Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

12:21

Är väl inte troligt att bebisen är din, utan lagspelare2 som är pappa
Om det skulle vara din hur gör du då?
Om det inte är din, utan den andres antar jag att det är helt kört…

2 Likes

Var rädd om dig @Henke, för när jag läser dina underfundiga rader så är ju ändå ditt “NOG” där på slutet som sticker ut allra mest.

För skulle den “annars underbara bönan” ångra sig (vilket med all sannolikhet inträffar när både kosing och uppbackning tryter) så skulle jag inte satsa så mycket alls på att du inte kommer att krypa till korset… eller har jag fel?! :wink:

1 Like

Jo det är det… Jag kan inte se en framtid för oss där, som hon sa “jag har ingen tillit till dig längre” helt plötsligt är lite omvänd. Jag har inte en gnutta tillit här nu. Jag tror inte mycket alls på det hon säger. Å sen, ta hand om en annans bebis? Näe… inte aktuellt. Då får hon stå sitt kast.

Det har du inte. Men det hänger väl lite ihop med Rola´s inlägg. Pluppar det ut en liten knatte som visar sig vara #2´s så kan jag bara önska henne lycka till med sitt nya liv. Vet inte varför jag sa det till henne, för det gör väl varken till eller från, men kläckte ur mig det i alla fall.

Vissa dagar känns bättre men inte bra. Andra känns rent av åt helvette. Det underlättar när jag är med barnen. Då tänker jag inte sååå mycket på allt skit.

Jag fick ett tips av en hårdnackad snickare jag jobbar med tidvis… Han sa så här med den djupaste Stockholmsdialekt ni kan tänka er: “Nu gör du så här Henke. Ladda ner Tinder, å så fixar du det… Sen har du glömt allt”. Haha… Jo du! Han har själv blivit lämnad efter 28 år.

Hur som helst så tänkte jag kolla det där… Men efter en god timme så raderade jag den. Det enda jag kunde läsa var: Barn VV, har barn deltid, deltidsbarn, barn var annan vecka, har barn jämt, har alltid barn, VV barn osv. bortsett från den lyxprostitution som verkar regera där. Det känns som jag lever i en dystopi där alla omkring mig lever solitärt i jakten på den perfekta bekräftelsen. Släng ut några bilder på Facebook eller Instagram för att få dig en rejäl dos av dopamin så du klarar dig en dag till. Precis som att människan aldrig kan känna sig nöjd. Det här är ok. Jag mår bra här, med honom/henne. Här hos han/hon är jag trygg. Vi har allt ordnat. Vi har god ekonomi och våra barn har det bra. Det ser ut som att allt detta betyder så lite. Äsch jag vet inte… jag bara svamlar. Skönt att vädra mig lite i alla fall, i min sorg. Grubblar för mycket…

Your truly… kram på er /H.

7 Likes

Men hej på er… Det blir långt igen! Det var nu länge sedan jag skrev något till er i sökandet efter tröst och råd. Jag har liksom så mycket jag vill säga, men knapparna hinner inte registrera knapptryckningen fort nog. Det resulterar i att jag helt utan tålamod blir lite stressad av tanken. Tanken att jag inte hinner. Tänk om det är för sent? Det är precis som att jag förväntar mig att ni har svaret på mina frågor. Att ni kan ge mig den magiska frasen som får henne att se vår framtid tillsammans “until death do us part”. Det översätts snabbt till min forna relation, eller egentligen en ny fas i min relation till L. För vi har ju barn ihop och det medför att vi ses i alla fall. Tänk om det är för sent, som sagt? Jag har nyligen börjat läsa en forumtråd av @TinCanMan. Den tråden inbringar mer hopp än något annat just nu.

Nuvarande vardag är jävligt omständig. Det har nu gått 8 veckor och 3 dagar. Huset är helt hennes. Jag fick bekräftelse från lantmäteriet att lagfart och allt är klart. Lånen är reglerade. Allt är uppdelat så som el, vatten, avlopp och allt det andra praktiska. Jag har en hyffsad bostad inte långt från henne. Det tar 6 minuter med bil. Kruxet är ju barnen och den skolbuss dom åker med på morgon och kväll. Fram till idag har vi löst det som så här (för att jag helt enkelt inte vet hur jag ska bära mig åt med ändring av den samma)… Morgontid så kör jag barn till den plats hos L där dom normalt kliver på, när det så klart är min vecka. På kvällen efter skolan åker dom hem till henne och efter min arbetsdags slut så hämtar jag dom där. En mycket opraktisk lösning, visst? Men det känns lite som att det kanske får vara så en stund till för jag har helt enkelt inte ork att göra något åt saken. Samtidigt som det kläms in en möjlighet att jag får träffa L mer än om vi hade löst det på ett annat sätt. Jaa, jag har ett sjukligt bekräftelsebehov just nu… Nåväl…

Jag anser mig vara en karaktär som gärna hör av mig med långa förklarande sms. Detta trots att 99 personer av 100 säger att det är det sämsta jag kan göra. Men, jag har en kvinnlig vän som jag känt en bra bit över 20 år som säger annat. För dom andra 99 är män, men samtliga tar nog gärna mitt parti i detta. Hur som helst så sa hon så här: “Men Henke, det är bättre att du gör något och ångrar det än att du inte gör ett skit och ångrar det”. För kontentan av det i hennes resonemang lyder: “Tänk om hon en dag säger; men du gjorde ju inget, du brydde dig ju inte”. Därför har jag patetiskt nog skickat långa haranger av kärleksförklaringar som är helt obesvarade.

