Jag känner så samma tankar som du 1 år snart sen jag blev lämnad. Framtidstron finns och ibland känns det så spännande att drömma om lyckan igen. Men nu runt jul har det varit allt annat än lycka, fick även covid-19 för 1 vecka sen som frigjort än mer tid till att grubbla. Har varit väldigt mycket tankar på allt vi gjorde som familj och jag saknar verkligen min identitet. Känner mig inte hel utan henne och frågorna om varför hon inte ville ha allt med familjen rullar i huvudet. Hade vi det så dåligt ? Försöker döda alla tankar om hopp att hon ska ändra sig men ibland går det bara inte. Försöker skapa jul för mig och barnen men ofta känns det falskt för jag känner inte själv tryggheten eller glädjen direkt. Tänk om en ängel kunde springa in i mitt liv så jag fick börja leva igen med hopp om framtiden. Börja bygga trygghet och skapa familjekänsla igen.
Dags igen att resa sig och försöka hålla blicken högt, dags igen att inse att man måste göra jobbet själv för att ta sig dit man vill.
Skönt att skriva av sig och att läsa här inne, vi är många med sår som tar tid att läka! Kämpa på!
Precis så. Med tillägget att den inställningen går att matcha med en dröm om att hitta någon att dela vissa viktiga glädjefyllda livsmål med. Fortsätt drömma stort! Lika bra att fylla huvudet med hoppfulla drömmar och varjedag göra små steg i den riktningen, än att fastna i värdelös ångest och depp. Det är ju trots allt det som sker i dig som är innehållet i ditt liv…
@NattochDag
Tack för ditt inlägg! Det var till stor hjälp!
Har flyttat för några dagar sedan och vacklar hela tiden nu.
Vet ju hur länge tankarna funnits där innan jag tog steget. Hur jag aldrig kände mig uppskattad att vi aldrig planerade framåt.
Men just nu så lägger jag allt på mig. Jag som stängde av, gnällde och klagade på allt. Inte tog tag i saker m.m
Jag som längtat efter en förändring, att umgås med vänner, lära känna nya människor, få uppleva saker. Men samtidigt så kommer ju ingen och ringer på dörren direkt. Jag som inte ens talat om att jag flyttat… för de få jag tidigare umgåtts med.
Ja jag är där och skriver då och då 
Två månader sedan trådstart och det har hänt mycket. Idag tänker jag på vad jag har och vad jag tackat nej till: 50% av tiden med mina barn. Jag vet, det är tjat, men nu är detta min plats för ältande då jag redan gnatat hål i huvudet på mina vänner. Och ensamheten som kommer som ett brev på posten vid varje farväl då jag lämnat över barnen. Vänjer mig aldrig. Ont gör det. Insikten sedan två månader är bestående. Gemenskap är a och o. Och det är en lyx att få bygga upp en tillvaro med en annan människa som vill ge dig sin kärlek. Det jag har nu är mina barn. Och jag är så rädd att förlora dem. Samtidigt är gränser viktiga. Det är som om vi reser oss och blir till vid varje möte med någon annan. Vi prövar vår kommunikation, ser om vi kan koka upp ett välbehag inom och mellan oss. Ju mer måna vi är om den andres välbehag desto trevligare blir det. Varför kraschade detta i relationen? Varför började min fd partner se det jag gjorde som betydelselöst? Varför förlorade jag självkänslan? Vad byggde upp och bekräftade mig tidigare? Varför har jag blivit så otroligt rädd och skräckslagen för ensamheten?
Vad bra att mitt inlägg kanske hjälpte lite och ursäkta mitt sena svar.
Jo det är ett helvete att separera oavsett om man lämnar eller bli lämnad. Det blir ofta sämre innan det blir bättre åtminstone om man haft en relation som inte var helt upp åt väggarna.
Nu vet jag inte riktigt din historia men det är klart du har skuldkänslor och dåligt samvete som gnager och det är lätt att man i efterhand tar på sig alldeles för mycket av ansvaret. Men båda måste ge lika mycket i ett förhållande. Om man inte får sina behov tillgodosedda trots att man uttryckt de så går det ju inte att fortsätta, man gör bara våld på dig själv. Man ska inte behöva kämpa och kriga sig blodig i ett förhållande.
