fördjupa men framför allt inte öka gemensam tid i relationen samt prata jämt. Han har kanske behov av egen tid. Detta kanske är lagom för honom. Alla har inte mål eller behov att gå hela vägen. Det behöver inte betyda att du inte är viktig för honom, att han inte älskar/gillar dig :man_shrugging:t2:

2 gillningar

Ja du har kanske rätt.
Men för att ge dig en bättre bild så pratar vi inte i telefon. Vi skriver till varann varje dag.
Och vi ses ca 1gång per månad.
Alla är ju olika och önskar olika mycket tid tillsammans. För mig är det här för lite.

1 gillning

Alltså man vill inte riktigt erkänna att det är så men det ligger mycket i det du skriver.
Det är svårt att bryta upp. Det gör så ont. Man har ju nyss brutit upp ett äktenskap.
Börjar man tänka på det som är bra och det som är mindre bra så väger det ju lika.

Efter ett raserat äktenskap i bagaget är det svårt att veta också hur en bra och sund relation fungerar/ska fungera.

4 gillningar

Hade varit lagom för mig :man_shrugging:t2:. Men lika barn leker ju bäst så klart. Ville bara förmedla att alla inte ser en full relation som det ultimata målet.

2 gillningar

Måste det vara 100%? När man gjort barnåren finna det ju så många olika aternativ för en relation.

4 gillningar

Blev du lämnad efter 25 år och snabbt hittat en ny? Det känns som om du inte vill vara ensam??

Jag blev lämnad efter 20 år, bor själv med myndig ungdom. Jag är inte alls beredd på att leta efter en ny. Är fortfarande deppig, chocken är mindre för Var dag som går, kämpar mig fram. Dipparna kommer o går. Jag måste hitta mig själv , landa ordentligt och må bra.

5 gillningar

Det där är ju inte en relation för den som önskar en relation. Eller ja, som Johan40 skriver, vi har alla olika syn på det så klart men det där är vad jag haft med mina KK. Fast inte messat så ofta iofs men däremot träffats kanske oftare än du träffar denna man. Då ska jag dock påpeka att det varit väldigt tydligt med att jag inte önskat en relation där man träffas oftare och inte haft behov av att prata om vardagliga ting heller, dvs jag har varit tydligt med att det är en fysisk relation och inget annat.

Känns som om denna man du träffat inte vill ha mer än så här och då får du ju sätta ner foten helt enkelt. Vill du ha mer får du kommunicera det och avståndet är inte mer än tio mil så så svårt kan det inte vara. Är han inte redo för det (behöver ju inte vara flytta ihop osv men träffas oftare och prata mera) får du helt enkelt vänta eller gå.

Jag är 44 och har sullat runt i tre år efter min skilsmässa utan att vilja ge mig in i något mer allvarligt. Nu har jag dock hamnat i något seriöst med en person jag i dagsläget verkligen kan se mig se spendera resten av livet med. Så nog finns möjligheten oavsett ålder, känn inte den paniken. Stanna inte om du vill ha mer och inte får det för att du tror att det inte är möjligt att finna det du söker.

7 gillningar

Jag har precis gjort slut med min särbo, just av den anledningen. Varför ska jag sitta själv helg efter helg för att få sex 2 ggr/mån?

Jag vill inte ha en relation längre och inte hellre nån omogen och oansvarig kk-relation.
Nu släpper jag allt vad har med män att göra och det ska bli så skönt!
Slippa sitta och analysera och vänta och vänta och vänta! Slippa allt dravel och hjärtekrossande.
När jag lät honom vänta, kontaktade han mig direkt och förstod inte vad jag sysslade med…hycklare…

Är jag lättad? Ja
Mår jag bra? Nej

Men livet är inte rättvist och jag får väl bara inse att mitt liv ska vara mediokert och sorgligt.
Bara att acceptera.

Så sjukt att min magkänsla trodde jag skulle få uppleva nåt glädjande i höst. Så blev det motsatsen istället.
Snuvad på livet och lyckan. Just my luck.

9 gillningar

Jag vet, tro mig, jag vet att det gör skit jävlaont. Det gör så ont så att man tror att man ska dö. Men det gör man inte. Och man tror att man aldrig kommer bli lycklig igen, och att man kommer vara ensam hela livet. Så känns det. Så man tar det där, som inte är allt man vill ha men lite.

När man har fyllt sitt liv och sig själv med tillräckligt bra saker så nöjer man sig inte lika mycket för man vet hur det känns när det är bra. Det är en sak jag lärt mig genom livet. Du är den viktigaste personen i ditt liv, allt du vill ha av honom kan du ge till dig själv. Ge det till dig själv först, allt du önskar, sen kan du se om han är lika intressant:-)

4 gillningar

Varför gör det så ont?
Vaknade i brutal ångest och bara gråter och gråter.
Jag vet ju att detta beslut är det enda rätta, men varför är jag då så ledsen och saknar honom?

Han har hört av sig några gånger och skrivit fina saker. Men jag förklarar att jag inte kan ha nån kontakt, det gör för ont.
Så ledsen som jag varit denna vecka och idag, har jag aldrig varit.
Känns som jag förlorat en del av mig själv.

Försöker ta mig i kragen och boka upp nåt, men jag bryter bara ihop hela tiden.