I torsdags förr-förra veckan står jag i hennes hall och väntar på att barnen ska bli klara. Hon står där och lyser upp rummet med sin närvaro och frågar efter en stund: “Men hur är det egentligen?”. Min omedelbara reaktion yttrar sig i en sån där blick som säger - men hallå, måste du fråga, jag tror du vet. Hur som haver så har jag ingen lust att prata inför barnen utan är lite kall och tar med mig barnen och säger hej då. Senare på kvällen när dom sover drar jag iväg ett sms, och eftersom jag är som jag är så tänker jag dela det med er. Så här skrev jag:

Du frågade hur det är… jag kan väl säga så här. Jag är såå förkrossad. Helt klart. Jag har förlorat mitt livs stora kärlek. Den mest viktiga person i mitt liv. Den stöttepelare jag hade tänk dela livets dagar med. Through sickness and health, until death do us part… min framtid har passerat en växel och leder nu in mitt liv på ett sidospår som än så länge har en oskriven destination. Jag som hade en hyfsad plan över hur jag trodde livet skulle bli. Jag har förlorat min bästa vän, hennes gröna fingrar som kan få Linné att bli avundsjuk, min älskling som bara var för mig, min trygghet att längta hem till när jag har vart borta, min svordom när hon har släpat hem ett till halvdött djur hon vill rädda, dom otroligt vackra ögon jag kan se in i utan att någonsin tröttna, hennes sätt att lämna ett par halvfärdiga projekt lite här och där, den kvinna som enligt mig kan få Mount Everest att sjunka med 2000 meter. Jag har förlorat den kropp jag känner till varje detalj av… födelsemärken, prickar, dofter, ärr, bristningar, långa hårstrån på märkliga ställen och ”den lilla fläcken” på din skuldra som påminner om ett land långt bort i fjärran dit bara vi kunde resa. Jag har förlorat den jag vill trösta när hon är ledsen och skratta med när hon berättar något kul. Jag har förlorat magkittlande sms och små lappar undangömda där dom överraskar som mest. Det finns så mycket jag vill med dig… så mycket jag vill säga. Mer än vad ett sms kan göra kl 22 en torsdag kväll. Jag vet inte riktigt varför jag skickar det här till dig. Hoppas kanske på att du en dag ska vakna å känna; nä va fan har jag gjort. Jag vill bara att du ska veta att jag faktiskt visst älskar dig… så otroligt mycket. God natt LKM. :heart:

…precis, så löjlig är jag. För jag vet ju innerst inne att det inte betyder ett skvatt för henne. Eller egentligen vet jag inte utan gissar nog mer. Så den typen av sms kan trassla sig genom cyberspace från min telefon. Jo, jag har fler… Förra veckan så plingar det till. Sms! Frågan från L lyder: “kan du hjälpa mig med 2 saker idag? Jag är sjuk”. Ganska snabbt förstår jag att det gäller hennes nya liv på farmen. Men jag känner också djupt inom mig att jag inte vill hjälpa henne för mycket. Jag har fått det sagt till mig att jag som sagt ska hålla mig undan, inte skicka massa sms, inte prata saknad eller kärlek. Jag tänker en stund för mig själv och känner att jag inte vill vara den där vaktmästaren (läs Lilla Fridolf) som kommer i givakt så fort hon hör av sig. Det ska kännas att jag är borta är det sagt. Därför skriver jag följande. (herre gud vad jag blottar mig själv men skit samma):

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska agera. Om jag nu bara får ta hänsyn till mina känslor… jag är som jag sagt oerhört ledsen, varenda dag som går. Sorgen är obeskrivlig. Det blir än mer påtagligt när jag inte har barnen. När du dessutom efter en kortare tid blir med barn, med din nya flirt/kärlek/pojkvän eller vad. Mitt liv känns omtumlande nog som det är. Det går inte att ha kakan kvar samtidigt som den äts upp. En liten del av mig vill hjälpa dig - kanske för att mitt något naiva hopp lever kvar. Men en större del av mig säger till mig att låta dig gå… för att det helt enkelt inte finns en framtid för oss. Annat än våra barn förstås. Så gäller det våra barn? Absolut. Är det något annat vill jag inte. Det gör för ont i mig att trilla tillbaka tillfälligt till det som en gång var vår gemensamma dröm. Jag klarar inte det. Jag blir tårögd av blotta tanken. Att du ”är klar”, det fattar jag. Men jag är inte det. Hoppas du förstår. :heart:

Hon svarar: “ok, gäller djuren”. 1-0 i styrkepoäng för Henke. Att jag hade modet i mig att stå upp för vad jag tycker och känner.

