Hej alla fina, Jocke heter jag och har för 8 veckor sedan mottagit beskedet från min älskade sambo… hon har inga känslor kvar. Hon säger att hon “flaggat” (hatar detta ord på riktigt) under åtminstone ett år. Killar och tjejer snackar olika språk. För mig blev det verkligen en shock, även om det inte varit bra under de sista året iaf.
Har försökt pratat med henne att gå i terapi, psykolog eller vad som helst för att möjligen komma vidare. Men svaret var under första veckan, ok vi gör vårt bästa. Men sen efter två tre timmars sömn så var det den gamla vanliga avspisande, smått spydiga o känslokalla sambon igen.
Jag har en så fin relation med min styvdotterm hon flyttade från sin pappa vid 12 års ålder. Hon har tattuerat in mitt personnummer i sin arm. Hon betyder så mycket för mig, vi behöver varandra på ett väldigt fint sätt <3
Är verkligen helt bestört över situationen!!
Det är inte bara min själsfrende jag förlorar. Jag i detta nu är arbetslös och kan inte köpa ut henne ur huset. Har en stor passion i mitt liv och det är bilar, har en komplett verkstad i garaget. Att för mig och gå vidare med nytt boende är inte helt lätt utan att överdriva!
Under resan så har det varit destruktivt beteende många gånger. Mycke elakt har sagts, jar har varit på jourpsyk tre gånger pga mitt måeende. Har försökt avsluta mitt lidande(skäms över det)
Har jobbat med IT i över 20år, klart jag har sökt svaren i både mail, sociala medier…
Glad att jag hittade denna sajt för likasinnade. Jag är inte själv, vilket känns skönt på nåt vis.
@LGW Ledsen för din skull. Har nyligen själv hamnat i samma situation. Efter 8 år så kom min fru, inte kanske helt oväntat heller, och sa att hon inte orkar mer. Vi hade också ett kämpigt år på många sätt, med otrohet från hennes sida och depression hos båda. Planen var parterapi, men den delen hoppade hon över.
Skriv av dig här, det finns en massa kloka människor som har gått eller går igenom samma sak. De kan bidra med goda råd och förståelse.
Beklagar verkligen att du är här!
3 månader har gått sen jag förlorade allt efter 11 år.
För mig betyder inte saker som hus och prylar något. Det har Inget värde för min del då jag lika gärna kunde bott på gatan för mitt ex skull.
Det är känslorna som är värst, jag har förlorat den person jag litat på mest i hela världen. Hon som känner mig innan och utan.
Och jag tänker att kan jag som är väldigt känslig klara detta så kan alla det.
Du kommer stöta på många gropar och ibland undrar man vem personen är för man känner inte igen den man älskar. Hon är nån helt annan…
Men kämpa! Du kommer fixa detta tillslut. Kram på dig.
Hej och välkommen! Här kan du skriva av dig och läsa andras upplevelser-få tips och råd i väldigt god ton! En eloge till alla i gruppen för alla fina bemötanden! Det finns många som kommit en bra bit i processen och så finns det de som är helt nya och alla däremellan. Jag är nog mittemellan.
Jag befann mig i samma situation som dig:utan fast jobb när bomben släpptes… Jag mådde skit. Inget fast jobb vilket betydde inget nytt boende till mig och våra barn…Jag led…usch…men jag bet ihop och reste mig snabbare än min egen skugga! Med cv:t i handen sökte jag jobb som aldrig förr!!! Så kämpa med jobbsökandet så kanske du kan behålla huset!!! Jag hade trots att jag fick flera fasta jobb att välja mellan inte råd att ha kvar vårt fina hus. Det såldes och så köpte jag en bostadsrätt istället;radhus med uteplatser intill skogen men nära stan. Så jag fixade jobb och köpte radhus i chocktillstånd! Men det gick!!!
Gällande bonusdottern tänker jag att du kan ha din egen relation till. Om hon har tatuering är hon kanske över 18 och bestämmer själv. Vill du och bonusdottern fortsätta ha kontakt så kommer ni att ha det!! Fint för er båda tycker jag! Stort lycka till med det! Ni verkar betyda mycket för varandra!
