40+åriga män och VARFÖR

Gott nytt år snäller och alla andra!
Känns rätt sjukt att skriva här snart två timmar in på det nya året 2009! Men nu sover barnen och även maken…
Jag har följt den här tråden med intresse. När jag läser vad du skriver snäller låter det som jag inbillar mig att min man skulle kunna skriva. Han talade om i början av oktober at han inte visste om han älskade mig längre, han kunde inte se oss tillsammans om fem år och han kunde inte hitta sig själv. Han säger också att han saknar känslan, jag antar att han menar det där “pirret” som du skriver om. Han har inte heller träffat någon ny men han har tänkt på andra kvinnor. Han hade kännt så här av och till under ett års tid, naturligtvis mest de sista månaderna. Jag hade inte förståt någonting - jag älskar ju honom och var säker på att han älskade mig! Så här i efterhand kan jag ju se tecken - han har alltid jobbat mer än vanligt men nu ännu mer, han var ofta trött, lite håglös, tog sog inte an projekt i huset som vanligt mm. Jag är så besviken på att han inte berättade tidigare för mig, när han väl berättade hade han redan bestämt sig för att vi skulle flyta isär.
Jag har insett att jag nog aldrig kommer att förstå honom och han kan inte förklara för mig vad han känner. Han säger att han tycker mycket om mig, att jag är en fantastisk mamma, att vi har det bra ekonomiskt, socialt osv men han saknar känslan. Jag kan bli så j-la arg! Han har kännt så här så länge men jag upplever som sagt inte att han gjort något för att hitta tillbaka till känslan han saknar - kanske är han oförmögen till det, eller så vill han inte. Jag vet inte hur länge du snäller varit tillsammans med din fd. Jag och min man har varit tillsammans i 16 år, gifta i 10 år. Visst även jag kan sakna pirret ibland men borde han inte ha gjort något för att försöka få tillbaka "pirret?.
Min man flyttar till en andra hands lägenhet i mitten av januari. Vi ska provbo isär. Visst är jag glad att han inte bara lämnar mig utan att det är på prov men ibland känns det som om han redan bestämt sig…
I vårt fall är det snarare jag som dragit det tyngsta lasset i hemmet. Han har varit det som gjort karriär, jobbat mycket även rest en hel del i jobbet. Vi har renoverat vårt hus ( i princip byggt ett nytt hus kring det gamla) i ca 8 års tid. Sista två åren dock ej lika intensivt. Nu när huset nästan är klart, han har nått toppen i karriären, barnen blivit lite större ( 4 och 7 år) ska lämna mig! Nu när vi hade kunnat göra så mycket roligt ihop. Och jag har som sagt inte ens förstått att han mått dåligt senaste året!!
Jag tror ju att han har ngn slags livskris. Jag förstår att han inte vill det här, inte vill vara elak. Men jag upplever som sagt inte att han kämpat för oss - för familjen. Det är ju trots allt inte bara vi två det är även två underbara barn inblandade. Varför har han inte bjudit in mig att kämpa för vårt förhållande? Vad är det han söker? Vad är kärlek? Vad är det han förväntar sig ska finnas där efter 16 år tillsammans? Ska det bara finnas där utan att han gör något för att det ska finnas? Ibland tror jag att han bara vil bort, bort så fort som möjligt från mig. Han har såna skuldkänslor gentemot mig säger han, därför skja det bli skönt att bo själv. Tyvärr kan vi inte prata, han säger ingenting, ser bara ledsen ut. Det slutar med att jag gråter och skäller på honom. Jag kan slå på honom verbalt - jag vill att han ska må lika dåligt som jag (vilket han förmodligen redan gör)
Det är så hemskt att känna sig så maktlös. Det spelar ingen roll vad jag gör, han har redan bestämt sig.
Jag älskar honom fortfaranade trots att kärleken är uppblandad med en massa andra fula känslor just nu! Men jag kommer aldrig att förstå hur han kan gör så här mot mig, barnen - familjen. Hur han bara kan slänga bort det vi skapat tillsammans. Jag har funderat på det här att utvecklas själv i ett förhållande. Han har satsat all sin tid på jobbet, resten på familjen. Men det har ju jag också gjort och varit nöjd med det, för mig har familjen och barnen varit viktigast i livet, jag har inte gjort ngn karriär som han gjort! Det jag har gjort för egen del är att jag har tränat ca 2 ggr/vecka. Det har inte min man gjort. Jag har dock uppmuntrat honom till det - då har alltid svaret varit att han behövt arbeta, att han vill vara med barnen etc. Jag kan inte se att jag har hindrat honom fråg egen tid, tvärt om försökt få honom att träna tex.
Jag har svårt att se vad han ska finna i sin ensamhet. Min farhåga är att han kommer att jobba i massor (han har ett sånt jobb där han skulle kunna jobba dygnet runt) och gå ut på krogen de veckor han är själv. Att han inte kommer att fundera så mycket på oss och vad han vill.
Om några dagar ska vi berätta för barnen - det kan jag hata honom för - jag vill träffa mina barna varje dag! Jag vill att mina barn ska ha en hel familj! Jag upplever inte att han kämpar för familjen - jag tycker att han är fruktansvärt egoistisk!
God natt!! Lite alkohol i kroppen, hoppas att detta inte blev alltför osammanhängande. Ser inte fram emot 2009!
/Karin

