Det har gått 1 år sen vi skilde oss. Efter 18 år tillsammans. Jag är inte ens 40. Jag har inte träffat någon eller legat med någon. Folk frågar om jag legat med någon, varför?
Jag vill inte träffa någon. Är det fel på mig.
När man lever familjelivet så fokuserar man på familjen, jobbet och vardan.
När man helt plötsligt är singel, ska man ligga med folk. Vad hände med familjen.
Jag lever för mina barn, har ingen lust med något annat. Jag tvingar mig själv till ett normalt liv, men har noll lust. Jobbar hårt, träffar någon vän här och där men blir helt utmattad av sociala kvällar där folk frågar om mitt singelliv.
INGEN fattar min sorg, jag orkar inget, ligger på soffan i timmar ibland. Det är som att vissa som skiljer sig vill vara utan sina barn, missfärstå mig inte men folk är nöjda med varannan vecka. Jag DÖR utan barnen efter 4 dagar. Är helt förstörd för att det är återkommande. Jag tycker inte det SKÖNT utan dem. Känner mig så ensam, folk går vidare och dejtar och mår bra. Jag tror det är kört för mig. Hatar också mig själv, min kropp med skrynklig mage. Ingen kommer tycka om mig.
Och nej jag är inte deprimerad, det är sorg. Måste jag äta piller för att bli bra. Försöker prata med en terapeut men hpn fattsr inte grejen min panik om exmannen förelsår varannan vecka istället för kortare intervaller som vi har nu. Om man skaffat barn så är det sjukt att de ska vara utan en 1 vecka. Det borde inte vara tillåtet när de är små. Speciellt inte om de vill bo mer med mig. Varför är det ens en norm att ha varannan vecka. Jo för att det blir “stökigt” för föräldrarna, men har man skaffat barn hade man väl tänkt ha dem 100% och inte tycka det är stökigt att ha kortare byten. Man får ju ta det om man separerar, kan inte tänka mig några barn vill vara utan den andra föräldrern 1 vecka i sräck. Det är för att underlätta för de vuxna, vilket är helt sjukt.
Ett år är inte särskilt lång tid alls för att bearbeta sorgen, jag tror inte att jag kände mig som mig helt som mig själv förrän efter 2,5-3 år. Och jag träffade ingen alls, det var bättre för mig att slicka såren, skrika i kudden, reflektera över vad fan som hänt och läsa härinne än att ens träffa gamla vänner… så kände jag. Ang barnen så var det fruktansvärt för mig att lämna dem hos pappan och jag var väldigt nära att krocka in i lyktstolpar o annat på väg hem därifrån för att jag var så otroligt påverkad. Jag hade väldigt mycket kontakt med dem via chatt dag o natt, och minsta som alltid varit väldigt otrygg förutom med mig sov med mig första året… och stannade extra hos mig.
Att ens tänka på sex eller ens släppa in nån i min privata sfär och bli bedömt fanns inte på kartan. Det är eg inte förrän nu, 4,5 år senare som jag möööööjligtvis skulle kunna tänka mig att träffa nån, göra mig minsta sårbar gentemot någon man. Men inte för att ligga, primärt, nä. Men för att känna små stunder av känslor enbart fokuserade på mina vuxenbehov av uppskattning och uppmärksamhet, ge mig det som jag inte kan ge mig själv…
Så jag skulle säga att du fortfarande blöder i din sorg, helt normalt. Men också - att det någon gång kommer att vända Och också att både du o barnen kommer att kunna vara ifrån varandra upp till en vecka utan att må dåligt.
Jag har en annan situation, med en pågående separation som går otroligt trögt (läs min berättelse Trasig och bruten). Detta forum är SÅ BRA. Massa pepp och stöd och hjälp.
Det jag kan säga hittills är att trots att det inte gått så lång tid, så ÄR LIVET INTE SLUT! Lev med dina barn, försök få en fördelning som du tycker känns bra. Det är helt okej. Skit i om andra dejtar. Jag kan inte någonsin se mig själv dejta någon. Ever. Det kanske ändrar sig senare. Men just nu är jag mitt uppe i sorg och jag är ARG. Många saker måste falla på plats för att jag ska kunna bli fri, trots att det är HAN som bestämt att 24 år inte är värt ett skit.