Jag hade nån naiv tro att bara vi skiljer oss så kommer allt bli bra och jag kommer må mycket bättre från dag 1. Men det funkade inte så. Jag har fortfarande perioder när det känns jobbigt och tvivlet kommer och jag börjar romantisera det som var. Det här händer när jag inte träffat mitt ex på länge men så fort vi ses så blir jag påmind om vem hon faktiskt är och att mina fantasier om det som var inte har nånting med verkligheten att göra. Jag försöker slå på den logiska delen av hjärnan och påminna mig om allt som bara var skit. I det stora hela så mår jag mycket bättre nu och har blivit en mycket gladare och bättre människa och pappa.
Det kommer ta tid att helt gå vidare. Tro sjutton det, om man levt ett halvt liv ihop men någon form av trygghet, barn, ekonomi, resor, minnen, vänner osv. Men med tiden träffar man nån ny (om man nu vill det) och bygger upp ett nytt liv och får nya minnen och det gamla bleknar tillslut.
Det kommer en dag då du kommer säga: vilken himla tur att jag tog det här steget, hur kunde jag stå ut så länge? Själv vet jag att jag skulle blivit en gammal och bitter man om jag stannat.
Kämpa på!
@NattochDag.
Hade också någon tro på att bara jag tog steget så skulle det kännas bättre .
Men inser att det jag saknar är ljuden och att det finns någon mer i huset. Skillnad att sitta i en öde lägenhet själv. Huset låg nära mina föräldrar och syskon som ibland stannade när de åkte förbi.
Precis, husljudet. Ljudet av älskad människa. Det gjorde att jag orkade vara kreativ. Jag visste att det fanns någon annan där som ändå brydde sig om att jag fanns. Vi värnade om varandra, barnen. Ljuden och känslan på natten när alla sover är underbart.
Jo, det blir sån enorm förändring och såklart man saknar ljudet, barnen och att nån går där hemma och skrotar. Jag förstår till 100%.
Det är omöjligt att veta innan man skiljer sig vilka konsekvenser det faktiskt får - för mig var det massor med saker och känslor som kröp upp som jag inte alls hade en tanke på eller hade räknat med.
Man får ta ansvar för sina beslut och lita på att man gjort rätt. Jag gjorde verkligen allt jag kunde under många år men jag fick bara en smula tillbaks och kände mig så känslomässigt ensam. Tillslut gav jag upp.
Visst är det en stor sorg att man aldrig kommer få tillbaks kärnfamiljen och att man ”misslyckades”. Men det var inte nu som jag misslyckades. Det var för längesen, innan barnen, då jag borde insett att vi inte var kompatibla.
Dags för uppdatering. Tiden går onekligen framåt. Mina energinivåner böljar som tidvatten, med en sakta höjning av lägstanivårerna. Jag börjar finna en trygghet i förändringen, vet att det kommer att vända men smärtan finns kvar. Kretsar kring ensamhet, betydelsefulla nätverk, familjeband och band till vänner. Funderar på hur jag kommer orka hålla ihop, finna inspiration och glädje att ge mina barn. Jag kommer inte ifrån det. Jag saknar min partner, familjebygget, det där som jag föll för och lät omslutas av mitt hjärta, riktade all min kärlek och lojalitet mot. Vårt bygge av gemenskap. En partner. En vettig, klok människa vid min sida, som har tid för mitt perspektiv och vet vilka processer jag håller rullande och som delar med sig av sina egna processer och perspektiv. Som tänker eget och ibland annorlunda än mig, och att dessa krockar skapar knuffar framåt. Som har en positivt och handlingskraftigt angreppssätt på tillvaron, som tar emot pepp och ger. Det fungerande samlivet helt enkelt…
Försöker ställa upp abstrakta mål. Lita till att jag kommer klara att hålla sinnet öppet för positiva möjligheter genom att välja att placera mig på bra platser där jag har chans att träffa bra människor och därmed undvika negativ tid.