1 gillning

Karin, tack så hemskt mycket för det du skrev.

Jag borde väl känna skuldkänslor men det gör jag inte (längre). Jag trodde först att det var min fru som skrev för att min sitution är EXAKT så, till och med åren stämmer kusligt bra (ok, lite mindre diskrepanser) men de känslor du beskriver, det han sagt han känner etc. är precis Spot-On. Fast jag har inte sagt att jag vill flytta (än).

Jag skall inte säga att jag vet vad din make känner men om du skall prata med honom om något så är det kring frågan om ensamhet och att känna sig uppskattad. Jag har de senaste åren känt att jag aldrig får vara ensam, framförallt inte eftersom jag också jobbat mycket. När jag kommit hem så skall man dessutom vara pappa, snickare, datorexpert, make, tvättare, vän, etc. vilket jag iof älskar men någonstans där i det hela så tappade jag mig själv. Det var aldrig mina val som var viktiga (och ändå har jag fått tid för mig själv, fast inte precis till att göra exakt det jag ville). Som ung hade jag drömmar att gör saker tillsammans med min fru och familj, av dessa drömmar blev det inget, ofta av rent praktiska skäl (allergier, husrenovering etc.) Allt sådant har liksom bunkrats upp under åren. Allt hopp har bara försvunnit och jag har blivit håglös. Bitit ihop på morgonen, hittat ventiler att bli av med aggresion men bara blivit mer och mer tom.

En väldigt viktig sak har varit det här med uppskattning hemma. Jag är en väldigt taktil person och jag är också beroende av att få bekräftelse. De sista åren när jag kommit hem kommer inga barn rusande, min fru säger knappt hej, det är ingen puss på kinden, inget positivt bemötande alls. Inte det att min familj inte älskar mig, det är bara det att jag blivit en inventarie, jag blir tagen för given. Sedan slutade den här spontana kroppskontakten, du vet det är att man rör vid varandra när man går förbi, håller handen när man skall sova. Sedan började vi att träna på morgonen (för att vi skulle ha tid att träna) och för att den andra parten skulle kunna sova (vi har haft sömnproblem pga barnen) började vi ha skilda sovrum och på den vägen är det. Nu har jag hamnat i läget att jag dricker lite för mycket för att hantera den ångesten jag känner. Jag orkar inte träffa andra människor en längre tid för jag blir bara irriterad. Framförallt hennes vänner då. Min ögonöppnare vad det är som händer fick jag för ca en 2 månader sedan då jag kom på mig själv med att smyga med ett par glas vin, ljuga för henne om hur mycket jag drack, dvs typiska alkoholistbeteende. Nu är jag gammal soc sekr och jag är tillräckligt ärlig mot mig själv för att inse att jag har problem. Nu vet jag varför jag dricker och att jag också kan sluta (dvs den ögonöppnaren jag fick ledde till att jag lagt ner allt vad alkohol heter).

Det jag hamnat i nu är att vad jag än gör för att bli lycklig gör att min fru blir olycklig och tvärtom. Cullberg kallar det i “Dynamisk Psykiatri” för Falsk Livslösning, ett existensiell ångest som eventuellt kan lösas med samtal etc. med psykolog, präst etc. Den enda vägen jag ser ut nu är att, precis som din make, lämna familjen en period. Jag är inte glad för beslutet men om jag inte prioriterar mig själv här så kommer jag att gå under.

