Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

10 månader

Det har gått 10 månader sen han flyttade, sen han lämnade mig. Saknaden är fortfarande konstant. Och det är fortfarande så jobbigt och gör så ont. Visst, jag ligger inte som ett kolli längre och har väl kommit en bit men… jag gråter fortfarande, ältar fortfarande. Jag vill bara ta mig ur detta och kunna få må bra, sluta tänka och längta tillbaka till honom.

Vi behövde göra slut, jag vet det så väl. Vi behövde göra slut för att bryta det destruktiva som var mellan oss. Men jag lät han gå och trodde att det skulle bli vi igen.
Vårat förhållande hade sina upp och nergångar. Samtidigt som han var världens bästa så hade han även en annan sida, han sökte jämt bekräftelse hos andra, jag kom på honom hur många gånger som helst med att prata med andra.
Han var deprimerad i perioder och gick verkligen ner sig, men jag kämpade för båda för jag älskar ju honom. Och är någon i kris så kämpar man.
Han hade problem med alkohol. Det var inte ofta han drack men när han väl gjorde det så hade han aldrig något stopp.
Vi har bråkat, vi har älskat, vi har varit ovänner och blivit vänner.

Så förra året, 2018 var ett tufft år. I början av året gick han ner sig så mycket i sin depression. Han ville inte leva, låg bara i sängen. Allt var så tufft och jag försöktd stötta honom så mycket som jag kunde. Han blev satt på medicin.
Det blev bättre, det blev sämre, bättre och sämre igen.

Så kom förra sommaren. Den var hemsk. Och jag minns så väl min känsla jag hade. Att detta kan jag inte leva i. Att såhär kan jag inte ha det. För jag drog ner mig själv också. Jag accepterade så mycket och förlät.
Men så fick han kontakt med en tjej. Han ljög ju såklart om allt till henne, hon visste ju inte om att han redan var i ett förhållande.
Så kom jag på honom. Han sa att han ville lämna till en början men ändrade sig sen och ville att det skulle vara vi, att inte kasta bort våra år och allt vi hade. Men han hade egentligen redan ändå bestämt sig.
Vi hade 1 månads semester inplanerad utomlands sen länge. Vi åkte iväg på den och hade det så himla bra, verkligen den bästa tiden nånsin.
Han hade fortfarande kontakt med henne under hela tiden… När vi kom hem åkte han iväg en helg till henne och sa att han skulle hälsa på en kompis. Men inom mig så visste jag så väl att han var hos henne.

1 vecka gick och han gjorde slut.

1 månad efter han flyttat ut blev hon gravid.
Chocken och sorgen när jag fick veta detta, det gjorde så ont. Att min framtid skulle han få med någon annan. Och att det är en dotter. Som jag har önskat mig. Detta är en mardröm.

Under dom här månaderna har vi haft kontakt under hela tiden. Vi har bråkat, jag har gråtit, vi har varit vänner och ah.

Han fick ett uppvaknande. Gräset var inte grönare på andra sidan.
Han önskar att han kunde ta tillbaka tiden och få allting ogjort, men det går inte.
Han måste ta sitt ansvar över att det nu blev ett barn och han stannar pga det. Han vill göra det bästa för sin dotter.
Och han verka ha blivit en helt annan person. Som istället för att gräva ner sig i sängen så gör han nu alla hemmasysslor, han handlar, laga mat, städar och tvättar och tar tag i sitt liv.

Han säger att han inte vet hur framtiden kommer se ut, hur länge dom 2 kommer hålla ihop men att han vet att det inte är föralltid. För att dom 2 är så himla olika, och hade det inte varit för barnet så hade det aldrig hållit. Han önskar i framtiden att det kommer bli vi 2 igen.
Och han försöker finnas för mig i den mån han kan. Han stöttar mig och vill hjälpa mig med saker. Jag försöker klara mig själv så gott jag kan.

Men det hjälper inte vad han känner och tycker om mig för det är ändå jag som står kvar här ensam, för han är hos henne. Det är jag som ligger hemma och är ledsen och det är jag som har ångest och mår oftast skit. Det känns som om mitt liv är meningslöst utan honom.

Och egentligen borde jag bryta kontakten men det går inte. Hur gör man? Hur klarar man det när man bara vill ha hem honom?
Och vill jag egentligen ha hem honom, vad är det jag egentligen saknar? För hur skulle jag komma över sveket som jag blev utsatt för? Hur skulle jag kunna lita på honom igen?

