Alltså de här tårarna… Hur många floder går det att gråta?! I fosterställning i samma hörn sonen brukar krypa in i när han vill vara ifred? Finns ju ingen plats i världen jag hellre vill vara på än nära mina barn. De bästaste av människor jag någonsin kommer att ha mött i livet. Varannan-vecka alltså. Ett jäkla högt pris för en gränssättning. Och ändå, varje försök till kontakt med ex leder till att jag blir skuldbelagd och kritiserad. Och så tänker jag, hade jag kunna gjort annorlunda? Och letar igen i minnet, och finner minst 6 år gamla dagboksanteckningar, meddelanden och mejl där det onda hade slagit rot. Lyckades inte fördriva den elaka sjukan som förgiftade relationen. Vad är det egentligen vi drabbas av, när våra hjärnor slår över från att gå från att i kärlekens anda vilja verka mot enande, sammansvetsande och gemensamma mål till ett skavande och ogint frånstötande? 
Det är jättesvårt att påverka någon annan än sig själv, det märkte också jag i min/vår resa. Och jag tycker verkligen att jag försökte med allt som jag förmådde. Min kropp och mitt sinne orkade inte mer, jag höll på att bli kraftigt sjuk själv till slut, och då går det bara inte längre. Kanske någon annan i min sits hade klarat vår situation mer eller längre, men jag gjorde inte det, och det är det jag måste utgå ifrån.
Du gjorde alldeles säkert allt du förmådde, för att få det bra, men man kan inte påverka den andre om den inte vill eller kanske inte förmår själv, man måste vilja gå i samma riktning hela vägen om man ska leva tillsammans. Blir det ingen förändring i positiv riktning, då ställs man inför ett val. Vill jag fortsätta så här, kan jag fortsätta så här, hur mår jag då, och hur påverkar det vidare barnen (om man har det gemensamt) om vi fortsätter på samma sätt, hur stor är sannolikheten att det kommer bli en förändring eller fortsätta på samma sätt?
Du gjorde säkert allt du kunde, försök att vila i det. Era barn träffar er båda lika mycket, de får en bra och nära relation med er båda. Du ger ditt allra bästa och mesta till dina barn när ni ses, och finns där tillgänglig även om ni inte ses fysiskt, via telefon och så, och då är de med sin pappa.
Visst är det en stor sorg att ens drömmar och hopp om en lycklig familj inte blev som man önskade och trodde, men det blir ett annat liv, som också kan bli bra, det kommer bli bra! Jag som varit på gränsen till att bli riktigt psykiskt sjuk till slut av relationen, vet att det var inget alternativ att stanna kvar. Vi måste vara snälla mot oss själva, att vi gjorde så gott vi kunde.
Du gjorde så gott du kunde, det kommer bli bra 
Tack @Masai, det krävs att bli påmind om att jag är på en resa. Och att hantera ensamhet ingår i den. Fint att det finns så många kloka och peppande som du här på forumet. Förebilder!!
Det är som att min upplevelse av nuet blir mer och mer verklig. Vad är det jag har nu? Vad bygger jag för grund till en kommande framtid? Vad har jag för chanser att åter få leva i den lyckan jag fann men inte fick behålla? Letar efter kärlek. En vän att vara lojal och dela livet med. Undra om det är möjligt att hitta dit igen…
Ok. Våren smäller till och det blir glitch i hjärnan igen. Allt är nytt men ändå är allt som vanligt. Jag har fantomsmärtor vad gäller platser jag vill åka till. Människor jag vill umgås med. Allt finns där men nu bakom en ogenomtränglig glasvägg. Jag är fast i utanförskapet. Starkt bunden vid det jag förlorat. Värdesätter över huvud taget inte det jag har. Alls. Vad är det för skärseld jag har fastnat i? Varför? Hur kommer det sig att alla andra är utanför detta och lyckas se världen med andra ögon medan jag traskar runt i självspäkelse och avund? Det är huggande nålar i bröstet, bränner i armar och krasar i hjärnan. Ältar. Fastnar. Kan inte tänka på annat. Vart vill jag egentligen? Vart är jag nöjd?!
