Ännu detta. Gällande att du har den nya kvinnan som en ”barometer” för hur ohämmad du är. Kommer du nu alltså inte längre att svettas och låsa dig inför henne? Vann hon hela ditt nervsystem på nio timmar?
Som sagt. Vill inte skrämma iväg dig från din egen tråd. Du säger ju oxå att du klarar motstånd. Även om det är bekräftelse som du nog innerligt tycks söka.
…hoppas du inte hamnar ur askan i elden. Jag har dåligt samvete för hur jag behandlade mitt x. Jag skulle skött det snyggare. Det hade hon varit.
Din med. Kommer som regel inget gott av gå bakom ryggen på folk, i synnerhet inte dem som står en nära och som litar på en. Som sagt har jag gjort det vilket jag djupt ångrar. Jag dödade en del av mitt bättre jag och släppte fram min mr Hyde. Det var ingen vacker syn även om jag tjusades för stunden och skapade 1000 och en genomskinliga bortförklaringar och lade skulden på henne och andra för att jag betedde mig som ett svin. I eftertankens kranka blekhet var det det dummaste jag kunde göra.
Som du skriver ser alla relationer olika ut. Min historia hittar du under rubriken “Jag - en svikare” där ala kardinalfel som kan göras av en lämnare finns illustrade.
Nej, hon vann inte hela mitt nervsystem på nio timmar. Måste du vara sarkastisk? Jag kunde spela ut mina känslor mer denna gång än första gången. Det är klart att jag kommer att vara låst in för den nya fortsatt litegrann eftersom skilsmässan inte gått igenom ännu.
Jag skickade till henne nu på morgonen på messenger och lyfte sanningen för henne. Berättade att jag varit gift när vi dejtat men att jag nu har ansökt om skilsmässa. Hon blev paff såklart för hon ringde upp mig direkt. Hon accepterade inte min handling att jag gått bakom ryggen på mitt ex. Jag kunde istället ha berättat det på en gång när vi började dejta förra helgen. Hon frågade samtidigt vad som talar för att jag inte ska göra samma sak emot henne? Det kunde jag inte svara på. Mitt enda försvar var att “jag har aldrig gjort det tidigare, varit otrogen” och sedan var jag tyst i tfn och lät henne fortsätta samtalet. Hon sa i alla fall till mig att ingenting har förändrats, hon känner samma för mig som hon gjorde igår när vi skildes åt men att vi behöver prata igenom det här.
Jag klarar motstånd, har inga som helst problem med det och ingen bekräftelse överhuvudtaget söker jag. Vet vem jag är i mig själv och jag vet vad jag vill med mitt liv. Nu tar jag en paus ifrån denna tråd. Vill ni prata vidare så får ni hemskt gärna sända iväg ett personligt meddelande till mig 
Hej @prosit!
Jag är verkligen inte sarkastisk. Du skulle inte vara den första som låter en ny person bekräfta hela ens känsloregister - initialt (sen kommer ju vardagen emot för alla). Och först skrev du ju mkt om rädslor över hur du svettades och skulle komma att låsa dig inför den nya kvinnan, för att sen komma hem ”lycklig” igår, efter de nio timmarna med henne som trots allt gick väldigt bra.
I din tråd skriver du som sagt mycket som är motsägelsefullt oxå. T ex började du allt med att skriva såhär:
Så då ljög du till och med för ”oss” då du tydligen först idag för första gången valde att vara ärlig mot din nya älskarinna om att du har en relation och att skilsmässoansökan i själva verket lämnades in först igår. (Att hon blev chockad av din ärlighet på messenger beror ju enligt dig på att du hade undanhållit att du har en relation. Fast du då för oss, enligt citatet ovan, hade varit ”öppen” inför henne gällande det faktum att du har en fru.)
Du skriver oxå att du absolut inte har några problem med att vara öppen. Att det är viktigt att det kommer upp till ytan det hur otrogna mänskor tänker. Men då undrar jag: öppen inför vem? Vem tänker du att du är så oproblematiskt öppen för? Oss? Dig själv? Eller någon i ditt verkliga liv?
Och sen gällande det här med att söka bekräftelse. Det är helt naturligt att göra det, även om du nu skriver att du absolut inte söker bekräftelse nånstans heller.
Samtidigt som du igår skrev såhär:
…och vad är det om inte att behöva få ”bekräftelse”?
Jag försöker inte sätta dit dig på nåt vis. Du skriver ju här av nån anledning, säkert för att bena ut saker. Och då är det ju bra om någon hjälper dig att belysa motsägelserna. Vissa saker är du öppen med att du ljuger om - men andra saker har du uppenbarligen inte lagt märke till att du ljugit om - inte ens inför dig själv.
Men nu ska du tydligen sluta skriva ”öppet” här i tråden ändå. Kanske för att det blev för invecklat med alla lögner?