Men det är ändå inte aktuellt. Barnet kommer om någon vecka… Och jag vet inte hur jag kommer må inför det.

Allt känns bara som en sjuk mardröm som jag vill vakna upp ur.

Jag vill bara få må bra, njuta av livet och vara glad. Men jag mår inte bra och jag njuter defenetivt inte av livet.

Vad ska jag göra? Hur får jag bort alla tankar?

Jag vet inte ens om jag vågar skriva det som faktiskt är mitt absoluta råd till dig… men jag tror att du skulle må mycket väl av ett “samtalsstöd” (menar egentligen psykodynamisk terapi :ok_hand:) där du successivt och i din egen takt får bearbeta allt det som du varit med om. Och egentligen, allt som du fortfarande ÄR med om i högsta grad.

Med tiden och med professionell hjälp så kommer du att få många insikter (för det är stor skillnad på intellektuella insikter och emotionella insikter) både om dig själv och om hur er relation har sett ut, vad han gjorde och hur han (inte) fungerade och ffa. vilken roll det gav dig alt. som du tog på dig. Inte minst kommer du att få upp ögonen hur han fortsätter att utnyttja dig, men även henne, när han håller ditt hopp (om något som inte alls vore till fördel för DIG) vid liv och därmed låser fast dig i det här limbotillståndet.

Han är med all sannolikhet precis densamma person som han var med dig, inom sig. Men människor klarar av att hålla upp garden och låtsas vara mer fungerande än de egentligen är under ett begränsad tid. Förr eller senare kommer all hans dysfunktionalitet att börja sippra ut igen, garanterat.

Vid det laget hoppas jag att du redan fått så pass mycket insikter att du är medveten om det verkligen är den sortens människa som du, ens i din vildaste fantasier, skulle vilja slösa bort ditt liv på igen. Sök hjälp asap och påbörja din resa bort från den där destruktiviteten och din egen medberoenderoll. Du kommer att få hjälp med att hitta orsaker inom dig själv till varför den roll du tog på dig i er relation var så självklar för dig, först därefter kan du på allvar bearbeta allt, gå vidare med ditt liv och ffa. undvika att hamna i ytterligare en/flera sådana destruktiva och självförbrännande relationer med sådana personer igen.

.
Lycka till!

5 Likes

Vet du hur skönt det kändes att läsa ditt svar? Tack!

För egentligen vet jag att han är samma person inom sig. För hur skulle han bara ändras huxplux? Min relation med honom var likadan som med hans ex, nedtryckningar, otrohet, bekräftelsebehov. Och vår första tid tillsammans märkte jag ju inte av hans riktiga personlighet, för den gömde han ju för att få mig på fall.
Han målade upp en bild över att det var hon som vsr sjuk i huvudet, tryckte ner honom och förstörde hans liv. Som han har gjort med oss, när det egentligen varit han som varit orsaken till allt.
Han har fått allt till att det är mitt fel, alla bråk vi har haft har jag bett om förlåt för. För han printade in i mitt huvud att det var mitt fel. Han har under våra bråk skrikit att jag är fet och ful, att han ska slå in ansiktet på mig och såna sjuka saker.
Jag kunde inte ens få vara trött en dag för då var jag sur. Mådde jag dåligt och hade problem med något kunde jag inte prata med honom om det för då blev han arg på mig och fick alltid allt att handla om honom. Jag var tvungen att bryta med min pappa för HAN mådde inte bra av dom problem vi hade, han kunde inte leva i det.
Tillslut fick jag trycka undan mig själv och mitt mående för att inte trampa honom på tårna. Hur sjukt är inte det?
Och samtidigt kunde han vara världens omtänksamma och kärleksfulla person som min hjärna väljer att komma ihåg.

Gemensamma vänner som kände honom innan vi blev tillsammans har alltid sagt efter dom fått höra vad som har hänt att " han har alltid haft demoner men trodde han skärpt till sig när han träffade dig"

Så jag vet ju så väl egentligen att han är samma person som han nu håller undan för man kan väl inte ändras så på.bara ett par månader?

