Här är min historia som nu är inne på 3:e djupa krisen sedan 2011. Då räknar jag endast kriserna som gifta och med barn med i bilden. Vi blev ett par redan 96 och var ifrån varandra 2 gånger och träffade andra innan vi fann varandra igen och flyttade ihop 2002.
Ja jag vet… Jag ska väl vara glad för att ha fått några år till men samtidigt kanske vi skulle skijlt oss vid den första krisen 2011… Många av de känslor som många här skriver att ni har upplevt har alltså jag upplevt 2 ggr innan fast med lycklig utgång. Första krisen kom hösten 2011. Då erkände hon att hon hade känslor för en annan man. Det höll i sig i ca 2 månader innan vi löste allt. Efter det var vi starkare än någonsin. Det kom tom ett barn till 2014. (Vi har 3 nu). Efter en sådan törn så blir man så klart lite svartsjuk ibland men jag höll mig ändå hyffsat på mattan. Den där riktiga 100%:a tilliten är ju naggad. Men eftersom jag värnar om familjen och all trygghet det innebär kämpade jag på och var faktiskt lycklig.
2016 kom nästa kris. Hon erkände att hon fått känslor för nån annan men utan dennes vetskap. Hon mådde dåligt för att hon kände så och att hon sårade mig. De känslorna ska hon ju känna för mig. Den krisen höll i sig i ca 4 månader. Det sista jag ville var att splittra familjen. Jag förklarade min ståndpunkt. Nu lite hårdare… Jag sa att vi lika gärna kunde skicka in papper om skiljsmässa eftersom det ändå var 6 månaders betänketid men det ville hon inte. Hon ville hitta sig själv och på så vis hitta tillbaka till oss. Det gjorde hon… Vi var lyckliga igen och hade förbättrat kommunikationen. Eller ja… Det tyckte jag i alla fall…
Nu är det tredje gången fast hon bedyrar att där inte är någon annan nu. Ni vet den där tilliten… Den säger ju nåt annat.
Eftersom detta är vår tredje kris så har jag lättare att ta mig ur de mörka hålen när man faller ner i dem men de är ju såklart lika djupa ändå. Nu har vi fått en familjemedlem till som ska räknas in i ekvationen och det är en hund som fru och barn har tjatat om i 10 års tid. Jag är uppväxt med hund och vet vad det innebär så jag har lyckats ducka den frågan i 10 år pga våra jobb men nu när de 2 äldsta barnen kommit över 10 år så tänkte jag att det skulle funka. De kan ju hjälpa till när de kommer hem från skola med rastning och dylikt. Missförstå mig inte, jag älskar hundar men de ska ju såklart också vara lyckliga och må bra och det kräver en hel del…
Så här sitter vi, 41 år gamla, 3 barn, en hund, hus, gemensam ekonomi, en som inte vet om hon hittar tillbaka till mig och en som bara vill leva ett lycklig familjeliv m.m.
Alla framtidsplaner är frysta…
Det gör ont… JÄVLIGT ONT…
Om vi mot alla odds klarar detta så krävs en kraftig förändring för varken hon eller jag vill tillbaka till det gamla…
Vad är det med människor som inte vill värna om familjetryggheten? Hur kan man vara så jävla egoistisk att man bara tänker på sig själv och inte på den familj som man har skapat tillsammans?
Om nu jag hade varit en hemsk man att leva med, varit våldsam eller verbalt misshandlat henne psykiskt så hade jag självklart förstått men sådan är inte jag… Jag är om jag får säga det själv en omtänksam människa som bara vill alla väl…
Påståenden om att jag ifrågasätter eller att hon känner sig fången känns så jävla överdrivna. Efter de törner som jag fått ta under åren så borde hon väl ändå förstå att man kräver lite ömhet och “Jag älskar dig” och inte bara “Jag älskar dig också” som retur…
När jag frågar om hon vill flytta så säger hon nej… Om hon vill skiljas så säger hon jag vet inte… Även denna gången har jag föreslagit att vi skickar in skiljsmässopapper för där är 6 månaders betänketid, jag menar varför dra ut på det längre men nä… Det vill hon inte heller…
Jag stålsätta mig för en ny prövande tid…
Kanske vi finner en väg ur detta eller så… Usch…
Jeg kjenner meg igjen i sin situasjon.Har hatt en x som ikke var utro, men han sa flere ganger at han ville ikke mer med forholdet, gjorde det slutt, ville flytte ut og selge leiligheten. Hver gang han hadde “en raptus” så fikk vi til slutt pratet sammen og han sa at han egentlig ikke ville det skulle være slutt. Hver gang fikk jeg “hanket ham inn igjen” og forholdet fortsatte. Jeg ga ham også klar beskjed om å ikke si at det var slutt dersom han ikke mente det. Alle gangene han sa det gjorde noe med meg mentalt, jeg forberedte meg på brudd. Noe ble ødelagt i meg for hver gang. Han trodde nok han kunne ture frem som han ville, jeg tilga ham jo hver gang. Helt til jeg satte ned foten da han sa han ikke ville bruke mer tid og energi på forholdet, det var bare å selge leiligheten. Han ville ikke prate om annet enn salg av leiligheten og økonomi som følge av salget. Jeg tok ham på ordet, og måtte dra i gang hele bøtteballetten. Han trodde ikke jeg mente alvor denne gangen, og ble virkelig tatt på senga da jeg fikk kjøpt ham ut og han måtte finne seg en leilighet og faktisk flytte. Han angrer nå på oppførselen sin.
