40 +-män som krisar?

Vad handlar det om, och varför upplever jag att många långvariga relationer som brister är pga mannens 40-kris??
Jag och min man har hängt ihop i snart 20 år, varit gifta i 12 år och har 2 barn tillsammans, 13 och 10 år
Vi hade en kris för 2 år sen som jag tror föddes ur min utmattning, som led till att han började fundera över sin livssituation. Detta skedde samtidigt som han bytte jobb pga att han varit på väg mot en depression i sitt gamla jobb, innan min utmattning.

När jag var på G tillbaka från den (hämtade mig ändå ganska fort) firade vi 10-årig bröllopsdag och strax efter den upptäckte jag att han haft tveksam kontakt med en annan på mobilen (inget långvarigt). Det uppstod en situation där detta uppdagades och barnen drogs in i detta, det var en fruktansvärd period. Vi bestämde oss dock för att fortsätta, han lovade att jag var den enda han ville vara med. Jag blev såklart fruktansvärt sårad efter så lång tid ihop, plus att min man avskyr allt vad otrohet är, så det har ju tagit sin tid att läka. Det senaste året har vi renoverat en del här hemma, vilket är ganska påfrestande, jag har märkt att det har tagit på min man. Han har de senaste åren haft svårare med tålamodet och blir lätt irriterad. Det gör att vi får svårt att samarbeta i sådana situationer. Han tycker ena stunden att jag är i vägen och i nästa att jag inte hjälper till, dessutom brukar jag ta största ansvaret för resten av huset i en sådan period (inkl barn).

Dock har vårt förhållande i övrigt varit bra, jag tycker jag säger mer att jag älskar honom än han säger det till mig och sexet är bra. Dock sista tiden, kke 1-2 månaderna innan han sa att han funderade på att flytta, har det blivit slentrian. Jag märkte att han var trött mycket och ofta på dåligt humör och irriterad. Det skapade i sin tur obalans och lite småbråk mellan oss, jag undrade ju såklart vad som hände med honom och ifrågasatte hans humör och beteende. Sedan plötsligt, som en blixt fr klar himmel, säger han för 1,5 månad sen att han inte mår bra och att han inte kan ge mig den kärlek jag förtjänar. Att han ev ville bo själv ett tag.
Jag hittade en 9 år gammal tråd här, där en kille,
40 +, skriver som att det nästan kunde varit min man.
Han säger att jag är hans stora kärlek, och att han älskar mig och kommer alltid göra, men nu orkar han inte engagera sig i vårt förhållande. Han tycker att han bara gör hushållssysslor, inte har nåt ‘eget’ längre, att han har tappat bort sig själv. I den gamla tråden beskrevs det i princip på samma sätt:
Tappat vem han är
Ingen ork eller energi
Orkar inte älska fullt ut
Stör sig på andra parten även att hen inte gjort nåt fel
Vill inte behöva ta hänsyn till någon annan (än barnen)
Vill rå om sig själv, leva ensam
Känner att det är konstigt att han känner såhär, förstår inte själv varför

Jag upplever att detta är något ganska ‘typiskt’, barnen behöver honom inte på samma sätt längre, huset är inte kul att renovera på längre, så vad ska han göra nu? Vem är han nu? Han har tränat mycket sen ungdomen, det dog ut när barnen kom och har sedan krupit tillbaka långsamt när mer tid getts. Jag hade tidigare ett jobb med obekväma tider, men bytte till ett dagtidsjobb för att hemmapusslet skulle funka bättre bl a. Han har ofta sagt att det hade varit smidigast så (även om han ALDRIG bett mig att byta) , men nu känns det nästan som det gjort det sämre, då vi “går på varandra” mycket mer, och även jag saknar min gamla egentid.

Nu står vi på fullständigt vindstilla hav och jag vet INGENTING. Jag måste ta ett beslut säger han, men jag får inte fråga hur det går för då stressar jag honom. Jag vet varken ut eller in, vi har varit så säkra, båda två, att det ska vara vi till döden, vi förnyade våra löften genom en gemensam tatuering för 1 år sen, vi har ju haft det bra! Vi har trott på vårt förhållande! Detta är en chock för mig.
Allt var bra till för typ 3 månader sen.

Jag upplever att han hamnat i en depression som i sin tur fått honom att tvivla på oss, han ser det tvärtom… Men jag känner honom, oss, detta han gör nu är fel…:sob::sob::sob:
Jag fattar ingenting, vem har han blivit?

Kan någon som upplevt detta själv, ur bådas situation hjälpa mig?
Vad är det som händer?

