40 +-män som krisar?

Ja vi har ju fortfarande vsrdagspusslet och de kan göra roliga saker. Det så jag till min man . Hans försvar men jag träffar dom ju inte så ofta… nähä och vems fel är det tänker jag . Inte mitt i alla fall.
Nej jag vägrar gräva ned mig denna gång också ( 5 år sedan var vi isär ett år hans initiativ ville hitta sig själv jag vill inte ) nu otrogen . Jag ska se till mig själv nu ( är jäkla svårt då jag fortfarande har känslor någonstans men att bli behandlad så här hit och dit. NEJ det är jag inte värd och inte ni heller som blivit dumpsde och bedragna. VI KOMMER igenom detta det gör vi .
Och kommer ut starkare på andra sidan. Om msn nu kan kalla det fördel så här jag ju gått igenom denna kris engång tidigare då för fem år sedan så jag kanske någonstans är mer mentalt förberedd än förra gången. Då bodde vi isär i ett år. Han ville jag skulle flytta hem men kunde inte lova att det skulle fungera . JA ni hör ju hur dumt det låter och jag flyttade hem . Men vi har ett barn med npf diagnos och det var väldigt mycket krångel runt honom då och med skolgång så för deras skull var det det bästa. De är större nu och förstår mer vad som händer och så klarar de dig mer själva så nä nu jäklar ska jag bestämma mig för att det är jag som betyder något. STARKA KVINNOR OCH MÄN KLARAR SIG SJÄLVA KOM IHÅG DET :heart::heart: styrka till er alla inklusive mig själv .

2 gillningar

@Snoow jag känner igen mkt som du beskriver och i tråden om 40-årskrisande män. Min fd make (då40…) visste helt plötsligt inte vad han ville med livet och äktenskapet år 2017. Jag var totalt chockad. Eftersom vi haft det bra ihop ( min uppfattning iallafall ) och han haft en extrem jobbsituation månaderna innan trodde jag på livskris, utbrändhet och /eller depression. Hade gjort vad som helst för att hålla ihop familjen med våra tre barn. Han ville inget. I denna kris spelade han också bort pengar. Så när han bejakade att han ville skiljas vågade jag inte dra ut på det utan såg till att skicka in papperna, bodela, separera våra ekonomier och köpa ut honom ftån huset illa kvickt. Han tog absolut inga initiativ och jag var rätt arg för det när det var han som ville skiljas…
1,5 år senare beskriver han det som att bladen fallit ftån hans ögon. Han har insett att han haft någon slags kris och när han förstått vad som förstörts har han varit helt knäckt. Han ångrar sig och sörjer familjen och mig.
Jag har förstås funderat på om något skulle kunnat förändra händelseförloppet. Första månaderna bara avvaktade jag. Han pratade dock om provseperation men jag ville inte. Jag fick sådan enorm ångest av tanken på skilsmässa att jag liksom inte vågade. I efterhand har jag undrat om det skulle ha förändrat något.
Jag undrar också om det hade gjort någon skillnad om han sökt hjälp. Jag bad honom om det utan framgång, kanske hade jag kunnat göra mer? Vi gick på familjerådgivning men han bara satt där och sa inget.

Lång utläggning, vad jag menar är nog mest att livskriser faktiskt finns och kan ta sig bisarra uttryck… nu har det gått ett halvår sedan min fd makes ”uppvaknande” och hans känslor håller i sig.
Jag önskar så att livet inte tagit denna vändning och att det hade gått att göra annorlunda.
Jag fick råd från andra som varit i liknande sits att ta det lugnt, sitta ner i båten, göra absolut ingenting. Och se om det inte rätade upp sig. Jag tror det var rätt kloka råd. Jag grejade det några månader innan jag fick nog/fick panik och drev igenom allt.

4 gillningar

Vet att tråden heter 40 års krisande män, men jag upplever precis tvärtom, spelar väl ingen större roll. Men att rasera fullt fungerande förhållanden för en kris är ren idioti… Men vi som är här fattar ju inte riktigt vad som händer. En person sa till mig att det är som de pratat med fel psykolog eller gått med i en sekt… Det finns en framtid för oss även ifall det inte känns så just nu… Kämpa på allihop

6 gillningar

Åh, tack för du svarade! Jag kämpar verkligen med att “sitta ned i båten” som du säger, men vill ju se förändring redan efter en dag…:see_no_evil::rofl: Han är så lättirriterad, på allt, så även om han är sur för nåt annat så tar jag ju det personligt direkt. Att bita ihop och bara åka med, även för barnens skull, är en pärs! Men jag tänker att jag engagerar mig EXTRA mycket i dem just nu, vilket ju bara är positivt i sig, och hoppas att han till slut känner att han vill “vara med” :hugs:

Känner igen mig helt och hållet, min i mitt fall var det en kvinna som ålderskrisade.

Självklart går detta åt båda håll! Bara så, att omkring mig, med just den typen av förklaring jag får av min man, så är det just män som lämnat… Därav min rubrik… I vårt förhållande saknas inget sex el dylikt, vi delar på ansvar osv. Så för mig känns det mycket som en jag-vet-inte-vem-jag-blivit-kris där han själv har bidragit hyfsat stort till den förvirringen, men inte kommunicerat det till mig… Kvinnor i min omgivning som lämnat, har oftast gjort det pga brist av uppmärksamhet, att de känt sig osedda och obekräftade osv, vilket inte är fallet hos oss, enl mig…alltså, jag bekräftar honom mer än han bekräftar mig…enl mig. Men det är han som vill lämna… Kram!

2 gillningar

Samma här…

1 gillning

Frustrerande, eller hur…:cry:

Hur har det gått för dig nu?