Mulig din kone ikke tar deg på alvor, du sier selv du bare vil alles ve og vel. Det er lett å utnytte det, dessverre. Kanskje hun tenker som min x, at du alltid vil akseptere hennes raptuser. Hun vet nok hvor hun har deg, hva du tenker om å holde familien samlet.
Det jeg vil frem til er at jeg tror hun stoler på at hun vil kunne oppføre seg som hun vil, og du står fast som en klippe og holder fortet til hun roer seg og vil fortsette allikevel.
Jeg skjønner det er helt jævlig for deg, dere har barn og hund, noe min x og jeg ikke hadde. Ta vare på deg selv oppi dette, jeg synes ikke du skal ta imot gang på gang til hun går lei. Sett en tidspunkt for deg selv; har hun ikke gitt deg svar inntil da så må du ta en avgjørelse. Vil tro du sakte brytes ned slik som hun holder på.
Ønsker deg, barna og hunden alt godt, og håper virkelig hun tar til vett og sørger for at dere får et stabilt liv, uansett utfall.
Ja. Det är nog så att vi båda har tagit varandra för givet i småbarnsdjungeln. Jag tror dock inte att hon utnyttjar det utan ibland får jag känslan av att hon vill att jag ska ta steget för hon inte vågar. Vi har också väldigt olika uppväxt där jag kommer ifrån en kärnfamilj där vi löser våra konflikter när de dyker upp. Hon kommer inte ifrån en lika trygg uppväxt och är således inte lika sugen på att prata på djupet. Jag berättar för henne om hur en skilsmässa går till med bodelning och annat. Berättar för henne om konsekvenserna som det drar med sig och hur jag inte vill ha det. Barnen varannan vecka, två boende, hur gör vi med hunden? bodelning etc.
Då får hon skuldkänslor säger hon och får det att låta som mitt fel? Det är ju för bövelen sanningen. Det är ju så det blir och då tycker jag hon borde känna till det. Är det så illa mellan oss så det inte går att reparera ja då landar vi ju där. Helt ärligt så är nog jag mer förberedd på det än hon är.
Dessverre er det som du skriver at småbarnsårene er krevende, og man kan miste hverandre. Det virker på meg som om du har kontroll midt i det vanskelige du opplever nå, og du er rasjonell. Skjønner du forteller henne hva konsekvensene av hennes valg blir. Jeg synes det er litt snodig at hun ikke skjønner det selv, og at hun da undrer seg over at hun føler det er “hennes feil”. Hun er jo voksen? Feil eller ikke, det er jo konsekvensene av hennes valg, det er jo ikke akkurat kvantefysikk.
Du virker mentalt forberedt, selv om det blir hardt, og du virker stødig så jeg tror du og barna kommer til å komme gjennom et eventuelt brudd bedre enn din kone.
Krysser fingre for at det løser seg for best mulig måte for deg og barna
Tack @Atrax!
Vi hade en liten dispyt nu ikväll.
Hon fick ingen luft här hemma så hon gick ut o gick…
Hon blev tokig på mig för att jag tyckte att hon kunde ta hunden med sig. Klockan var liksom 22.30 och han behövde gå ut sista svängen. Eftersom hon inte ville ha med honom så frågade jag om hon skulle nånstans speciellt. Det tog hon som att jag inte litar på henne och tjafset drog igång…
Det känns som att gå runt i ett minfält här hemma. Är livrädd för att säga nåt dumt eller att barnen ska känna av spänningarna.