2 gillningar

Har samma upplevelser… min man o jag provseparerad 5 år sedan hans initiativ.
Nu igen men kom på han var otrogen.
Han tränar som en tok, vill ha riktig kärlek…
Vad han nu menar för det kan han inte säga.
Kännde inte igen honom sista tiden. Sur snäsig sätt med telefonen ( messade med henne vet jag nu) blir skiljsmässa efter 23 år två barn . Snart 50 år
Hans förhållande till mig tog slut … kort och gott som han uttryckte det… Kram till dig

Sorry, detta är antagligen inget som du vill höra. Men jag tror att han successivt har blivit någon som inte längre vill vara kvar i er relation.

Att det faktumet skulle betyda att han vill leva själv skulle jag personligen inte satsa en enda krona på. Men det är såklart bara min tro, sprungen ur både personlig erfarenhet såväl som generell livs/omgivningserfarenhet. Sedan, att han iom det måste vara “deprimerad” eller ha någon sorts generell “livskris” som härstammar från annat än en önskan ut ur relationen kan såklart förekomma, men jag tror att det i förekommande fall mer är undantagen som bekräftar regeln. Då ligger nog en önskan om en ny relation med någon annan mycket närmare till hands, oavsett hur långt in i kaklet det än kan förnekas.

Tyvärr.

2 gillningar

Är nog inget generellt för just män. Kvinnor agerar precis lika vet jag av egen erfarenhet.

3 gillningar

Jag är man, lite äldre, och går igenom samma fas nu. För min del tror jag att jag utvecklats annorlunda mentalt pga en 7-årig period av arbetslöset, knepiga och ångestfyllda jobb, men där jag nu hittat rätt jobbmässigt. Jag är en lite annorlunda person nu och har börjat värdera andra saker. Mycket jobbigt för partnern vilket känns jobbigt och taskigt. Men det finns inga känslor kvar eller attraktion.

1 gillning

Det finns ju flera orsaker till att man väljer att separera, men jag vet att jag (kvinna) hade en väldigt stark känsla av “ska inte livet vara mer än så här?”

Jag kom allt mer fram till att jag inte ville bli gammal med honom, jag var tvungen att anpassa mig en massa till honom och försaka saker som jag ville göra. Det fanns fler orsaker men dessa skulle förr eller senare lett till skilsmässa. Jag kanske hade väntat längre om det inte var för att barnen mådde dåligt då han styrde familjen med hot om vrede (även barnen drabbades).

Jag vet också att jag tänkte att jag skulle leva själv. Kanske dejta, men jag hade ingen större tilltro till att jag skulle träffa någon ny att dela mitt liv med. Dock tog det bara 1,5 månad innan jag träffade en man som på många sätt var mannen i mitt liv.

1 gillning

Låter precis som min man, 43. “Ska det vara såhär? Barnen behöver mig inte på samma sätt. Jag är trött på att renovera huset” Vi går i parterapi, men jag tänker att det ju är hans kris egentligen

Till saken hör att han säger inte att han behövt försaka en massa saker pga mig, vi har som sagt haft det bra tills för några månader sen. Vi pratade om saken idag, och då verkade det som han börjat fundera mer allvarligt på just oss i februari-mars. Han mådde nog dock inte så bra ett litet tag innan det heller, men han nämner en situation där jag, på ett menande sätt pga en annan händelse, sagt att det är konstigt att han aldrig kan komma med en spontan blomma el liknande utan anledning till mig. Han hade tagit illa vid sig och börjat fundera över att han nog inte räckte till för mig och att jag kke skulle träffa nån romantisk typ ist.
Det verkar ha fått stenen i rullning så han börjat fundera över mer saker i vårt förhållande och med facit i hand kan jag nog se att han förändrades då, blev mer tvär och irriterad…
Här har ingen styrt med järnhand, och barnen är vi rörande överens om (än så länge iaf).
Det är därför detta känns så märkligt, han säger själv att han inte kan förklara, bara att han inte har energi till NÅNTING just nu. Han tycker det är tungt att ge kärlek till barnen också, han vill bara komma hem fr jobbet och lägga sig på soffan i princip, träna för att hålla igång kroppen, men slippa allt ansvar…

För mig känns det som han har en depression/ utmattning som han känner sig fast i och vill bryta mönstret. Vi skulle kunna tänka oss att testa bo isär utan att behöva skiljas, men har helt enkelt inte råd med den stora extra utgiften. Jag tror man bara får bostadsbidrag om man lämnat en skilsmässoansökan??

Samtidigt verkar han inte vilja ta det beslutet heller, att skiljas, han verkar inte vilja det. Han säger bara att det inte funkar som det är nu…
:dizzy_face::dizzy_face:

Ja, inga riktiga svar, svävande förklaringar, som att de plötsligt, över en natt, flyttat till ny planet?! Jag vill att han ska utreda sitt egna mående mer, jämsides med familjerådgivningen, men han typ vägrar…:roll_eyes:

Åh, vad tungt att det blev så! Min man var aldrig otrogen och det är utrett, nu finns ingen annan i gamet utan han säger mer att han vill vara själv, ensam. Han är inte intresserad av att träffa någon. Jag är ju inte helt verklighetsfrånvänd och säger till han att aldrig uttrycka några sådana löften för det kan gå fort… Men där är vi ju inte riktigt än…
Kram tillbaka!