Dipp igen. Plakat smäll, all kraft ur mig. Ångesten tjuter i öronen. Barnen hos mig och jag drabbas som vanligt av hudtörsten, min kropp som skriker efter närhet och att bli sedd av någon som älskar mig. Det gör så ont att möta dem och sedan veta att jag ska skiljas från dem. Dansen vi påbörjar som får en paus när vi skiljs åt för veckan, det är väl okej, men då går min kraft till att landa i det tomma vakuum som uppstår. Åh, familjen. Så jag saknar den. Är detta lidande verkligen bättre än att utstå skrik och gräl, strida för anpassning, men ändå genom motståndet få enorm kraft att åtminstone kämpa? Eller var orken på slutspurten och hade blivit till apati ändå? Får inte bort jämförelse-tankarna, hur ”alla andra” ensamstående föräldrar klarar av att kvittra på morgonen, göra mysig stämning och puffa barnen till stimulerande aktiviteter som skapar glädje och harmoni och tillåter positiva fantasilekar. Jag förstår någonstans att detta är orimligt, att alla har toppar och dalar precis som jag själv. Men det har blivit så fult att vara tråkig och hängig i min värld, som att mina barn ska rata mig då.
Du är i början av din process och det är helt naturligt att känna så 
Det tar tid att hitta ett vardagsliv.
Jag har fått mkt tillbaka från mina barn, vi har alltid pratat mkt om allt, så det fungerade väl. I början av veckan pratar vi om vad de önskar göra, känner av ifall de haft mkt aktiviter hos pappa och kanske behöver en lugnare vecka hos mig osv. Vi brukar planera mat ihop, de äter ju främst vegetariskt hos sin pappa och då vet jag att kyckling och kött är uppskattat hos mig.
Förutom att prata med barnen så försöker jag hitta en mix av att ha dem hemma och vi gör saker ihop samtidigt som jag måste hålla i mina rutiner gällande träning. Nu är mina döttrar 9 och 11 så vi har börjat träna ihop vilket också förenklat livet. Det är nämligen viktigt att du håller kvar i det som får dig att fungera. En kompis brukade göra mackor på kvällen, ställde de på nedersta hyllan i kylen bredvid en mugg oboy. Dottern kunde redan som lite hämta sin frukost och kolla på tv och då du kompisen sovmorgon!
Söndagar är en lite mer vemodig dag då vi brukar planera vad som ska ätas och göras nästa gång de är hos mig samtidigt som deras tankar är att de inte vill lämna mig. Även om de vill träffa pappa, bonusmamma och lillasyster. Den dagen är extra viktigt att ha mysigt, vi brukar kolla på film och äta popcorn.
Sammanfattningsvis, ja, det blir bra! Och det bästa är att det blir precis så bra som du vill 
Låt dig känna alla dessa känslor, det är din bearbetning. Under tiden formas era rutiner och ert nya liv.
All styrka, det här fixar du💪
Åh. @Buenita stort tack för dina värmande ord. Det är ångestfyllt att låta känslorna komma när jag har barnen. Blir deppigt för dem om jag grottar ner mig för mycket. De har ju rätt att ha kul med sin energi, och jag behöver smitta dem med kraft. Att du tränar med barnen är fantastiskt. Jag vill gå promenader, vandra, vara i naturen. Har sådana visioner om detta men vet inte hur jag ska få till det. Barnen är i förpubertet och sega efter fjällsemester med pappan. Hos mig blir det tråkigt och tv-tittande, sådant jag själv får spader av. Jag vill pynta och göra fint, men har totalt noll ork…
Jag håller på att ladda inför en flytt också men känner att jag har socialt ansvar för barnen också, att se till att de har roligt, att vi pratar och skrattar. Men jag har noll att hämta inifrån migsjälv, det är segt som tusan…,
Kämpa! Det är helt klart ovant att leva det där nya familjelivet i början. Mina pojkar (17 och 13 år) och jag har bott ensamma sedan i juli, även om pappan fortfarande fanns med lite i bilden då och då ända till och med oktober.
