I maj förra året stod det klart för mig att min man hade en annan och skilsmässan blev då ett faktum. Han valde en annan efter 20år tillsammans. Så många lögner och svek. Jag trillade ner i ett svart hål men överlevde. Den historien i sig skulle jag kunna skriva en hel roman om, men det är inte skilsmässan i sig jag vill berätta om. Nu 1år senare bor han redan i ett nytt hus med sin 15år yngre kvinna. Han har i stort sett blivit helt hjärntvättad och mannen som jag en gång kände är som död. Han… min ex man ignorerar mig och vi pratar inte längre med varandra. Vi skildes aldrig som ovänner. Vi har ju älskat varandra en gång i tiden. Nu till saken… idag vet jag att han lever i en destruktiv relation där han har det riktigt dåligt. Han har flytt sitt hem i olika omgångar men åker alltid tillbaka hem till henne. Hon verkar inte vara klok i huvudet enligt mig! Jag har fullt ansvar över vår son som må vara myndig men som fortfarande bor hemma (hos mig) och som behöver oss båda. Att bli helt ignorerad är så frustrerande!!! Jag har en ny kärlek som jag älskar och bryr mig mycket om, men någonstans inom mig finns han kvar… den där idioten som helt ignorerar mig och som svek mig så brutalt. Hur är det möjligt? Jag hatar och älskar honom på en och samma gång. Varför släpper jag inte taget? Jag tycker synd om honom samtidigt som något i mig njuter lite av att veta att han fick det dåligt. Nu när jag vet hur han har det förstår jag bättre varför vi inte har någon kontakt, men den förståelsen hjälper mig inte heller. Jag fattar inte hur någon kan bli som förbytt. Jag vet att dagen kommer när jag får mina svar men det lindrar inte min frustration. Någon som känner igen sig?
Tänk vad jag har längtat efter denna dagen… dagen då jag fick veta att han inte har det bra, men nu när den kom kan jag inte glädja mig åt hans elände. Jag blir så arg på mig själv för att jag låter han finnas kvar!
Wow
Känner igen mig i mycket av det du skriver.
Att bli lämnad efter många (24) år o att xet bygger ett nytt liv med den nya.
Min ska dessutom ha barn med den (17 år yngre) nya om någon månad o letar hus, våran betänketid går ut nästa vecka.
Vi har två barn tillsammans.
O det är väl det som gör att man inte riktigt kommer vidare tror jag.
Jag ser det som han blivit förhäxad, för hur kan man bli en annan plötsligt?
Troligtvis inverkar den nya partnern mycket på hur de blir.
Det gör jag med för mitt x mår inte heller bra.
Får deppmess ca 1 gång i veckan.
Man tycker ju de borde vara glada när de fått som de vill, kanske är det skam o skuld som gnager.
O ändå är det som du skriver att man ändå inte riktigt gläds åt att de mår dåligt.
Fast de gjort en illa o ljugit.
Jag har många frågor men frågan är om svaren spelar någon roll längre.
Fint att du har en ny kärlek, hoppas du kan glädjas åt den o inte ägnar för mycket energi åt exet.
Tid är nog svaret, ett år är inte så mycket efter 20 års förhållande, du får nog räkna med runt ett år till. Kanske går det aldrig över helt.
Sveket är det värsta o alla lögner.
Det blir bättre, det måste man tro.
Plötsligt en dag har man gått vidare, jag har minst 1,5 år kvar.
Känner igen mig . Min man lämnade mig för en 23 år yngre tjej efter 20 år tillsammans tog bara någon månad innan hon flyttade in i våra hus… det har gått 1 1/2 år och jag äger fortfarande huset. Han förhalar utköp… barnen trivs inte där . Våra barn är 15 och 19… hon 24 han 47 …
Jag önskar att han ska snubbla till snart… att det inte bara flyter på… Jag får ingen underhåll… han vägrar… jag har bett om hjälp från försäkringskassan… men barnen har kvar adressen hos honom och de kan bara hjälpa mig om de byter adress till mig… han måste godkänna 15 åringens flytt men han vägrar…
.
.bara motgång hela tiden… han ville skiljas han hade en annan… men han förhalar och försvårar processen… han borde vilja släppa mig… men gör det inte… så jobbigt…jag har nu oxå träffat en annan… äntligen… men kan inte riktigt gå vidare helhjärtat innan allt är klart… så frustrerande…
Detta är nog min största farhåga efter mitt förhållande. Att jag på något sätt alltid kommer ha honom i huvudet. Vi har inga gemensamma barn. Så de finns ju en möjlighet att vi inte pratar eller ses på 10 år. Ändå så får jag känslan av att jag kommer tänka på honom och typ kolla upp om han fortfarande är tillsammans med hon nya när åren gått.
För jag känner precis samma som dig just nu: Jag hatar honom men älskar honom samtidigt.
Det gör så ont.
Du kanske ska gå och prata med någon om dina känslor. Tycker du förtjänar att kunna släppa det helt och vara lycklig med din nya.
Men jag förstår ändå känslan och jag vet inte heller om det kommer försvinna 
Jag har gjort det… me hon verkar ha mkt på sitt bord… händer inget 
Välj en annan, du måste inleda en process mot han, han är ju livsfarlig