Så kom plötsligt dagen då jag, man på 32 blir helt krossad. I 10 års tid har vi byggt ett liv ihop. Pluggat, jobbat, karriär, barn.
Givetsvis upp och ned under årens lopp. För 3 år sedan innan vårt 2:a barn velade jag kring relationen. Var osäker på om det var henne jag ville vara med. Valde att kämpa och är tyvärr idag kär i och älskar henne mycket. Tycker hon glidit ifrån mig senaste året, har frågat, undrat. Varför vill hon inte ha mig lika mycket som jag henne? Det har inte varit något särskilt. Trött, mycket nu, en låg period bara.
Spenderat mer och mer tid med en manlig kollega. I veckan var det aw men jag är ganska säker på att de umgicks på tu man hand. Ifrågasätter om detta dagen efter och får då ”Inget har hänt men jag är så osäker på vad jag vill”
Timmar senare är hon säker på att det är en separation och ett liv utan mig hon behöver. Men nej hon har inga känslor för honom och han har inte närmat sig henne menar hon. Sätter allt jag äger på att första natten från mig spenderas hos honom och att de är ett par innan sommaren är över.
Kan det ens fungera att hoppa från ett förhållande direkt in i ett annat såhär? Jag hoppas det slutar illa pga. egna egoistiska skäl.
Jag är arg. Arg över att jag nu måste vara ledsen en lång tid framåt. Arg över att jag kämpade för 3 år sedan. Varför lämnade inte jag och fick slippa denna ångest? Är arg över att jag inte hatar henne. Arg för att jag helst av allt vill att hon ska säga att allt blir bra och det är du och jag.
Hur fan går man vidare? När får man sova igen? Jag har inte fått mer än några timmar per natt senaste dagarna.
Usch vad jag lider med dig!
Du det kommer vara en jäkligt jobbig period ett tag framöver nu och du ska bara veta att du får må som du gör… alla känslor… de är okej.
Försök kontakta en psykolog, omge dig med vänner och älta. Gå mycket och många promenader när ångesten är för stark. Drick inte förmycket alkohol.
Dessa saker hjälper men det får ta den tid det tar.
Jo jag känner igen ditt senario med. Typ samma här…
allt från att jag vill aldrig mer ha en man nu när det inte funkar med dig till att lakanen knappt hunnit kallna… vissa har bara den förmågan att gå från ett till ett annat…
det sårar sjukt mycket. Men det går över…
Det viktiga är att du inte förlorar dig själv förmycket… kram!
Nu har hon kommit så långt att berättat att det finns känslor för den här kollegan, men dom är absolut inte besvarade vad hon vet. Hon vill alltså vaska relationen för en förälskelse med någon hon jobbat med ett år.
Övertygad att båda berättat hur dom känner för varandra och nu vill kasta sig i varandras armar. Om det inte redan hänt…
Fyfan. Det var längesen jag grät så mycket som denna morgon. Ändå skönt att få ut lite men ångesten är total.
“Välkommen” hit, där ingen vill vara. Vi är många här i samma sits, ska du veta.
Låter som du satt fingret exakt på vad som pågår, när det är “bråttom ut” ur en relation finns det alltid skäl därtill och även i ditt fall verkar skälet vara en tredje part. Även om det inte behöver ha “hänt nåt”.
Man blir så arg, så arg, när man blir avpolletterad på det här sättet! Ilskan kan bära dig en bit, ge kraft att ta tag i praktiska saker, och att orka komma ur sängen. MEN skit i henne just nu, även om det är svårt. Fokus på dig. Du måste sova. Får du inte sova ska du omgående kontakta vårdcentralen för att få något utskrivet. Om du inte sover kommer du snabbt att krascha (och det är hon inte värd, eller hur). Träna är bra, för då blir man både trött och hungrig. Det är nämligen viktigt att äta också, för att orka. Alkohol är det också bra att ligga lågt med i chockfasen. Du ska alltid vara så klar i huvudet som du kan.
Att prata med någon professionell är väldigt bra. Du får hjälp att sortera dina tankar och är mera skärpt och fokuserad när du möter din fru. Att ha någon (vän, familj) i närheten som du anförtror dig åt är också bra, för det är mycket tankar som behöver ut.
Jag står nära min bror och föräldrar så har gråtit ut där och det känns bra. Ska försöka vara öppen med hur jag mår i så stor utsträckning som möjligt då jag annars tenderar hamna i läge där jag håller allt inom mig.
Sjukt ändå att vi på 48-72h gick från att planera helgen och midsommar till att hon DEFINITIVT inte har känslor eller känner ett uns chans till att jobba på det hela.
Aja. Ska man se något positivt med det så blev det ju en snabb process och man får komma igång och vara ledsen.
Nu har hon också medgett att hon snabbt vill ifrån mig för att undersöka vad det kan bli med kollegan som ”hon har så starka känslor för” fortsätter skriva här för att bearbeta lite. Tack ni som läser och tar er tid.
Oj, oj, dessa förälskelser. De går ju över… Endel lämnar så lätt. Tror nog hon haft något med honom, varför skulle hon ha så djupa känslor annars. Med bra sex lär det växa känslor…Min x har ljugit i nästan ett år för mig och det kommer bara mer och mer fram. Han hade en, men det tog slut mm… förra sommaren var dom på resa tillsammans och jag fick veta i januari att han vill skiljas. Såå… va klokare än jag, ta fast henne för det hon gjort ( gör) Mig stör det att jag var så dum och trodde på allt han sade…
Tycker det är bra ändå att hon säger det istället för att vara otrogen i smyg. Om ni hittar tillbaka till varann igen finns det större chans om man kör med öppna kort.