Men nu ska ni höra kära “vänner”. I måndags, när jag spelar UNO med grabben ringer det kl kvart i 8 på kvällen. Jag som är mitt i en avgörande match med vuxenregler… Ligger under med 4-0… känner att jag måste vinna. Jag har ju halva kortleken i handen medans grabben säger uno varje runda! Snorunge… Det var bara ett ögonblick från att han la sig för att jag skulle få vinna en gång i alla fall. Hur som helst så struntar jag i samtalet. Men ringer sedan upp vid 8 ungefär. Tänkte om det kanske är något vi glömt eller så inför skoldagen dagen efter. Jo det är L som ringer förstås. Hennes samtalston är heeelt annorlunda. Jag förstår inte riktigt var samtalet är på väg, men hon låter lite tvekande på rösten. Säger i alla fall till slut: “Joo, ehh, jag saknar dig lite grann”. Jag blir lite tagen på sängen så att säga. Vet inte riktigt hur jag ska ge respons på det… Men jag kläcker väl ur mig något i stil med “Saknar du mig eller saknar du det jag gör?”. Jag saknar dig, säger hon. Jag har tänkt en hel del medans jag varit sjuk. Wow! Men dra åt skogen tänker jag och ler lite för mig själv. Jag har i nuläget inte en tanke på att hon är med bäbis i mage och har träffat en annan, utan naiviteten ligger högt på ytan och skvalpar runt. Hon lägger till: Jag har en aborttid i veckan och tänker göra ett avslut med X (ingen aning vad han heter). Puh, jag måste nog ta en paus här. Börjar få svårt att urskilja bokstäverna på tangenterna. Får fortsätta lite senare.

Tack för att ni finns och står ut med mig. /H.

11 Likes

Hoppas verkligen att du fortsätter att uppdatera.
Det jag undrar om hon är på väg tillbaks nu är hon avslutar affären med X, eller ska hon fortsätta sin väg ihop att hitta någon annan?

2 Likes

Åh herre gud som är i himmelen… Finns du eller eller har jag gjort något galet som får den andra pajsaren, du vet han med horn, dålig andedräkt och självlysande ögon - att spela ett spel med mig?

Äsch, svammel och osammanhängande. Jag vet… Åter igen, det händer så mycket i mitt liv. Jag vill säga så mycket. Innan jag fortsätter med mitt sista inlägg vill jag väl flika in ett par parenteser eller vad jag nu ska kalla dom. Jag har t.ex. lyssnat 1273 gånger på John Mayer - Perfectly Lonely… Refrängen är slående lik min vardag just nu även om jag kanske inte har den rätta känslan. Eller egentligen hela låten. En annan låt som repeterar ofta är Brad Paisley - She´s everything.

I’m perfectly lonely
I’m perfectly lonely
I’m perfectly lonely
Yeah
Cause I don’t belong to anyone
And nobody belongs to me

Nu sover barnen i alla fall och jag smyger likt tomten över ett gammalt knarrande trägolv. Jag har än inte lärt mig var jag ska sätta fötterna för att undvika knarret, men dom vaknar inte så det kanske inte gör något. Jag har ju bara bott här i 8 veckor lite drygt. Jag önskar bara att dom drömmer om dom goda dagarna vi hade förr i tryggheten där mamma och pappa fixar allt. Där barn kan vara barn. Där inga spöken kan skrämma dom. Jag har även märkt mig själv lyssna på poddar istället för “vanlig radio”. Har nu sträckkört samtliga avsnitt av Adam & Kompani, och det är väl runt 300+ avsnitt. Har trillat över till Alex och Sigge. Kommit till avsnitt 25. Märkligt nog känns det skönt att ha lite bakgrundssnack i periferin. Lite av ett undanskymt sällskap som bara hörs när det behövs.

Timmar blir dagar, dagar blir veckor. Precis som @Atrax sa vecka 3 i min historia. Tiden rasar fram i en oberäknelig hastighet. Jag velar fram och tillbaka. Har konsekventa funderingar en dag men kan snabbt ändra mina tankar till nästa dag. Mest om känslor förstås. Idag känner jag si och imorgon känner jag så. Jag var så beslutsam i vecka 5 att jag inte kunde tänka mig en framtid för oss när jag fick veta att hon är med barn. Nu, när hon imorgon ska abortera den lilla cellbildning vi aldrig kommer veta faderskapet ur, känns det som att jag visst kan tänka mig en framtid med henne. Det är märkligt hur min hjärna övertalar mig till dom mest osunda funderingar. Allt är naturligtvis jättejobbigt, tro inget annat. L är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag skriver om innan jag faktiskt försöker få lite sömn. Ibland drömmer jag om henne. Ibland tar jag det ödesdigra beslutet att titta på fotografier med henne i bild. Inte en bra idé vill jag understryka.

Idag var parterapistunden kommen… eller egentligen besök nummer 2 i ordningen. Jag har sedan förra gången, när hon inte dök upp om ni minns, bestämt mig för att ändå gå. För det kan ju finnas en liten chans att hon kanske vill trots allt. För, jag menar, hon har ju kläckt ur sig att hon visst saknar mig lite grann. Utan att lägga för stor vikt på “lite grann”. Hon skrev ett sms där hon uttryckligen säger “det var en bra dag idag”. Hon bjuder in till en kram… Det finns tecken på att hon kanske vill något. Terapifarbrorn (vi kan kalla honom C för stunden) ville att jag bör försöka få med henne. C lät dörren vara öppen en stund i fall hon mot alla odds skulle dyka in i sista stund. Det känns skönt att snacka med honom. Vi liksom klickade. Han har ett skönt sätt och en öm inställning till allt utan att ta parti eller döma. Men! Han får ju bara höra en sida av allt. Vi drog ut på tiden igen med ca 30 minuter. Antar att jag var hans sista besök för dagen. Jag pratar om allt och har ingen tanke på att hålla tillbaka på något för jag tänker att kanske han är den ingrediens som kan fixa det här. Lite som saffran i lussebullar eller kanel på tomtegröten. Allt jag skriver om här och lite till… sms, samtal med L och så vidare. Allt jag berättar för er tar jag även upp med honom. Han tycker hur som helst att jag bör hålla mig borta tills L´s nya stjärna är borta och att aborten är ur världen. Lämna det åt henne att höra av sig så att säga. Det låter klokt. Jag vill återkomma till L och hennes syn på ny kärlek och barnintroduktioin vid ett senare tillfälle.

