Ja vart börjar man efter en par veckors tystnad så släppte hon bomben jag ändå var lite beredd men absolut inte ville höra. Hon kände bara vänskap kärleken var borta. Jag vet inte nu känner jag inget, förtvivlan går som vågor korta stunder sen vet jag inte. Vi har barn 3 pojkar en är inte 2 år än dom andra är 8 och 10. Jag är hemma å är pappaledig nu Så de är svårt å bearbeta allt hon ska kolla på lägenhet i morgon å vi ska fara å fira allahjärtans dag med barnen på resturang jag vet inte vart jag vill komma igentligen. Vi var inte gifta men tillsammans i 15 år jag är 36 å hon 33. Jag är inte den jätte sociala så hon var ju min absolut bästa vän. Har vänner å kan umgås med folk så jag väljer inte å va hemma om det bjuds in. Jag skriver bara av mig de var skönt å hitta den här sidan för i detta nu så känns det ju som man är ensam om det här. Men tyvär är man ju inte det. Bli lämnad av nån man föreställde sig bli gammal med å åka runt europa i husbil, är nått man inte önskar sin värsta fiende
Börja med att läsa här och skriv när du känner. En tråd som jag särskilt rekommenderar är denna:
Vi ska med fira alla hjärtans dag ihop alla 4. Är så slut i själen att jag helst bara skulle vilja dra ditt ingen kan hitta mej. Men barnen först får ta mej sen. Hårt men det är det ända rätta vi kan göra.
Ja barnen först. De blir jobbigt hon var å kollade lägenhet nu å undrade om barnen som inte vet än skulle få in å titta. Jag sa ifrån. Så hon flyttar snart e ju bitterljuvt att de går fort. Var lite förberedd. Så än sörjer jag inte så mycke de kommer i vågor å på kväll natt. Men när hon flyttar blir de väl fan. Har även tur att hon har ett kvällsjobb å jag e pappaledig så jag har barnen nästan heltid i en och enhalv månad till förutom nån helg då när hon flyttat ut. Barnen först får man tänka
Känner med dig… Det är sjukt jobbigt allt när livet ställs på kant… Du har en lång resa framför dig med både förtvivlan och insikt… Det enda tipset jag kan ge dig är att försök att se framåt. Hur mycket man än vill rädda allt så är man 2 som dansar och det går inte att föra om den andra inte vill.
Jag skilde mig i våras. 3 barn, kunde inte förstå hur man inte ens ville försöka. Hon kände endast vänskap…
Efter ett par veckor så tog jag mig i kragen, slutade söka svar och försökte klura ut hur jag snabbast och mest smärtfritt kunde komma ur detta.
Acceptans, huvudet högt, sökte inga svar. Det har hjälpt mig sjukt mycket och nu mår jag faktiskt riktigt bra.
Skriv av dig och ventilera dina tankar här. Här finns mycket erfarenhet av både de som blivit lämnade och de som lämnat…
Jag är med dig! Samma story, “mina känslor för dig har förändrats” efter 22 år tillsammans. Min bäste vän, mitt ankare, mitt liv, borta. I vårt fall finns det otrohet från hans sida i bilden. Jag orkar inte tänka på det/dem utan fokuserar bara på mig och våra barn. Vårt liv ska bli bra.
Jag kan inte förstå hur man bara kan gå utan att kämpa, men jag är tvungen att acceptera. Att gräva ner mig alltför mycket i varför etc göder bara svartsjuka och eget illamående så det försöker jag undvika.
Mina lärdomar från min egen historia är att jag är en tillitsfull person. Och det kan jag inte ändra på. Någon gång kommer jag förhoppningsvis träffa en annan människa som uppskattar det, och inte utnyttjar det.