Jag tror inte att dom legat med varandra i smyg en lång tid. Möjligen hände något här i veckan som fick henne att ”äntligen” ta tag i detta.
Jag uppskattar också att hon iaf är bestämd så jag slipper leva i limbo massor av månader. Men det gör ont, riktigt ont. Men hon har verkligen stängt dörren till oss nu när det blir såhär.
Jag förtjänar någon som älskar och vill vara med mig 110%. Någon som skämmer bort mig och som får fjärilar i magen av att tänka på mig. Den har hon ju inte varit sista tiden…
Det är förmodligen ingen tröst alls just nu, men relationer som börjar i det fördolda har rätt dålig prognos. De som sviker tror att “den här gången är det på riktigt” har fel, för i själva verket har de gett sig själva en dålig start, en eller båda i den nya relationen har ju redan deklarerat att de kan tänka sig att ljuga och bedra, och just detta verkar bara bli lättare för varje gång.
Jo jag ska vara ärlig att säga att det jag fantiserar om nu är ju att dom går isär och det inte alls blir bra och lyckligt. Inte för att jag hoppas hon ska komma tillbaka till mig utan för att hon ska ångra sig och må skit och att jag då ska ha byggt upp mig själv med någon ny och ha det bättre.
Det här är ju mitt eget ego och hämndlysten som talar. Men så känns det nu och jag får lite energi av det mellan alla tårar och ångest.
Lider med dig jag själv är ca en månad längre fram i processen, men blev inte dumpad för ngn annan, utan blev dumpad av “måste hitta mig själv” - processen. Första veckorna var hemska för mig, bottenlös sorg, ilska, hat mm. För två veckor sedan tog jag tag i mig själv och försökte acceptera saker, och plötsligt kändes det som hopp fanns för oss, tills vi pratade igår, och då blev det klart att jag är en förbrukad person i hennes liv…
Har haft stöd från en psykolog via jobbet, som har känts bra, samtidigt kämpar jag hårt i det inre…försök ta en timme i taget, en dag i taget, en vecka i taget
Jag skulle nog säga att du får nog räkna med att " detta med finna mig själv " är ett jävla stort svepskäl, det finns en/flera bollplank som jobbat fram hennes ställningstagande.
Det är fler än du som tappar hakan lite längre fram när Tredje personen träder in på arenan.
Du gör helrätt när du nu bara tar hand om dig själv, träna å ät bra mat, skaffe medicin för sömnen.
Sköt om dig mannen
Någon borde kanske flytta tråden till min historia istället?
Igår kändes det först sjukt jobbigt på kontoret. Jag var låg och alla administrativa uppgifter tog så lång tid att göra.
Efter jobbet åkte jag och spelade padel med en från jobbet och två okända människor. Jag kunde faktiskt skratta under dessa 90min. Sen pratade jag en stund med kollegan som hade sunda saker att säga!
Kom hem, bytte av… vad ska jag kalla henne? Min älskling är hon ju inte längre. Monstret känns inte helt passande heller. Ja exet är det väl nu… bytte av henne och nattade barnen medan hon åkte och ”tränade”. Hon kom hem sent när jag somnat så hon var väl hemma hos honom. Jag kunde sova ok men inte bra inatt.
Nästa vecka möte på banken så att jag kan köpa ut henne ur huset.
Känner igen det väl. Min dåvarande fru träffade någon på en jobbfest. Märkte kanske inget just då men hon blev frånvarande och jobbade över efter det. De är fortfarande ett par. De lever inte ihop och det är skönt det. Hade aldrig åkt hem till henne och lämnat barnens grejer i så fall. Jag har släppt det men självklart är kontakten med exet endast kring barnen.
Det går över, tar tid och är tidvis en fruktansvärd process. Som en berg och dalbana i känslor. Nu 2,5 år senare bryr jag mig om mig själv, uppskattar ett liv som singel med barnen vv. Livet fortsätter och när andra tycker Corona är jobbigt har jag liksom redan levt isolerad. Nu njuter jag av livet och mår bra även om det fortfarande kommer en kort svacka då och då.
Lycka till, du är värd någon som bryr sig om dig som
du bryr dig om henne!
Tack! Idag berättade vi för barnen. Jag köpte ut henne ur bilen och tid på banken är bokad nästa vecka för att lösa henne ur huset. Hon har bokat några visningar på lägenheter…
Det går sjukt fort men samtidigt tycker jag det är lite skönt att det går undan så jag kan se den där dagen när jag får vara själv närma sig. Ligga i samma säng som henne är det värsta… går okej att sova men vaknar ofta tidigt och kan inte somna om
jag själv är ca en månad längre fram i processen, men blev inte dumpad för ngn annan, utan blev dumpad av “måste hitta mig själv” - processen. Första veckorna var hemska för mig, bottenlös sorg, ilska, hat mm. För två veckor sedan tog jag tag i mig själv och försökte acceptera saker, och plötsligt kändes det som hopp fanns för oss, tills vi pratade igår, och då blev det klart att jag är en förbrukad person i hennes liv…