Har så jävla svårt och hantera detta svek, att hon utan att tydligt förklara att separationen står här nu!
Prata runt allt, fel med mysbyxor hemma??, fel att jag lider av migrän och att jag försöker tills med medicin sova bort skiten(den är speciellt magstark), har inte hjälpt till hemma(den förstår jag) och att jag isolerat mig pga arbetslöshet(den förstår jag oxå).
Men aldrig sagt att om vi inte löser detta, då är separationen ett faktum!
Jag har påpekat under kanske två år att hon har totalt ignorerat mig under flera år(fattar inte hur jag accepterat detta), utebliven sex, ingen uppskattning och ingen bekräftelse! Air is his name…
Hon har högt och ljudligt förklarat att jag har visst haft sexlust, men inte på mig iaf bevisligen! Det gör faktiskt ont på riktigt!
Pang tjong, vi har kommit till en återvändsgränd(det går inte att reparera)!
Allt går (nästan) att reparera! Men nu är det så sjukt bråttom att få ut mig ur huset eller att jag köper ut henne! Efter 22år så är det sjukt brådis??? Jag har förklarat att det kommer att ta den tid det tar, jag är arbetslös(detta är ett stort problem för henne, då allt skall vara fint och välpolerat utåt) och måste lösa min boende situation med alla problem det innebär!
Hon säger: jag vill börja mitt nya liv, jag vill bli lycklig, jag vill oxå knulla.(nu blev de kallt på riktigt)
Jag har ställt frågan mååånga gånger, vem är han(mariou scocco), finns ingen får jag till svar. Stefan Lövén framstår som trovärdig helt plötsligt.
Att en människa som jag älskat högst på denna jord i 22år gör detta kommer jag aldrig att förstå…
Tömde precis torktummlarn och där låg hennes trosor i spets
Att lev med vetskapen att någon annan får tillgång till de bästa jag haft ever??
Vet inte hur jag skall hantera detta?
Sorgen är sååå jävla bottenlös så jag fattar inte!
“att hon har totalt ignorerat mig under flera år(fattar inte hur jag accepterat detta), utebliven sex, ingen uppskattning och ingen bekräftelse!” Så var det för mig med. Hon släppte bomben att hon ville separera på nyårsdagen. Min sambo har varit utmattningsdeprimerd så man har inte viljat såra henne så hon sjunker ner i mörkret igen. En annan grej som är annorlunda nu är att hon förändrat sig det senaste
kvartalet genom att börjat börjat träna och vara mån om sitt yttre. Något som hon inte brytt sig om det senaste 10 år sedan. Om det beror på att hon nu mår bättre och orkar ta tag i det eller om det är en klassisk förberedande för raggningar i framtiden vet jag ej. Det är iaf sjukt blandade känslor man har om framtiden.
Det är exakt samma här, börjat o dansa(motions dans säger hon)
Tränar och är helt plötsligt glad igen efter att ha släppt bomben.
Jag har förklarat att jag kommer aldrig att förlåta henne för att du inte fick kvittens från mig att jag förstod vad du menade när hon klagade. Du sa aldrig, vi måste prata, de här leder till separations annars. Hon pratade om mina mjukisbrallor hemma, att jag inte hade ett jobb då, hjälpte inte till hemma(den köper jag rakt av) Mina synpunkter att ha ett totalt uteblivet sexliv, de ignorerade hon!
Tills de va försent, de går INTE ATT REPARERA!!! Efter 22 år och massa goda saker!
Eller som de sa till mig på jourpsyk, det besvisligen många goda byggklossar som annars inte brukar finnas. Otrohet, våld o ekonomiska problem. Inget av dessa!!!
Jag orkar fan inte mera…
SItter här i mörkret och tok gråter. Bottelös sorg är det.
Panikångesten påminner mig hela tiden.
Att bli lämnad är då de jävligaste av de jävligaste
Tycker det blir sämre och sämre, bor under samma tak så länge, vilket inte är bra på ett sätt. Men hon finns ju i närheten då iaf.
Brottas med tankar då hon kommer att träffa någon ny, de gör så inihelvete ont!!
