Kära dagbok. Idag är det den 21 december. Det var ett bra tag sedan vi sågs. Du liksom ligger där på köksbordet näst intill varje dag och bara väntar, kanske längtar och törstar efter ord, meningar och funderingar. Du ställer alltid upp när jag behöver dig. Du bara finns där, för mig. Mitt största problem för dagen med att uppfylla dina drömmar är min tid. Jag jobbar väldigt mycket när jag inte har barn. Jag bara maler på. Nästan som en robot från ABB. Programmerad att alltid vara i tjänst och bara göra det som måste göras enligt allt som står skrivet i programkoden. Ibland kan det bli dagar mellan 7-23 för att snabbt åka hem och få ett par timmar sömn. Dagen efter kan bli lite seg förstås men ändå alert nog att få mig ur sängen och prestera en dag till. Jag vet inte vad som får mig att orka och hålla andan uppe och ångmaskinen igång. Fan vad jag sörjer L, varenda jävla dag som går. Jag läser upp den nyss skrivna meningen en gång till och känner att mina ögon snabbt fylls med vätska som vill ta sig ur ögonlocket för att rinna ner på min skäggstubbklädda kind. Men jag måste hålla tillbaka. För barnen. Det känns som att jag måste hålla uppe en fasad där dom inte kan se att deras pappa är ledsen. Jag vet inte varför. Att gråta är väl en genetisk egenskap som visar sig som mest när sorgen ligger platt placerad i nuets tidsaxel. Varför håller jag tillbaka? Åter igen trillar tårarna ner på mitt köksbord. Min son sitter med sin surfplatta och kollar film i tv-rummet. Här sitter jag åter igen och är ledsen…
Tänk, det är bara 3 dagar kvar till julafton. Lyssna på det igen. Julafton. Den dagen på året som familjer och vänner samlas och gör något fint tillsammans… Oftast i alla fall, som jag erfar. Oavsett om vi ska fira Jesu födelse eller inte. Många kanske bara kan tycka att julen är en fin högtid ändå. Jag minns tillfälligt tillbaka på mina jular när jag var i mina barns ålder. Längtan efter att få se tomten sakta gå ner för den snöklädda branta gatan i Härnösand där jag spenderade mina jular. Jag och mina kusiner satt på morfars hemmabyggda kökssoffa vid köksfönstret och tittade förväntansfullt efter tomtens lykta. Så spännande att nerverna nästan gjorde oss lite skakis och fyllda av eufori. Det var så klart hemma hos min mormor och morfar det firades jul. Ett litet vitt eternitklätt hus med bruna knutar som min mormors pappa har byggt. Snö upp till axlarna. Sparken parkerad i någon snödriva. Snöslungan fulltankad redo för nästa dags körning. Huset har så klart under åren bytt skepnad. Ny fasad, ombyggt, renoverat och lite där emellan. Men huset har alltid varit i familjens ägor på ett eller annat sätt. Mormor lever inte längre. Inte morfar heller. Bara det är jobbigt nog. Jag miste min morfar för 30 år sedan. Mormor i slutet av maj i år. Hon träffade inte någon annan efter morfar. Men hon pratade alltid om morfar som att han bara var ute och hämtade posten eller grejade med något i garaget. En fantastisk man på många sätt. Inte rädd för något. En stark manlig förebild för mig som jag så innerligt behövde ur den miljön i Stockholm jag levde i. Stora muskler, snusade Tre Ankare och drack kaffe med sump. En redig karl. Jo, det stämmer. Jag är också ett skilsmässobarn utan syskon. Herre gud, han gick ju för tusan ut till bikupan med kortärmad skjorta! Hur tufft är inte det för en 10-åring att se det?