1 Like

Såklart så är han precis densamma på insidan. Du har ju dessutom fördelen att ha tillgång till hela historien som beskriver exakt samma sak. Du investerade så mkt och trodde (omedvetet kanske) att du skulle bli den som förändrade honom om du älskade och förstod och förlät allt. Eller att han skulle förändra sig själv bara därför…

Men han kan med all sannolikhet inte förändra sig så värst mycket, om ens något alls. Han har psykiska problem som kommer och går, och som kommer att fortsätta att komma och gå även i denna nya relation (föreställ dig bara vad påfrestningarna med ett spädbarn kommer att göra med hans inre “balans” :exploding_head::see_no_evil::wink:) och kanske finns det även annat i den vägen med i hans bagage som samspelar med återkommande depressioner, inte alls otroligt.

Du var faktiskt den som, hur krasst det än kan låta, drog den enorma vinstlotten när han lämnade dig och den nya stackaren råkade, eller hur det nu gick till :roll_eyes:, bli gravid så där impulsivt och direkt :v:

.
[EDIT] Du kan ju fundera på det där med hans alkoholproblem som repetitivt återkom i perioder, vad som var anledningen till den överkonsumtionen alltså. Bara en plötslig och helt bottenlös lust att festa, eller kanske mer troligt en (dålig, men ack så vanlig) form av ångestreduktion/självmedicinering…

2 Likes

Jag mår själv bra när jag läser dina svar @Noomi mitt ex har också en ny och de verkar så lyckliga på något sätt. Jag själv förstår inte hur det är möjligt när han varit en djävul mot mig.

Ursäkta att jag skriver om eget nu😂

2 Likes

Allt det du skriver är så rätt och jag vet ju det så väl!
Varför kan inte bara hjärtat och hjärnan hänga med i det som förnuftet vet och sluta sörja och sakna honom?

Han kommer alltid vara den han är och jag ska vara glad att det tog slut, för jag mådde inte bra i det heller. Jag vet att jag tänkte ibland " åtminstonde har jag någon och vi har ju kul ihop " och när han pratade med andra " det är åtminstone mig han går till sängs med varje kväll "

Och egentligen så går han ju bakom hennes rygg också. Hon är nog inte medveten om att vi har nästan dagligen kontakt ända sen det tog slut. Hon vet nog inte om att han kommer hit och hälsar på ibland.

Tydligen så var en abort bestämd, men hon hade sen ändrat sig och han fick ta sitt ansvar. Hon vet ju inte hela sanningen om oss heller. Deras förhållande började med lögner. Hon har inte en aning om hans mörka sidor, för nu skärper han ju till sig. Han gör så mycket nu som han inte alls gjorde innan, hade ork till.

Min hjärna spelar mig ett spratt ofta och tänker att ja, nu har han skärpt sig. Hon fick den bättre versionen av honom. Att varför är hon värd det och inte jag? Som stod vid hans läge alltid, tog hand om honom i hans mörka tankar och pysslade om honom.
Men egentligen så vet jag ju att han skärper till sig för att han måste.

Jag borde egentligen bryta all kontakt med honom. Men jag är så rädd för att… ja vad är det jag är rädd för egentligen? att han ska glömma mig…

Ja hans sätt att dricka var någon sorts av medicinering. Men samtidigt dagarna efter han hade druckit så mådde han så dåligt och ville inte leva, hade ångest. När han drack blev han så social, pratade med allt och alla, tog kontakt med allt och alla.

Få se om jag förstår det hela rätt…hans nya fick hans bättre jag som håller daglig kontakt med dig bakom hennes rygg…är det hans bättre jag vill jag nog inte lära känna hans sämre.

2 Likes

Hur gammal är han och hur länge har ni varit tillsammans? Han har ingen annan diagnos än de återkommande depressionerna? Jag måste erkänna att jag får en stark känsla av odiagnosticerad NPF-problematik här, allteftersom du beskriver honom mer. ADD?

Det där med stor inre osäkerhet, bekräftelsebehov, mkt lätt med online-kontakter/dataspel osv. men betydligt svårare IRL. Självmedicinering av olika slag, humörpendlingar, svårt med tråkiga saker om inget tvingar honom att skärpa till sig ett tag (som en ny relation), ett visst mått av impulsivitet i praktiska handlingar när han väl, efter mycket velande och tvelande kommer till skott, dålig ork och uthållighet etc. etc.

Det klokaste du gör i detta läget är att du omgående påbörjar egen samtalsterapi och sedan successivt tar kommando över dig själv. Oavsett vad som är hans problem så vet du redan att du inte kan ändra på honom. Men för att du förstår det rent logiskt/intellektuellt så är det lång väg till dess du känslomässigt kan förstå och acceptera det. Det är inget konstigt med dina reaktioner, men du måste hitta ett sätt att få hjälp med att både förstå dig själv och dina (logiskt sett) “ologiska” reaktioner, för att därefter kunna ta nästa steg vidare utan honom.