Här finns många kloka människor med olika berättelser, men det som förenar oss alla är att vi upplevt smärtan, vi lever med den, andas den och vissa dagar går det bättre, andra sämre. Men här finns alltid pepp och en virtuell kram att få.
Barnen är det viktigaste vi har. Våra är unga vuxna så min situation är lite annorlunda, men jag hade valt dem och livet med dem över allt annat om detta skett medan de bodde hemma. Du ska göra det som känns bäst för dig. De barnfria dagarna kan väl vara bra att fundera över något kul att hitta på som du gillar. Jag har gjort en lista med må-bra-saker som jag gillar. När jag har en riktig skitdag gör jag saker från den listan. När ångesten river är skogen bästa stället. Det behöver inte vara en skog på landet, funkar lika bra med ett motionsspår. Pepplista i öronen eller en bra bok och så ut i skogen och friska luften. Då processar man, rensar huvudet, ångesten lättar och man blir skönt trött i kropp och knopp.
En annan sak som jag gör är att jag gråter. Jag tjuter ihjäl mig. Gråter som INIHELVETE tills tårarna tar slut. Det hjälper. För mig iaf.
Hur som helst. All styrka till dig, fortsatt. Ett år är ingenting. Sorg tar tid. Kram.
Hej!
Du vill ju inte träffa någon, så då kan det väl inte vara fel att du inte gjort det? Eller legat med någon.
Jag ska skriva från mitt perspektiv. Jag har träffat några stycken sedan min separation (14 månader), men absolut inte många. Har haft sex med två stycken det senaste året - och däremellan men min ex-fru i perioder.
Och jag kan ärligt säga att det inte tagit mig någonstans. Hade absolut lika gärna kunnat vara utan. Hade nog till och med varit bättre att vara utan, både träffar och sex.
Jag funkar inte heller utan barnen. Går runt i en dimma de dagar jag inte har dem. Vi kör kortare schema med fasta dagar. Varje mån-tis/ons-tors och sen varannan helg. Då blir det aldrig längre än 5 dagar (vilket är för långt ändå), men barnen vet var de ska vara och man vet alltid vad som gäller.
Även om jag och min ex-fru tycker riktigt illa om varandra har vi bestämt att vi ska lyssna på barnen och vad de vill. De vill ha kortare intervaller än en hel vecka men vill samtidigt kunna veta lite mer.
Jag mår också skräp men vill inte ta piller. Det fungerar säkert väldigt bra för en del - men jag vill helt enkelt inte. Jag vill sörja klart själv, i min ensamhet och själviskhet.
Och angående skrynklig mage. Många män tycker det är attraherande med en kvinna som fött barn. Glöm inte det.
Hur tar du hand om dig själv? Mat, träning, vila, glädje, vänner…? Det svåraste med separationer för mig var att göra och uppleva allt själv. Men är det tänkt att vi bara ska leva för barnveckor? Vad händer med resten av livet? Det här är svåra och tuffa frågor men jag vill uppmuntra dig till att börja ge dig själv det du ger dina barn
Hur andra resonerar är egentligen helt ointressant. En för mig viktigt aspekt i en-samhet är att vara lyhörd på sig själv, vad vill jag och vad vill inte jag. Att inte kompromissa med någon annan och aldrig kompromissa med sig själv.
Angående barnen skulle jag frågat rakt ut “kan jag ha barnen oftare?”. Detta behöver inte vara permanent. När jag separera första gången sa mitt Ex detta rakt ut och tyckte det var jobbigt att vara utan hela veckor. Då fick hon en extra dag mitt i “min” vecka och vid behov. Det hjälpte henne mycket, kanske kan du föreslå något liknande?
Vidare tycker jag du låter liite deprimerad. Är inget fel i det, vem kan må bra ett helt liv? Det viktiga är dock att man inser att man inte mår bra och försöker komma på banan mot välmående och livskvalitet.