Det som kändes extra skönt idag var att han på något underfundigt sätt tyckte sig vara imponerad över mitt sätt att beskriva mina känslor. Han syftade då på mina sms till L. Det som är anmärkningsvärt här är en liten sak vi talade om. Att jag har så oerhört svårt, att vara muntlig med L när det kommer till vissa saker. Det är precis om att jag håller tillbaka vissa ämnen för att upprätthålla någon sorts fasad om att vara en stark alfa. Ett mycket märkligt beteende som jag inte kan förstå. För jag har ju inga problem med att skriva med er. Ni är ju främlingar för mig?! Men det är tydligen så att detta inte är något unikt för mig. Många med mig fungerar på samma sätt. Och det tror jag kan vara en viktig punkt i allt. Att man ska kunna prata med sin partner utan att känna sig mindervärdig eller vara rädd för att bli förminskad. Förstår ni hur jag menar? Jag kan snabbt erkänna att det finns saker som varit så jobbiga att prata med L om att det helt enkelt blivit osagda.

Läs gärna en dikt av Margareta Melin som har arbetsnamnet “Det mittersta rummet”. Finns om du söker på t.ex. Google.

Vi har bokat in en tid i början av januari då jag vet att L är ledig. Så om hon nu saknar mig och känner att stunden är kommen så kan hon utan hinder komma. Inte nödvändigtvis för att vi ska bli vi igen, utan mer för att prata. Det känns som att det finns för många osagda saker som behöver träda fram ur mörkret.

I övrigt så infinner sig känslan i mig att jag bör skriva oftare här för att inte tappa bort något på vägen. Trots mina fåtalet inlägg så blir det lite av en dagbok som jag känner att jag kan komma tillbaka till så länge detta forum finns kvar… Sen är det rogivande att läsa er syn på allt.

Vi hörs, god natt /H.

4 Likes

Joo. En liten sak till bara som inger hopp… Det är så att hon fortfarande står för notan av Viaplay och Spotify. I gengäld står jag som ägare av internet hos henne. Jag skrev - efter vi hade pratat om det: “Det kanske är bättre om du bara plockar bort mig från Spotify och allt annat du delar med mig och skaffar ett eget extrakort för hemma-routern. Vad tycker du? Tänker mig att det kanske blir opraktiskt i förlängningen eftersom vi trots allt går på varsin stig mot framtiden”. Hon svarar: “japp, jag fixar det. Ge mig en vecka”. Jag igen: “Ingen brådska för mig… men det känns ändå bäst nu när våra liv går isär”. Hon: “Jag hör dig, inga problem. Pressa inte”. Jag: “Finfint… det är inte meningen att låta som ”en pressare”. Förlåt om det går fram så. :roll_eyes:”. Och här kommer nu ett oväntat svar… “Mm känner mig lite pressad att säga att vi inte är på väg ifrån varandra. Men jag vet inte… idag var en fin dag :slightly_smiling_face:”.

Jag vill återkomma senare om även denna lilla notering. “en fin dag”.

För att beskriva den plats jag för tillfället befinner mig i vill jag försöka så här. Tänk er att jag är en lite för tjock spindel för den tråd jag har spunnit… Om nu vinden blåser lite för mycket åt fel håll så brister nog med stor säkerhet den tråden och jag faller i oändlighet. Allt är så skört och oerhört infekterat och jag är livrädd för att ta fel beslut här och nu. Jag tror att det finns ett frö här som med rätt mängd vatten och näring kan få det lilla sådda fröet att likt @TinCanMan bli en fantastiskt vacker och blommande planta.

Vi hörs /H.

3 Likes

Jag har nu läst hela din historia. Följt dig från tårarna ner i köksbordet, till bäbis i din kärleks mage, en visit in på Tinder och hoppet som spirar i dig för att era stigar faktiskt kanske kommer mötas igen. Känslor blir så vackra var och en av dem när man som jag läser dem på håll så här. Du beskriver dina känslor så uttrycksfullt.

Man är så säker på sin sak, en stund. Sedan ändrar man sig. Oavsett vad, tycker jag att det är bra att du pratar om känslorna och deras svängningar.

2 Likes

Hej @Henke !

Såg att du nämnt mig här på forumet. Har läst igenom din historia och fällt tårar/skrattat tillsammans med dig. Du beskriver svängningarna så bra. För mig är det som att ramla tre år tillbaka i tiden. Eller var det två? Kanske fyra? Helt sjukt hur det bara springer iväg, och hur allt det där som just då kändes viktigast i hela livet nu är en slags grå massa där jag egentligen bara minns de extrema händelserna. Men jag glömmer ändå aldrig min aktiva tid här på forumet, jag lärde mig så mycket om mig själv och andra under den här tiden. Blir superglad (och lite stolt) när någon hämtar kraft i min historia :slight_smile:

Det går fortfarande bra med mig och X. Vi är väl tillbaka på någon slags normal relationsnivå eller vad man ska kalla det. Vi har fortfarande våra “upp och ner”, men vi har tid, vilja och ork att göra något åt våra “ner”.

