20 års förhållande och plötsligt tar det slut!

[zzz]

20 års förhållande och plötsligt så ska det ta slut. Känns som det är mitt fel. Har 2 barn 7 och 10år tillsammans. Har renoverat 1 hus och nu bor vi i hus nr2. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Har under alla dessa år upplevt så otroliga saker både kärlek, äventyr, sorg, trauma, barn, förälskelse, sviken, glädje, svartsjuka m.m allt som innefattar ett samliv.

Vi har diskuterat detta förhållande många gånger ifrån bådas sidor. Men tiden har liksom runnit iväg i vardagen med renoveringar, plugg, jobb och barn, så har vi liksom glidit ifrån varandra.

Jag har tagit honom förgiven och inte tagit hand om det vi har/haft. Har skyllt på allt möjligt när det kommer till sex för att slippa. JAG SKÄMS! om det inte vore för honom skulle vi nog inte ha haft sex alls längre. Jag har blivit som en annan person under resans gång. Jag brukar vara en glad omtänksam kärleksfull sambo/ mamma. På slutet har vi nog inte haft en dag utan tjafs och bråk. Det har gått ut över barnen och det mår jag så fruktansvärt illa av. Ändå så har jag låtit tiden gått och retat mig på småsaker som blossat upp och blivit kaos. Efter varje gång vi diskuterat detta så har det varit bra ett tag men. I våras så kände jag att det hade nått en gräns vi tog ett beslut om separation det höll i 1 dygn. Efter det hade vi sjukt bra sex tillsammans, barnen mådde bra och snart semester. Livet lekte igen, men det vände snabbt.( Under denna period har jag även tagit beslut om att söka nytt jobb. Börjar där om 3 veckor) Kan också tillägga att min sambo har lätt för att komma i depression)
För 5 dagar sedan släpper min sambo bomben!!! han vill att vi separerar. Har sådan panik, ångest, rädsla , skuld, förtvivlan, tomhet.
Nu när jag trodde vi skulle komma på fötter igen och det känns bättre och känner att jag vill vara med honom resten av mitt liv. Så säger han att han inte orkar mer. Han har den fysiska attraktionen kvar och han säger att han älskar mig. Men han mår så otroligt dåligt över alla bråk och depression och för barnens skull så vill han inget mer. Han måste hitta sig själv igen och vill att jag söker en lägenhet och han bor kvar i huset. Det känns som man ska dö och känslan är vidrig just nu! Vet ej hur jag ska bete mig mot honom. Samma dag han bröt ihop och berätta så avslutade vi natten med härlig sex lika så igår kväll.

Jag fattar ingenting och jag vill inte flytta vad ska jag göra för att få en deprimerad sambo tillbaka?!! Känns som jag vaknat försent!! är helt förtvivlad och rädd tårarna rinner hela tiden.

[Rulle]

Vad är det som skaver i relationen?

Är det bara ditt fel eller har han också någon del i det?

Visar ni känslor på olika sätt?

Kan ni tala med varandra?

Du kan inte åstadkomma en quick fix eller sätta ett mål för er som par.

Du måste börja där du är och ta hand om dig själv.

Nästa fråga du måste ställa är om du orkar med barn och hem om det förblir på samma sätt som det varit tidigare.

Vilka förväntningar har du på relationen, på honom - och vice versa.

Du kan älska någon väldigt mycket men för den skull är man inte bra för varandra eller att man får vardagen att fungera om man är olika på fel sätt.

Är det honom du sörjer eller är det relationen? Kärnfamiljen?

Ibland ser vi partner - t o m barn - som objekt, föremål som ska uppfylla våra egna drömmar, våra egna förväntningar på livet. I stället för att se dem som de är försöker vi transformera dem till något som vi vill att de ska vara.

Om du så sakligt och objektivt som möjligt ser din sambos egenskaper, karaktär, personlighet, (o)vanor, egenheter - känner du mest ömhet och omsorg eller irritation?

Är det förändringen i sig, oron för det okända, förlusten av det invanda du sörjer? Att du vet vad du har men inte vad du får?

Du står vid en skiljeväg.
Det är ditt val om du vill lägga tid och energi på att visa honom ömhet och kärlek, försöka laga det som brustit så långt det går om du orkar, om du tror det kan leda till en sådan förändring att ni kan skapa en relation som för er båda ger mer energi än den tar. Tror du att det är möjligt?

Blir det ett ensidigt flöde så du ger mer än vad du får tillbaks kommer det inte att fungera i längden. Då är er relation en återvändsgränd som du måste ta dig ur.

Det tredje valet du har är att låta det vara som det är vilket inte verkar vara bra för era barn.

Kom ihåg att livet fortsätter även om ens personliga värld läggs i ruiner, i stoff och aska men genom tårarna som vattnar marken kan nytt liv spira ur resterna.