Du skriver så bra, jag är där 50 % av tiden. När den siffran sjunker kanske man äntligen vet igen ? Jag tror på att komma dit, det är min väg framåt.
Jo. Jag klättrar in och ut ur det där. Det blir som en märklig existensiell bubbla. Jag hatar verkligen att vara ensam. Det känns så meningslöst!!! Allt är kvicksand. Jag känner ett ansvar för att underhålla och ge glädje och energi till barnen, men i mig finns mest sorg. Idag har jag trillat dit igen, dagen innan pappaveckan börjar och på insidan av bröstet vältrar stenkrossen som pulveriserar all ork till dammig, villrådig längtan. Samtidigt spirar en gnutta hopp och kraft. Det är mina barn jag älskar. Det var familjen jag älskade och jag är någon stans så otroligt lojal gentemot de känslor som slog rot där när vi möttes. Jag trasslar in mig i röriga tankebanor, försöker hitta mål och fokus med mitt nya familjeliv. Njuta och ha det mysigt varje stund. Och skratta.
Jag förstår dig.
För mig är bytesdagar jobbiga och sedan är jag rätt nere men mycket tankar som snurrar under pappadagarna. Sen när jag har barnen så är det mycket fokus på dem och jag känner mig mera hel.
Det här med morgonångest. När oroskänslan rasat över mig och jag benar ut vad som rör sig i huvudet: jag är inte där med mina barn, jag har lämnat flocken jag byggde upp. Skuldkänslor. Sedan susar massa annat runt också; familjesammanhang jag inte längre får ingå i. Alla dessa begåvade kloka personer jag inte längre har möjlighet att kunna få träffa. Skammen. Och detta gör så ont. Jag ligger lixom och straffar migsjälv genom att tänka dessa tankar. Ingen är här och ingen påverkas av vad som rör sig i mitt huvud så jag kan lika gärna växla spår från det självgödande utanförskapet. Till vad? Närvaro och självkärlek. Jag satte på en meditationspodd. Men jag kan inte släppa oron, anspänningen. Jag försöker resa mig mentalt. Loda mig. Men ingen inspelad trygghet eller försök till förmedlad känsla av kärlek låter mig helt slappna av i mitt sällskap. Jag är istället spänd och rädd för att låta tankarna vandra. När tankarna vandrar fritt drar de bara upp berättelser om hur bra det gått för alla i exets släkt och hur utstött och ensam jag är - i förhållande till dem. Confirmation bias. Jag slåss mot mina väderkvarnar. Jag vägrar att se på mina egna förutsättningar. Jag vägrar att se allt och alla jag har på min sida. Jag behöver inte bara lära mig att resa mig från min ringhörna utan även vila i den. Hur gör ni för att finna trygghet och nöjdhet i er själva?
Jag känner igen mig i det du skriver, att liksom fastna i vissa tankar. Jag har gjort det väldigt mycket genom åren. När jag blev mamma kunde jag fokusera på dem istället, men den här oroliga sidan har hela tiden legat och skvalpat där, och jag har inte på riktigt velat ta tag i den, kanske inte förrän nu.
Nu känner jag att jag går igenom en förändring hos mig själv, i och med separationen. Jag har länge varit i en situation där mitt inte jag mer eller mindre försvunnit, så nu vill jag försöka att fokusera på att göra saker jag mår bra av, där mitt sanna jag får komma fram igen, försöka hitta tillbaks till mig själv igen. Som du skriver vill jag nu hitta en inre nöjdhet med mig själv, med mitt liv, och bli trygg och stark. För jag känner att förutsättningarna finns där innerst inne.