Precis som din make kommer jag nog att arbeta väldigt mycket men jag tror att det han ser i ensamheten är samma sak som jag kommer att se min ensamhet, lugn och ro, möjligheten att vara själv, ta ett eget ansvar osv. Det är väldigt svårt att förklara detta varför det är så viktigt. Och det lustiga är att när jag tagit upp detta hemma så har min fru sagt att “men gör det då, jag hindrar dig inte”, i nästa sekund berättar hon för ett par vänner att vi skall åka till Tyskland på semester. Så mycket för det valet… Jag vill kunna sitta ner med en bok och inte bli störd, slippa sitta på helspänn och vänta på att någon skall ropa efter mig och be mig göra något.

Man hamnar i mönster som är svåra att bryta. Jag har föreslagit att träffa familjerådgivningen men de har lång kö just nu (vi är ju många som ställer till det för oss under/efter jul) :wink:

Jag vet att detta gör ont för dig att höra men när du skäller och skriker på honom, det enda du gör är att driva honom längre bort. Han kan nog inte må sämre än han gör. Han flyttar men om ni fortsätter att bråka kommer han aldrig mer att komma tillbaka. Åtminstone inte om han känner som jag gör. Men jag kan bara utgå från mig själv.

TechEd Kaniba.

Tack Tack Tack.
Ni är antagligen gifta med mig eller så är ni samma person som jag.
Känner igen mig i allt ni skriver.

Kaniba , jag tror precis som TechEd att du behöver ge honom utrymme, försöka förstå honom och ge honom ännu mer utrymme.
Om du vill att ni skall komma igenom detta så tror jag att ni är på rätt väg.
Låt honom få tid, se till att ni träffas under trevlig former, om ni nu orkar.
Middag med barnen.
(inser hur patetisk jag blev just nu , försöker rädda din relation , medans jag själv sitter och vill skiljas)

Jag tror att i “våra” fall så har en hel del med utbrändhet att göra.
Själv så blev jag vidbränd för att antal år den . och jag tror att det brända i kanten sitter kvar än idag.
Man tar ut sig och glömmer vad som är viktigt i livet.
Det som jag tror tagit slut på mig och vårt förhållande, är denna jakt efter saker som skall göras… hela tiden…
är det inte disken och alla aktiviteter som man håller på med så är det träffa folk , prata i telefon , surfa på nätet , träna…
Tror inte vi är gjorda för att orka med allt…
Jag har verkligen växlat ner under åren men , blir fortfarande indragen i göra praktiska saker…
som du skrev förut TechEd , sitta och läsa en bok i lugn och ro… wow …
Om jag ändå kunde ta mig tid för det…

Jag tror att när man kommit dit där TechEd och jag + din make är Kaniba , så finns det ingan annan lösning än TimeOut…

Sen får man se hur man kommer igenom det.

Det är inte någons fel att det blivit som det blivit , tror vi har fokuserat på fel saker i förhållandet.
Inte på att hitta varandra och samtidigt ge varandra tid för sig själv.

Känner att jag bara babblar på

//Snäller

Snäller och TechEd, tack för era svar!

Mannen skjutsar just nu barnen till sin farmor och farfar. De ska sova över där och vi ska få tid att prata praktiska saker inför hans flytt mm.
TechEd jag förstår att min ilska bara driver honom längre bort ifrån mig samtidigt som det är så väldigt svårt att inte bli arg. Det jag blir mest arg och sårad över är att han inte kan prata om vår situation eller vad han känner! Jag har bestämt mig för att jag inte heller ska prata så mycket känslor, det slutar med att jag blir arg på att han inte säger något, jag skäller ännu mer och tillslut börjar jag gråta. Jag inser att det bara gör oss båda illa! Jag frågade honom för någon vecka sedan hur han kände sig. Svaret blev - Det ska bli skönt att bo själv för jag har sådana skuldkänslor gentemot dig. När jag frågade om han trodde att de skulle försvinna om han var själv svarade han inte, han såg bara lidande och oerhört ledsen ut.

Du skriver, TechEd att du kännt senaste åren att du aldrig får vara ensam och att när man kommer hem ska man vara pappa, snickare, make osv. Är det inte just det familjelivet handlar om? Har inte din fru det likadant, får hon vara ensam när hon vill? (Nu har väl inte alla samma behov av det, kanske) Min man jobbar ju precis som du mycket. Jag har jobbat deltid, men den tiden har ju jag ägnat åt barnen, hämta på dagis och skola, laga mat etc. Om det nu är egen tid min man vill ha så har han absolut inte framfört det till mig. Jag kan väl också känna att det vore skönt att kunna göra mer saker för sig själv men jag har tänkt att den tiden kommer när barnen blir lite större. Vi har ju trots allt valt att bilda familj, den måste ju vara viktigast!!