Jag tror egentligen inte det finns någon egentlig fix för relationer, men det jag brukar säga (baserat på min erfarenhet av året här) är att snabbfixar definitivt inte fungerar. Vill man reparera en relation ska man vara medveten om att det tar tid. Jag tycker att du verkar ha insett det också, så om det är menat att det ska vara ni - så blir det ni. Med det menar jag att båda måste vara säkra.

Jag kan se att L har många gemensamma drag med X i min historia, och det är såklart helt avgörande att hon kommer ur den loop hon befinner sig i. Och att det är något hon måste göra själv. Ett av mina stora misstag var att jag hela tiden försökte dra X ur hennes loop, det var när hon inte hade någon som försökte dra ur henne längre som hon själv förstod vad hennes ångest betydde.

Stort lycka till! Och kom ihåg - oavsett om det blir du och L till slut eller inte så har du varit otroligt modig och stark som inte gett upp om ditt planterade frö <3

2 Likes

“God” morgon på er. Jag vill citera ett par saker innan jag fördjupar mig i mitt elände som gnager och tär på mig var dag…

Jo innerst inne så vet jag ju det även om jag desperat försöker se det på ett annat sätt, men det känns som att det är bråttom på något underligt sätt. Jag vet ju att jag inte kan trycka på en knapp för att ändra allt och att hon måste få den tid hon behöver (utan mig) om det nu är så att hon faktiskt saknar mig lite grann, även om det är det enda jag tänker just nu. Var sitter knappen?

Tack det var vänligt. Det är något jag fått höra från andra håll också. För mig känns det inte på något speciellt sätt utan jag skriver bara vad jag känner.

Jo jag har ju så mycket jag vill säga. Och jag har kortvarigt känslan i mig av att vara pånyttfödd. Jag menar, tankarna hinner samlas i en liten, liten hög för att sakta förvandlas till värderingar och vad som är viktigt för mig. Allt jag nu gör till vardags väcker minnen som under de senaste åren fått lämna plats för andra praktiska saker. Allt jag sorterar, alla bilder jag ser, alla gamla lappar jag sparat - några från L och några jag själv skrivit. Allt det där får mig att minnas tillbaka på den tiden när vi träffades och hur kära vi var. Alla tokigheter vi gjorde. Vissa brev/lappar jag läser får mig att tänka; Jösses, har jag skrivit detta! Wow. Eller dom otroligt vackra känslor L hade för mig. Det syns tydligt i hennes texter. Det är något så vackert som är oerhört svårt att sätta ord på. Skulden kryper befängt över mig tillfälligt och jag får åter känslan; Vad har jag gjort, fan att jag klantade mig! Kanske skuldbelägger mig själv onödigt mycket. Men det var då det. Och sorgligt nog håller jag starkt fast i den tiden med ett litet hopp om att jag är den som kan väcka hennes inre till liv och lust igen. Inte den där nya! :frowning:

Nåväl… Det har inte gått så många timmar sedan jag skrev sist. Här sitter jag nu på en solig ö i Östersjön. Vinterlandskapet har även kommit hit med sin kyla och upplysande vita snö. Det är inte några större mängder att tala om men än dock tillräckligt för att göra våra mörka kvällar något ljusare. Det tror jag är nödvändigt för mitt välbefinnande, ljuset alltså. Att bli lämnad på hösten när det redan är mörkt känns ju deprimerande nog. Jag tänker tyst för mig själv att det bara är runt 20 dagar kvar till midvinter och att världen sen sakta flanerar mot dagar med mer ljus och varmare klimat. Idag är dock en riktigt fin solig dag. Vinden ligger stilla. Stilla som en sovande själ under ett täcke och bara väntar på nästa tillfälle att ge sig ut och ställa till det för oss. Vi hade nämligen strömavbrott igår under en ganska lång tid. Så vi tände ett helt gäng av värmeljus medan vi satt och gjorde läxor. Med tiden övergick dom raskt till sällskapsspel istället. Vi blir ju lite förlamade utan ström. Ingenting fungerar. Jag som hade förberett för Taco-fredag. Det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Tände senare även en eld i kaminen. Där satt vi och mös… Jag och ena barnet. Senare på kvällen skulle han få besök av en kompis. Och så roligt dom hade. Det resulterade i att jag gick up och la mig på sängen. Började sortera bilder igen. Titta på mitt gamla liv genom en 6 tums skärm. Blev naturligtvis väldigt ledsen igen men försökte hålla humöret uppe.

Jag har precis hört att vattnet stormigt bubblar i kastrullen på spisen och jag har kunnat förse mig själv med en dos av Nescafé pulverkaffe. Många har haft synpunkter på detta genom åren men jag kan inte sluta tycka att det är en bekväm lösning när jag har varit den enda som dricker “kaffe” i hushållet. Den stora tjejen är i stan idag med kompisar för shopping. Grabben sitter i soffan och spelar en stund på sitt spel han fick när han fyllde år. Human Fall Flat… Ett mycket märkligt spel som han gärna vill att pappa är med på.