Som du säger så är jag rätt stark och återhämtar mig snabbt. Men som jag sa så är hålen lika djupa här. Jag har väl bara lärt mig att klättra upp snabbt…
Hvor gamle er barna? De suger til seg foreldrenes sinnsstemning uhyggelig fort, umulig å lure dem. Merkelig oppførsel av din kone; skulle gå ut og ikke treffe noen eller gjøre noe spesielt, men vil ikke ha med hunden?? Merkelig, og i tillegg bli sur når du påpeker det … Hadde ikke vært fornøyd med svaret hennes, det er noe som ikke stemmer. Eller hun er dypt inni en depresjon og klarer ikke å tenke rasjonelt? Pass på deg selv og barna i minefeltet, det er så utmattende og det er uakseptabelt at hun skal få styre og bestemme. Selv om du både elsker og savner henne vil hun gjøre deg (og barna) vondt ved å fortsette oppførselen hun har nå. Du merker jo at det tærer på deg, og det er grenser for hvor lenge du kan holde ut mentalt selv om du innhenter deg raskt. Har selv gått rundt som på nåler i påvente av at x skulle “ta til fornuft” og jeg skulle få tilbake hverdagen min. Og igjen, skjønner du har det vondt, ikke lett å elske og savne.
Ta vare på deg selv nå!
Ush ungefär samma situation här hemma. Minfält. Saknar min man som han var förut. Somnade som ovänner igår, det har vi aldrig gjort förut under våra 16 år ihop. Men sedan i januari då han berättade att han inte vet om han vill fortsätta har det hänt flera ggr. Han behöver mer frihet säger han, kunna vara spontan och göra det han vill. Jag har inte hindrat han ngn gång. Men med två små barn, husdjur, hus och heltidsjobb så finns det inte mycket egentid till att vara spontan och göra det man vill.
Ja… Det är hjärtskärande…
Bara så lite som en kram känns påfrestande…
Det är sjukt smärtsamt att den man kunnat luta sig på nästan känns äcklad av en… O man får inga svar… Man vill bara lösa det…
Min erfarenhet av detta är att den bästa medicinen är att stålsätta sig, göra det bästa av dagen, rå om sig själv o barnen och bara låta henne va i fred… Svaren kommer till slut, antingen det ena eller det andra och rent ärligt så är det ju bara svaret man vill ha så man kan arbeta sig vidare. Problemet är att man har tiden emot sig. Som många skrivit här på forumet så hade det varit skönt att bara sova ett år o vakna upp o börja om…
Ja det är den här ovissheten, att inte veta. Blir det ngn fortsättning eller bryta upp. Det går helt okej att stålsätta sig på jobbet och så länge barnen är vaken. Sedan kommer alla känslor.
Usch ja… I mitt arbete så måste jag dessutom prestera på topp eftersom jag har personalansvar för 30 personer så det gäller att hålla skenet uppe. Har varit nära att berätta för mina närmsta medarbetare så de kanske förstår varför man är hängig o trött ibland men har inte kommit mig för… Känner väl att jag får vänta tills man vet utgången. Då kommer man väl finna att det går att falla djupare i hålet…
Har också ett jobb där det inte finns utrymme för att må dåligt, så det är bara att bita ihop där. Jo hjärnspökena kommer oftast på kvällen /natten såklart, när det är svårast att lyckas tänka på ngt annat. Försöker träna hårt varje dag, det hjälper ganska så bra mot hjärnspökena.
Jo men det gör dom! - ibland! Och dom menar det säkert just då!
Sen går nåt år och tristessen och det dagliga livet gör sig påmint och då börjar andra män bli väldigt intressanta och du blir tråkig. Mer som en kompis!
Sa du att det var tredje gången nu? ( som du vet om) Hur många fler gånger ska du vänta på att hennes förälskelse till andra går över?
Ja i fantasin fungerar det och föder hoppet. Ledsen att säga det men i verkligheten så gör det inte det. Inte om det sker upprepade gånger med något års mellanrum. Det där vet du säkert om själv?
Se dig själv när du börjar närma dig 50 och barnen börjar bli stora och tänker på att lämna er. Du kommer bara se tillbaka på ett liv med hennes kriser och hennes förälskelser/affärer genom åren som ni kämpade med gång på gång. Brutna löften, svek och osäkerhet.
Kommer du tacka dig själv då tror du för att du stannade kvar varje gång när hon vill breda ut sina vingar eller kommer du ångra dig för att du inte stod upp för dig själv? - Tänkvart!!
Ja du säger ju det själv! Varför skickar du inte bara in dom där pappren själv? Behöver du hennes godkännande för det?