Vi går på FR. Första gången vi var där sa han vi pratar med: Karin, du kan inte göra någonting åt det här, det ligger inom Din man. Då tänkte jag att han var lite knäpp, klart det måste finnas något jag kan göra. Nu inser jag att han hade rätt. Det är dock oerhört frustrerande att känna sig så maktlös! Det jag är mest besviken över är att han inte berättade något för mig tidigare, när han väl berättade var han redan på väg bort.
Snäller, du skriver att det i ditt fall har endel med utbrändhet att göra. Det tror jag det har i min mans fall också. Men han förefaller inte inse att det kan bero på andra saker än bara vårt förhållande. Han har alltid arbetat mycket och nu nått en hög position. Att växla ned på arbetet, att kanske inte ha samma ansvar längre tror jag inte han kan tänka sig. Hans jobb är en för stor del av hans liv. I arga stunder tänker jag att han verkar tycka att jobbet är viktigare än familjen. Där får han bekräftelse på att han är viktig, han har makt osv.

Du skriver om uppskattning hemma, TechEd. Ja kanske är det så att vi tagit varandra för givna både jag och min man. (Här rusar dock barnen till dörren när papp akommer hem och han brukar även få en puss av mig) Fast jag tycker snarare att det är han som visat mig mindre uppskattning. Jag är nog mer för att kramas och hålla handen än vad han är.
När han släppte “bomben” i oktober försvann även all närhet i ett slag. Det är också något som gör ont. Han kan kramas och pussas men absolut inget mer. I början låg jag i sängen och verkligen längtade efter honom men fick inget gensvar alls. Det kändes så förnedrande! Han sa att han inte ville inge några falska förhoppningar.

Nu ska vi alltså planera för hur vi ska lösa detta med att provbo isär och hur vi ska berätta för barnen! Bla så har jag en lista på saker i huset vi måste gå igenom. Tyvärr är jag en typisk “kvinna” som överlåtit många praktiska saker på min man. Han kan säga till mig att - jag försvinner ju inte. Nej visst men jag kan ju inte ringa honom så fort något går sönder etc.
Vi har varit iväg och åkt skridskor två dagar irad. Trevlig utflykt med varm choklad etc. Igår kunde jag inte låta bli att säga - Om några veckor får du göra det här själv med barnen, då slipper du mig (jag vet jag är elak) Då säger maken - Jamen vi kan ju åka skridskor ihop ändå!! Nu var det väl inte bara skridskor jag menade utan allt! Sen är väl inte tanken att vi ska träffas hela tiden när vi bor isär! Jag förstår inte hur han tänker!!!

Nej nu känner jag att jag bara svamlar. Håll tummarna för at jag orkar igenom dessa dagar med praktiskt prat utan att klappa ihop och börja skälla på honom!!

/Karin

Karin, tack så mycket för ditt svar. Det ger mig en hel del insikt i vad som kommer att hända.

Jag tror att den springande punkten handlar om behovet av uppskattning. Det behöver vi alla i mer eller mindre grad. Som man som gör karriär får man en hel del uppskattning på jobbet men det är inte samma som den man får hemma. Det som lett fram till min situation har mycket att göra med tuff arbetsbelastning och samtidigt en tuff familjesituation.