Synd, tycker jag. För precis som du själv skrev behöver ju den otrognes tankemönster komma upp till ytan.
Alltså på riktigt vad gör det viktigare att berätta sanningen (att du varit gift) men inte till den person som du känt i x antal år. Fattar du inte hur fel det är och vilken skada du ger henne. Var vuxen och berätta sanningen.
Jag tycker inte du ska sluta skriva @prosit, det har varit intressant att följa dina tankegångar och hur du upplever det från den “andra sidan” då så många här är den brända. Ja många kommer att bli fly förbannade då de utsatts för den handling du nu gör. Men jag tror också man kan lära sig mycket av det du berättar för det är ingen tvekan att väldigt många människor är otrogna.
Fast du har ju varit otrogen tidigare eller är det samma tjej? Eller bara jag som är trött och inte får ihop det med att det var första gången ni hade sex igår.
Man vet ju öht inte om man ska skratta eller gråta när man läser det du skriver. Om du inte trollar, eller av olika anledningar har svårt att lägga ihop ett och ett… så måste du vara så insnärjd i lögner att du antingen inte själv kan skilja dem åt längre, eller så orerar och fabulerar du bara på med det som i stunden faller dig in, oavsett vem du skriver eller pratar med och utan tanke på vad du fick för dig att säga förra gången…
Du har ju initialt i tråden skrivit att du varit ärlig med den nya om hur din relationsstatus såg ut och så hips vips har du inte alls varit det, du ljuger (eller vad du nu gör, för kanske är det nåt helt annat som felar här 
) överallt precis som @christina konstaterar och allt det här låter så konstigt så jag börjar överväga om det här är en trolltråd av nåt slag 
För fullt så här svamlig kan man väl inte vara som vuxen man att man säger emot sig själv hela tiden utan att någonsin verka fatta att inget går ihop… överhuvudtaget.
Den där tio år äldre kvinnan gör sitt livs misstag om hon fortsätter med dig… hoppas innerligt att hon tar sitt förnuft till fånga. För som du slingrar dig, lika konsekvent som effektivt, så kommer hon fortare än kvickt att sitta på pottkanten om hon inte aktar sig.
Och sen, till råga på allt, så kommer den där sista meningen om att “sen var du bara tyst och lät henne fortsätta samtalet” som sista spiken i kistan… alltså man häpnar 
[EDIT] En sak till… du skriver så här;
Har du alltså nu hunnit tala med din fru, eller gjorde du det bara utan att meddela henne… eller, är även detta bara nåt som du i stunden fick för dig att säga/skriva?
Glöm inte att han också skrev i ett inlägg att det här var första gången någonsin han varit otrogen, samtidigt som han i ett annat inlägg skrev att han också träffat en femton år äldre kvinna på ett hotellrum för sex 
Nej, det är något patologiskt över allt detta…
Patologiskt var ordet, sa Bull
Jag blir ju fundersam om det bara är fejk alltsammans, skrivet i akt och mening att provocera… eller om det är någon diagnos av något slag inblandad, för nåt fel är det ju som är trasigt 
Jo. Det kan låta som en trolltråd och man vill ju gärna gardera sig mot den så man själv inte känner sig lurad, såsom X/@prosit lurar kvinnorna.
Men pojkvännen jag hade de fem senaste åren serverade motsägelser på en bricka precis på samma sätt och ofta många gånger värre, så jag vet att trolltrådar oxå existerar i verkligheten och hur tokig man kan bli av deras yra lögner (ska de ljuga kan de ju gärna åtminstone anstränga sig så mkt att de små lögnerna passar ihop).
Ett exempel från verkligheten med mitt troll är t ex detta. Min dotter hade bott hos honom en längre tid utan att jag själv var där och när hon kom hem sa hon: Mamma, jag är ganska säker på att Trollet är otrogen mot dig. Och så berättade hon hur han en dag suttit med telefonen och chattat ihärdigare och ihärdigare flera timmar och sen bara sprättat upp ur soffan och sprungit ut i bilen.
Min dotter och Trollets unge var jämnåriga tonåringar och de hade båda rusat efter honom och ropat och frågat vart han plötsligt är på väg, men han svarade inte, utan bara stack.
Trollungen: Det där var jättekonstigt. Pappa gör aldrig sådär, han är ju alltid noga med att säga vart han åker och att säga hejdå iallafall.
Nåja. Nån timme senare kom han tillbaka och var snopen i uttrycket, röd i ansiktet - och hade sin t-skjorta ut och in, vilket han inte hade haft då han åkte.
När jag nämnde det här för honom vid några olika tillfällen efteråt, så fick jag varje gång ett svar som stred mot det andra.