L stöttade mig väldigt kärleksfullt kring mormors begravning. Det betydde allt för mig. Hon och jag åkte utan barn till Härnösand. Det kändes väldigt bra att hon stod vid min sida. Hon backade alltid upp mig. Åter igen, “trough sickness and health…”. Och det har jag tappat bort för att jag inte har lyssnat! Eller lyssnat… Kanske inte hört henne?! Nåväl… Den trygghet som fanns i det hemmet har jag inte funnit någon annan stans än hemma hos mig och L. Visst, att dom inte delade säng på slutet men de höll ihop. Det är kanske här min verklighetsbild förvrider mig i att vilja något så mycket, men till vilket pris? Jag önskar att jag hade ett svar på hur länge jag ska kämpa, innan jag bör inse att det aldrig kommer bli vi igen. Nog för att jag är född in i en värld av fantastiska människor. Och det är dom tillsammans med L som jag kallar min familj. L på första plats tillsammans med barnen, mina underbara mor-syskon. Mina kusiner och deras barn. Jag har inte kunnat landa i en bättre atmosfär av härliga människor. Även om vi inte hör av varandra så ofta så vet jag att de finns där. Ett telefonsamtal bort. Så omtänksamma och empatiska. Jag ser tillbaka på mitt liv i Norrland som något fantastiskt. Som dom har ställt upp. Ni förstår, min mamma var väl lite av familjens svarta får eftersom hon emigrerade till Stockholm. Men hon satte i alla fall mig på Linjebuss, som det hette på den tiden, kring alla lov. Sommarlov, höstlov, jullov och så vidare. Så mina barnår har jag mer eller mindre spenderat i Härnösand eller Ramvik. Det var en skön känsla att lämna Stockholm för Norrland. Dofterna från pappersbruket kring Hudiksvall på den tiden gjorde att jag kortvarigt fick känslan av att “snart vara hemma”. Eller doften hemma hos mormor. Det sitter starkt i minnet. Jag och mamma har ingen större kontakt idag. Jag vet knappt var hon bor… Men det kan vi ta en annan gång.
Den här julen kommer, för mig, att bli ett ovärdigt minne. En riktig skitjul! Nu när jag återblickar mina beslut under tiden som har gått känner jag mig ångerfull att jag ens fick en tanke som sa: - Jo men det är klart du ska fira jul med din gamla svärfar. Jag ångrar mig i det beslutet. Det är ett beslut som kom lite i affekt ur en annan handling. Jag menar, hur konstigt är inte det? Fira jul med en familj som jag inte längre tillhör. Bara för att kanske få vara nära L en gång till. Jag vet att vi kommer se varandra ganska ofta i och med barnlämning. Men det gör ont så in i helvete att vi inte är vi längre och jag vet sannerligen inte hur jag ska ta mig förbi detta. Jag vet heller inte hur jag ska säga till min forne svärfar att jag inte vill komma. Men barnen då? Hur fasen ska jag göra?
Jag har beställt ett par saker till barnen via några halvdana webbsidor med saker som mina barn säker kommer få en kortvarig lycka av. En dopaminkick som varar en kort stund för att senare övergå till längtan efter något annat. Kanske en del meningslösa saker eller kanske… Att mamma och pappa hittar varandra igen någonstans - någon gång. Men jag har ingen ork att göra något annat. Det finns helt enkelt ingen energi för något annat. Utöver “saker” så tänker jag mig presentkort under premissen att de är tvungna att shoppa med mig hand i hand. För jag vill ha den tiden med mina barn. Att vi gör något tillsammans. Jag älskar er! Så innerligt jävla mycket. Förlåt mig om jag svär men det är nog nödvändigt för att emfasera storheten i min kärlek till er - mina barn. Jag kan lätt svälja en atombomb om det innebär att ni slipper bli olyckliga.