Låter som min man för några månader sen. Läste också den där gamla tråden om mannen som skrev. Väldig igenkänning på det. Du får gärna pma om du vill. Vi är situationen att min man kovänt åt andra hållet nu och vill satsa allt och kommit på att han hade en kris i januari tills nu. Jag själv hänger inte med i svängarna.

1 gillning

Den gamla historien, som jag också läste, låter för lika som jag tror mitt ex kände. Men jag blir ledsen över att det ska bli så. Dum som jag var så accepterade jag på ett plan att livet var lite trist och innerst inne kanske jag inte heller var nöjd, men hade inte den minsta tanke på att ge upp ett helt liv eller äktenskap för att köra mitt race.
Nå, kör fortfarande inte mitt race i min ensamhet. Vet helt enkelt inte vad det är. Blir lite frustrerad på mig själv över att jag fortfarande låter andras val styra mitt liv och känslor. Vet inte hur jag ska få bort det och kunna gå vidare utan en bitterhet över att X gjort så att jag har det sämre på alla fronter :thinking:
Hemskt jobbigt, känns som om jag skyller allt som sker på hans val att lämna mig. Efter 1 år har jag ännu inte hittat mig själv eller njutningen av att vara min egen. Det är bara tungt och jobbigt, och att se barnen dela en nyfamilj med stor glädje tar hårt på mig. X kör på som vanligt medan jag på sätt och vis inte platsar in i vårt sociala nätverk som singel längre.
Började faktiskt kolla in Bonusfamiljen som någon i en annan tråd rekommenderat. Hoppas den kan ge lite perspektiv och tankar om det hela.
Önskar att människor, gäller även mig, kunde lära sig kommunicera bättre, medan man är i ett förhållande. Tyckte också mitt X betedde sig som om han hade en släng av depression då inget vi gjorde var något han gillade. Vardagskvällar skulle alltid vara fria från måsten och helgerna skulle bara spenderas på hans kravlösa hobbies. Medan jag blev den gnällande, krävande och tråkiga frun som alltid sade nej, typ :roll_eyes:
Så då är lösningen att vara otrogen och sen när man har ett ben på torr mark, vågar man öppna munnen :triumph:
Moget…

1 gillning

Tagit bort inlägget - raderat.

Jag har inga som helst tankar över vad x och hans nya gör. De kan för min del pippa ihjäl varandra. Jag vill inte ha honom som partner längre.
Men mitt problem är känslan av att han bytt ut mig, som familjemedlem och i vår vänskapskrets. Nu gör de allt som vi brukade med MINA barn och det har jag så svårt att acceptera. Det gör alldeles för ont…

1 gillning

Ja de är fegt, träffa en ny innan man avslutar äktenskapet . Men säkert av rädsla för att bli ensam och se om man hittar den rätta först.
Jag har inte valt att skiljas utan hela tiden gett upp av mig själv för familjen och maken, velat kämpa för oss och vår familj, och så gör han så mot mig. Har mått så dåligt över det och haft separationsångest , men då det är andra gången han väljer bort mig så måste jag nu besluta mig för att tänka på mig själv. Har inga planer på att hoppa in i ett nytt förhållande direkt men då jag blev så sviken gick jag med på en dating sida bara för att. Varför sitta och vänta på att han ska ångra sig igen och hur ska jag kunna förlåta… fick nu kontakt med en person som verkar vara trevlig och har bestämt att vi ska ta en fika. Långt ifrån min natur att göra så men man måste våga för att vinna och han verkar trevlig och ställer inga krav. Så varför inte. Dags testa vingarna igen efter 23 år.

1 gillning

Jag märker att jag inte förändrats ett dugg, fortfarande lika feg och oförmögen att ändra på mina rutiner. Trygghetsnarkoman kanske…
Livrädd att blotta mina känslor och visa mig sårbar.
Ni är otroliga som vågar och vill ta kontakt och börja dejta kort efter. Jag tror inte jag kan sånt längre :innocent:

Tagit bort inlägget - raderat.

1 gillning

Som jag känner igen mig! Hur kul är det att hänga med sin trötta, sura, nedstämda mamma liksom?!
Man blir en looser vad än man gör :wink:

Tagit bort inlägget - raderat.

Igenkänningsfaktor 100. Våra barn idealiserar sin far som erbjuder dem skoj och sällskap (nyas barn) vareviga gång de är hos honom. Medans jag gnatar om läxor och sovtider och allt jag försöker hitta på skjuts ner lika fort som det kommer upp…
Där står jag med mina känslor bubblande under ytan som ett sårat barn och skulle bara vilja skrika ”det är er pappas fel”, bra va?! :see_no_evil:

1 gillning