Men man kan lite krasst likna det här vid att han är ditt knark och varje gång ngt. “positivt” (även om det för dig är negativt) händer så lyser det upp din dag för en stund. Vilket litet sandkorn som helst kan anta höjden av Mount Everest i ditt känsloliv och det där har du antagligen adapterat dig till genom hela er relation och sådant beroende är väldigt svårt att bryta på egen hand.

han är 31år och vi var tillsammans i lite mer än 3 år. Han har ingen annan diagnos fastställd än depression. Något jag vet han har haft i stort sett hela livet. Jag har ofta också funderat på om han har någon annan diagnos. Han ljuger mycket för att skydda sig själv, allt från små vita lögner till stora. Han har även talets gåva. Han har inget konsekvenstänk i det han gör utan handlar alltid efter hur han känner nununu. Som förra sommaren fick han för sig att han skulle börja vandra och tälta, och han är absolut ingen friluftsmänniska. Han köpte tält, sovsäck, gasolkök, allt. Men har han använt det? Nepp. Det var bara ett av alla exempel. Det var precis som att han levde i en bubbla från sommaren. Träffade henne osv. Betedde sig som ett svin. I höstas satt han i vår gemensamma säng och ville ta sitt liv pga att hon hade fått reda på mig och bad honom dra. Vilket dom senare löste uppenbarligen.
Och jag visste att han skulle ångra sig, jag sa det till honom att du kommer vakna upp en dag och inse vad du har gjort och ställt till med. Och det gjorde han också. Vad han säger. Dom 2 är visst så olika så han vet att det inte kommer att hålla med henne, men att han nu måste stanna för han vill det bästa för barnet.
Han saknar oss och han har ånger över vad han har ställt till med, men att han inte kan få det ogjort.

Du har så rätt. Han är som ett slags knark till mig. Och ibland önskar jag att jag inte visste det jag vet. För det hade varit så mkt enklare att gå vidare utan att veta att han ångra sig, att han önskar saker och ting vore annorlunda. Att hans handlande ändå va värt det för nån av oss. Men ist går vi miste om livet vi kunde haft tillsammans, vår framtid tillsammans.

Å andra sidan så hade det här kanske hänt ändå längre fram och jag ska vara glad att det hände nu efter jag bara gett honom 3 år och jag fortfarande är relativt ung och har hela livet framför mig. Är snart 32.

Det jobbiga i allt också är att vi jobbar på samma jobb. Ändå en rätt stor arbetsplats så det går att undvika varandra men ändå vetskapen om att man är på samma ställe. Vi träffades första veckan som jag började jobba där så alla mina 4år där är minnen tillsammans med honom… Och alla känner oss som par. Alla tyckte vi var drömparet och så fina tillsammans. Några vet vad han har ställt till med och tycker det är så svinigt. Jag vill helst inte att folk ska veta all sanning för det gör ont…

Med kännedom om han historia, hans egenskaper, hans karakteristika, ser du en ansvarsfull, pålitlig person som är mogen att ta ansvar för partner och barn, en livskamrat som stöttar dig och barnet när det är tufft? Det känns snarare som att om du väljer honom får du ett stort barn att ta hand om som kommer att suga din energi. Gör han det som för stunden faller honom in kommer du förmodligen att få se honom gå många gånger. Frågan är om han “ångrar” sig för att du är den han känner han kan utnyttja mest?

Mitt råd är att bryta med honom så mycket som möjligt. Vad som syns utåt behöver inte stämma överens med verkligheten. “Det perfekta paret” men hur var det inom hemmets fyra väggar?

Jahaaja, check på allt det oxå :wink:

Ett råd, sluta omgående att mörka för omgivningen och därigenom skydda honom eller vad du nu tänker att det finns för anledning till att du gör det.

Du kan fundera på det du skriver om att du mörkar för att “det gör för ont”, om det verkligen är med sanningen överensstämmande!?

