Det har gått 10 månader sen han flyttade, sen han lämnade mig. Saknaden är fortfarande konstant. Och det är fortfarande så jobbigt och gör så ont. Visst, jag ligger inte som ett kolli längre och har väl kommit en bit men… jag gråter fortfarande, ältar fortfarande. Jag vill bara ta mig ur detta och kunna få må bra, sluta tänka och längta tillbaka till honom.
Vi behövde göra slut, jag vet det så väl. Vi behövde göra slut för att bryta det destruktiva som var mellan oss. Men jag lät han gå och trodde att det skulle bli vi igen.
Vårat förhållande hade sina upp och nergångar. Samtidigt som han var världens bästa så hade han även en annan sida, han sökte jämt bekräftelse hos andra, jag kom på honom hur många gånger som helst med att prata med andra.
Han var deprimerad i perioder och gick verkligen ner sig, men jag kämpade för båda för jag älskar ju honom. Och är någon i kris så kämpar man.
Han hade problem med alkohol. Det var inte ofta han drack men när han väl gjorde det så hade han aldrig något stopp.
Vi har bråkat, vi har älskat, vi har varit ovänner och blivit vänner.
Så förra året, 2018 var ett tufft år. I början av året gick han ner sig så mycket i sin depression. Han ville inte leva, låg bara i sängen. Allt var så tufft och jag försöktd stötta honom så mycket som jag kunde. Han blev satt på medicin.
Det blev bättre, det blev sämre, bättre och sämre igen.
Så kom förra sommaren. Den var hemsk. Och jag minns så väl min känsla jag hade. Att detta kan jag inte leva i. Att såhär kan jag inte ha det. För jag drog ner mig själv också. Jag accepterade så mycket och förlät.
Men så fick han kontakt med en tjej. Han ljög ju såklart om allt till henne, hon visste ju inte om att han redan var i ett förhållande.
Så kom jag på honom. Han sa att han ville lämna till en början men ändrade sig sen och ville att det skulle vara vi, att inte kasta bort våra år och allt vi hade. Men han hade egentligen redan ändå bestämt sig.
Vi hade 1 månads semester inplanerad utomlands sen länge. Vi åkte iväg på den och hade det så himla bra, verkligen den bästa tiden nånsin.
Han hade fortfarande kontakt med henne under hela tiden… När vi kom hem åkte han iväg en helg till henne och sa att han skulle hälsa på en kompis. Men inom mig så visste jag så väl att han var hos henne.
1 vecka gick och han gjorde slut.
1 månad efter han flyttat ut blev hon gravid.
Chocken och sorgen när jag fick veta detta, det gjorde så ont. Att min framtid skulle han få med någon annan. Och att det är en dotter. Som jag har önskat mig. Detta är en mardröm.
Under dom här månaderna har vi haft kontakt under hela tiden. Vi har bråkat, jag har gråtit, vi har varit vänner och ah.
Han fick ett uppvaknande. Gräset var inte grönare på andra sidan.
Han önskar att han kunde ta tillbaka tiden och få allting ogjort, men det går inte.
Han måste ta sitt ansvar över att det nu blev ett barn och han stannar pga det. Han vill göra det bästa för sin dotter.
Och han verka ha blivit en helt annan person. Som istället för att gräva ner sig i sängen så gör han nu alla hemmasysslor, han handlar, laga mat, städar och tvättar och tar tag i sitt liv.
Han säger att han inte vet hur framtiden kommer se ut, hur länge dom 2 kommer hålla ihop men att han vet att det inte är föralltid. För att dom 2 är så himla olika, och hade det inte varit för barnet så hade det aldrig hållit. Han önskar i framtiden att det kommer bli vi 2 igen.
Och han försöker finnas för mig i den mån han kan. Han stöttar mig och vill hjälpa mig med saker. Jag försöker klara mig själv så gott jag kan.
Men det hjälper inte vad han känner och tycker om mig för det är ändå jag som står kvar här ensam, för han är hos henne. Det är jag som ligger hemma och är ledsen och det är jag som har ångest och mår oftast skit. Det känns som om mitt liv är meningslöst utan honom.
Och egentligen borde jag bryta kontakten men det går inte. Hur gör man? Hur klarar man det när man bara vill ha hem honom?
Och vill jag egentligen ha hem honom, vad är det jag egentligen saknar? För hur skulle jag komma över sveket som jag blev utsatt för? Hur skulle jag kunna lita på honom igen?
Men det är ändå inte aktuellt. Barnet kommer om någon vecka… Och jag vet inte hur jag kommer må inför det.
Allt känns bara som en sjuk mardröm som jag vill vakna upp ur.
Jag vill bara få må bra, njuta av livet och vara glad. Men jag mår inte bra och jag njuter defenetivt inte av livet.
Vad ska jag göra? Hur får jag bort alla tankar?
) där du successivt och i din egen takt får bearbeta allt det som du varit med om. Och egentligen, allt som du fortfarande ÄR med om i högsta grad.
) och kanske finns det även annat i den vägen med i hans bagage som samspelar med återkommande depressioner, inte alls otroligt.
, bli gravid så där impulsivt och direkt 
För barn är bland de största påfrestningarna och förändringarna som man kan föreställa sig, men även den allra största och mest värdefulla nåden och gåvan som man kan få, så obeskrivligt väl värda exakt alla påfrestningar 
Även om jag fortfarande har en del “ärr” kvar, vilka jag idag till största delen har accepterat att jag kommer att få, och klara av att, leva vidare med.
