Jobbade igår och hade inte möjlighet att besvara er alla men har det nu.
Min fru och jag har inga barn och vi kan inte heller få barn. Har genomgått IVF och felet ligger hos mig. Vet att min fru så gärna vill ha barn men jag vill inte ha barn. Det är väl kanske också en bidragen orsak till att jag vill ta ut skilsmässa. Hon vet också att jag inte vill ha barn. Jag tror inte heller att “gräset är grönare på andra sidan”.
Det där med ensamheten, det är ingenting som skrämmer mig faktiskt. Jag trivs med att vara ensam och har gjort det sedan jag var liten pojkspoling.
Den här kvinnan som jag dejtar nu. Vi har inte haft sex men vi har pussats två gånger och vi har träffats en gång. Idag ska vi träffas för andra gången och nu ensamma i hennes lägenhet i sex eller sju timmar innan jag ska åka hem. Chansen är ganska stor att vi kommer att ha sex tror jag för att vi har triggat varandra ganska bra sedan vi började att prata för snart en månad sedan. Jag känner mig själv väldigt bra och vet att jag inte kommer att kunna slappna av om vi har sex ikväll. Det kommer inte att kännas naturligt. Blir det så att vi har sex och när jag kommer hem ikväll och möter min fru så finns det inga skamkänslor där. Känner bara att “jag behöver närhet, bli sedd, behövd och omtyckt.”
Har även påtalat för den kvinnan jag dejtar nu att jag vill vara särbo (hon bor cirka 8 mil ifrån mig) och hon accepterar det. Även hon vill vara särbo. Som sagt, jag tror inte allting blir bättre med henne, verkligen inte. Blir det inte vi så ångrar jag ändå inte att jag skilde mig.
Varför jag gör som jag gör är väl att jag saknar det som min fru och jag hade. Känslan av att vara nykär, bli sedd, vara omtyckt och allt det där.
Jag ska inte sticka under stol med att man mår som man förtjänar också. Sover pissdåligt på nätterna.
Kan inte helt slappna av när jag träffar denna nya tjej som jag träffar och låta mig leva ut mina känslor med henne. Jag är nervös, spänd och svettas som en idiot. Jag ljuger för min fru också för att få träffa denna.
När vi träffades första gången i lördags så sa jag att “jag ska iväg med kollegorna från jobbet och ta ett par öl. kommer hem ikväll.” och idag har jag en dragit en vals att “min kompis ska flytta och jag ska hjälpa honom. blir borta sju-åtta timmar ungefär.”. Att jag ljuger som jag gör känner jag ingen skam över. Varför vet jag inte faktiskt. Kanske för att jag har beslutat att vi ska skilja oss. Fortfarande känns det nervöst och jobbigt att träffa den nya tjejen idag. Jag liksom bromsar mig själv i mina känslor trots att jag tycker otroligt mycket om henne.
Igår när jag släppte bomben så tokgrät min fru och även jag. Vi bestämde båda två att vi kanske ska försöka igen men direkt när jag lämnar dörren och vi skickar sms så är det iskalla sms till varandra. Kom hem igår kväll från jobbet. Ingen pratar eller tar på varandra. Jag lägger mig för att sova och hon ligger uppe. Ingen kramar om varandra eller något.
Senare nu ska jag träffa “hon”, vi ska äta middag hemma hos henne och umgås idag. Kommer hem vid midnatt, möter min fru och känner varken skam eller skuld för mitt beteende mot henne.