Min tjej, min älskade som kommer att vara i någon annans famn. Dela sin tid med, allt vad det innebär
Tycker det är så sorgligt att en del inte förstår att en människa(dvs jag) i total bäcksvart sorg och panik inte handlar speciellt rationellt. Du går från att vara bottenlöst lessen till besviken och frusterad, slutligen arg.
Detta svänger många gånger på en dag, tacka fan att jag inte gör som den gamla trygga Jocke.
Tänk på det ni som dömmer mig Ni känner mig så pass bra och vet att det inte är den gamla Jocke.
Det är inte så jävla lätt att vara “vuxen” som en del tröttskallar utrycker sig.
Jag blev så här, resultatet av att bli bortkastad och slängd i papperskorgen
Jag är lämnad, hela familjen är borta.
Vet fan inte hur jag skall fixa det här??
Färgen är svart
Har en total härdsmälta idag efter att jag fått veta att x gått vidare som det så fint heter. 11 år tillsammans och redan Inne i ett nytt förhållande… hon skulle vara själv och leva själv för hon vara så trött på män… ja fy fan man tror man känner nån… alla tankar är mer frågan är hur länge det pågått bakom min rygg medans vi var gifta
Tack för dina ord Andreasnoord
Ja min säger att hon vill leva själv, men jag har så helvetes svårt o tro på henne!!
Det gör så helvetes ont att jag går sönder snart.
Panikångest på riktigt!!!
Är övertygad att smällen kommet snart, då är jag ett minne blott tror jag
Nåt är fel då hon har sååå jävla bråttom ut ur förhållandet!
Om jag inte vaknade imorrn så skulle det fan kännas bättre. Hanterar inte känslorna snart
Du Jocke! Du är ju bra! Inte skall väl någon annan människa få dig ner på knä?.Är du så beroende av henne? Seperationsångest? Du är starkare än detta och kommer ut ur tunneln stark, snygg, och med känslorna på rätt plats. Har jag fel…nä, du kommer fixa detta för du är stark. Du är inte helt beroende av henne. Du kommer ju fixa ditt liv själv och när du är i mål kan du ju skicka en tumme till mig
@LGW
Helt sjukt hur mycket jag känner igen mig i känslorna du skriver. Vill inte heller mer känns det som, orkar inte mer.
Jag lovar dig att hon har en ny. Samma mönster som mitt ex.
Så jävla tråkigt…
Hej Albatross. Läst alla dina inlägg, jag håller med det dom flesta skriver: dumpa henne - ignorera henne - börja träna - köp ny parfym - piffa till dig, om ni fortf. bor tillsammans så gå ut på olka tider å fika å strosa runt, låt henne tro att du har nått på gång.
Mmm det är ju så man ska göra…träningen har kommit igång, tyvärr bor vi på landet så det är inte bara dra iväg å fika på stan. Sen är man för “snäll” ( snäll kanske man inte kan säga, mer ansvarsfull/tagande)å ställer upp på att ta hand om barnen medans hon jobbar kvällar och åker iväg på sina turer…
Känner igen mig just nu, panikångesten som kommer plösligt. Är så trött på att gråta, min man lämnade mig i mellandagarna och vi var tillsammans i 26 år.
Min flyttade dagen efter och han säger sig ha bott hos en kompis en vecka och väntat på “det skulle lösa sig”. Lösningen var att han nu bor hos sin 17 år yngre kollega… som han bedyrar att absolut inte det har hänt något med innan han flyttade ut iaf. Kanske några flört sms på sin höjd månaden innan. Mmm nja jag at liiiite svårt att tro på den.
På nåt jävla sätt har jag kommit över skiten, just nu iaf i skrivande stund.
Såg ett citat: Det är inte så lätt att vända blad då jag vet att inte en person finns med i nästa kapitel.
Tårarna forsade ohämmat, men sen blev hon irriterad över min största älskling, min kisse Picasso.
Då vände skeppet, vad skall jag sakna på riktigt?? En negativ människa utan ett friskt seende på omvärlden?? Hon som är kung över alla?? Lr hur??
Näe jag o min kära misse skall nog fan hitta nåt där vi kan bygga kattkojor och husse får plats med sina intressen <3
Ni känner mig så pass bra och vet att det inte är den gamla Jocke.