Tänk er en trebent pall. Denna pallens ben står för Arbete, Familj och Ekonomi. Så länge allting fungerar sitter man stadigt och kan bära hur mycket som helst. Runt Oktober fick jag en kris på jobbet vilket ledde till att jag sedermera bytte jobb. Då var pallen rätt så vinglig men jag kunde med support från familjen och en god ekonomi ändå ta mig igenom. När jag sedan landade i ett nytt jobb som varit fantastiskt länge så stabiliserades pallen. När vår son föddes 2004 inleddes en lång period av sömnproblem för oss. I två år sov jag i genomsnitt 2+2 h per natt. Sömnbrist gör saker med ens hjärna minst sagt, så det kanske finns utbrändhetssymptom hos mig också. Men jag tog mig igenom detta genom att ha grabben i knät och skakade honom så att han sov samtidigt som jag satt och jobbade (enda sättet att hålla mig vaken så att pojken fick sova). Under denna tiden fanns det ingen ork för ömhet och omtanke oss emellan men fortfarande en god ekonomi och ett fantastiskt jobb så vi kom igenom denna tiden också. I slutet av 2006 fick vi sömnen åter men tyvärr hade jag sådana sömnstörningar att vi valde att ha skilda sovrum för att jag inte skulle störa min fru. Så ömheten oss emellan blev mindre. Under 2008 hade jag högt ställda krav men pga ett “politiskt” spel på ledningsnivå på jobbet som låg utanför min kontroll gick jag på en nit vilket påverkade min jobbsituation ganska mycket. Jag kunde fortfarande prestera högt men fick inte den utveckling jag strävat efter. Till detta kommer en större investering i huset som dels tömde konton (dumt nog tog vi inte så mycket lån som vi kanske borde ha gjort) vilket gjorde den ekonomiska situationen lite ansträngd (fortfarande mer pengar in än ut men reserverna var onödigt låga i förhållande till vårt risktänkande). Så där satt jag på marken med alla pallens ben om inte borta så åtminstone väldigt vingliga. Så om jag lutade mig för mycket åt ett håll så skulle jag trilla. Jag orkade inte ge min fru uppskattning för att hon tog ett större ansvar hemma vilket ledde till att hon inte orkade ge mig uppskattning för vad jag gjorde (med husrenovering etc, karriären bryr hon sig inte om). Samtidigt märkte jag hur viktig min karriär var för mig (augusti 2008) vilket gjorde en tillfällig tillbakagång på jobbet extremt jobbig för mig och det var då som min ångest satte in på allvar. jag blev olycklig, sökte mig undan för att få vila och tänka. Men i ett familjeliv mellan 30-40 och med 5-7 åringar hemma så finns inte den tiden. Jag var väl medveten om vad det innebar att bilda familj och har gått igenom eld och vatten för familjen men när allting rasar blev det för jobbigt.

Så för att komma till poängen här. Hade jag fått uppskattning hemma hade jag kanske klarat detta men jag får inte ens så basala grejor som ett Hej när jag kommer hem, någon som tycker synd om mig när diskbråcket bråkar, eller som ens tittar på mig och undrar hur jag mår. Det är bara, “gör det”, “fixa det”, “i år skall vi åka till turkiet”, “de vännerna kommer på fredag” etc. vad JAG vill finns inte. Samtidigt säger hon att hon skulle vilja se att jag tog fler initiativ och när jag gör det så antingen kritiseras jag för vad jag vill (träffa mina vänner) eller försöker hon styra vad jag skall göra. Mitt privata utrymme är borta (och då har jag inte sagt sådant som att rota igenom min plånbok för att slänga gamla kvitton(av ren omsorg eftersom jag ofta glömmer det, men samtidigt frågar hon ju också om sakerna) eller när hon läser min privata mail för att den var uppe på datorn) och jag har accepterat detta i många år.

Det som fick mig att inse att jag måste bort från denna situationen var lustigt nog när jag stöttade min allra närmsta vän när hon skulle bryta upp. Allt hon sade kunde varit taget ur mitt liv, jag fick verkligen en bild av hur jag hade det. Detta bekräftade sedan en annan nära vän. Precis varje ord kunde hon bekräfta att hon såg.

Just sängsituationen du beskriver, Karin, tror jag att jag kan berätta mer om. När man väl bestämt sig vill man verkligen inte röra vid varandra mer. Man orkar inte och framförallt är man rädd för att falla tillbaka. Du måste ha i åtanke att din man mår väldigt dåligt och har valt mellan Skylla och Carrybdis (Pest eller Kolera om du vill) där valet att såra dig är det som gör minst ont för honom med tanke på att alternativet är att bo kvar och gå under. Med det är inte sagt att det inte gör ont att såra dig. Varför tror du han har skuldkänslor? Men som Snäller sade innan. Just nu är det inget annat som hjälper än att göra en TimeOut. Jag förstår verkligen hur arg du känner dig och hur du vill ge igen och jag förstår att det är svårt att stoppa. Det finns en gammal myt att man skall ge uttryck för sin ilska och inte bära den inom sig. Tyvärr är det så att ilska föder ilska (läs Känslans intelligens för en biokemisk och fysiologisk förklaring). Botemedlet mot ilska är att försöka förstå. Bara processen att ens försöka förstå gör att ilskan börjar försvinna.