Att äta antidepressiva en kortare period kan vara ett sätt, att jobba med beteende aktivering ett annat. Att hantera sorgen behöver du dock göra, inte låta sorgen hantera dig.
@Frittfall Alltså så skönt att höra, träffar inga som förstår. Vilka omges jag av egentligen. Men hur fick du stöd av folk runt omkring? Förstod folk? Det låter som de var äldre då, om du kunde chatta med dem? Ville de vara hos en av er mer? Det är så få som haft så lång relation i min ålder så de fattar inte. TACK.
@Nattkvinnan 24 år är så lång tid, förstår att su måste vara helt broken. Det som gör mig så arg är att de frågar och tror att de peppar mig till att ligga eller träffa någon ny. Hatar det, vill bara skrika på dem. Nör jag inte har barnen kan jag ligga på soffan flera timmar och bara kolla Netflix för att slippa tänka. Sen när jag ska sova kollar jag tills jag somnar för att jag får ångest annars.
Jag ska också testa gråta tills det är slut. Jag tror du gör helt rätt, man ska inte trycka bort sona känslor. Men låter man sig känna det man känner är det så tungt.
Tror du inte han kommer känna att era år betydde något när det lagt sig lite? Eller är han helt okontaktbar med sina känslor? Min exman var så jävla arg i typ 5 mån. Gick inte att prata med honom.
Just nu känns det inte som att han kommer känna att 24 år är värt något. Han ghostar sms som inte passar, hsn kan inte prata om varken äktenskapet eller separationen. Hsn känns helt personlighetsförändrad. Så har det varit i två år sedan han var otrogen online med en kvinna, som visade sig vara typ psykopat, så jag vet inte vem han är nu. Han är inte min. Han är inte ett uns lik den han var, förut… Det gör ont. Det gör så jävla ont. Men det vet väl du, hur det känns.
@Ace82 Nej jag vill inte, men tänk om det alltid kommer vara så, eller om jag är helt blockad. Om man inte ger sig ut kanske man fastnar? Men 1 år känns som 3 mån. Är du en man? Jag undrar eftersom det är så ovanligt i min omkrets att männen känner så med barnen. De är så ego och tänker på sig själva bara så de klarar sig fint utan barnen. Mitt ex sa vid ett tillfälle" jag kommer vilja byta till varannan vecka, hinner inte att tex städa". Jag är livrädd at than snart ska föreslå det. Hur ska jag argumentera emot. Jag kommer hamna på psyket, och jag kan inte säga det till honom hur jag mår utan barnen. Han fattar inte sånna saker. Men ditt schema kanske skulle kunna funka på sikt, hur gamla är dina barn?
Ja, kanske, tack. Men männen på tinder har ju levt ett härligt singelliv och har vinluncher och reser…ja och så vidare… vad ska jag komma med. Skrynklig mage och sportaktiviteter.
@Buenita Jag tvingar mig till att träffa folk, jobba och allt det där…men så fort jag träffar vänner så frågar de mig de mig så blir helt utmattad. Jobbet tar död på mig, men också bra så jag kan tänka på det. Könner mig inte som mig ajälv. Har tappat mig helt, totalt ointresserad att tex köpa kläder, njtwr inte ens av mat…alla de här små grejerna i vardan som jag gillade förut eller tog för givet…är.dött.
För mig tog det drygt tre år innan jag var beredd att tänka på relation igen. Det var många som tjatade om att jag skulle dejta tidigare, men de hade alla fel. För även om det kanske var rätt för dem var det inte rätt för mig. Och det låter inte som om det vore rätt för dig heller.
Det är helt okej och säger inget alls om hur ditt liv kommer att bli framöver. Kanske snarare tvärtom, dvs om du tar denna tid till att läka och landa i dig själv är du kanske bättre rustad för en eventuell ny relation framöver jämfört med de som bara kastar sig vidare med den eller de som kommer i deras väg.
Likaså bör du få utrymme att sörja, för ett år är faktiskt ingen lång tid i dessa sammanhang.