Först skrattade han hjärtligt och var helt likgiltig och blasé inför den ganska allvarliga anklagelsen. (En normal person hade kanske blivit lite sårad av min dotters misstanke mot honom.) ”Vi vet ju båda hur din dotter är. Hennes fantasi spinner iväg, 
, jag minns ingenting av det där, har ingen aning om vad hon menar.”
Jag minns exakt vad som hände den dagen. Det var ju dig jag chattade med, och du hade det så tufft den sommaren att jag blev upprörd. (Jag hade det inte alls extra tufft den sommaren. Och vem skulle bli så upprörd av en chatt att man körde iväg och vände ut och in på sin t-skjorta?!)
Jag minns exakt vad som hände den gången. Jag hade kommit hem från jobbet och brukar ju alltid sitta en stund i bilen vid havet då och tänka. Och så var det så hett att jag fick ta av mig skjortan och så hamnade den säkert ut och in då jag klädde på mig igen.
Jag: Menar du alltså att det var en jobbskjorta du hade?
Trollet: Ja? Såklart. Jag kom ju från jobbet.
Jag: Nä, för det var ju på din semester som min dotter var där och du hade ju rusat iväg hemifrån och hon hade märkt att din t-skjorta var vänd ut och in då du kom tillbaka.
Trollet (nu förbluffad och förvånad): Va?! T-skjorta? Men du har ju sagt till mig att det var en jobbskjorta!
Det är de här små konversationerna som är så hisnande. Patetiska motsägelser som döljer en hel värld av otro. (Visade det sig sen. Såklart.) Och den världen är så brinnande och intressant att de inte riktigt orkar hålla på att tänka på hur de får den att passa in i det övriga. Därav nonchalansen och motsägelserna. Och en omvärld som blir tjatig, så här sa han till sist till mig:
”Lilla fröken Christina. Ska vi diskutera om det var en t-skjorta eller inte? Är klädesplagg så viktiga för dig?”
En liten uppdatering kanske vore på sin plats
Har skickat in dokument om skilsmässa men har inte berättat sanningen för min fru däremot sanningen för hon jag träffat. Vi har fortsatt kontakt och jag har fått en lägenhet cirka 150-200 meter ifrån henne. Flyttar in 1 oktober nu.
Känslomässigt så finns det väl inte så mycket att säga tycker jag. Känslorna för min fru har avtagit mer och mer sedan jag började träffa den andra kvinnan för cirka tre veckor sedan. Nu åker jag ned till henne ungefär en gång i veckan direkt efter jobb (25 km enkel väg till henne). Säger till min fru att jag ska “hälsa på en kompis”. I helgen sov jag hos henne två nätter.
Har berättat för min pappa om att det finns en ny kvinna i mitt liv och han sa att “är du lycklig så är jag lycklig”. Jag har även berättat för två utav mina närmsta vänner.
Är din nya kvinna nu då alltså den 15 år äldre kvinnan som du träffat tidigare på ett hotell oxå, @prosit, eller är det här en annan?
Hur mår din fru?
Hon blir 45 nu i höst och jag blir 34 till våren. Hon som är 49 år har jag kapat allt med. Har inte pratat med henne sedan i slutet på augusti tror jag.
Efter att jag släppte bomben måndag 6 september om att jag vill skilja mig så har hon gråtit till och från ganska mycket men förra veckan och denna vecka har hon inte gråtit. Hon vill däremot krama mig ofta och mycket och berätta hur mycket hon älskar mig och att vi ska försöka igen. Jag har sagt det till henne att vi har försökt i 1.5 till 2 år och det har inte fungerat. Har sagt till henne att jag hoppas och tror att vi en vacker dag kan hitta tillbaka till varandra men tiden är inte mogen för det ännu.
Min chef sa till mig att vi har en samtalscoach på jobbet som jag kanske ska prata med eftersom jag inte är speciellt berörd känslomässigt utav allting. Det kan istället slå ned på mig som en bomb om en månad kanske när jag faktiskt insett att vi har skiljt oss.
Jag är också en som har lämnat. Jag längtade efter att hitta ny kärlek. Tror jag reggade mig på dejtingsajt dagen efter att jag verkligen sagt till mitt x att jag ville separera.
Samtidigt ville jag inte göra mitt x ledsen, därför mörkade jag att jag dejtat och snackat mer med en kille. Det kom ju ut till slut i alla fall och skadade mitt x mer än nödvändigt.
Nu har ni ju inga barn och behöver därför inte ha kontakt i framtiden, men jag vill ändå råda dig om att vara lite medmänsklig med din fru. Vad du gör så locka inte in henne i falska förhoppningar. Allra bäst vore om du kunde pausa alla kontakter med din nya till du flyttat ut åtminstone. Men du måste vara supertydlig mot din fru att du inte vill försöka igen.