Gårdagen överlag fick inte alls det utspel jag förväntade mig. L skulle ju abortera om ni minns. Efter det skulle hon göra slut med sin nya… Det blev inte alls så. Jag var på jobbet som vanligt. Hade en skitdag, skulle få ordning på ett par saker hos en kund som hade haft en grävmaskin på plats och grävt av en drös med kablar. Allt slutar med att jag får panikbeställa ett par saker för att fortsätta på måndag. Jag åker därifrån och känner att paniken översköljer mig. Snart är L klar med ingreppet tänker jag. Jag önskade henne lycka till så sent som igår och hoppas allt går bra. Jag får sån olust till allt att jag till slut stannar på en liten p-ficka och stänger av allt i 5 minuter. Det är så otroligt mycket på jobbet just nu och det hjälper ju inte lugnet i mig på något sätt alls. Jag bestämmer mig för att åka till ett jobb där han “Stockholmsnickaren” jobbar. Han med “Tinder-löningen” om ni minns.

Jag hinner precis komma dit när L ringer. - Hej det är jag. Du har fått en leverans, säger hon med den mjuka rösten bara hon har. Precis som vilken dag i veckan som helst… För 9 veckor sedan kan tilläggas. - Jo jag var ju på ultraljud idag men dom kan inte se något hjärtslag, säger hon. - Men, har du tagit abortpiller, frågar jag. - Nej, jag ska tillbaka i mitten av december på nytt ultraljud. Jag tror det löser sig själv, säger hon och fortsätter, syns inget hjärtslag då blir det nog missfall. Jag blir helt förvirrad och vet inte riktigt hur jag ska svara på det. Ska hon avvakta i alla fall? Jag minns knappt vårat samtal efter det, men jag vet att jag frågade hur länge hon tagit minipiller. Jag är nu lite nyfiken på att försiktigt förse mig själv med sanningen om huruvida detta foster har tillkommit eftersom jag känner att hon inte är helt uppriktig kring detta. Vet inte om jag sagt det till er men hon sa att hon utöver använt kondom även började med minipiller. Hennes svar är: - Mjaa, ett par veckor innan. Men, tänker jag. Hur kommer det sig att man börjar äta minipiller ett par veckor innan man lämnar någon. Planerar man för en ny relation eller vill man försäkra sig om att inte bli gravid med sin nuvarande? Betänksamt, visst? Jag faller åter in i att känna mig en smula bedragen, men jag vet inte. Jag åker i alla fall hem till henne och hämtar min leverans. Sitter något senare i bilen vid busshållplatsen och inväntar vår son som strax kommer med skolbussen. Tar med mig grabben och åker hem… Inget mer gjort den dagen. Skickar ett snabbt sms: “Tar med mig S”. Får svaret: “Jaha, ok”. Förstår ni att jag inte tror, att öppna kort är spelreglerna i denna historia? Något stämmer inte. Hela min mage säger det till mig. Varför är det så svårt att häva ur sig vad man tycker och tänker (läs sanningen).

En vän till mig säger så här. - Nu tar du och lägger benen på ryggen och springer så långt bort du kan. För du H, jag tror att hon fiskar efter bekräftelse och att hon vill veta exakt var hon har dig. Du är hennes “plan b” i fall det skiter sig med den nya. För hon vet att hon kan knäppa med fingrarna så är du där på sekunden. För helvette Henke, för ditt eget bästa.

Lite senare igår så ringer hon efter strömavbrottet och säger att det inte går att tända på toaletten och behöver hjälp “för hon ska ha gäster i helgen”. Är gäster samma sak som “den nya”? Dum i huvudet som jag är så tar jag med mig grabben och åker dit halv 9 på kvällen och fixar det. Lyset funkar, barnen får en stund tillsammans och dekorerar pepparkakor. Så det var ju i alla fall fint. Hon var inte hemma när jag var där kan tilläggas. Kl 22:48 kommer ett sms. “Tack snälla”. Jag måste sluta vara så jävla snäll och ställa upp jämt!

Hon vill ha men kan inte ge… Så nu sitter jag här åter igen och måste börja om i mina tankar. Vill jag det här? Varför håller hon kvar i mig? Sårad och sorgsen. Nu går jag och spelar Minecraft med grabben… Kram till er som orkar lyssna på mig… :cry:

/H.

1 Like

ok… Jag ska försöka hålla mig lite kort idag. Det var barnlämnardag idag. Fick ett sms med frågan om det blir idag eller i morgon (ser att det hunnit bli måndag, detta hände i söndags). Jag svarade kort - Söndag kl 16 som vi sagt. Nåväl, packar ihop barnsaker å allt och beger mig dit. Allt funkar väl ok vid lämning och jag åker hem igen. Måste skaffa termobrallor i veckan. Den ramlade visst på mig. Det var väl den infon jag fick med mig idag. Nåväl…

Jag planerar kommande vecka med jobb å allt, utan barn. Tanken jag har är att jobba så länge jag orkar och planerar därför även så. halv 7 på kvällen ringer det 2 ggr tätt inpå från hennes nummer. Jag svarar inte, men kort efter kommer det sms från grabben och senare även facetime-samtal från honom. Han vill vara hos mig. Varför är oklart med jag tar nu för givet att hans mamma och han har pratat ihop sig om detta så jag säger ok. Jag vill ju vara med barnen VARJE dag… Jag åker nu då, säger jag. Gör dig i ordning då så kommer jag snart. På väg dit ringer hon igen 5 ggr. Jag trycker på det förinställda sms som lyder:

