Om en tid, och med bra professionell hjälp, så kommer du garanterat att även kunna känna i ditt känsloliv att du inte alls blev snuvad på din framtid, utan att… du faktiskt fick din chans till en lycklig och funktionell framtid.
Sedan… sluta piska dig själv genom att klandra dig själv i varje tanke, mening och inlägg för att du inte kan släppa, borsta av dig, glömma, gå vidare, klippa kontakten rakt av, känna på samma sätt som du rent intellektuellt kan tänka och förstå etc. etc.
Du reagerar som en helt och fullt normal människa gör efter den typen av relation, med en man som han, som du har adapterat dig till.
Minns också att det inte är det minsta svårt för en dysfunktionell person att “manipulera” en normalt fungerande och funktionell människa som dig. För du kan helt enkelt inte ens föreställa dig hur han tänker/fungerar och du kan omöjligt tänka på samma sätt som han gör. För dig är det en sjävklarhet att när du älskar någon försöker du hjälpa, förstå, stötta, överse och förlåta och det är svårt att ta in att du lever med någon som bara inte på villkors vis kan göra detsamma tbx. Att i det läget ta in att det förmodligen inte enbart beror på ovilja/lathet, utan troligen även bottnar i ren oförmåga är inte helt lätt. Där och då är det väldigt lätt att själv ta på sig skulden, tro du varit otydlig, hittar ständigt ursäkter/bortförklaringar åt honom och återigen försöker hitta ytterligare ett nytt sätt för att kaaaanske kunna nå fram till ömsesidighet den gången, med en person som bara helt enkelt är totalt främmande/oförmögen till den sortens egenskaper över tid i en etablerad/säker relation och utan att ha “kniven på strupen”.
Hade du kunnat tänka och agera som han, så hade du haft samma defekter. Så försök verkligen att alltid vara snäll och förlåtande med dig själv (på samma sätt som du var med honom), klappa dig själv på kinden och försök känna (lättare sagt än gjort, men försök iaf… varje gång du tänker negativt eller uppgivet kring dig själv och din situation/framtid, även om det känns konstlat/mekaniskt till en början) tacksamhet för att du faktiskt inte kan förstå hans ageranden
Tack för att du är snäll med mig när jag är så hård mot mig själv.
Och allting det du skriver, stämmer så bra in med den uppfattningen som jag egentligen har om honom.
Och på ett sätt så känns det ändå som en skön bekräftelse att han uppfattas så.
För tro mig, som jag har tänkt på att det är jag som tänker fel, att det egentligen är mig det är fel på, att jag bara inbillar mig…
Jag måste vara mer snäll mot mig själv och jag måste sluta ge honom min bekräftelse. Jag befinner mig i ett hamsterhjul som bara snurrar känns det som.
Det var en period som jag mådde bra där innan midsommar, mådde riktigt bra och kände äkta glädje och tänkte inte på honom alls. Hade ingen kontakt med honom. Så jag vet ju att det går.
Men så kom ett sms ifrån honom på midsommardagen och som jag ångrar att jag svarade honom… För det var där och då jag åkte ner i skiten. Och speciellt efter att jag någon dag efter det fick sms av en gemensam vän från utlandet som trodde att det var jag som va gravid och gratulerade. Efter det har allting bara varit grått, grått, grått…
Jag har ett sådant jobb så att jag jobbar ett par dagar i sträck och sen ledig ett par dagar i sträck. Och när jag är på jobbet känns det relativt ok, för då har jag annat att göra och folk runt om mig. Men dom här lediga dagarna… Jag tar mig knappt ur sängen. Får tvinga mig själv att orka göra saker…
Och det är så tomt utan honom, för vi var ju lediga tillsammans… Men jag har bestämt mig för att ta tag i min träning igen. Så jag får väl bo på gymmet sen och få ur mig allt elände Har idag även kollat åå den terapin du rekommenderade. Jag tror vi bara kan få vanlig psykolog eller KBT genom jobbet så jag får nog söka privat. Väldigt dyrt men kan det få mig att må bättre så får det vara det värt!
Så kom den dagen, igår blev han pappa. På ett sätt känns det som en lättnad för nu är det verkligt. Nu finns bebisen. Samtidigt gör det så ont och sorgligt. Men att jag nu kanske kan få börja sörja på riktigt.
Satt och grät halva natten med hans chef faktiskt för hon känner till vår relation och är även en god vän.
Nästa vecka ska jag börja gå på samtal.
Så igår var jag på samtalsstöd.
Hon som jag pratade med var helt underbar och förstod mig verkligen. Hon sa att hon inte brukar vara så snabb med att sätta en stämpel på någon efter bara ett samtal men hon sa att utefter det jag berättade vad jag har varit med om under vårat förhållande och också tiden efter hur han har varit så var det ett solklart fall över att jag har levt med en narcissist.
Efter jag kom från mötet har jag googlat och googlat om detta och allting stämmer in på honom, på oss och hur vi har haft det.
På ett sätt känns det skönt att faktiskt få bekräftat att det inte är jag som varit knäpp och galen men sen känns också mina senaste år som en lögn.
Sen skammen hur jag kunde bli indragen och uppslukad av en sån människa. Men tydligen så är det vi “normala människor” som det är lättast för dom att suga sig åt. För träffar dom någon med samma drag så blir det en krock och dom går inte ihop. Han tog lite av mig i sänder och nu står jag här, vilsen i livet.
Men allting blir ändå en krock i mitt huvud. Och tydligen så är det en större kamp att komma vidare efter att varit utsatt för det här.
Om han ändå bara hade varit normal, då hade vi haft allt. Och det är en stor sorg för mig.
Men som hon sa, att jag ska vara tacksam över att min kamp börjar vid 31 och inte efter 50 som så många hon möter är.
Är det fler som har blivit utsatt för en sån människa och hur tog ni er vidare? Hur släppte ni taget om personen efter att man spenderat så många år där allt har kretsat omkring honom och man har glömt bort sig själv?
jag har även brytit kontakten med honom sen 1 vecka tillbaka. Jag vet att det inte är länge men ändå otroligt stort för mig att lyckats att inte höra av mig till honom. Inatt hade jag fått ett mms av honom där det stod " I still remember all the sweet things you said, they keep me up at night"
vad menar han? vad vill han? Och även om jag vill svara, skicka till honom så kan jag inte. För då vet jag att jag är fast igen…
Han vill och menar absolut ingenting av värde för dig hur gärna du än vill försöka tolka in någon undertext i det han skriver. Det är tufft att tugga i sig, men inte desto mindre så är det sant. Han skriver bara för att göra vad han kan för att fortsätta att hålla dig fastbunden emotionellt så att ha kan kontrollera att du finns kvar där för honom, om och när det passar honom själv.
Jag kan bara referera till mina tidigare inlägg i din tråd och du vet att du inte är ensam. Det finns tyvärr och absolut ingen mirakelmetod eller shortcut för att komma ur detta beroende snabbt eller på en gång. Du måste låta tiden få göra sitt, men det arbetet måste göras i det bästa samarbetet med dig själv, din egen inställning och självinsikt och ffa. din egen självdisciplin.
Du är en bra bit på väg, fortsätt “bara” så här som du börjat
Har idag även kollat åå den terapin du rekommenderade. Jag tror vi bara kan få vanlig psykolog eller KBT genom jobbet så jag får nog söka privat. Väldigt dyrt men kan det få mig att må bättre så får det vara det värt!
