Hej
Jag är så glad att jag har hittat hit till denna sidan. Att få läsa alla historier och veta att man inte är ensam. Allt är inte bara mitt fel.
Samtidigt blir jag så ledsen att det ska behövas finnas sådan själviskhet där man skadar människor så mycket.
Jag är/var gift (betänketid) har barn. Jag flyttade till annan ort för min frus skull och är nu fast här. Detta beskyller jag inte henne för då jag visste om från början att jag lämnade familj och vänner. Men jag tycker det borde ligga som en tanke i hennes huvud att jag gjort det för henne och en mindre anledning till att vilja skada mig?
Vi har gått igenom mycket genom åren. Vi har varit gifta i drygt 10 år men det känns som hela mitt liv. Jag har alltid sett henne som den jag kommer att vara med resten av mitt liv. Speciellt efter de saker vi gått igenom (psykisk sjukdom, outbildade o.s.v.) men vi har tagit oss igenom allt detta och kommit långt. Jag har alltid stöttat henne fullt ut.
Efter att skilsmässan var ett faktum och andra fick reda på det så kom det smygande fram att de tyckte alltid att hon har behandlat mig dåligt, klankat ner på mig. Ibland när jag varit närvarande också. Jag har väl varit blind och inte sett detta eller bara sett det som att ”ja visst, det är mitt fel att det är så”
Vi har tidigare pratat om att gå isär, mer än en gång. Hon kom alltid krypande tillbaka och sa att hon inte skulle kunna överleva utan mig och mitt stöd. Jag har stannat, för jag älskar ju henne.
För ett par veckor sedan så pang bom ville hon skiljas, vi var i en svacka. Jag blev chockad, jag sa att jag tyckte det var en bra idé. Kanske var hon nu stark nog och ville testa att klara sig själv? känna på tanken att vara ensam, eller utan mig iaf?
Sen börjar hon försvinna iväg, kvällar. Hela nätter, massor av lögner. Jag konfronterar henne om detta och hon har såklart hittat en annan. Och detta hände innan vi hade bestämt oss för skilsmässa men nu var det plötsligt lite mer okej enligt henne.
Det som gör mest ont i mig är att jag har varit tydlig sedan vi blev tillsammans att jag vill inte gå igenom något sådant. Vill någon gå isär så gör vi det. Jag tvingar ingen att vara med mig om dom inte vill. Jag vill bara inte få en kniv i hjärtat av den jag håller av mest.
Vi bor fortfarande ihop. Jag vet inte vad som är rätt och fel?
Jag inser nu i efterhand att hennes beteende har format mig till den jag är i dag, den som hon inte vill vara med längre. Jag har aldrig haft chansen att träffa vänner eller vara iväg längre stunder. Och till slut ville jag inte det heller för jag hade ju allt jag behövde hemma med henne och barnen.
Jag har såklart skuld i saker och ting, jag kunde ändrat saker. Men jag tror inte att jag kan ändra på vem jag är.
Det enda jag egentligen önskar är att vi gick isär som vänner. Det har varit mitt förslag innan. Men jag förstår inte hur hon inte kunde vilja det? Jag säger inte att vi ska hålla på att umgås eller något sådant men att ha en bra relation för barnens skull kan väl inte vara för mycket begärt.
Hon frågade mig, vad begär du av mig? Jag svarade ”Att ingen av oss träffar en annan under tiden vi går isär” för mig var det inte bara att dra ett streck där och då när vi sa att vi skulle skiljas, Det kan ta lång tid att gå isär. Det var vi helt eniga om.
Hon fortsätter träffa honom. Hon ljuger om det men om det är något jag vet så är det när hon ljuger för så vitt jag vet har vi alltid varit ärliga mot varandra.
Jag säger att vi kom överens om att inte träffa någon ”Nej det var du som sa det” Jag är mållös, varför ber du mig att begära något. Varför vill du skada mig? Men det säger jag såklart inte.
Hon anklagar mig för att se ut som en ledsen hundvalp, att jag bara klarar av att ligga i sängen hela dagarna efter jobbet ”Det är förjävligt att hon ska behöva se mig sådär”.
Men varför gjorde hon sådär då? Skillsmässa är väl jobbigt nog utan otrohet? Det enda jag kan göra är att vara med barnen, de är min enda glädje just nu. Jag har aldrig känt så här innan. Men jag vet att jag bara behöver sortera ut mina tankar. Om drygt en månad flyttar jag till en annan lägenhet. Barnen varannan vecka.
Den största tanken är, har jag någonsin betytt något? Eller har jag bara varit ett bekvämt stöd? Och det var bekvämt att nu lämna mig när hon förberett det bra för sig.
Tack till alla som skriver på denna sidan. Jag inser nu att allt är bara inte mitt fel.(även om jag inte skriver så mycket om min del så har jag fått höra tillräckligt av det genom åren) Det är ett delat ansvar att hålla igång ett förhållande. Just nu längtar jag efter flytten. Att få vara själv med barnen och hitta på roliga saker med dom.
och jag har fått professionell hjälp. Men känns bra att skriva av sig här.