Jag är på väg

När jag väl kommer dit möts vi i grindhålet och hon är helt vansinnig och skäller ut mig för att hon inte fått chansen att prata med grabben. Hon höll på med kvällsbestyren med hästar å allt. Jag blir helt stel och svarar inte på hennes angrepp annat än: “jo absolut” när hon säger: “Kan jag få någon jävla respons”. Hon var så satans arg som jag aldrig sett förut… Det låter på grabben som han vill vara här ytterligare en dag, även natt mot tisdag alltså. Så jag vette fan vad som har hänt där idag. Visst kan jag ta på mig äran om att än en gång utebli med kommunikation men i mitt nuvarande liv känns det som att det inte spelar någon roll hur jag beter mig eller vad jag gör. Allt blir fel. Jag säger inte ens hej då utan tar med mig grabben och åker hem. På vägen hem kommer ett till sms:

Straffar du mig eller

…lyder det. Jag svarar med ett

Absolut inte

…och går väl till någon sorts motangrepp med sånna långa sms som jag kan få ur mig ibland. Ett litet delcitat lyder

det känns som att det kvittar vad jag gör. Men jag vräker nu ändå ur mig allt jag inte bör! Att saknaden är det sjukt jobbigaste jag genomlider varenda jävla dag som går. Dels barnen, att jag inte kan krama dom när jag vill, pilla dom i håret när vi sitter i soffan, att önska dom god natt… Men framför allt dig! Att en hyffsat normalt funtad snubbe som jag fortfarande kan säga: Jag älskar dig - är ju helt otroligt efter allt som hänt de senaste veckorna

…Känner medan dom flyger genom cyberspace att det var dumt och korrigerar mig själv med ett:

Om det betyder något… Förlåt för den här skitkvällen… :pensive:

Så… Ännu en skitdag. Att jag inte kan sluta tänka på helvetet! Jag får inte ur henne ur min hjärna. Det är tydligt för mig att hon bara vill ha, men kan ingenting ge.

1 Like

Jag känner så väl igen den känslan av “underligt bråttom”. Min historia här började ett år efter vår skilsmässa. När den väl var avklarad och X flyttat ut insåg jag mitt misstag, innan dess var jag mest lättad. Sen följde då ett år av nån slags on-offrelation varpå hon helt plötsligt började dejta andra. Jag freakade ur totalt, hamnade här som ni förstår och resten är historia. Då var det verkligen bråttom i mitt mindset.

Och jag hade ingen knapp från början. Inte synlig iallafall. Men jag fick en beteendestödjare via jobbet som öppnade ett öga. Och sen ramlade det på. Träningen, självförtroendet, lugnet av att skriva av sig, känslan av att jag inte var ensam därute - och sen till sist så hittade jag knappen. Jag tryckte på den och fick en insikt - den som X var vid tillfället jag bestämde mig för “vänlig men sval” var varken den kvinna jag älskade, än mindre den kvinna jag ville vara i en relation med.

Jag skriver om det i min story, mina vägar. Jag låg verkligen i sängen om nätterna och tänkte mig dem. Att jag vände mig om och såg vägskyltarna bakom mig som förkunnade att avståndet till X växte, att jag var beslutsam att fortsätta. Kom den dagen då hon kapitulerade så skulle jag möjligen kunna ta en avtagsväg och sakta leta mig hemåt igen. Men jag tänkte också på vägen framåt. Kanske är det där framtiden finns trots allt?

Nu vände jag till sist hemåt, men det var inte okomplicerat. Det var några månader av hårt arbete som inleddes av en fullkomlig kapitulation från hennes sida. Jag var ändå misstänksam i början och krävde att vi skulle hitta en ny parterapeut. Där fick jag tillräcklig lindring för mina sår, hon för sina och så kunde vi börja läka ihop tillsammans igen.

Jag tror att du egentligen redan har insikten om vad du borde göra, men det är du och bara du som ska ta beslutet om att göra det. Men mitt råd är att du åtminstone börjar våga leta efter frihetsknappen. Jag lovar att det är värt det, oavsett vad det leder till när du hittar den och väljer att trycka på den.

3 Likes

Alltså helvete, jag vet inte varför jag inte snappat upp din historia tidigare :hushed:

Ruskig “igenkäningsfaktor” på det mesta för mig kan jag lova, kommer följa dina inlägg med stort intresse framöver.

Om jag ska försöka mig på att ge nån stöttning eller råd så är det att du måste på nått sätt sluta låta hennes vansinne påverka dig på djupet, det ska rinna av dig som som vatten på en gås. Lätt att säga, svårt att göra, jag vet. Mycket svårt, om inte omöjligt att göra utan hjälp.

Nu låter det ju även som att situationen håller på att utveckla sig så att även barnen börjar få upp ögonen. Stå trygg o stabil, låt henne spela ut hela sitt register, hon kommer falla på eget grepp.

2 Likes

Hej vänner.