Det som däremot gör mig lite fundersam är din beskrivning av känslan utan barnen. Missförstå mig rätt, som kärlek och samhörighet med dina barn gör dig heder.
Men den fråga jag spontant får i huvudet är egentligen hur du ser på dig själv och din identitet utan din familj? Hur stor del av din identitet låg i rollen som maka och mamma? Att älska och sakna sina barn är en sak, men att känna att livet totalt saknar mening när de är borta ett par dagar är en helt annan sak.
Har du alltid haft den känslan, eller uppstod den först efter separationen? Vad tyckte du om att göra på egen hand och för din egen skull innan dess?
Det är inget som helst fel på dig, du är en människa och inget mänskligt är dig främmande… precis som för alla oss andra mänskliga varelser
Jag för min del tycker ju att du hanterat den här sorgeprocessen och totala livsomställningen väldigt bra. Du har fokuserat på dina barn som i mina ögon är det absolut viktigaste i ditt liv och du har därför inte sökt bedräglig och kortvarig bekräftelse genom att ligga runt, eller inleda relationer innan du är redo för ett comittment… och DET är en utmärkt strategi för er alla, både dig och barnen
Känn dig inte stressad över att inleda relationer med nya män oavsett om de är temporära eller långvariga innan du är redo… utan fortsätt orka göra det som känns rätt för dig själv
Det är ok att markera mot vänner vad som är passande samtalsämnen. Empatiska fullt mentalt fungerande människor ska visa hänsyn, övriga klarar du dig utan
Nä fifan…. som jag känner det nu har jag NOLL behov av sex för resten av livet, seriöst!
Jag vill leva på topp för mina barn, skratta och njuta av livet med barnen, vänner, kollegor och familj…. Har NOLL behov av en man för den kroppsliga njutningens skull, det finns för tusan hjälpmedel som ger mej stjärnor i ögonen mer än mannen nånsin kunde……
Sex är tio gånger längre ner på listan för lycka, och det är dags att den listan moderniseras för dagens behov!
Jag lever inte och finner fasiken inte bara glädje genom könet Blir så matt på ”sex-and-the-city-kvinnor” som resonerar så och applicerar det på alla.
Försök, försök att skaka av dej känslan av krav och norm från omgivningen och få dej själv att förstå att DU har bara ett liv och bara DU bestämmer just hur du vill förvalta den tiden och dina behov för att vara lycklig.
Det låter inte alls som om du bara känner sorg, du har definitivt inslag av depression i det du skriver. Det är nog jättebra om du har någon form av samtalskontakt. Det har bara gått ett år och det är faktiskt helt okej att du ryter ifrån när folk frågar om du dejtar/ligger. Stå på dig och säg vad du känner i de ögonblicken.
Varannan vecka är inte bara själviska föräldrar. Det finns tyvärr belägg för att barn mår bättre av sådant system. Men det verkar inte du redo för än så fortsätt med det ni har nu.
Mina barn var 10 o 12 när det hände. Försökte i början att träffa lite gamla kompisar men det blev bara krystat o obehagligt eftersom vi alltid umgåtts familjevis. Och som första skilda person i den cirkeln så var det väl en ny situation för dem med, men för mig så tog umgänge mer av mig än det gav. Jag tror också att det blev något av en lättnad för dem när jag började tacka nej till inbjudningar, men de började nog också förstå att man behöver coocoona mycket och få fokusera på att skapa sin nya familj o fokusera på at finnas där och möta barnen i allt de ska navigera i. Deras pappa hade istället hemmafester och middagar med nya o gamla vänner som plötsligen dök upp i hans nya frihet som skulle firas i alla möjliga former - med barnen som tvingades delta och hantera alla känslor själv i detta nya glada, och alkoholrusiga sällskap . Jag vet att barnen har en pakt om att aldrig berätta nåt sånt för mig för att inte såra mig ytterligare, kommer aldrig förlåta pappan för att han försatte dem i sådana situationer. Sen kom pandemin och räddade mig, plötsligt var min hemmavaro helt som alla andras, väldigt tacksam äver den tiden. Det gav mig också möjlighet att spara undan lite pengar som stärkte mig och gav lite lugn.