Att maken säger att han ändå vill göra saker tillsammans är ett tydligt uttryck för att han behöver ha ett privat utrymme som han kan falla tillbaka till. Har ni egentligen pratat om vilket utrymme han behöver (och du med för den delen)? Och framförallt har ni lyssnat på varandra? Jag hade den diskussionen helt nyligen hemma och min fru tyckte att jag hade ju hur mycket som helst med tid vid datorn hemma men det var inte det det handlade om. Inte så mycket tiden som känslan av att ha något eget. Det är inte så att jag har lust att träffa andra vid sidan av eller så. Bara känslan av att få ha något eget. Kunna köpa en överraskning till min fru utan att hon kollar kvittot, kunna ta en ledig dag utan att få frågan om varför jag tog semester osv. När det gäller min frus ensamtid så är jag ganska noggrann att hon får ha den, dvs att hon kan träffa vänner när hon vill, sova över, gå ut etc. utan att jag frågar en massa förutom om de hade trevligt men sedan får hon berätta om hon vill eller strunta i det om hon vill. Detta är väl en del i problemet för både mig och Snäller, vi gör våld på oss själva för familjens och hustruns skull. Till och med att skriva detta ger mig skuldkänslor.

Jag kommer inte att hålla tummarna för att du inte skall börja skälla på honom för genom att du säger så lägger du ansvaret för det på någon annan. Det är ditt ansvar att hålla detta. Om du skäller på honom är det du som gör det och det kanske är rätt just då för den situationen, det kan jag inte bedömma, men du måste ta ditt ansvar för ditt humör. Kanske lite väl starka ord för en så pass banal kommentar men kommentaren avspeglar en önskan att inte ta ansvar och ansvar är det viktigaste just nu för er bägge. (Beklagar, en gång beteendevetare alltid beteendevetare)

Men en stor kram till dig och jag hoppas att du klarar ut detta och kan hitta ett liv framåt, tillsammans med maken igen eller själv.

Tack. I denna tråden fick musslan som lämnat mig en röst. När man läser detta framgår det tydligt hur egoistiska ni är. Men jag tror att ni har gått in i väggen av andra anledningar. Att det är en form av depression. Symptomen är desamma. Oavsett är det förvånande vilket tunnelseende ni får, och hur ni likt min man inte kan se konsekvenserna för barnen. Hur ni ser det som den enda lösningen.
Detta är några år sedan. Är det någon av er som kan berätta hur det gick för er sen?

Hej Esther!
Trodde jag läst alla trådar @Esther men denna var ny för mig. Såg att du svarade för länge sedan men vill bara säga att ditt svar var riktigt dräpande. Kunde inte sagt det bättre själv.

Haha ja det är orgier i självömkan och självförverkligande. Läser man noga så handlar det ofta om brist på uppskattning från den de lämnar samtidigt som de själva har jobbat jättemycket och inte själv orkat ge uppskattning. Så det är ju det där med vad som gäller när stormen drar in och floden kommer. Det vällde ju inte heller in några svar precis.

Kanske är en kris du hamnat i. Inget ovanligt

Hallå! Är någon av Er som här varit den som ville separera, kvar? Jag är hustrun som fått en ofattbar bomb dumpad i knät och här hittat förklaringar som låter som det skulle kunna komma från min man, 42 år… Jag är så evinnerligt nyfiken på hur det ‘gick sen’…

Har exakt samma historia här! Snart ensamstående tvåbarnsmor som bara kickades iväg…:pensive: Han påstår samma saker som trådstartaten. Bara sådär kom chocken! Anade eller kände inget innan!

Finns det någon som hittat tillbaka eller är det kört?

Och VARFÖR vill han ha sex fortfarande om han inte känner något?!

För att han är kåt.
Vissa män betraktar kvinnan som ett objekt för att tillfredställa sina lustar, ett tömningskärl för sin sädesvätska.

Men om han nu inte har några känslor kvar och han vill skiljas, borde det inte vara motsatt då?!

Varför det? Sex är sex. “Underbara uppblåsbara Barbara”. En man kan vilja ha sex med en kvinna för hon är kvinna. För hennes utseende. För att han är kåt. Casanova, Don Juan. Ett ligg är ett ligg. En kvinnokropp är en kvinnokropp. Det behöver inte finnas känslor med, den enda känslan är att jag har stånd och behöver tömma mig. Han kan känna attrraktion till din kropp men avsky dig som person. Vissa kan till och med tjusas av att använda sex som maktmedel, för art trycka ner och förnedra personer de avskyr och tycker illa om.

1 gillning

Jo visst. Men skulle den personen då ligga och hålla om kvinnan hela natten?:face_with_raised_eyebrow:

Varför inte? Sängvärmare. Sällskap. Vissa lär “hyra” kvinnor som sällskap dygns- ibland veckovis när de är ute på resor.