Varför mår jag så dåligt när vi inte har nån framtid tillsammans?
Varför ska man behöva må så här dåligt över en person?
Har ingen energi och vill bara sova mig genom smärtan…vakna upp glad och i ett liv jag förtjänar…

5 gillningar

@Madde80 Har du testat egen samtalsterapi?

Får en känsla av att mycket av det du beskriver i grunden inte alls handlar om saknad efter en “relation” till någon som inte alls vill detsamma som du, i den mån du egentligen själv är på det klara över vad du faktiskt vill och behöver och varför. Utan att alltsammans, både relationer och reaktioner efter uppbrott, mer kan ses som symptom på något hos dig själv som du kanske skulle må väl av att gå till botten med?!

Bara min tanke iof.

3 gillningar

Du kände att du fått nog. Då har du gjort rätt, du var inte lycklig. Har ni pratat med varandra om problemet o det kanske inte hjälpte. Så var det dags att dra sig ur …

Kanske du känner att du saknar sällskap trots allt att du känner en saknad.

Jag gör det trots att jag blev lämnad. Men ny Karl får vänta….

Nu måste vi alla som mår dåligt, hitta oss själv i egen takt. Göra saker en dag i taget.

3 gillningar

Känner igen mig så väl i detta. Avslutade ett sådant förhållande nu för lite mer än en månad sedan. Där jag kände att jag inte fick det jag sökte helt och hållet. Jag sökte en partner som jag kunde leva med resten av livet och få dela allt med, som visa lika mycket närhet och ömhet som jag gör. Dock så märkte jag att för varje dag som gick i detta “förhållande” så bröts jag ner. Då jag inte fick det som jag ville ha och tillslut började ifrågasätta mig själv. Jag klarade inte av det längre så vi gick skilda vägar. Javisst det har bara gått en månad men det känns fortfarande riktigt förjävligt. Även fastän jag vet varför det tog slut och alla negativa saker som sagts och gjorts så sitter man här och funderar på om man gjort ett stort misstag. Men jag har märkt att ju längre tiden går desto lättare blir det att stanna vid tanken och sedan förklara för sig själv att detta var det rätta för mig.
Jag förtjänar samma som jag ger!! Jag förtjänar samma kärlek tillbaka som jag ger. Jag ska inte nöja mig med en svältkost av närhet och ömhet för jag är orolig för att vara ensam. Jag kommer INTE vara singel resten av livet! Jag ska ha den där familjen jag alltid drömt om, jag SKA hitta den rätta för mig! Jag måste bara sluta vara stressad och och låta tiden ha sin gång. Allt arbete jag lägger på mig själv, all träning alla nya vänner som kommit in i mitt liv på sån här kort tid för mig bara gott. Vi ska ta oss ur detta helvete! Vi förtjänar bättre!

8 gillningar

Ja, jag har gått i samtalsterapi fram tills bara för en månad sen.
Anledningen till att jag sökte hjälp, var för att jag kände hur ett uppbrott närmade sig och jag inte förstår varför jag alltid blir så nedbruten.

Jag hamnar i en bottenlös sorg, får ångest och precis allt går sönder i mig och gör så ont.
Det är ingen normal reaktion och speciellt inte för den jag är idag.
Jag vill ju inte ha en relation, är inte rädd längre för att leva och dö själv. Så varför blir jag då så här ledsen?

Jag är rädd för denna smärta som alltid uppstår i mig när jag förlorar något och därför frigör jag mig från allt som jag kan förlora.

Den här killen och jag hjälpte varandra genom våra förra uppbrott och då uppstod en tillit och respekt för honom.
Trodde han var speciell och inte kunde förlora honom. Ju längre tiden gick desto mer insåg jag att han går att förlora och det kommer göra precis lika ont som när jag förlorat allt annat i mitt liv.

Vid terapin fick jag genomgå en sorts vandring genom livet med den lilla flickan i mig. Då vågade jag berätta vad jag varit med om som ung och som antagligen är orsaken till min bottenlösa sorg.
Jag vill inte berätta här, men jag berättade för honom. Han hade alltså min fulla tillit och respekt, så jag tror jag saknar att inte ha honom i min närhet längre.

Vi ville båda finnas där för varandra livet ut, men jag har nu sagt upp all form av kontakt med honom. För annars kommer allt han säger göra ont. Han måste få gå vidare m andra tjejer och det kan jag inte glädjas över.

Kanske behöver jag gå ner mig så här hårt för att verkligen komma över honom. Mina andra ex känner jag verkligen noll för, skulle aldrig ens ta i nån av dem med tång, trots att jag legat och gråtit floder över dem.

Så ur min sorg kommer det ändå ut nåt gott av, för mina ex är väldigt fina vänner idag och vi hjälper varandra med allt. Inklusive våra nya kärleksliv.

5 gillningar

Ja, nog har jag tagit ett moget och rätt beslut.
Men att göra nåt mot min vilja, gör precis lika ont som att bli dumpad.
Vet att det är det enda rätta, han gjorde mig inte lycklig och han såg ingen framtid i mig.

Vi dumpade väl egentligen varandra, mot våra viljor men för vårt eget välmåendes skull.
Trots det kan jag inte sluta gråta över honom.

3 gillningar