Jag vill nu försöka fokusera på det goda och positiva, det som får mig att slappna av och finna glädje i. Jag har historiskt, utöver min oroliga sida, också tänkt mycket på vad andra tycker och tänker, jämfört mig med andra, på något sätt hela tiden försökt mäta mig med dem. Ända sedan tonåren har jag hållit på så, till ingen nytta. Det har inte varit konstruktivt för mig, snarare förminskat den jag själv är och det jag står för. Men jag har varit för osäker och rädd för att följa det jag innerst inne känt. Men nu har jag bestämt mig för att göra det och det hoppas jag ska stärka mig.
Jag oroar mig fortfarande, men främst kring barnen. Jag försöker inte gräva ner mig så jag mår dåligt, utan försöker tänka, vad kan jag påverka för att göra det bättre just nu, vad kan jag inte påverka osv. Jag försöker också bryta oroliga tankar med att göra något annat praktiskt. Jag försöker fokusera på det som är viktigt för mig och det som får mig att må bra och göra sådant jag inte hunnit ge all tid jag velat på många år. Jag gör gärna kreativa saker, antingen som nu jobba m lgh eller planera växtligheten på balkongen, försöker fundera på grejer jag kan göra med barnen och hur jag på bästa sätt kan hjälpa dem att må bra och få ro i sin vardag, gå promenader, springa, försöka komma ikapp med jobbet, ta kontakt med vänner jag inte kunnat prata m på längesedan mm.
Ja, det är en resa, och jag förstår verkligen dina tankar. Men försök att fokusera på vad som får dig att må bra, att få dig att bli avslappnad, lugn och harmonisk, så tror jag att nöjdhet, trygghet och inre styrka följer med.
All styrka !
Och jag vill verkligen säga att jag inte känner mig stark alls jämt. Jag har haft många dippar i veckan, även om jag inte ångrar mitt beslut, utan för en ofantlig sorg för att det blev som det blev, så mycket kämpande, så mycket hopp och tro, så blev det ändå så här. Behöver förlika mig vid det, och det får ta den tid det tar. Och detta att han fortsätter skicka konstiga och märkliga sms som tydligt visar att han inte mår väl i sinnet, oftast med skuldbeläggande mot mig. Jag känner tydligt att han tyvärr inte kan ge mig det jag behöver få, att det inte är riktig kärlek, men ändå vill han fortsätta lägga massa skuld och ge mig dåligt samvete.
Men då försöker jag vara snäll mot mig att jag höll på så länge jag orkade, jag gav allt jag kunde och förmådde, men nu måste jag släppa taget om bilden av oss och någon slags lycklig familj, för vi var inte det. Det var bara en önskebild om hur jag ville att det skulle vara och bli, och det luftslottet höll inte längre.
Så när jag dippar hjälper det att tänka varför det blev som det blev och sedan försöka vända fokuset framåt, hur vill jag ha det i framtiden, vad behöver jag som individ för att må bra.
Det finns verkligen sådan styrka i detta forum, och att vi finns där för varandra i toppar och dalar, det har verkligen hjälpt mig jättemycket i min process.
Åh. Önskar att du kommer igenom din sorg, trygg och stabil på andra sidan.
Det här var dagens finaste och viktigaste ord
Courage does not always roar.
Sometimes courage is the quite voice
at the end of the day sauing,
“I will try again tomorrow”
(Mary Anne Radmacher)
Ensamheter är svår! När de blir äldre kan man dock ha bättre kontakt på distans än när de är små.
Men nej, det hade INTE varit bättre att stanna kvar! Framför allt inte för barnen!
Jag tror också det kan vara bra att ha något stödjande att tänka, när du blir ensam @TabulaRasa, och det bara känns för jobbigt alltihop. Det är inte bra för barn att ha två föräldrar som bråkar och skriker till varandra, och hade du anpassat dig för att slippa bråk och skrik, hade det inte heller varit bra, barnen hade märkt av det också och till slut hade risken varit stor för att du själv hade brakat ihop till slut.
För mig, i mina jobbiga och svåra stunder, brukar det hjälpa att tänka på hur det var när det var som värst när vi levde tillsammans, hur jag mådde och hur det påverkade barnen i sin tur, hela situationen som var ohållbar. Då landar jag ganska snabbt vid att nu är nu, att det var väl det som skedde, för alternativet hade varit mycket sämre, allra främst för barnen.