Det tror jag att din chef kan ha rätt i. Och det är ju bra att du själv är medveten om det oxå, @prosit, så chocken inte kommer som en chock sen.
För du har ju haft tendensen att inte bara ljuga för andra utan också för dig själv, så som det kommit fram här i tråden: ”Jag har aldrig varit otrogen förr, det här var första gången.” = ”Jag hade en kvinna som var 15 år äldre än jag förut, vi sågs på ett hotell” / ”Jag var ärlig mot den här nya kvinnan från början om att jag var gift” = ”Den nya kvinnan fick en chock när jag berättade att jag var gift” / osv.
Så om du nu verkligen skiljer dig är det nog dags att lägga korten på bordet åtminstone för dig själv.
Du har så mycket adrenalin nu att du inte märker katastrofen. För det är alltid en katastrof på ett eller annat sätt med skilsmässa - tror din chef märker det på dig oxå, så som du själv skrev, att du uppträder lite onaturligt känslokallt i relation till situationen.
När min pappa skilde sig sprättade han omkring som den stoltaste tuppen - men mådde innerst inne väldigt dåligt.
Alla har vi våra strategier…
En annan sak jag undrar är hur du själv känner inför din fru nu när hon gråter och får världen krossad? Är det mera ett ”praktiskt problem” eller ett tecken på att du nu som man betyder mycket för minst två kvinnor. En som vill ha dig - som får dig. Och en som vill ha dig - och inte får dig?
Hur får det dig alltså att känna, så här i början? Ger det extra energi att pendla mellan dessa kvinnors sorg och lycka över sin längtan efter just dig?
Eller finns det redan ett frö till medkänsla för din fru, som inte representerar kicken i ditt liv just nu, men som står för mognaden, tryggheten och lojaliteten efter all den tid hon ändå givit av sitt liv till dig?
Det är det frö som antagligen kommer att pocka på i något skede. Särskilt om du en dag råkar hamna ensam.
Karin Boye:
”Jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad orkar drömmen aldrig härma.”
DET ALLRA BÄSTA ÄR:
Så fort känslorna minskar för sin partner - BÖRJA prata med varandra - vad det är som händer, den andra kanske tycker samma sak och lättare att skiljas eller försöka ett tag till - så vet man var man har varandra.
Då är det lättare att gå vidare och kan kanske ha kvar kontakt med sin X och kan umgås som vänner om man vill och om det funkar. Varken om man har barn eller inte.
Smyger man - det är rent helvete och veta det efteråt! (Jag fick chocken och inte visste nånting medan X hade en i smyg) . Det blir kaos för båda partner egentligen i grunden.
Man mår bäst av att man gör på rätt sätt i ett förhållande!
Det är väl ungefär så jag känner mig nu men ingen ser det på mig utåt 
Har svikit min själsfrände (vi skulle leva och dö tillsammans). Jag ska inte ljuga för mig själv och säga att jag mår bra för det gör jag verkligen inte. Åker ned till henne och ljuger min fru rätt upp i ansiktet, hon som litat på mig i alla år och nu ljuger jag för henne plus att jag haft sex med den nya ett par gånger.
När jag pratar med mig själv och frågar mig “älskar du din fru?” och då svarar mitt undermedvetna med “ja, det gör jag men jag behöver vara ensam”. Därefter frågar jag “vad tycker du om den nya tjejen?” och mitt undermedvetna svarar “jag har väldigt starka känslor för henne men är rädd för att faktiskt älska henne och svika min fru ännu mer.”
Jag mår självklart väldigt väldigt dåligt av att se henne gråta. Det skär i mig inombords. En kvinna jag levt med i sjutton år har jag svikit, varit otrogen emot, satt en dolk i ryggen. Jag är inte mer en människa och mår faktiskt dåligt över mitt beteende.
Klart att det finns en medkänsla till min fru som sagt. Jag mår dåligt, det gör jag. Sover piss på nätterna och hade en märklig dröm härom dagen.
Vi var på en båt, båten sjönk och tog in vatten. Vi omkom båda två. De bärgade båten och våra kroppar låg där döda bredvid varandra. Jag gick fram till våra kroppar och försökte få liv i oss men det gick inte och jag storgrät när jag försökte få liv i oss. Min fru stod bredvid mig i drömmen och tittade på mig och visade inga känslor när jag stod där och försökte få oss till liv men vi var döda båda två. Vaknade sedan upp och svettades som en gris.
Det är också så att, med den nya tjejen som jag träffat så ja, jag vet inte men jag kan inte till 100% njuta utav sexet med henne. Det går riktigt inte in. Kanske för att jag fortfarande har känslor för min fru och att jag älskar henne fortfarande. Samtidigt, när jag kommer hem ifrån den nya tjejen och har haft sex så har jag inga skuldkänslor över det jag gjort.