När jag äntligen bröt kontakten helt med deras pappa var det som att simma rakt in i en lugn sjö, från att helt okontrollerat ha åkt forsränning i flera månader. Lugnet var skönt, men det blev också tomt (och tråkigt) utan honom. Det blev så påtagligt att jag nu är ensam (vuxen). Jag har fortfarande inte vant mig vid ensamheten, men nu när det gått ett tag inser jag att det var det allra bästa som skedde, att separera för att jag ska kunna läka. Och vad är egentligen bättre än att livet är lite tråkigt för att en ska hinna reflektera över allt som hänt? Min nyckel har varit att hålla mig sysselsatt!
Det första vi gjorde efter flytten var att åka iväg på semester bara vi tre. Det är visserligen inte första gången men nu var det ju verkligen “bara vi”. Då gjorde vi allt sånt som deras pappa aldrig uppskattat att vi gjorde: drack massor av coca-cola, åt godis och chips varje dag, och utflykter till roliga ställen. Försöker att hålla i detta med att göra grejer och få med dem på även nu på jullovet och på vanliga helger, och det är ju inte det enklaste så här i coronatider då allt bör ske utomhus. Men det går!
Vi är inga som fjällvandrar och bor i vindskydd precis, men alla tre uppskattar en brasa, en grillad korv och glöm inte det viktiga pinnbrödet. Jag har köpt bra skor till alla, en kniv att tälja grillpinnar med, ved finns att köpa i säck, jag har min i förrådet och det är enkelt att plocka med sig 4-5 vedträn och åka till något fint ställe. Går att göra året runt!
Orkar/får man inte elda brukar medhavd varmkorv i termos funka precis lika bra.
Uppdatering: jag styckar sakta upp den oformliga massan av ensamhet genom att kila in bitar av konkreta processer. Flytt (igen - är världsmästare nu!), planering och överblickande, aktiviteter med barn, träning, hobbies, möten med människor. Har nu äntligen ro där jag har tak över huvudet. En riktig milstolpe, så värd att fira!!! Det kommer öppna många fina dörrar på sikt. Vilken tröst!!! Fortfarande faller sorgen tung över mig när barnen lämnat vårt hem, jag känner att jag svikit dem - familjebygget jag övergav. Är det ens meningsfullt att tro att det finns något som ska gottgöras? Jag saknar att tillhöra en flock. Ha en vardag med någon jag skrattar med. Livspartnern finns inte där att bolla idéer och förslag med. Han försvann för länge sedan, långt innan separationen. Jag gjorde honom inte lycklig, gav honom inte det han ville. Visste han vad han ville? Och varför kunde vi inte nå varandra? Jag förstår verkligen inte det. I vem ligger låsningen?
Har ett grundläggande behov att känna mig i synk med en konstant process och gemenskap. Jag tycker inte om ensamheten, men jag vet att jag delar den med många.
Det jag tänker när jag läser ditt inlägg är att du kanske har svårt att acceptera skilsmässan, att det blev som det blev, fast du säkert i grund och botten hade ett välgrundat beslut? Ibland behöver man acceptera för att kunna gå vidare? Lita på att du gjorde det bästa av situationen, och att det kommer bli bra ändå?
Jag har historiskt haft lätt för att fastna i ett önsketänkande när det gällde min exman och vår relation, jag hade en vision om hur vi en gång skulle ha det, om hur jag ville att han skulle vara mot mig. Den visionen fick mig att jobba för vår relation i flera år, men till slut förstod jag att mycket av det var bara min fantasi. Verkligheten var en annan. Jag hoppades så mycket på att ha en väl fungerande relation som ”alla andra”, att jag nästan levde på det jag drömde om. Men det blev till slut svårare och svårare. Varje gång jag förstod att det inte var så, att vi inte hade det bra, desto djupare föll jag. Till slut var jag tvungen att se sanningen i vitögat, att vi kommer inte få det att funka, jag var tvungen att vara sann mot mig själv till slut.