Det som ändå förvånade mig under den här tiden var allt stöd jag fick av mina föräldrar, jag väntade mig pikar o förebråelse för skilsmässan då det i botten finns ett ganska cementerat mönster av detta från min barndom (även om det inte var jag som ville skiljas), men det blev tvärtom faktiskt - och det var skönt.
Men deta forumet har varit en riktigt bra ledstång att hålla mig i och faktiskt hämta beprövad erfarenhet och andras perspektiv ur, mat för egen reflektion - jag är inte alltid särskilt altiv att skriva själv, men har läst mycket. Jag hade o har också en kompis som bor långt ifrån mig, mycket chatt där och hon är en sån som respekterar och klarar av att jag säger stopp til vissa samtalsämnen med enda motivationen att jag inte vill prata om det just nu.
Men skit i att träffa folk, om det bara dränerar ändå . Försök att mentalt notera när du upplever stunder av ro, kanske en kaffe i solen i tystnad? Kanske städa ur kryddlådan i köket? (och gå sen o öpna den då o då o titta på ordningen, löjligt men tillfredsställande!) Lägga dig i badet/ställa dig i duschen? Skriv en lista över alla dina goda egenskaper, allt gott du gör för dig o barnen, Skriv en lista över allt du hatar med din situation och hehe, varför inte över ditt ex? Ilska är en också en drivkraft.
För mig var det serier via strömningstjänst som jag aldrig haft tidigare, som var mitt stora unn och verklighetsflykt i det tomma, dock kunde jag inte se något med relationer eller barn.
Se om energin och livslusten kan upplevas i korta stunder iaf . Och - om du inte trivs med ditt samtalsstöd, byt? Helt tillåtet och kan ge en känsla av styrsel och kontroll i ditt nya liv - även om bakgrunden till detta nya liv inte var självvalt.
Har inte gått ett år än för mig. Men åh vad jag känner igen mig i vad ni skriver. Är inte ett dugg sugen på sex eller börja dejta. Jag saknar tryggheten dock att ha någon vid min sida. Familjen med två vuxna och två barn. Har också människor runt mig som tycker att nu kan jag ju passa på att ligga runt lite. Nä verkligen inget jag vill.
Känner också ingen att ingen förstår sorgen. Ja mer än ni här på forumet. Alla säger släpp och gå vidare. Jo så funkar det inte riktigt. Alla säger passa på och njut av din lediga tid när barnen är hos pappan. Alltså jag vill då bara skrika att det är så fruktansvärt plågsamt att vara utan dem. Kan de bara förstå.Jag har inte valt att vara utan barnen. Det är inget njutbart över huvudtaget.
Och den där skrynkliga magen har jag också. Efter att ha blivit lämnad för en 22-åring så fajtas jag mycket med känslor att jag är gammal, tjock och ful. Känner jag ska leva i min ensamhet. Jag och mina katter. Men jag jobbar med att ta tag i att göra det jag vill. Kämpat med självmordstankar när det varit som mörkast. Men jag ska välja livet. Jag ska köpa mig en häst som jag så gärna vill. När bodelningen är klar så. Men då kommer också ångesten att fixa allt det där själv. Sköta det själv både praktiskt och ekonomiskt. Och så faller man ner i att jag skiter i allt och ligger här i soffan och gråter.
Är skönt att läsa här inne när man kämpar med ensamheten. När man känner ingen förstår. Så förstår ni.
Och också att både du o barnen kommer att kunna vara ifrån varandra upp till en vecka utan att må dåligt.
Blir så matt på ”sex-and-the-city-kvinnor” som resonerar så och applicerar det på alla.
. Jag vet att barnen har en pakt om att aldrig berätta nåt sånt för mig för att inte såra mig ytterligare, kommer aldrig förlåta pappan för att han försatte dem i sådana situationer. Sen kom pandemin och räddade mig, plötsligt var min hemmavaro helt som alla andras, väldigt tacksam äver den tiden. Det gav mig också möjlighet att spara undan lite pengar som stärkte mig och gav lite lugn.