Fortsätt skriva här. Det hjälper. Både dig och andra. <3
Fortsätter diskussionen från 15 år 3 barn:
Ja de e otroligt att man bara ger upp. Yngsta sonen är inte 2 fyllda å väldigt livlig blir lite överväldigt i bland. Vi hade ett uppbrott för kan de vara 4-5 år sedan av samma anledning. Men jag uppvaktade å tig rollen som psykolog å vi hittade tillbaka å det blev ett barn till. Har varit skapligt sen dess hon har hafft dippar på vintern men de har funkat. Nu har det gått så fort. Hon blev frånvarande i 2 veckor typ sen ville hon inte längre. Det jag kanske kan klara mig på är att jag har förberett mig vi dipparna har jag befarat det värsta och sen har de varit situationer tidpunkter då jag trotts att jag älskar henne funderat på å lämna. Men jag trodde på evig kärlek, att bli gammla tillsammans så de höll mig kvar. Å efter 10 15 20 osv år så e fjärilarna i magen mer sällsynta men man har en trygghet å kärlek som i allafall jag tycker klår fjärilar. Och när vi var tillsammans och Det var bra på slutet så kände jag mig oövervinnerlig tillsammans med henne. Men den här gången så ska jag inte jaga henne jag ska få till de praktiska sörja komma över å under tiden fokusera på barnen. För om vi hittar tillbaka så känns det ändå som att jag är här om 4år igen.
Du har kämpat och kämpar. Bra gjort! Vi är många här som respekterar dig för att du sätter barnens behov först. Ta till dig det! Dina barn har DIG som förebild. Gör rätt! Och gör du fel nångång, förlåt dig själv. Och gör sen rätt. Du vet vad du behöver förändra. Styrkekram!
Man skulle hafft en soffa hos nån å sova på i natt
Den här dagen flöt ju på som vanligt nästan. Lovade barnen förut att vi skulle umgås med gemensamma vänner där pga att de här är nytt bara en vet. Vi grillade å åkte skoter. En bra dag igentligen men tyvär bara en påminnelse om vad som kommer försvinna. X ett var ju med om inte de framgick. Jag började dan med att försöka hitta nånstans å ta vägen på eftermiddan å över natten. Men de va inte så lätt har typ bara gemensamma vänner å dom har ju familj å barn så jag vill inte tränga mig på å släppa bomben att vi går isär. Försökte kontakta en kusin på mesenger som. Gick igenom ungefär samma för ca 1 år sen men han svarade inte fören kvällen å då ville jag inte tränga mig på med min skit. Nu ligger jag i äldsta grabbens säng å ska försöka sova han sover hos mamman. Hon fick flytta in i lägenheten direkt om hon ville. De känns blandat bra å få börja vänja mig bearbeta. Trist att de kommer bli verkligare. Nu ska jag börja läsa Ike s historia igen tror jag. Han inger mycke hopp. Å så skulle jag vilja hitta han gitarristens gammla inlägg
Beklagar din situation, jag säger som flera, fortsätt skriv här. Att få ur sig tankar hjälper, det blir som en ventil.
Tyvärr verkar många lämna för att de söker och föredrar ”fjärilar” framför trygg och stabil kärlek. Jag kommer aldrig att förstå det. Den trygga, stabila, långvariga relationen som så många ratar var allt jag ville ha.
Jag känner mig skum jag är så likgiltig till situationen så jag undrar när jag trillar. Prata å bokade tid med dom här prata mera som man länkas till här på sidan. Så jag har nått å falla på när det händer. Vi kommer för bra överens inge bråk å det känns lite för vanligt i bland. Funderar om jag accepterar hennes vilja lite mycke. Har inte ens föreslagit par terapi. Skulle de va nån mening å ens nämna de. Hon känns väldigt noga med att jag mår bra men går vidare. Vi har hittat tillbaka förut efter ca halvåret. Visar hon tendenser tar jag de då. Jag tänker inte gå å hoppas utan är instäld på att de här e slutet för oss
Jaha i dag fick hin hämta nycklarna om hon vill. Jag skulle hjälpa till med att flytta. De sköna e ju att hon inte e nå girig så dela sakerna blir inga problem jag sa att ta i princip de du vill ha. Kan jag va så hör tills de blir bra så vore ju de fint men de känns som att jag kommer falla när hon väl flyttat ut. Sen ska vi lösa huset å bil. Känns som hon inte e lika säker som hon verkar. Var ju smma för 4 år sen men då hittade vi tilbaka. Saken nu e ju att den här gången tänker jag att jag tar sorg elände p skit å fokuserar på att leva utan henne. För om de löser sig. Går de 4 år å blir samma igen? Älskar henne men tänker att mycke beror på att man är van å ha nån nära å att man är 2 med barnen å hushåll ja allt som rör familjen. Familjlivet kommer jag sakna.
