Ska försöka nå till den nivån, tack.
Ännu en update!
Det är otroligt hur man får upp ögonen efter alla år när man lär sig att använda hjärnan istället för hjärtat.
Jag mår bra. De gånger man faller tillbaka i minnena och sorgen kryper sig på så lyfter jag upp mig lika snabbt igen.
Det där j*vla hjärtat har lurat mig i så många år och det känns skönt att det ändå är läkt så pass så man kan tänka.
Självklart är det djupt ärrat… Jag har sjukt svårt att släppa in nån ny men det rättar väl till sig med tiden eller om man snubblar över någon som får en att bli knäsvag…
Jag träffar fortfarande samma tjej men vi ses inte så ofta. Hon har också sitt varannan vecka precis som jag och jag sätter mina barn på första plats. Jag följer med grabben på hans fotbollsmatcher m.m. trots att det inte är min vecka. Mest för att jag vet att hans mor inte är såå superintresserad och för att jag tycker det är skitkul.
Det där med att träffa en ny, nån med erfarenhet som kan upplysa mig hur man ska tänka?
Jag träffar en tjej som jag gillar men har som sagt svårt för att släppa in till 100%. Hon ville i stort sett gå direkt in i början med att träffa hennes syster m.m. men jag kände mig inte supertrygg med det… Det gick väldigt fort med allt i början… Hon i stort sett nästan slet av mig byxorna och brottare ner mig i sängen. Låter nästan som jag blev våldtagen men så var det såklart inte men efter så kände jag nästan lite som, va f-n hände?
Som sagt, jag gillar henne men hon vill gå snabbare fram än mig, kommer känslor att stärkas eller ringer här varningsklockor? Är jag för sluten av mig?
Jag har försökt att prata med henne om det. Förklarat nästan så ett barn ska förstå…
-Jag måste städa i kontoret innan jag kan ställa in fler lådor, typ…
Annars, allt bra! Semestern flöt på rätt bra trots att alla planer raserades i våras iom skilsmässan… Det blev ju inte mycket gjort men ändå en skön ledighet med barnen…
Ps.
Ett tips för alla med hjärtekross…
Försök att lära er att koppla isär hjärta och hjärna…
I hjärnan har man alla svar men hjärtat får en att inte se dem samtidigt som man mår riktigt jävla dåligt…
1 gillning
Ja det gäller ju koppla ifrån hjärtat o hjärnan och det är inte alltid lätt…
Jag har kommit till acceptans absolut. Kan ju inte göra nåt åt det. Men då det var otrohet inblandat så är det så tufft. Trodde ju aldrig o min vildaste fantasi att det skulle hända. Nu har jag inte läst din historia och alla har vi ju olika historier. Jag kommer iallafall inte rusa in i nåt. Vår son är viktigast! Så e de! Tiden gör det väl lättare! Ha en fin dag!
1 gillning
Men självklart blir det ju tufft när man har med otrohet o göra. Då har man blivit sviken och kränkt och det läker ju såklart långsammare. Men samtidigt så är det ju så att ett avstamp är ett avstamp och man får göra det bästa av det!
Acceptera är det viktigaste och när hjärtat accepterat så kan man röra sig framåt med stormsteg.
Nu är det ett halvår sedan jag skrev här.
Till alla er som är nya på sidan och precis hamnat i skiten, där man blivit lämnad, bedragen, lurad eller vad det nu är, så vill jag bara berätta att det finns ett ljus på andra sidan!
Hur man kommer dit och hur lång tid det tar är upp till en själv. Om ni läser min tråd så ser ni vilken väg jag valde och jag valde rätt för mig. Jag valde att acceptera, att jobba på en ny framtid, att inte bråka med eller förminska mitt ex. Jag accepterade helt sonika att hon ville inte leva med mig. Med 3 barn ihop så valde jag att totalt distansera mig ifrån henne rent emotionellt och enbart ha vänskaplig kontakt gällande barnen och deras aktiviteter. Vi håller fortfarande vår goda vänskap och kan prata över kopp kaffe eller en en lunch vid bytena. Vi kan hjälpa varandra om det kör ihop sig på ens veckor och vara flexibla. Barnen är alltid välkomna på båda ställena. Jag kan kommunicera med hennes nya kille och småskratta inom mig själv på deras olikheter… 
Med det sagt så kommer jag till insikt att jag är igenom tunneln och ute i ljuset. Ibland kommer såklart sorgen och man trampar ner sig i en lerpöl. Man ska inte lura sig själv för självklart så saknar man fortfarande familjelivet som en tvåsamhet ger. Jag har lärt mig att sorg är en ingrediens i denna soppan som faktiskt är viktig för sin egen självinsikt. Den måste finnas.
Den tjej som jag träffade i somras träffar jag inte längre. Det blev för hastigt och hon ville snabbt in i något som jag inte var redo för. Jag kände mig trängd och hon kände sig förbisedd. Ingen bra kombo.
Jag kom då till insikt med att jag inte är redo för något nytt och att det skulle inte reparera mitt hjärta. Snarare bedöva det för en stund… Lite som att lägga locket på en kokande kastrull… Till slut flyger locket av och det blir… Ja… ni fattar…
Skilsmässan vann laga kraft i slutet på oktober… Det var en viktig milstolpe… Samtidigt som det rev upp mycket känslor så var det en skön känsla. Lite som att släppa ut ett övertryck… Efter det så gjorde vi klart bodelningsavtalet och jag gick till banken och fixade med bolånen på huset. Lagfarten på huset gick igenom runt årsskiftet och jag är nu ensam ägare på huset. Även det en skön känsla… Nu är allt klart!
Nåväl… kände bara för att skriva av mig lite…
Jag känner att jag har vuxit som människa och förälder i och med denna resan. Jag har lärt mig att kontrollera mina känslor och funnit en väg genom djungeln…
Jag har hjälpt lite andra människor här inne och även i min bekantskapskrets att finna rätt väg genom en sådan här kris. Kanske skulle bli terapeut eller föreläsare? 
9 gillningar
Jäkligt starkt av dig @Vilsen77, jag har läst din Story från början, du har säkert utvecklats på nått sätt som är bra för din självkänsla.
1 gillning
Absolut händer det saker efter en tid och man ser saken på ett mer civiliserat sätt. Inget hat, knappt nån sorg… Bestämde mig tidigt för att inte titta bakåt utan att bygga ny framtid.
1 gillning
2 gillningar