Fredagen den 4 november kom jag hem från jobbet, precis som vanligt, bara för att finna 6 fulla sopsäckar och två stora resväskor i hallen, och min sambo sedan 10 år gråtandes vid köksbordet.
Mindre än 10 minuter senare var han och all packning borta, och med det hela vår framtid.
Han berättade att han blivit kär i en annan kvinna och nu tänkte flytta in hos henne och hennes två barn (vi har inga gemensamma barn, det här är min andra långa relation i livet, jag var gift förr och har två barn som flyttat hemifrån).
Kvällen före (torsdagen) hade vi bokat säsongens skidsemester och jag uppfattade att allt var som vanligt.
Antingen är ju jag blind eller så är han en fantastisk skådespelare. Jag inser ju att denna relation såklart pågått ett tag redan bakom min rygg. Men mycket mer än så vet jag inte.
Jag har inte hört ett ljud sedan den fredagen. Hans post kommer hit, han är skriven här, vi äger hemmet tillsammans.
Jag har ringt honom två ggr och skickat ett sms där jag bett honom ringa upp. Ingen respons.
Jag inser att jag inte kan göra så mycket mer än att vänta ut honom. Självklart kan man bli kär i någon annan och självklart har man all rätt i världen att lämna det man är i om det är vad man vill, även om man lämnar sårade människor efter vägen. Men det gick så fort. Jag hann inte med. Jag är fortfarande inte ikapp.