Jag kan också nu i stunder drömma mig bort, den där önskebilden om oss dyker upp, men ganska snart kommer jag ner på jorden igen om hur vi verkligen hade det.
Nu kommer sorgen över mig, att det inte gick. Och denna sorg får ta sin tid. Som den får ta sin tid också för dig. Våra drömmar gick inte i uppfyllelse, men nu väntar något annat, som också blir bra! Så småningom.
Och jag tror att det någonstans kan vara viktigt att acceptera att det blivit som det blivit, för att också kunna gå vidare. Det blev inte som vi hade hoppats på, men det blir något annat, som också blir bra. Det fanns en anledning till att du beslöt dig för att lämna. Det var starkt av dig att se det, och ta detta på allvar. Försök och tänk att det fanns en anledning. Och att du sakta men säkert tar dig framåt, steg för steg.
När sorgen släpper… ja, det vet jag ju inte. Men att den kommer att släppa, det är jag övertygad om. Vissa säger att tiden gör sitt, men i några trådar här på forumet har vi diskuterat att det också handlar om vad man använder tiden till. Och jag tänker att du är inne på det, men kanske har det blivit för mycket - att du känner ett krav på att vara lycklig, tacksam, nöjd. Dessutom ska du se till att barnen är nöjda, roade och trivs.
Jag tyckte att det var som att veva igång något slags tungt och trögt maskineri. Varje liten rolighet krävde ganska mycket energi, och gav en ganska liten kick tillbaka. Barnen var väl inte heller på topp och sprudlade av glädje. Det gäller att veva igång och komma in i en positiv spiral. Och då är en liten stund av skönt lugn, av nöjdhet, bra! Det är ett steg på vägen. Att en stund under dagen vara tacksam för något litet. Eller stolt över något du gjort, och glad över kunna njuta av stunden. Liksom inte ha kravet att vara generellt lycklig och tacksam, utan snarare själv skapa korta stunder av detta. Och berömma dig själv för att du lyckades med det.
Det har sagts förut förstås, men försök att göra sånt som är DU. Under en period betona och njuta av era olikheter, du och ditt ex. Vad gillar du? Vad öär du bra på? Jag gillar att plocka bär och att baka. Jisses vad jag har bakat! En bra anledning att gå upp på morgonen - jag hade en nattjäst deg som väntade på mig. Trevligare sällskap än exet, på många sätt.
Det här med hur det kunde ha varit… går det att vända det på något sätt? För ditt ex var ju egentligen inte svaret. Men kanske att det som du drömde om då för länge sen faktiskt fortfarande är din dröm, din målbild. Och då är ju att skapa utrymme i ditt liv genom att inte vara upptagen med fel man faktiskt ett steg på rätt väg. Exet var kanske snarare en återvändsgränd.
Ytterligare en dag har gått. Försöker tala migsjälv in i perspektiv. Acceptera känslan av ångest, rastlöshet och förvirring och samtidigt bryta tankemönster, säga stopp och byta spår. Distraktion. Har inte helt fått koll på vad dom rör sig i mitt huvud, men det är negativt och katastroftänk och obehag generellt. En slags ovisshet. Och återkommande frågan: vad i helvete har jag gjort? Splittat upp familjen?! Varför? Ja, det var önskat men när jag väl drog det till sin spets ville han inte. Och när jag väl gjorde det så fick jag stå mitt kast. Alltid tillrättavisad. Alltid markerad lägre i rang. Och jag visade att jag inte accepterade den världsordningen.
Det materiella runt mig börjar landa. Oändligt antal gånger har kartonger packats ner och upp. Jag har det materiella för att klara mig. Det är egentligen helt otroligt, vilken jäkla resa det varit!! Jag saknar min självklarhet. Känslan av att jag kunde göra saker, för att jag ville. Jag var orädd, men försiktig. Nu är initiativkraften borta. Har ett ”inte kan väl jag”/”det går inte” i mig. En apati. En outgrundlig sorg som sänker mig emotionellt. Den måste bort.