Du har självklart helt rätt i allt du skriver. Tro mig, hade vi inte haft 3 barn så hade jag inte kämpat. Vi är trots allt vänner fast på olika plan.
Allt du skriver har jag tänkt på men har alltid landat i slutsatsen att jag vill inte vara den som förstör även mina barns uppväxt. Kan jag kämpa så kämpar jag. Jag är lite osjälvisk av mig där kanske…
Lite därför man vill ha hennes svar… Vill hon inte så är det adjöss!
Nu vill jag inte dra ned dig… Verkligen inte!!
Men dom ord du säger
Dom upprepade jag för mig själv varje dag under vår kris! Varje dag alltså - no kidding!
Jag intalade mig själv att jag stannade för barnen! Att hon förändrats! Att alla förtjänade en andra och tredje chans! Att ingen kunde vara så grym att svära på sina barn och be att få visa vilken människa man egentligen är! Men den människa som jag aldrig mer skulle få se kom tillbaka! Och det med besked! 10 gånger värre än någonsin! Jag vet inte… Kalla det brist på konsekvenstänk eller konflikträdsla eller vad som helst.
Ingen aning varför en del människor fungerar som dom gör?
När jag efter skilsmässan gått genom den värsta tiden så började jag rannsaka mig själv. År efter år där jag mått dåligt över denna människa. År där jag varit osäker, kvällar och nätter där man knappt kunnat sova eftersom man varit orolig att hon återigen kommer att vara otrogen… Ändå stannade man kvar! Oförmögen att lämna… Varför? Var det verkligen för “barnens skull” eller var det för nåt annat?
För mig var det av rädsla! Rädslan för det okända! Rädslan för att bli ensam och övergiven!
Rädslan blockerade mig för att ta tag i mitt liv och lämna en människa som jag egentligen inte älskade längre.
Kärlek mellan två människor ska inte göra ont! Finns det inte tillit så finns det per automatik inte heller någon respekt! Då dör kärleken och utbyts tyvärr till nåt annat!
Gör inte samma misstag som jag gjorde! Gå in i dig själv och fundera några varv.
Jag är av övertygelsen att ett barn mår bättre av föräldrar som mår bra i sig själva än att växa upp i ett minfält av olösta konflikter.
Jag hör dig @Sorgsen_man och jag funderar mycket på det du skriver. Du drar inte ner mig… Jag är redan nere och vänder ett par gånger om dagen och självklart så ska jag inte låta det bli likadant igen. Det är jag övertygad om att hon inte heller vill. Någon otrohet är det inte här än i alla fall.
Alla är vi olika och jag önskar att jag kunde släppa min omtanke om andra människor och bara tänka på mig själv men jag är inte funtad så. Hade hon däremot varit otrogen så är jag rätt säker på att jag hade lämnat och bett henne fara. För mig är det det totala sveket och jag skulle aldrig acceptera det. Om det visar sig att så är fallet så ska jag definitivt ge dig all cred och ödmjukt säga att du hade rätt. I ett sådant läge så är jag säker på separation och hade nog hamnat i den sinnesstämning som du är i…
Vi bråkar inte än utan har endast våra diskussioner när barnen sover så de inte ska känna av något… På dagarna så driver vi företaget familj på ett sansat och respekterat vis.
Jaha! Och där kom då svaret! Nästan exakt 2 månader efter att denna krisen började. Vi kommer med största sannolikhet att skiljas. Riktigt hjärtskärande… Just nu är jag sjukt ledsen men samtidigt tacksam att jag har fått ett svar. Då börjar den mindre roliga resan med allt praktiskt… Rensa i allt, dela upp bohag, fixa ekonomin, bodelning…
Hunden… Hur gör vi med han?
Det värsta dock… Berätta för barnen… Usch…
Vet knappt vilken ände man ska börja med…
Merkelig, og i tillegg bli sur når du påpeker det … Hadde ikke vært fornøyd med svaret hennes, det er noe som ikke stemmer. Eller hun er dypt inni en depresjon og klarer ikke å tenke rasjonelt? Pass på deg selv og barna i minefeltet, det er så utmattende og det er uakseptabelt at hun skal få styre og bestemme. Selv om du både elsker og savner henne vil hun gjøre deg (og barna) vondt ved å fortsette oppførselen hun har nå. Du merker jo at det tærer på deg, og det er grenser for hvor lenge du kan holde ut mentalt selv om du innhenter deg raskt. Har selv gått rundt som på nåler i påvente av at x skulle “ta til fornuft” og jeg skulle få tilbake hverdagen min. Og igjen, skjønner du har det vondt, ikke lett å elske og savne.