För det kan ju oxå vara så att du inom dig vet att du förskönat honom inför andra och bara berättat om de bra stunderna. Kanske av lojalitet mot honom eller iaf så trodde/intalade du dig det, eller kanske för att du själv hoppats att han ska staga upp sig och så gärna velat tro att det var sådan egentligen han var, där någonstans långt djupt inom sig… du hade bara inte hunnit gräva dig fram till hans goda kärna ännu :wink:

Men det vore faktiskt inte alls konstigt om du mörkat för att skydda dig själv, tvärtom! För om du då under tiden som er relation pågick skulle berättat sanningen så skulle det omgående ha fått alla att titta förvånat på dig och skaka på huvudet och fråga varför du öht är kvar… bara gååå!!! Och du skulle då känna att du nog faktiskt hade gjort ett mindre bra partnerval… och sådant är smärtsamt och skämmigt och därför är det enklast att behålla sådant för sig själv. På samma sätt som att berätta sanningen nu, skulle få majoriteten att fråga sig varför du då fortfarande är så ledsen och fastlåst emotionellt vid honom trots det du berättar, nu är det bara att kasta av sig och traska vidare glad i hågen. Men så funkar inte det mänskliga psyket, i synnerhet inte efter destruktiva relationer för paradoxalt nog så blir bindningarna mångfalt starkare där, än de blir i sunda och normala relationer. Så återigen, inget konstigt med dina reaktioner och de som säger annat vet inte vad de talar om för de har lyckligtvis aldrig tvingats genomlida/leva den sortens trauman.

Ja, tacka din lyckliga stjärna för att det hände nu och för att du kan skaffa dig hjälp med att lösa dessa traumatiska bindningar som du bär på och därefter kan gå vidare och hitta en funktionell man som du kan bilda familj med om du vill det och på mkt bättre grunder tro att han kommer att stå pall och fortsätta att fungera som en mogen och vuxen man och inte som en bottenlös bekräftelsetörstig megabebis :face_vomiting: För barn är bland de största påfrestningarna och förändringarna som man kan föreställa sig, men även den allra största och mest värdefulla nåden och gåvan som man kan få, så obeskrivligt väl värda exakt alla påfrestningar :family_woman_girl_girl: :pray:

2 Likes

Även om han skulle vilja komma tillbaka nu, även hur mycket jag än älskar honom och vill ha honom hemma igen så går det inte. Hur skulle jag kunna lita på honom igen? Han har gjort alldeles för stor skada. Han har gjort mig så fruktansvärt illa att jag inte ens önskar honom att nånsin behöva genomgå detta. Han har krossat mig fullständigt. Det han säger spelar egentligen inte någon roll för han har redan orsakat skadan. Önskar bara jag kunde gå rakryggad ur detta, ist för att må så dåligt som jag gör.

Jag har förskönat honom och försökt dölja hur han kunde bete sig, absolut! Nog mest för att skydda mig själv för att egentligen inse sanningen, för vi hade det ju bra också. Vi levde i 2 olika förhållanden. På något sätt så nöjde jag mig ändå med det för jag hade någon vid min sida, vi reste mycket och hittade på saker. Och jag vet ju hur sjukt det är att jag fann mig i allt, att jag accepterade allt.

Jag tror även att om han inte hade en annan och om han inte väntade barn så hade de varit lättare att gå vidare. Men det här gör så fruktansvärt ont. Det är bara så sjukt. Att han ska få barn… Och att han nu har skärpt till sig… om han nu har det…

Det är så orättvist att jag ska behöva må så dåligt, att ha sån sjuk ångest. Att jag är den som blev ensam. Hur han kunde utsätta mig för detta… Att hon bara inte kunde genomgått den där aborten som hon skulle göra! även fast det är fel av mig att tänka så… Men hur kunde hon behålla när hon visste att deras början va baserade på lögner…

du har rätt noomi, jag måste söka hjälp för detta. För det äter upp mig inifrån och hämmar min vardag…

fan för han!

Det har han INTE, tro mig. Och vet du vad, i den här soppan så tycker jag inte alls synd om varken honom eller dig (för du hade den obeskrivliga lyckan att du slapp få barn med en man som aldrig kommer att fungera över tid i den rollen, för OM misstanken stämmer, vilket iof ingen av oss och allra minst jag faktiskt vet så är ärftligheten betydande) utan den jag kan tycka synd om är den gravida stackaren som antagligen inte har en aning om vad hon gett sig in på.