Nu har vi berättat för barnen. Dom tyckte mäst att de var spännande. Lite orolig efter som mamman skulle ha tv n som dom spelar på å soffan. De va bra att dom tog de så men lite ledsen så x ett fick vondas lite ha ju inte gjort nåt. Eller nä bra dom tog de bra. Pratade med en psykolog i går efter lite strul efterssom de skulle va videosamtal så, jag vet inte om de hjälpte nu. Känns som jag börjar bli förskyld så vet inte om jag vågar träna heller. De är nått som hjälpt mig. Å inte drucke en droppe alkohol sen hon berättade. Vill va klar å kunna fara iväg om de behövs
Det känns ändå som att du var beredd på att detta kunde hända, jag stod som ett fån.
Vet faktiskt inte vilket som är bäst men kanske har du hunnit smälta en hel del redan innan hon gav beskedet.
Jag tror att man kan hitta tillbaka till varandra om man verkligen vill, men då måste båda vilja. Frågan är bara om du kan lita på henne igen? Jag tänker om hon bröt upp för 4 år sedan och gör samma sak igen?
Jag väger själv nack- och fördelar just nu. Min man lämnade och flyttade för snart 5 veckor sedan och jag kämpar verkligen med tanken om jag kan förlåta och lita på honom igen. Om inte ev. framtida förhållande kommer att täras av hans svek?
Det är en svår sits när man slits mellan hopp och förtvivlan.
Kram
Jag var nog det. Erfarenheten från sisst antar jag vet inte om de är erfarenheten som gör att jag inte brytit ihop än också. Jag saknar allt med henne som vi hade jag e kär skulle lita på henne. Vi läser i princip varandras tankar. Hon e inpulsiv är de en svacka på nån vecka så, vet inte hur tankarna va nu. Jag skulle lita på henne. När vi har de bra så e de riktigt bra. Nu när hon hade sin ner period så höll jag avstånd jag gör så vill ge space men de var väl fel väg å gå. De här blev rörigt jag ska fara å fixa saker jag håller mig sysselsatt. Tack för intresse ock tankar
En sak @Johans. Nu när hon har eget boende osv… har du/ni pratat ekonomi i detta nya boendeförhållande, för jag inbillar mig att hon betalar sitt och även mat + andra grejjer där, du är väl inte med där och betalar ur din plånbok.
Du måste få henne att förstå vad ett eget boende innebär med inköp, fixa till, klara sig själv, släpp henne där.
Ja då @nuggen hon får betala sitt. Men tyvär kan jag inte va skade glad då vi har typ lika lön. Men de e klart förut var de gemensamt. Men i de fallet sitter ju ja lika till.
Okay @Johans det är ju bra att hon betalar själv. Har ni pratat bodelning eller är detta nått du inte vill göra, ni blir ju särbo nu om jag fattat rätt.
@nuggen. Nä bara lite lätt men de e inge stök bor i en liten by huset köpte vi av min farmor å de e min släkt här bara, så vi ska lägga om lånen så de står på mig. Vi gjorde ju aldrig slag i saken å gifta oss. Möbler har jag sakt att hon får ta de hon vill ha. Hon får nog inte plats med så mycke mer i en 2a nu.