Jag har i det senaste hunnit landat lite i tanken av att det här faktiskt är en plats där jag mår lite bättre. Att alla inlägg jag under en kväll hinner läsa tröstar mig, i form av att upplysa mig om att jag inte är ensam här ute under ovisshetens stjärnhimmel. Jag kan till och med erkänna att det har blivit lite av något jag längtar hem till. Att få läsa men framför allt, att skriva. Jag märker i mig själv att jag har en stor förståelse för ert lidande. Jag tycker så synd om er som befinner er på exakt samma plats där jag är, samtidigt som jag är helt rådlös själv. Att ge råd när jag själv är rådlös. Det rimmar dåligt. Men jag hör mig själv säga att det är lättare att se andras problem och komma med en lösning. Jag sitter som i ett flagrant etui, omgiven av känslor. Snyggt uppstaplade och packade tätt omkring mig. Inte nödvändigtvis sorterade på något sätt men utsmyckade med de mest vackra ord och känslor. I etuiet finns även ett par mörka oöppnade små fack som ligger stilla och inväntar mitt och L´s nästa drag. Redo att släppas fria och skapa än mer kaos och sömnlösa nätter…

Idag var en ok dag. Ingen korrespondens annat än att hon får problem med grabben vid läggning. Han vill gärna sova med mamma i hennes säng för så gör han hos pappa. Vi lägger oss i min dubbelsäng… Läser böcker och snackar skit. Hon menar på att jag måste sluta med det eftersom han är min son och inte min kompis. Att jag tycker det är mysigt den lilla tid vi har kvar innan han är “för gammal” är inget vi tydligen kan någon hänsyn till. Så nu talar hon om för mig hur jag ska leva mitt liv.

Han ville komma hem till mig igår igen. Han ringde mig och var ledsen. Jag hörde i bakgrundsljudet att hans mamma och hans storasyster tjafsade om djuren igen. Hon blir tydligen väldigt avundsjuk och anklagande eftersom han inte har några djur medans syrran som har häst hänger i kraven om att hjälpa till med hästarna. Då blir det lätt ett par onödiga kommentarer riktat mot grabben som gör honom ledsen. Är det här jag ska tala om för henne hur hon ska leva sitt liv? Näe, naturligtvis inte. Jag kan inte bry mig mindre just nu. Tråkigt är ju i alla fall hur barnen är i sättet mot varandra.

Den här dagen är den första som jag inte har fått en känsla av att skicka någon onödig kärleksförklaring… Framåt!

Tack för att ni härdar ut med mig… /H.

4 Likes

Du gör helt rätt med nattningen.
Samma sak med mitt ex fast vi var gifta då.
När grabben kom och lade sig mellan oss och körde in fötterna under bäddmadrassen klagade hon i högan sky. Jag sa åt henne att tagga ner och passa på att njuta för det kommer den dag då han inte ens vill krama oss utan vi får tigga och be och kanske inte ens får någon då.
Här och häpna: Jag fick rätt. Så ta vara på den tiden. Och med den förändring det innebär att separera behöver barnen få känna trygghet och att det är välkomna. Nu var vår grabb 16 så han hade slutat med det för länge sedan. När exet upptäckte att han inte kom till oss längre undrade hon om han inte ville komma och ligga mellan oss. Jo tjena.

2 Likes

Kan bara hålla med @Rulle.
Min son på 11år sover mer eller mindre alltid hos mig.
Jag har frågat om han inte hellre sover i sin säng, men kommer inte på fråga.

Jag resonerar som så att han kommer att bli äldre och då kommer det sluta tvärt. Jag tar vara på varje ögonblick då han kramar om mig eller vi får mysa.
De växer upp så fort iaf.
Jag själv sov tydligen mellan mina föräldrar fram tills jag fyllde 12, så jag är inte så orolig.
Jag skulle snarare säga att var glad att han känner trygghet, tror på riktigt att närhet skapar band.

Ta hand om dig, och fortsätt att skriva som du gör i din ”dagbok”, det var själv min räddning när det var som mörkast.

2 Likes

Jag minns att jag delade säng med mamma när mina föräldrar hade skilts, jag var då 10-11 år. Min mamma har aldrig varit särskilt känslomässig eller fysiskt omhändertagande (minns inga kramar och tröst, det var pappa som stod för dem) men det var ändå mysigt.

När jag träffade min sambo så kom ofta hans dotter, då 7 år över till hans säng. Han låg då i mitten med dottern på ena sidan och jag på andra. När vi sedan flyttade ihop så slutade det. Vi förstod dock att hon delade säng med sin mor, men det var inget att bråka om utan hennes val. Nu har hon träffat en ny och då är dottern hänvisad till egen säng. Hon har blivit väldigt klängig på min sambo i denna veva. Rätt vad det är är de dock vuxna och vill inte sitta i knäet längre.

1 Like

Vad är det för trams! Min son på 7 sover hos mig - har han behov av det nu, så är det så. Känner ingen 18 åring som sover i föräldrarnas säng så det ska nog inte innebära någon direkt fara. Gissar att ditt X vill göra plats för någon annan inom en snar framtid.

2 Likes

Mine sønner byttet på å sove hos meg til de var 8-9 år begge to, og det var ganger de kranglet om hvem som skulle sove med meg. Deretter fulgte perioden hvor de ikke ville vedkjenne seg meg; de gikk enten langt foran eller langt bak, en klem var utelukket og jeg var generelt dum hele tiden. Nå er de voksne og vi har et tett og kjærlig forhold. Nyt å sove sammen med gutten din, Henke, det bestemmer du. Da får moren velge å ikke gjøre det, hennes tap.

2 Likes