Den senaste veckan har det hänt en hel del saker som ger mig en känsla av lycka, samtidigt som även den är kortvarig. För jag vet inte var den bär mig. L har varit mycket ledsen den senaste veckan och dribblar sina funderingar med mig för hon har ingen annan. Hon har inte längre någon bebis i magen. Hon är inte längre tillsammans med “den nya”. Varit på sjukhus ett par dagar och en massa andra saker jag låter bli osagda. Hon träffade ett riktigt praktexemplar till psyko. Herre min gud vilken historia! Hur som helst så ville hon ha sällskap igår då hon inte riktigt vet vad han är kapabel till. Han har ju rotat igenom min Facebook-profil. Han skulle ju minsann ringa mig. Han skulle även skicka sms till mig och förklara sig. Han har visst även tagit en upplysningskopia på mig. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Han har som hon säger använt så hårda ord mot mig genom henne. Han verkar vara en rysligt skum typ. Han håller även en julklapp till min son som gisslan och vägrar lämna den ifrån sig trots L´s upprepade försök. Ingen stor sak men bara gesten av detta framstår som helt osannolik händelse. Han dumpade i alla fall henne dagen till igår. Mitt råd till henne i detta var helt enkelt: - Förnedra dig inte med att jaga den julklappen. Eftersom du har ont om pengar swishar jag dig en slant så köper du en ny likadan istället!
Jag åkte hem till henne med barn och vi hade fredagsmys där. L var inte hemma utan kom senare på kvällen när barnen sov. Hon ville som sagt ha sällskap och inte vara ensam. Jag föll för den - så klart. Och jag spenderade natten tillsammans med L i samma säng. Hon var mycket kontaktsökande och låg nära hela natten. På morgonen efter vi vaknat låg vi till och med i skedställning och hon sökte tröst. Så ledsen och trasig hon är just nu. Uppgiven och funderar över hur män fungerar. Hon drog mig liksom över mot den ställningen. Och jag känner ju här att jag vill rädda henne mot allt dumt igen! Märkligt, visst? Att jag fortfarande kan känna så efter allt som hänt sedan den 30 september. Att jag kan tycka synd om henne efter allt skit som hänt. Vi ligger hur som helst där och pratar i timmar innan vi tar frukost vid 11. Hon nämner även att hon inte vill att barnen ska bli förvirrade över detta, men det är nog oundvikligt. Senare efter frukost ligger hon kvar i sängen och jag lägger mig bredvid lite som i en sittande stil fast liggande och hon lägger sina ben över mina. Det känns så himla bra för mig. Hon säger även att hon just nu är väldigt självisk och egoistisk och tänker att detta ställer till det i mina känslor, och det stämmer helt rätt! Jag vet inte vad hon söker. Det kanske kan vara vem som helst vid hennes sida. Bara det är någon. Skit samma. Jag njuter av hennes närvaro, hennes dofter. Lägger min hand på hennes mage och laddar upp min egen energi men vet samtidigt att detta kommer ta slut om ett par timmar och att jag kommer att åka hem till mitt i sorg igen. Jag hjälper till att flytta in hennes säng till det rum som var vår sons rum. Där ligger vi åter igen tillsammans innan jag ska åka och hon lägger varsamt en hand över min kind. Hon säger inget men är väldigt ödmjuk i sin beröring. Lite som en moder som stryker bort ett hårstrå ur sina barns panna. En blick som får mig helt ur balans. Det kändes så bra och jag föll tillfälligt tillbaka i en tvåsamhet vi hade. Detta kan inte vara bra för mig… Det rör till det i känslorna rejält! Men att få vidröra hennes kropp igen kändes helt magiskt. Jag är så förvirrad…
Hon pratar en del om oss och att jag inte lyssnade. Att hon försökt så länge att rädda detta. Att jag ofta faller tillbaka till mitt gamla jag i vår relation. Att hon inte vet om hon kan hitta tillbaka till mig. Men av detta tror jag mig läsa det jag vill höra. Det finns något där! Något som än inte har kommit upp till ytan.
Jag vill säga till min forne svärfar att jag inte vill fira jul där. Men tiden är knapp. L kommer att vara där en stund. Men eftersom dom dömer ut henne helt och hållet klarar hon inte av en längre stund där. Jag känner för att lämna frågan om vi tillsammans ska göra något av denna jul istället. Hotellnatt någonstans med barnen. Inget annat. Jag vet inte om jag vågar fråga, men det är vad min mage talar om för mig. Hon är ju mer viktig än hennes pappa. Visst?
Det tar aldrig slut… Your truly
H.