Enda chansen att den relationen ska hålla är om hon har samma/liknande men kompletterande problematik som han har och även då blir det svårt. I synnerhet med noll kännedom om varandras “egenheter” och sedan direkt de enorma påfrestningar som ett spädbarn innebär. Du lever himmelriket, jmf med dessa två :+1:

Men dessvärre så brukar personer med den här sortens problematik inte söka sig till sina likar (vilket är så j-a synd för det skulle bespara övriga så mkt trauman och bekymmer), för de får helt enkelt inte den service, förståelse, förlåtelse, uppbackning, peppning etc. etc. med en like då båda vill ha men ingen orkar lägga så mkt engagemang på den andre. De söker istället empatiska, inkännande och lite självuppoffrande personligheter som kan ge dem allt och mer därtill och som gärna själv kränger ut och in på sig och tar på sig skulden för alla tokerier som inträffar in kölvattnet. För det de själva är bäst på är att bli bekräftade och ta emot och de är ganska dåliga på att orka både ge och se vad andra behöver och skulle krasst sagt bli utleda på att leva med någon som sig själv över tid. Kort tid!

Sök asap professionell hjälp hos en välrenommerad psykodynamisk terapeut, det kommer att vara ditt livs bäst investerade kronor:ok_hand::v:

1 Like

du har så rätt i det du skriver och det känns skönt att få höra en annans åsikt.

Det känns så löjligt att söka hjälp för lite hjärtesorg även fast jag vet att det mer än så. Jag fungerar ju inte! Jag är deprimerad och det tar emot att göra något och såhär kan jag inte ha det. Egentligen handlar det om att jag egentligen har blivit nedtryckt, fått utstå så mycket och har gett allt av mig och blev så sviken. Och sen hade jag ingenting kvar…

Tror du på psykologer över appar, tex mindler?

Ledsen, men nej det gör jag inte. Tilliten, tryggheten och den personliga kontakten med en terapeut som man går till regelbundet (gärna en gång varje eller varannan vecka, inte längre mellanrum iaf initialt annat än i undantagsfall) och kan bygga upp ett fullt förtroende för är en viktig del. 100% ärlighet är viktigt, är man bara ärlig till hälften så får man bara hjälp till hälften.

Det kostar en del, men det är värt varenda krona och kan utan tvekan ses som en livsinvestering.

Jag har ändå fördelen att jag kan få detta genom mitt arbete så ska be min chef boka tid på måndag. Jag måste ta tag i detta nu. Jag kan inte må såhär. Jag är i grund och botten väldigt glad och positiv av mig. Men nu är allt bara grått, grått, grått.

Det är ju en fantastisk förmån, vilken lycka :+1:

Kolla själv upp skillnaderna mellan Psykodynamisk terapi och KBT så att du vet vad det handlar om. Min rekommendation är utan minsta tvekan psykodynamisk terapi för den här typen av bekymmer.

Fråga noga vilken form av terapi olika terapeuter erbjuder och berätta direkt vad grunden till ditt behov av hjälp är. Känner du att det inte funkar med den terapeut du erbjuds så sitt inte av tiden utan byt i så fall, men ge det ett par gånger för att kolla av hur det funkar. Jag hade turen att direkt få träffa den allra mest underbara och kompetenta terapeut. Hon är både psykodynamisk terapeut och KBT-terapeut, såväl som psykoanalytiker. Men psykodynamisk terapi var det som passade mig och mitt bekymmer (exakt samma som ditt by the way :wink:) allra bäst :+1:

Och du lyckades att ta dig ur det? Just nu känns de som en omöjlighet även fast jag vet att denna känsla inte kommer att vara för evigt.

Tack noomi för att du har pratat med mig idag. Det känns skönt ändå att höra andras åsikter och tankar. Jsg vet ju att jag drog vinstlotten, att jag en dag kommer bli lycklig och att han alltid kommer ha sitt mående. Det är bara så svårt att glömma den fina sidan av fanskapet! :slight_smile:

1 Like

Ja, det vågar jag nog säga att jag har gjort. Jag bör nog för din skull avstå från att säga hur lång tid som gått sedan det hände, men är du intresserad så går det ju att läsa bakåt :wink: Även om jag fortfarande har en del “ärr” kvar, vilka jag idag till största delen har accepterat att jag kommer att få, och klara av att, leva vidare med.

Du kommer absolut att klara detta och med en kunnig terapeuts hjälp så kommer du att resa dig som Fågel Fenix ur askan :muscle: :v:

https://migrated.ifokus.se/uploads/92d/92d55aafc58becf7fa4d0038b475e713/aikido-phoenix-by-ninj4cat.jpg

1 Like