Jaa, att ha barnen varannan vecka är nog svårt för de flesta. Men barnen är på låns, de flyttar hemifrån en vacker dag. De blir tonåringar som frigör sig. Då första flyttade ut gick jag helt sönder. Men förstår absolut att det är annat då barnen är små.
Min väninna sade att hon skulle aldrig gå med på att att ha barnen varannan vecka då de va små… Nå, tur för dig att ni inte skilde er då… Det är ju inget vi väljer…
Hoppas du inte tar illa upp nu, men jag har följt dig from a distance i ett halvår nu och före det var det 1,5 år sedan ni bröt upp…
Två år är förvisso ingen lång tid när det handlar om så här genomgripande livsförändringar. Men när jag läser dig och ser de ord och uttryck du repetitivt använder, så blir jag lite illa till mods…
Har du någonsin lekt med tanken att du kanske har något av en lindrigare depression?
Jag klarade ett drygt halvår, sedan kraschade jag. Hade redan påbörjat psykodynamisk terapi och fick efter en tids samtal rekommendation om att ta en läkartid där läkaren konstaterade att hon, efter de tester hon la framför mig, rekommenderade men inte pushade för att testa med en pytteliten dos stämningshöjare under en övergångstid som jag fick välja själv. Jag gick med på det även om det kändes fullkomligt främmande. Åt denna minidos i nio månader och gick parallellt till min livräddare i form av min psykodynamiska terapeut. Efter nio månader slutade jag med medicinen, men fortsatte med terapin ytterligare 1,5 år ungefär. Efter det kände jag helt klart själv att nu var jag både redo och beredd att släppa min livboj och simma helt själv.
Vad vill jag säga med det, jo att inte se en tids temporär medicinering som något nederlag oavsett hur främmande och konstigt det än känns innan. Utan prova om tester indikerar att det är läge och läkare rekommenderar, sluta om du mår sämre (efter den initiala insättningstiden, även om jag själv öht inte kände något negativt varken vid in eller utsättning) eller om du efter några månader inte upplever att det blir det minsta lättare. Men om du iaf. inte upplever försämring så ge det en ordentlig chans, det är iaf mitt råd 
Det är ju så att många inte väljer att skilja sig, och jag kan bara tänka mig hur hemskt detta måste vara, att inte ha fått vara delaktig i separationsprocessen alls, och ofta med tredje part inblandad. Hur maktlös man måste känna sig att från en dag till en annan bli lämnad från den man sett som sitt livs kärlek.
Men man kan bli sviken på olika sätt. Jag kände mig sviken av min man, men inte för att han träffade en annan kvinna, utan för att han satte sig själv främst i alla lägen när det verkligen gällde. Och när det stod mellan mig och svärföräldrarna vann alltid hans föräldrar, det var dem han vände sig t när det gällde. Inte till mig, hans fru, och mor t hans tre barn. Så jag kände mig sviken, fast på ett annat sätt.
Så vi är en skara som har valt att skilja oss, för att relationen vi har med våra barns andra förälder varit så pass destruktiv att den på sikt skulle skada (hade redan hunnit skada) både oss föräldrar, men allra främst barnen, som får med sig spår för livet när de växer upp i en sådan här icke hälsosam miljö. Jag är en av dem.
Jag var tvungen att sätta dessa båda alternativen jämte varandra. Att leva kvar i en destruktiv relation, och att kunna vara tillsammans med barnen alla dagar i veckan, eller skiljas, bli fri, läka, men då inte kunna vara tillsammans med barnen hela tiden. Ett beslut som jag gruvade inför väldigt länge.
Jag var också orolig för hur min man skulle klara av att vara själv med barnen, om han hade förmågan. Det gjorde också att jag drog ut på mitt beslut länge.
Men jag beslutade mig ändå för att skilja mig, för att det handlade till slut om ren överlevnad. Det fanns inget alternativ att vara kvar med både panikångest och utmattning. Hade jag stannat kvar hade jag varit en tunt skal med tomt innehåll, och ingen bra mamma, livlös. Jag är medveten om att det är ett högt pris, att inte kunna vara med mina barn hela tiden, men det andra alternativet kände jag kunde sluta med att de skulle få två sjuka föräldrar. Jag var så nära att bli inlagd till slut. Och jag menar allvar med det.
Jag gör nu mitt allt för att få det så bra som möjligt för mina barn. Samarbetet fungerar inte väl med barnens pappa, han mår inte psykiskt väl, men jag försöker ta all hjälp jag kan få i detta, för barnens skull. Jag har varit i kontakt med både familjerådgivning, familjerätten, socialsekreterare, och nu har vi snart igång en process med familjebehandlare, allt för att mina barn ska få en så lugn och trygg barndom som möjligt, fast med två separerade föräldrar. Fokuset försöker jag hålla hela tiden på barnen. Och för att orka alla dessa processer har jag tagit hjälp av både kurator, barnpsykolog och nu en familjebehandlare som är kunnig på våld i nära relationer. Även forumet här och mina nära har hjälpt mig otroligt mycket.
Med detta vill jag säga att det finns ibland inte så många alternativ än att föräldrarna måste gå skilda vägar, och då får man försöka göra det bästa utav det. Så jag vill uppmuntra dig att ta din oro och ängslan på allvar. Ta hjälp om du känner att du inte mår bättre, eller om oro, saknad eller vad som helst tär för mycket på dig. För hjälp finns att få, när det gäller mycket. Är du orolig för om barnen kommer klara sig själva med pappan, eller är det framför allt saknaden från dem som är jobbig? Vad jag kan minnas fanns det en väl genomgången process som ledde till beslutet om att gå skilda vägar, det var inget förhastat beslut? Vad jag minns så var det ofta bråk och skrik om nätterna mm? Om det gäller oro för hur barnen har det hos pappa de dagar som de är hos honom, så ta hjälp för detta, men vad jag kan utläsa på dina inlägg handlar det framför allt om själva saknaden efter barnen? Om barnen har det bra hos pappa försök att vila i det, att de får en bra relation till sin pappa, och att det kommer de ha med sig hela livet. Kanske får barnen t o m en bättre individuell relation med dig respektive sin pappa, än om ni hade levt tillsammans, och ni hade det dåligt tillsammans?
Kan ni göra så att ni växlar med att t ex skjutsa barnen t aktiviteter de veckor ni inte har sovnätter?
T ex att den förälder som barnen inte sover hos en vecka, kanske kan skjutsa dem till någon av veckans aktiviteter för att både få säga hej, och att längtan inte ska bli för lång?
Jag har ingen erfarenhet av att växla hela veckor, där är inte vi. Men om jag hade haft det, med den erfarenhet som jag har nu i bagaget av en förälder som inte mår psykiskt väl, och den oro det medför, så hade jag försökt vila i att bara de har det bra hos den andre, så får jag försöka vara lugn med det. Sysselsätta mig, ladda om, bygga mig stark, både mentalt och fysiskt, för att vara en lugn och harmonisk förälder jag bara kan när jag är med dem.
I den bästa av världar hade man förstås velat ha en familj där man lever tillsammans med sin man i en fin och respektfull relation, fylld av kärlek, med sina barn. Men så blev det inte för mig. Jag försöker att vila i det, att jag försöker göra det så gott jag kan ändå. Det viktigaste för mig är att barnen mår bra, så bra det bara går.
Fint inlägg med massa goda råd. Men du växlar mig med någon annan. Jag har vuxna barn . Yngsta som bodde i studielägenhet i typ 8 mån , kom hem pga. distans studier och tråkigt i en etta i stan. Han är 22. De andra är 30 och 31…Eller svarade du kanske till någon annan.
Jaa… det var till@TabulaRasa
Ja precis, det var till @TabulaRasa, men flikade väl mest in på det att skilsmässor och bakgrunden till dem kan se så olika ut.